Länge leve Kungen – en god fortsättning!

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…



Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.



Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

Läge för en dumstrut?

Såvitt jag förstår existerar vår planet fortfarande om allt nu inte är en illusion. Kanske läge för Harold Camping att plocka fram dumstruten och skämmas. Han var ju så säker på att allt skulle gå åt helvete så att säga. Måste kännas bra dumt så här dagen efter och vad ska han använda för argument nästa gång? Strunt samma - vi övriga kan ju fira att jorden aldrig gick under.

Just fira gjorde jag idag och det med en riktig smällkaramell. Fast för mig som fortfarande dricker Aussies känns det lite som dumstrutsvarning.



I Sverige har det väl aldrig varit ansett som bildat eller speciellt intellektuellt att dricka viner från Australien men nu tycks nästan hela världen ha beslutat sig för att vinerna inget är att ha. Fast inte då bland vanligt folk och konsumenter av vardagsvin utan bland förståsigpåarna – det är kort och gott helt passé att dricka dessa viner och huvudargumentet tycks vara att de inte går att lagra. Fast jag tror nog att det är helt andra psykologiska aspekter som påverkar det hela. Trender skall aldrig underskattas och flockbeteendet tycks djupare rotat i oss människor än vad vi vill erkänna. Följa John kort och gott.

Själv ger jag inte upp utan njuter lika ohämmat som förr av mina vinare från Australien. Att de inte skulle tåla lagring är ju bara nys men däremot kan jag tycka att utvecklingen i flaskan över tid knappast är dramatisk. Nu är väl detta inte något självändamål men jag kan förstå kritiken från dem som förväntar sig en utveckling i buteljen liknande den man rent generellt är van vid från gamla världens viner.

En intressant tråd startades för ett tag sedan av Jay Miller på Bulletin Board. Trådens titel är: “What A Deal! or The Busted Bubble Blues” - för er som har lust att läsa och samtidigt prenumererar, finns det mycket tänkvärt i den tråden.

2003 The Standish Wine Company, Barossa Valley “The Standish Shiraz” har en mörk, djup och tät blåröd färg. Doften är stor och direkt harmonisk med rostade och mjuka drag. Först mintchoklad, aprikoser och vanilj med svagt grillad karaktär samt en elegant orientalisk kryddighet som sedan leder över mot mer rödbärighet så som hallon och jordgubbar. Därefter även en aning grafit och cederträ med inslag av tobak och ved. Underbart fintstämd och balanserad doft och kommer det banne mig inte lite pikant svettighet mot slutet – jovisst! Mycket läckert.

Smaken utmärker sig direkt genom en enorm balans och renhet. Inget vasst och kantigt utan istället en makalös mjukhet och harmoni. Jordgubbar, hallon, björnbär i en enormt sötmogen eftersmak men som också balanseras av en behaglig syra. Fantastiskt gott och smakfullt. Kryddighet och närmast exotisk fruktighet med inslag av nougat och körsbärspraliner. Riktigt gott och läckert med hur mjuka och behagliga tanniner som helst!

Jodå, detta är Aussie när det är som bäst. Fruktigt, smakrikt och absolut helt tillgängligt. Samtidigt är det inte alls övertydligt och vulgärt utan enormt snyggt balanserat. Jag är kanske inte lika överväldigad som Robert Parker vilken i oktober 2006 delade ut hela 99 poäng men jag tycker att det är ett väldigt bra vin. Kanske väntar jag mig ännu mera efter den helt ljuvliga prestationen av syskonvinet i februari. Det blir mycket goda 97 poäng och en absolut helt magnifikt njutbar upplevelse. Dock en aning för dyrt gentemot vad andra producenter i regionen kan prestera för ungefär 2/3 delar av priset.

Dan Standish grundade firman 1999 och producerar idag fyra olika viner från ägorna som tillhör hans föräldrar. Mindre än 10 000 flaskor buteljeras om året. Vingården är ekologiskt odlad och vinerna jäser naturligt samt produceras med rent hantverksmässiga metoder. Just detta vin består av druvor från snart etthundraåriga stockar som efter jäsning lagrats i nästan 3år på franska fat. Dan Standish är fostrad hos Torbrecks Dave Powell och samarbetar även med Jaysen Collins (tidigare Turkey Flats) i det gemensamma projektet Massena Vineyards.

Man får väl tacka Britterna för att man koloniserade även Australien – tänk vad vi missat annars!

Thunder from Down Under!

Kanske kan man tro att detta nu ska handla om musik och då förslagsvis om AC/DC men så är det faktiskt inte. Nej, rubriken är stulen rakt av från Robert Parker och han använde den ursprungligen i oktober 2004 då han i utgåva # 155 publicerade sin Australienrapport. Då var Aussieviner högsta mode i USA men sedan dess har det gått utför med försäljningen och marknaden har i det närmaste vänt vinerna ryggen.

För ett par veckor sedan avfirades Gomseglets Australiensejour med ett riktigt avslutningsfyrverkeri. Efter att ha ägnat kontinenten ett helt år med djupdykningar bland druvor, distrikt och producenter så avslutades allt med en serie ikonviner från några av Australiens mest uppskattade men för det stora flertalet, oftast okända producenter.



Under vintern/våren 2010 provade vi oss igenom de vanligaste druvorna och distrikten för att sedan under den gångna hösten/vintern lägga större fokus på enskilda producenter. Flera av de stora namnen så som Penfolds, Henschke, Yalumba, Glaetzer och Torbreck har granskats och enligt mig är det de två sistnämnda som verkligen bevisat landets kvalitéer. Dessutom till en fantastisk prisvärdhet i fallet Glaetzer/Mitolo.

Nu finns det ju fler namn. I några fall även de med ännu högre status bland de riktiga nördarna och det var dessa som en söndag i februari, fick bevisa den dynamik som på allvar gjorde entré under början och mitten av nittiotalet. Det var då scenen beträdes av en tämligen ung generation vinmakare som antingen tog över föräldrarnas ägor eller kontrakterade marker och återuppväckte rankor som ingen brytt sig om på decennier. Även ett i världen allt vanligare fenomen kom att gälla också i Australien – att fler upptäckte möjligheten att göra eget vin på nektarn istället för att sälja frukten för underpris till de stora och totalt dominerande uppköparna och aktörerna, så som tillexempel Foster’s (Southcorp) i fallet Australien.

Ingen enskild person har väl som Rockfords Rocky O'Callaghan betytt så mycket för den nya vågen och många är lärjungarna som tagit intryck av honom och hans synsätt på vinframställning. En av dem som upprepat mantrat ihärdigast är Chris Ringland och många producenter har honom att tacka för stora delar av framgången. Givetvis hade det varit kul att få ha vin från dessa bägge i startfältet men det blev en både för svår och dyr uppgift att lösa. Kanske borde även Duck Muck fått plats men på grund av totalkostnaden för provningen fick denna vänta på avbytarbänken. Annars fick vi nog med det mesta i övrigt att önska och som dessutom inte tidigare provats under det gångna året.

Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:

Vin 1
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?

Vin 2
Färgen är djup, tät och närmast svartröd. Doften är precis som i föregående vin kraftigt rostad men med mer köttiga/grillade inslag och drag av kokos. Rök, vedspis och choklad med en parfymerad arom av hudkräm. Jordgubbar och syltighet under ytan men också klart animaliska inslag och svett. Mycket läckert. Smaken är ren, mjuk och sammetslen med mycket syltig frukt av hallon och jordgubbar. Choklad, smörkola, nougat och gräddlikör. Enormt fet och glycerinrik i sin godisaktiga stil men hela tiden välbalanserad – enormt gott och närmast förföriskt.
2005 Mollydooker, McLaren Vale "Enchanted Path"
Jag vet att det är många vinälskare som utan att smakat något av firmans viner har en ganska bestämd uppfattning om att de inget är att ha. Det är synd, för vågade de bara prova och gärna då vin med en aning mognad, så är jag ganska säker på att de skulle tycka om det – det har visat sig förut. Detta är enormt insmickrande men också väldigt intellektuellt. Sätt in vinet i en provning av viner från Ribera del Duero, Kalifornien eller varför inte den moderna Italienska Merlotskolan och kanske rentav Garagister från Östra stranden i Bordeaux, så tror jag få skulle hitta svartepetter. Detta är makan Sarah Marquis skapelse och hon löser uppgiften med bravur och om man ska använda klyschor så är detta i all sin prakt ett feminint vin. Det blir mycket starka 97 poäng från mig (som kanske är för låga) och övriga gruppen håller med vilket gör att medelvärdet slutar på prick 97 poäng. Intervallet går från 95 till 98 poäng vilket renderar i en tredjeplats i poängligan men ”bara” en fjärdeplats i omröstningen (en förstaplats och tre tredjeplatser). En blandning bestående av 66% Shiraz och resterande del Cabernet Sauvignon. Även detta vin har mognat på amerikanska fat men här har man uppenbarligen haft tillräckligt med frukt för att balansera upp det hela. Robert Parker helnöjd men anser 96 poäng räcka.

Vin 3
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.

Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.

Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.

Vin 7
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.

Vin 9
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.

Men vem vinner då?

Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.

Jag får väl summera det hela som Robert Parker gör:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.

En viss besvikelse beträffande den franska söderns prestationer och en villrådighet när det gäller USA samt en tveksamhet när det kommer till vissa moderna Spanjorer och absolut inget intresse för Bourgogne samt Bordeaux och då Italien (nästan) är uteslutet så känns valet enkelt. Australien må vara helt ute i trendkretsar men vinerna gör då sällan mig besviken och i förhållande till prisvärde så finns det nästan inget roligare att dricka. Enda bekymret är att senare års årgångar knappast varit gynnsamma i Australien och urvalet begränsas på så vis en hel del. Kanske dags att gå på auktion? Ingen annan verkar ju vara intresserad av godiset.

Viner för smakhandikappade?

Det var ju så han skrev – vinkritikern Bengt-Göran Kronstam – ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad (den som missat det ganska färska inlägget kan uppdatera sig här).

Jag får därför sälla mig till den skara som alltså betecknas som smakhandikappad eftersom tillfredsställelsen var i det närmaste total efter vår fina provning med Gomseglet för några veckor sedan. Åtta viner signerade David Powell från Torbreck stod på programmet och för min del var det en av säsongens mest efterlängtade provningar - och den blev precis så bra som jag hoppats på.



Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell som under flera år arbetade hos Rocky O’Callaghan på Rockford ( eller "School of Rock" som Christian Canute utryckte det). David ansvarade för att söka efter gamla vingårdar som man kunde väcka till liv och återinsätta i produktivitet. Det var under detta arbete han kom att etablera flera kontakter som sedan ledde till att han kunde starta i egen regi, genom att för en rimlig peng få ta en del av skörden, mot att han ansvarade för skötseln av vingårdarna. Första vinet gjordes med årgång 1995 och sedan har det bara rullat på. Nåja, nästan. Han genomgick en skilsmässa som tvingade honom att sälja hela egendomen men det var en konstruktion som sedan möjliggjorde ett återköp ganska snart därefter. Fast det har nog kostat på ekonomiskt och det har funnits antydningar om att kvalitén på vinerna påverkats något av detta faktum. Han lär ha ökat produktionsvolymerna en hel del och detta skulle då kunna påverka slutresultatet anser vissa. För att läsa mer om Torbreck och David Powell så går det bra här och här.

Han säger sig själv föredra druvorna och vinerna från Frankrikes Rhônedal och därför arbetar han uteslutande med dessa druvor i sina egna viner (det förekommer dock ett vin gjort på Semillon). Själv älskar jag vinstilen och om jag skulle namnge en Australiensisk producent som gör viner i en mer europeisk stil så skulle det tveklöst bli just Torbreck. Det är inte som unga viner man gör den kopplingen men efter några års mognad blir de betydligt mindre sötfruktiga och utvecklar en komplexitet som mer pekar mot den gamla världen. Under de senaste två åren så har jag vid minst tre tillfällen fått något av firmans viner serverade blint och helt gått bet på att gissa dess ursprung. Nu är det ingen garanti i sig eftersom det kanske bara indikerar att jag är usel på att gissa rätt men för en aussiefantast som mig har det varit både generande men även uppfriskande att göra denna upptäckt.

Raskt över till vinerna. Provandes halvblint (viner och årgångar kända men inte ordningen) så fick jag en riktigt härlig kväll i sällskap med övriga Gomseglare. Att vi sedan inte satt längre ifrån möjligheten att snabbt trolla fram ett bonusvin gjorde inte saken sämre (tack N).

2008 Torbreck, Barossa Valley "Roussanne / Marsanne / Viognier" har en ljusgul färg. Doften är först ganska rökig med inslag av gummi/vax och vanilj. Blommor/rosor och nötter samt en antydan till jordighet och källare. Smaken är ren och frisk men tydligt eldig och kryddig. Melon, violpastill och vingummi med ett ganska fatigt intryck och med samma vaxighet, i den ganska långa eftersmaken, som i doften. Ett ganska tufft vin som inte är helt polerat.

Ingen av de ingående druvorna tillhör mina favoriter men ändå så fungera det ganska bra för mig. Inget jag längtar efter att dricka men helt klart både gott och intressant att prova. Kvalitén finns där och 91 poäng känns rätt. Flera andra provare tycker betydligt bättre om vinet än mig och det beror säkert på våra olika preferenser när det kommer till druvmixen. Det råder an aning oenighet beträffande just druvsammansättningen. På etiketten står det tydligt Roussanne / Marsanne / Viognier vilket enligt gängse regler skulle betyda att proportionerna följer samma ordning. Läser man The Wine Advocate så hänvisar Jay Miller till 50% Viognier 40% Marsanne och endast 10% Roussanne. Omdömena på CellarTracker hänvisar till en tredje ordning och Torbrecks hemsida till samma ordning som på etiketten men i texten nämns aldrig Viognier (annat än i pdf filen för 2009an). Hursomhelst tror jag att det är samma vin alla refererar till och då anser Jay att 91 poäng är korrekt och att vinet bör konsumeras senast 2013 (vilket jag tror han har helt rätt i). Inget för långlagring.

2006 Torbreck, Barossa Valley "The Steading" har en ganska ljus och klar purpur/rubinröd färg. Doften är kryddig och örtig med läder samt stall. Chark, kanel, lakrits och jordighet typ multna löv. Även en viss stålighet och dammighet med en antydan till söta bär. En mycket elegant doft. Smaken är ren och bärig med kryddighet och en rostad ton. Svartvinbär, kaffe, vanilj och sedan mer röd frukt i form av jordgubbar med en viss eldighet i slutet. En ganska stram och elegant eftersmak med antydan till torrhet i frukten. Ett balanserat vin.

Sätt in det här vinet i vilken (södra) Rhôneprovning som helst och få skulle upptäcka katten bland hermelinerna. Faktiskt är jag sitter och funderar på om man inte även skulle kunna stoppa in vinet blint i en Pinot Noir provning utan att avvika från normen. Ett superelegant och snyggt nyavärldenvin som fler borde upptäcka. Jag har följt detta vin sedan årgång 2001 och alltid gillat det mycket. Denna gång blir det 92 poäng som är en mer än Jay Millers 91 och rekommendation att konsumera mellan 2011-2018. Jag förstår inte varför man ska vänta men hålla till 2018 lär det göra. En blandning av Grenache (60%), Shiraz (20%) och Mataro/Mourvedre (20%) som lagrats i 24 månader på neutrala franska fat (stora). Ett mycket trevligt vin.

2006 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "Woodcutter's" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är kryddig, stallig och jordig med inslag av läder och grillat kött. En ganska vulgär doft som nästan drar åt kostall till. Sedan oliver/tapenade och mörka bär. Blåbär, kaffe, rök och tjära med en svag antydan även av mynta. En läcker doft. Smaken är rödbärig med choklad och rostat kaffe. Jordgubbar, svartvinbär och en pepprig eftersmak. En något syltigare stil men med en ren och fräsch eftersmak som även innehåller lite torra tanniner. Riktigt gott.

Ett vin som jag dricker vilken dag som helst. Jättegott och mycket tillgängligt men som även erbjuder en viss utveckling och komplexitet. Powells enklaste röda vin men i denna provning framstår det i mitt tycke som betydligt ”finare” och jag sätter 93 poäng. Återigen en pinne mer än Jay Miller som ansåg 92 poäng bra med konsumtion fram till och med 2013. Jag tror att det kommer att gå utmärkt att spara detta längre än så. Ett kalasgott vin som består av 100% Shiraz från olika regioner i Barossa Valley. Lagrat i 12 månader på stora, neutrala franska fat och foudres. Några tycker att detta är ett av de mer typiskt australiensiska vinerna i provningen och det kan jag köpa. Jag tillhör de mest positiva men ingen är direkt negativ. Ett klassvin i mitt tycke.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Struie" har en mörk, tät och svartröd färg. Det doftar söta bär, tuttifrutti och björnbär med ett tydligt inslag av vanilj. Peppar, kryddor, viol och choklad med ett ståligt inslag av sval och frisk frukt samt en bara lätt rostad antydan mot slutet. Smaken är ren, söt och mycket fruktig. Drottningsylt, jordgubbar, hallon, svartvinbär och aprikos. Exotisk och koncentrerad fruktighet med marsipan och lång eftersmak av choklad. Mycket gott men väldigt inställsamt.

I mitt tycke det mest australiensiska och kladdigaste av dem alla. Dock en märklig kombination av svalhet och sötfruktighet. Gott i smaken men doften är faktiskt den minst intressanta i provningen. Lite förutsägbar. Jag har provat vinet i årgång 2003 samt 2004 och tycker att de bägge är bättre. Nu går det inte att bortse från hur gott vinet smakar vilket ger 94 poäng från mig och nu är vi överens Jay och jag. Han anser detsamma men även att man ska vänta tills 2013 med att börja dricka det. Kanske har han rätt eftersom det är lite för outvecklat just nu men väldigt gott. Görs av 100% Shiraz från både Eden och Barossa Valley. Har lagrats i 18 månader på tidigare använda franska barriques. Ett mycket trevligt vin men på tok för dyrt i förhållande till mycket annat från regionen.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" har en enormt mörk, tät och svartröd färg. Doften är rökig, rostad och blodig med sötfruktighet och grädde samt körsbärslikör. Exotisk med björnbär, blåbär och aprikos. Marsipan och syltighet i en sötmogen doft. Smaken är viskös och koncentrerad med jordgubbar, hallon och aprikos i en mycket lång och fyllig eftersmak. Vanilj, mandelmassa, choklad och syltighet även i smaken. Även pepprighet och gummi samt örtighet framträder efterhand. Mycket gott!

Detta blev ett stort steg upp på koncentrationsskalan. Kanske kan det bli för mycket för vissa och det är ett vin i klart australiensisk stil som man nog antingen älskar eller hatar. Jag tycker enormt mycket om det här men blir lite överraskad av facit. Hittills har jag haft rätt men här trodde jag felaktigt att det var Descendant. Jag har provat The Factor några gånger i äldre versioner och inte upplevt det så enormt tjockt och syltigt som denna årgång. Det blir 97 med snudd på 98 poäng som verkligen imponerar. Jay Miller på just 97 poäng och termer som "a totally hedonistic turn-on". Återigen 100% Shiraz från fem olika regioner i Barossa Valley och som lagrats i 24 månader på en mix av nya och gamla franska barriques. Supergott men också mycket för dyrt.

2005 Torbreck, Barossa Valley "Descendant" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är väldigt stor och mycket animalisk med stall, kött och något som bara kan beskrivas som kossa. Det var länge sedan jag fick en så animalisk karaktär i näsan. Det är som råbiff, blod och vedspis i kombination med bläck, mineraler, läder och oliver/tapenade. Urhäftigt! Smaken är koncentrerad och ren i en närmast krämig textur som av flytande lakrits. Violpastill, tjära, rök och kafferost i en mycket lång och fin eftersmak. Eftersmaken är minst en minut lång och karaktären i doften av grillat kött återkommer nu i smaken. Det är nästan så att man äter istället för dricker det här vinet.

Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.

Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).

2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.

Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.

Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.

När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:

2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.

Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.

Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.

En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.