Första vin ut var ett vin som konsumerats flitigt i diverse årgångar - både privat och i provningssammanhang – 1999 Asinone, Vino Nobile di Montepulciano, Poliziano. Gillade vinet väldigt mycket direkt efter inköpet 2003. Ytterligare något år efter har det varit ett ganska gott vin men de senaste buteljerna har inte riktigt imponerat så det är läge att testa igen – nu är de nämligen snart slut.
Färgen är relativt mörkt tegelröd. Doften är stor och stallig med läder och klart animalisk. Lite hästsadel och tjära, ved och fat med en rökig/rostad espresso ton. Även lite viltkött!
Smaken domineras naturligtvis av syrlig körsbärsfrukt med lite torra tanniner. Frukten känns trotsallt lite åt det mörkare hållet även om den är i tunnaste laget. Ja, sedan denna syravassa avslutning som jag har svårt för.
Dock ska erkännas att som helhet och som ett vin till mat är det här helt okej. Inte så gott som jag tycker det en gång varit - men över förväntan. Parker gav det 88 poäng en gång i tiden och det tycker jag nog är lite för lågt.
Som nummer två ut blev det tvekamp. Castello di Fonterutoli – Chianti Classico. De två årgångar som fick utmana varandra var 1999 och 2000. Denna producent var tidigt en av mina favoriter. Upptäckte dem redan för elva år sedan med deras numera nedlagda Vino da Tavola – Concerto. Köpte årgång 1993 och som var ett vin jag gillade väldigt mycket. Sista flaskan strök med sommaren vinet fyllde tio år och då var moget och ljuvligt. Tror de slutade producera Concerto i samband med att reglerna för DOCG ändrades och då ersatte man i princip Concerto med Chianti Classico vinet. Dessutom besökte jag dem för sex år sedan och det var ett riktigt kul och trevligt besök med smakprov av hela linjen utom Siepi. Den har jag däremot provat här hemma fast det är nog fem år sedan men ett återseende som jag ser fram emot. Hur som helst - nu är det varken Siepi eller Concerto det ska handla om utan 1999 vs. 2000 Castello di Fonterutoli – Chianti Classico.
1999an har en klarröd färg med dragning åt tegel. Stallig och fatig doft med sandelträd och espresso (varför känns det alltid som det är espresso i vinerna från Toscana?). En mörkfruktig arom med utvecklade drag och en viss örtighet. Väldigt typisk och mogen doft med en aning grön paprika mot slutet.
Smaken är också tydligt utvecklad och mogen med ett lite syrlig och bärigt drag. Körsbär och klassiskt sandiga tanniner med en torr frukt och lite kort eftersmak.
Sådär. Inte jättegott eller omtumlande. Doften är klart godkänd men smaken och helheten! Här har han helt rätt den gode amerikanen med sina 89 poäng. Till och med så jag tycker det är en poäng för mycket.
Årgång 2000 är betydligt mörkare i färgen och inte så åldrad. Doften är inte heller lika utvecklad och mogen som i 1999an. Ganska liten först med en aning stall och lakrits med en antydan av rödfruktighet. Aromerna är lite flyktiga och jag blir aldrig riktigt intresserad av doften. Kaffe, rök och en aning animaliskt men aldrig så det blir tydligt eller påtagligt.
Smaken är dock överlägsen 1999an med en mycket mörkare och livligare frukt. Det finns choklad, espresso lakrits och tydliga tanniner kvar i det här vinet. Stramare och betydligt yngre än det förra vinet. Självklart smakar det körsbär också!
Det här känns som ett bättre vin totalt sett men doften gör att betyget inte blir så mycket bättre än det förra. Parker var på 88 poäng och Daniel Thomases på 89 poäng då det begav sig. Jag kan vara generösare och höja med en poäng!
Nu återstår endast en flaska av respektive årgång men även en 1998 - som alltid varit min favorit i den här trion – men den slutuppgörelsen får jag återkomma med om några år!
Avslutningsvis en annan ”het” producent i dagens vin Sverige – Castello di Brolio. Ibland känns det som namnet allena framkallar enormt starka och förväntansfulla känslor bland både vinjournalister och vinbloggare. Detta är faktiskt också en producent jag besökt. Ett besök som nog kommer att förbli oförglömligt. Strömavbrott i byn och omgivningarna samt en genuin känsla av Italienskt kaos. Vad som sedan följde tar för mycket kraft och tid att beskriva men kanske kan jag återkomma till det om några år när sista flaskan av årgång 1997 konsumeras.
Min näst sista 1997 Castello di Brolio – Chianti Classico strök med för ett par dagar sedan med följande intryck:
Färgen är mörkt tegelröd. En fin doft med espresso och choklad med ett tydligt fatinslag. En kryddighet som drar åt kanel till och en rökig karaktär. Vidare doftar det stall och läder med ett syltigt drag av aprikoser och jordgubbar. Doften är totalt sett väldigt vital och inte så drabbad av ålder och mognad.
Smaken är betydligt mer utvecklad med fat och kryddig körsbärsfrukt. En lite bitter, oangenäm syrlighet med påtaglig strävhet. Kryddig eftersmak och en tydlig sötsyrlig mogen – för mogen – frukt.
Synd att det inte smakar bättre när nu doften är så fin. Varför är jag inte förvånad! Drack det här vinet senast november 2006 och då var det mycket bättre. Jag ska erkänna att jag är besviken eftersom jag hade hoppats att vinet skulle vara mer i linje med förra gången jag drack det. Hade gjort sig bättre som provningsvin eftersom stilen och karaktären är så tydlig. Aldrig bedömd av Parker men eftersom jag nu sätter 89 poäng kan han ju föra in det i sin databas! Fast Galloni kanske går igång på det här?
Tur att det vankas lite häftigare grejor i glaset ikväll!
