2012 – En god start!

Det var längesedan jag låg utslagen på Nyårsdagen och först framåt eftermiddagen funderade på om det fanns några läsk och snacksrester kvar till frukost. Sedan hämtpizza och i bästa fall en film framåt kvällen. Nej, nuförtiden vaknar man ganska pigg och fräsch men möjligtvis lite senare än vanligt. Höjdpunkten brukar vara att efter fullbordad röjning och städning, duka fram resterna från gårdagen och unna sig att njuta den första dagen på nya året. Så även denna Nyårsdag – 2012.

Kvällens vinval var ganska enkelt och närmast givet, eftersom det var den butelj jag tänkte ha som back-up till 2007 Pure. Jag var så säker på att den flaskan skulle var lika udda och konstig som de tidigare och därför tänkte jag parera debaclet med en annan druvren Grenache från 2007. Nu blev det ju tack och lov inte så utan istället visade Pure ganska omgående upp hälsotecken och då var det liksom ingen vitts att dra korken ur reserv vinet, utan istället ta ett annat alsternativ – vilket ju blev ganska lyckat. Däremot var ju redan reservbuteljen i upprätt läge och klar för avnjutning.


2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är stor och inställsam med påtaglig fruktsötma och inslag av ljus choklad. Vanilj, jordgubbspaj, lakritsremmar och kola. Hallon, körsbärslikör och lavendel med massor av allmän örtighet och minerallitet. Fast mest av allt ändå nyrostat kaffe. Rökighet och lite lätt köttiga inslag men framförallt en extremt inbjudande fruktighet i doften. Förförisk och läckert orientaliskt mystisk. Felfritt!

Smaken är otroligt len och mjuk med en närmast saftlik konsistens. Mosade hallon och jordgubbar med vanilj och lakritskola i en balanserad och ganska frisk eftersmak. Koncentrerad och lång men också slank med inslag av vitchoklad samt allmän bärighet. Kryddor och lavendelkulor med ett generellt gott och okomplicerat intryck.

Hur gott som helst och helt utan den i vissa fall förkommande klumpigheten och tyngden i en del andra 2007or. Ingen hetta och absolut ingen påträngande alkohol. Mjukt och bärigt men med en enorm fruktsötma. Ska jag klaga på något så är det kanske att detta slinker ned lite väl lätt och helt utan motstånd. Lite som Grenache från Australien kan göra. Kanske inte så värst komplext utan mer rakt upp och ned gott. Jag begär inte så mycket mer än så här och om detta är ett tecken på vad 2012 lovar, så är jag mer än nöjd. Inte helt i nivå med Bob men 96/97 poäng blir det definitivt - precis som förra gången. Hoppas nu att det blir ett riktigt spännande vinår och att vi nu helt slipper snön - nu när Julen ändå snart har passerat.

Buskul – Ett gott slut!

Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…

Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:

För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.

"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."

Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?

Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.



Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har först en ganska ljus och påtagligt utvecklad färg. Sedan både mörknar och tätnar färgen i glaset och även om kanten är lite brun så är färgen tätare.

Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.

Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?

Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!

Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.

Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.

Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka

Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!

Ett år för Mourvèdre?

Jag tror mig ha en ganska klar och bestämd åsikt om 2009 i södra Rhône men när det gäller vin kan man ju som bekant aldrig vara riktigt säker. Hursomhelst grundar sig mina åsikter på ett hyfsat stort underlag av provade viner från årgången och regionen. Sedan har jag försökt läsa så mycket det går om andras åsikter och dessutom hade jag nöjet att träffa ett antal vinprofiler från Châteauneuf-du-Pape i våras. Deras bild av 2009 var lustigt nog inte alls med varandra överstämmande – de utryckte faktiskt ganska olika åsikter.



Robert Parker väger givetvis tungt när det kommer till södra Rhône och spänningen var stor när han för några veckor sedan släppte slutomdömena för vinerna från 2009. Inte helt oväntat höjde han generellt upp betygen och det var tillslut nästan som vanligt med ros till ”the Usual Suspects”. Själv blev jag dock lite överraskad då jag för första gången har en något annan syn på det hela och vem som får rätt återstår att se – troligtvis väger Bob tyngst.

Parker tycks ha förförts av viner med stor andel eller ännu vanligare, helt dominerande del av druvan Grenache. Min egen uppfattning är att det är vinerna med betydande andel Mourvèdre som är vinnare. Jag upplever att druvan ger stadga åt vinerna och att de är betydligt friskare i sin stil. Parker tycks istället ha hängt upp sig på tanninerna och det rustika inslaget. Nu finns det givetvis undantag som alltid men min generella bild är att han föredrar det fruktsöta som kommer med Grenache. I mitt tycke har det gått lite överstyr med just den saken i 2009. Jag har sällan upplevt en så tydlig sötma i distriktets viner som jag gjort i flera av de druvrena Grenachevinerna från just Châteauneuf-du-Pape. Faktiskt är att det i min smak blir lite för mycket av det goda.

Jag har nog provat ett hundratal viner från 2009 och södra Rhône under året och även om flertalet varit i sammanhang så som vinprovningar och festivaler, har det bestående intrycket av att Mourvèdre behövs, varit väldigt tydligt för mig. Dessutom tror jag att de vinerna även kommer att hålla i längden till skillnad från några av de rena Grenachevinerna som i mitt tycke sänder ut tydliga varningssignaler, så som hög alkoholhalt och mycket sötma, i nivåer som får 2007 att framstå som återhållsam. Tyvärr har vissa viner från just den årgången fortsatt att spöka och har man haft den upplevelsen blir man inte lugnare av vad 2009 indikerar. Om någon har fått för sig att 2009 är en mer klassisk och mindre voluminös årgång än 2007, så är det nog hög tid att tänka om. Att vinerna är goda råder det dock ingen tvekan om men hittills har jag endast smakat ett vin som jag upplever bättre i 2009 än 2007 – allt annat har annars varit att föredra i den två år äldre årgången – bortsett från de mystiska och udda exemplaren då.

Några andra röster om 2009 då?

Vincent Avril som äger Clos des Papes har uttalat sig så här: "2008 was the year of the vigneron, but 2009 was the year of the winemaker. I got my tannins ripe, but the sugars were so high the yeasts struggled a bit and the fermentations were very long. If you ferment too quickly the wines won’t be complex".

Vinrecensenterna Jancis Robinson och Julia Harding har bland annat skrivit som följer:

"There are some lovely wines among the hundreds described below but my tastings of 2009 Châteauneuf reds was not unalloyed joy and there are also wines that were a trial to taste. Summer of 2009 was exceptionally dry in Châteauneuf, which resulted in very low yields and some grapes were clearly so unusually small that there simply wasn't enough juice. Such wines tended to be dominated by very drying tannins on the particularly abrupt finish and often had a lack of real fruity core. Indeed some of these wines present an argument against any direct relationship between low yields and quality. There were also a few wines that smelt overripe - though rarely ridiculously so - and simply had not enough freshness to make them a pleasure to drink.

There were many wines that tasted as though they still contained some unfermented sugar. The odd one tasted as though it had been acidified. "

Att fråga en vinmakare om den aktuella årgången kan ibland kännas meningslöst och ofta med tomma ord som svar. Tänk själv om man skulle fråga Volvos chefdesigner om den nya modellen. Hur troligt är det att man skulle få svar som: Vi är inte alls nöjda med resultatet. Det som såg så lovande ut på ritbordet och i konstruktionsfasen blev helt fel. Det blev en riktig skitbil tillslut. Föregångaren var mycket bättre.

Det känns knappast troligt att man skulle få det svaret och likadant är det med vinmakarna. De måste ju sälja sitt vin oavsett om årgången är bra eller ej. Då hittar de gärna på klyschor som att det är en intressant årgång eller en årgång att dricka nu etc. Ändå kan man inte motstå att fråga när man får chansen och alltså tog jag tillfället i akt att fråga fyra profiler från södern om just deras åsikt.

Thierry Usseglio från Domaine Pierre Usseglio utryckte att deras 2009or är seriösa viner som ska lagras länge samt är mer strukturerade och mindre lättillgängliga än den enligt honom lite för generösa årgången 2007. Nja, efter att ha provat både bascuvéen och Cuvée de mon Aïeul vid tre respektive två tillfällen är jag inte övertygad. Inget av vinerna imponerar och jag måste säga att jag till och med upplevde dem som lite glesa. Kanske kommer de att ligga till sig men jag avstår den chanstagningen. Det vita vinet tillhör dock en av höjdpunkterna.

Baptiste Grangeon från Domaine de Cristia menade helt oväntat att 2007orna var alltför raka och strömlinjeformade medan 2009orna erbjuder en mycket yppigare och rikare frukt! Jag kan hålla med. Efter att ha provat dem några gånger och dessutom följt Cuvée Vieilles Vignes samt Cuvée Renaissance parallellt under två kvällar så kan man verkligen tala om rikedom. Standardcuvéen är dessutom riktigt bra. De två specialcuvéerna tillhör absolut de bättre vinerna bland dem jag testat. Dessutom blir skillnaderna tydliga när man följer dem parallellt över två kvällar. Mourvèdren i Cuvée Renaissance gör vinet mycket fräschare och mindre syltigt gentemot den Grenache-rena Cuvée Vieilles Vignes som nästan får Amaronelika toner efter hand. Gott är det dock men jag föredrar Cuvée Renaissance vars 90+ poäng från Robert Parker är rena skämtet – har karlen mist förståndet?

Vincent Maurel från Clos Saint Jean har i vanlig ordning belönats med överbetyg från Parker och då skulle man ju kunna tro att allt är frid och fröjd. Fast istället uttalade sig Vincent om 2009 så som en mellanårgång! Han var inte riktigt nöjd och menade att den höga sockerhalten i druvorna utgjorde ett problem som de sällan upplevt. Aldrig har de buteljerat så sent på grund av att sockret inte ville jäsa ut. Han menade att 2009 var problematisk. Nu tycker jag inte det varit något fel på det jag har smakat och bascuvéen är riktigt god. La Combe des Fous var väl okej men inte i nivå med 2006 eller 2007. Deus-ex-Machina riktigt läcker men också klart udda mot tidigare årgångar. Så Amaronelikt hat jag aldrig tidigare upplevt vinet men nu var det också ett fatprov, vilket kan ha påverkat intrycket. Här har vi just ett vin där regeln om undantag gör sig gällande. Trots hög andel Mourvèdre så upplevde jag vinet lite tungt medan Parker drog i med 99 poäng. Vincent är förövrigt en underbart trevlig figur och helt chosefri. Ärlig verkar han dessutom vara. Att sedan se honom bära Philippe Cambies väskor på vägen ut från festivalen var en skön syn. Det syntes vem som bestämmer…

Just Philippe Cambie bjöd på både Les Halos de Jupiters utbud men även Calendal från sin egen vingård. Cambie var nog mest neutral av dem alla. Enligt honom påminner årgången om 1989 med skillnaden att med dagens moderna metoder är vinerna drickbara omgående. Just 1989 tillhör annars de årgångar som brukar betraktas som tanninrik och långsamt mognande och just tanninerna var något som Cambie påtalade som typiskt för 2009. Hans viner från Les Halos de Jupiters projektet var alla goda men allra bäst var Calendal, ett vin gjort på… just det – 50% Grenache och 50% Mourvèdre. Klart mest prisvärd av alla viner och dessutom ruskigt god.

Vad har då varit godast? Ja, den frågan är ganska enkel att besvara. Allra godast har jag hela tiden tyckt att Isabel Ferrandos prestigevin Collection Charles Giraud varit. Jag har druckit mångt fler flaskor av det vinet än vad jag borde och Parkers 95+ är ohyggligt konservativa enligt mig. Ett vin med ca: 40% andel Mourvèdre.

Om Mas de Boislauzons Cuvée Quet lever upp till det fatprovet i mars lovade, så kommer nog det vinet ändå att vara årgångens vinnare. Kanske rentav bättre än 2007an.

Mest uppseendeväckande i Parkers rapport var nog ändå betygen på Domaine de la Janasse bägge specialcuvéer. De prover jag fick i mars var nog inte helt representativa, för några 98 respektive 99 poäng, kunde då inte jag skönja. Kanske kommer intrycket att ändra sig till nästa gång.

Mer om vinerna ovan finns här.

Givetvis tycker jag att vinerna totalt sett varit goda och inte för en sekund har jag funderat på att vända regionen och vinerna ryggen men däremot kommer inte jakten att bli lika intensiv den här gången. Mitt råd - till den som vill ha det - är att satsa på några noga utvalda godbitar och fyll sedan på med viner från de enklare appellationerna, så som Côtes du Rhône och varför inte Vacqueyras. Mycket vin för pengarna.

2010 då? Ja, de smakprov jag testat har varit lovande men inte så omtumlande som vissa gjort gällande. Visst finns friskheten och syran där. I en provning under hösten med 6 viner från Rasteau och 6 viner från Vacqueyras så var tio från 2009 och en från 2007 samt en från 2010. Gissa vilka två som stack ut…

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över Robert Parker. För första gången under de år jag följt honom och då speciellt med tanke på södra Rhône, så måste jag erkänna att jag kände en viss matthet. Det kändes inte så avgörande som tidigare och inte heller så omvälvande att ta del av hans omdömen. Så här några veckor efteråt har jag nästan glömt bort händelsen som jag annars så förväntansfullt väntar på. Har jag månne kommit till ett vägskäl eller börja man känna regionen så väl att hans åsikt inte längre betyder lika mycket? Inte vet jag men lite tomt och vemodigt känns det allt.

En Fylking!

Visst är det pinsamt när man står där och tittar på sina viner för att välja något att korka upp och man lite lamt konstaterar att man inte har något kul att dricka. Jag kan bli så arg på mig själv när det händer men inte desto mindre händer det förvånansvärt ofta. Troligen har det med vintrötthet att göra och man lyckas inte mobilisera kraft för ett rationellt val utan tar något som man från början inte haft en tanke på att öppna.

För min del handlar det ofta om att jag inte vill röra vissa viner för att jag har för få flaskor eller att jag fått för mig att de absolut ska sparas. Oftare beror det på att jag tror att det är fel tidpunkt att öppna vinet, därför att det skulle vara förhäxat av det så kallade ”tunnelspöket” (som jag nog egentligen inte tror på). Fast allra oftast beror det nog på att det känns som att det var igår jag drack vinet senast.

Därför blev det extra lyckat ikväll när jag, likt Gert Fylking inför beskedet från de Aderton om årets Nobelpristagare, fick utbrista – Äntligen!



Det var fyra år sedan senast och då i en provning med en hel del stora och mer berömda pjäser från Down Under. En delad förstaplats i provningen knep den här outsidern och många hade aldrig hört talas om producenten. Ända sedan den kvällen har jag funderat över när nästa flaska skulle korkas upp och om upplevelsen då skulle upprepas. Att det dröjt nästan fyra år beror helt enkelt på att jag en gång i tiden endast fick tag på två stackars flaskor – faktiskt det enda problemet med det här vinet:

2004 De Lisio, McLaren Vale "Catalyst" har en tät och djupt blodröd färg. Doften är direkt och explosiv med tydliga inslag av rök, fat och tjära. Blodig biff, skinka och charkuterier med nyrostat kaffe samt mörk choklad. Tryffel, terpentin och vedspis samt blommor och parfym med örtighet av mynta och rosmarin. Solvarm frukt, mintchoklad och körsbärslikör. Fenomenalt inställsam men även komplex till tusen – full pott!

Smaken är otroligt fruktig och ren med massor av röda bär och vit choklad. Vanilj, aprikoser, drottningsylt med en urläcker kryddighet och inslag av rostade fat. Likörlik koncentration och fantastisk balans med bitter mörk choklad och en aning sötlakrits. Mot slutet en del portvinslika drag och inslag av espresso. Bra syra och aldrig sötkladdigt.

För dem som vill läsa mer om producenten går det bra i ett tidigare inlägg här. För dem som tycker att det inte går att sätta numeriska betyg på vin så blir utlåtandet – Skitgott!

Vill man ha en numerisk analys så anser jag att vinet är värt 97 poäng, vilket är en mer än vad Bob delade ut på den gamla goda tiden - då han stod för härliga bedömningar som den här:

“A blockbuster in the making, the 2004 Shiraz/Grenache The Catalyst (80% Shiraz and 20% Grenache aged in primarily neutral French wood) boasts fabulous aromas of flowers, lead pencil shavings, blackberries, cassis, and subtle wood. This full-bodied, intensely packed and stacked effort possesses huge fruit extract, wonderful, mouth-coating glycerin, and a purity as well as seamlessness that must be tasted to be believed. Drink this undeniably profound Australian red over the next 10-15 years.”

Som sagt – Äntligen - och tänk att det skulle behövas lite aussie i glaset för att få tillbaks lusten!

Jag som trodde att det månne berodde på månen?

Jag avskyr besserwissers och sådana som torrt konstaterar ”va vad det jag sa!” Fast just idag känner jag en viss tillförsiktighet att själv använda mig av uttrycket – inte för att strö salt i såret, utan snarast för att det känns ganska skönt att det inte bara tycks vara hjärnspöken. Ett tag trodde jag kanske att det var månens faser som ställde till det. Ni vet det där med fruktdagar!



I fredagskväll satt jag som vanligt och följde upp trådarna på Bulletin Board och rent instinktivt läste jag i vanlig ordning allt som rör Châteauneuf-du-Pape. Rubriken ”TNs:2005 Barroche Pure and 2005 Clos St Jean Deus Ex Machina” drog naturligtvis lite extra nyfikenhet till sig. När jag så ett par inlägg ner noterar ett svenskt bidrag ifrån en av våra vinimportörer steg pulsen en aning. När sedan Robert Parker och Harry Karis (med information direkt från källan) gav sig in i debatten blev det än intressantare. Även ett inlägg av den alltid saklige och upplyste danske entusiasten Jonny Madsen fick mig att verkligen fundera. Vad rör sig då detta om?

Jo, givetvis den märkliga 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure".

Nu tror jag inte att det är sista gången vi får läsa om märkliga 2007or och som en tröst för Julien tror jag inte att det bara kommer att vara hans vin som ifrågasätts – nej, jag tror att det lär dyka upp fler tveksamma 2007or från Påvens nya pallats.

För er som är prenumeranter följer en länk till originaltråden längst ned i texten och för er som inte har åtkomst till Parkers sida följer härefter ett urval intressanta inlägg från tråden att ta del av (har tagit bort länken eftersom forumet endast är för prenumeranter men för dem som har åtkomst går det bra att söka på forumet).

“I had the 2007 PURE two weeks ago, and it was a very, very strange thing to do... Initally, when poured into the decanter, I almost got the feeling that is was defective. You know when you have that reduced nose that doesn't tell you anything? This was Saturday at lunch time. So I took one glass and left the remains in the decanter until lunch on Sunday. Better, but still slow on the aromatics, while the palate got more interest from my side compared to the day before. The level in the decanter was now 50% less than from the beginning, and we forgot it until Wednesday!!! Standing in the open decanter, not covered nor chilled in the fridge or anything, it was AMAZING on Wednesday evening... It started at 80 points with a big ??? on Saturday and ended with 95/100 p ??? 4 days later. Interesting though...”

- Jörgen Lindström

--------------------

“Jorgen-I have also had enough "suspect" bottles of 2007 Pure to wonder about a retraction of my review....saw 4-5 bottles out of 18 in the CNDP tasting I did last November in Rioja that seemed as if they were refermenting...two bottles tasted stateside since were identical...I am not yet convinced...but increasingly worried that the wine has some residual sugar that has refermented after the wine was shipped from the estate...decanting for several days helps...somewhat...but if my instincts are correct,a portion of the bottling of this very special wine is spoiled...I own some and will wait until spring for a retaste...but I am worried...if Harry Karis is reading this....would love to know his experience with this bottling...of course the 2005 and 2006 Pures are among the finest CNDPs of their respective vintages....”

- Robert Parker

---------------------

“Regarding the 2007 Pure I have spoken to Julian about this and he agreed that some of the bt. are refermenting. I know he has spoken to another big winemaker in Chateauneuf who believe that these bt. will settle down and become great bt. with a little patience. I don't know if this can be Real? I have got some rebottled wines and they are great!”

- Johnny Madsen

--------------------

“Bob, I know about this. The best way to answer is giving Julien's explanation.”

"Concerning Pure 07, all is coming from a single foudre.
1/3 was unfiltered and the rest filtered.
It seems that some bottles which were not filtered had a bit of activity due
to the fermentation of some tenth grams of residuel sugar.
I tasted a bottle beginning of the week and did an analyse on it.
On the analyse, there’s no VA at all ( 0,51 ).
On tasting the wine when just open had too much C02 so I shacked the bottle
and put in a decanter. There was for me no bad taste at all.
There’s fruit, spice and chocolate. I think that the CO2 will disappear within
one year from now and that the wine will be okay.
What is sure is that 2/3 of the pure 2007 are not fermenting at all"

- Harry Karis

--------------------

“Harry...thanks...that summary is what I have found...I am going to forget the bottles I have for 3-5 years...and hope for the best...like you I have had some utterly profound 2007 Pures....”

- Robert Parker

--------------------

Komihåg var ni läste det först…

Fast för att nyansera det hela så kan jag rapportera om ett antal nyligen avnjutna 2007or. En sagolikt och närmast syndigt god 2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape, en allt annat är oxiderad och slapp 2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" och sist men inte minst en vansinnigt koncentrerad och lovande 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet".

Så nog finns det hopp!

"Sparkling Grenache" och andra konstigheter!

Att Australiensarna hyser en förkärlek till mousserande Shiraz är välkänt men att vinproducenterna i södra Rhône plötsligt skulle hänga på denna trend med årgång 2007 och druvan Grenache var oväntat. Fast nu verkar det inte ha varit en medveten strategi utan snarast ett misstag i arbetet – ungefär som i fallet med den berömde munken i Champagne!



Allvarligt talat är det inte speciellt kul det som sker. Jag ska inte starta en konspirationsteori eller ett drev - men det är något lurt med årgång 2007 och Grenache i södra Rhône.

Jag har varit medlem i Munskänkarna under ett antal år och en av de största behållningarna med detta är de fina och intressanta kurserna man kan delta i. Jag har faktiskt lyckats ta mig igenom trebetygsnivå i den teoretiska delen (men aldrig försökt mig på det praktiska). Likväl tycks inte kunskaperna om vinframställning riktigt ha fastnat utan det blev väl som i skolan att man råpluggade för att klara proven men glömde sedan snabbt det man lärt sig. Är det någon gång jag önskat att jag hade lite bättre koll på det arbete som sker för att framställa det vi entusiaster får i buteljen, så är detta just ett sådant tillfälle. Något är lurt och jag skulle vilja förstå vad det är.

Jag gick kanske till lite hårt angrepp mot stackars Julien Barrot och hans 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure" i det tidigare inlägget men det är nog mest för att jag tycker att det är så synd, det som har hänt. I sanningens namn är han inte ensam om att ha gjort mig besviken och senast i lördagskväll var det så dags igen. Beslutet att korka upp en 2007 Clos des Papes fattades impulsivt då det vankades lammracks med rödvinssås till middag – en perfekt kombination kändes det som.

Hade ett barn doftat på det jag fick i glaset skulle barnet omedelbart ha utbrustit – kobajs!

Inte gödsel, inte stall, inte animalsikt utan kort och gott hederlig kodynga i absurda mängder.

Att innehållet inledningsvis dessutom såg misstänkt bubbligt ut gjorde inte saken bättre. Dessutom visade det sig tillslut finnas en hel del fällning i vinet vilket inte borde vara fallet för en 2007a. När så karaffen i söndagskväll var tom visade den på stora mängder kristaller/vinsten som envist bet sig kvar.

I lördags framförallt doftade vinet riktigt illa men smakade något bättre. Dock var det inte gott och framförallt inte som det borde smaka. Med luftning avtog problemet något men helt gav sig inte den illaluktande dyngan iväg. Beslut således att låta vinet stå i karaff till kvällen efter för att se vad som skulle hända. Visst blev det bättre men helt återhämtade sig inte doften. Smaken var dock betydligt mycket trevligare om än långtifrån sina 99 poäng från Bob och mina tidigare positiva upplevelser.

Värt att veta är att jag även upplevt en oxidationston i någon tidigare provad flaska där smaken upplevdes en aning slapp och trött. Minns vagt att jag avfärdade det hela som en dålig flaska. Nu är jag böjd att ompröva den teorin.

Ännu värre upplevelse var en flaska 2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape som i princip var odrickbar i höstas. Det bubblade och fräste ur den öppnade buteljen och det var helt klart efterjäsning som var problemet. Alldeles förfärligt vin som trots envist luftande aldrig hämtade sig. Inte ens till sås var det aktuellt att använda vinet. Även någon tidigare drucken flaska har visat på lite udda upplevelser men inte så som denna. (Det ska tilläggas att jag efter detta druckit en helt perfekt och helt felfri flaska ganska nyligen.)

Just den lite udda känslan av oxidation och obalans har jag även upplevt i 2007 Domaine Saint Préfert "Réserve Auguste Favier", de två prestigecuvéerna ifrån Domaine Saint Damien samt en ganska nyligen provad 2007 Domaine des Sénéchaux (fast i det fallet mer ilsk syra och faddhet). Inget av dessa har varit i närheten av upplevelsen av de tidigare nämnda utan ganska acceptabla men med en märkbart ”annorlunda” karaktär.

Ett vin jag gillade men bara provat en gång är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes" som provades över två kvällar i höstas. Först när den öppnades och provades var det nästan som att dricka Lambrusco och jag var mycket undrande. Fast i detta fall avtog bubblorna tämligen snabbt och framförallt till kväll nummer två hade utvecklingen verkligen gått åt rätt håll.

Även några Côtes du Rhône och andra viner från området har varit lite underligga och udda.

Jag har funderat en hel del över dessa fenomen och kan inte låta bli att undra vad det beror på. Nu har jag förvisso provat ovanligt mycket viner från området och just årgång 2007 vilket rent proportionellt skulle kunna förklara fenomenet men jag tror ändå att det finns en annan förklaring. Visst har jag vid något tillfälle upplevt konstiga buteljer från området i andra årgångar men de går nog att med bred marginal räkna på ena handens fingrar.

Jag hade ganska nyligen kontakt med en av landets större vinimportörer som har några intressanta producenter i stallet. En av dessa gör en specialcuvée på Grenache som lockat mig en hel del men då jag talade med en av firmans medarbetare fick jag beskedet att trots att vinet befinner sig i landet vill man inte marknadsföra det just nu. Anledningen berodde på att man upplevde vinet lite märkligt och inte helt stabilt. På min fråga om det berodde på efterjäsning fick jag inget riktigt svar. Man gav mig beskedet att de följer utvecklingen nogsamt genom täta kontroller och smakprov. Förvisso ett mycket seriöst agerande från deras sida men samtidigt oroande eftersom det delvis bekräftar mina misstankar.

Vad beror då allt detta på?

Jag vet inte och jag välkomnar gärna teorier eller exempel på egna upplevelser ni haft.

Jag minns för ett tag sedan då en av de trogna läsarna (som alla verkar heta Johan) skrev och berättade om tråkiga erfarenheter med 2007 Domaine la Barroche "Terroir". Det han beskrev då, stämmer ohyggligt väl med vad jag nu senare har upplevt. Igår fick jag ett SMS från vännerna i Göteborg som i fredagskväll bland annat öppnat en 2007 Pure och följt den över två kvällar helt utan vetskap om mitt senaste inlägg och erfarenheter. Gissa vad som stod i det SMSet? Jodå, exakt det besked som man kunde befara.

Jag säger som de gör i ledmotivet till Ghostbusters – there’s something strange…

En fundering jag själv haft är att det hela skulle kunna bero på extremt höga sockerhalter i framförallt Grenachedruvorna år 2007. Att det på grund av detta skulle kunna uppstå problem med efterjäsning om man har otur eller om flaskorna hanterats ovarsamt.

Fast detta borde ju inte förklara de oxiderade inslagen – de borde ju snarast bero på helt andra felaktigheter i framställningen eller lagringen. Ett två/tre år ungt vin ska ju inte oxidera i flaskan på grund av ålder.

Sedan vet jag att man hos ganska många producenter tillsätter koldioxid under framställningen för att på så vis förhindra just oxidation. Hur detta sedan avlägsnas eller självmant försvinner vet jag inte men kanske är det koldioxidrester som spökar – men varför då så extremt just år 2007?

Reduktiva processer är ju en metod som även används och som jag förstår går ut på att vinet inte kommer i kontakt med syre under lagringen. I Sherry framställning (Fino) är det flor som skyddar vinet mot oxidation men hur det rent praktiskt går till vid rödvinsframställning vet jag inte. Just den karakteristiska Finodoften sägs ju beror på den reduktiva miljön. Men kan detta förklara den otäcka doften i Clos des Papes?

Jag har kommit fram till ett annat konstaterande. Samtliga avvikande flaskor har inköpts i Sverige eller Danmark. Jag köpte ganska många flaskor på plats under sommaren 2009 och tog själv hem dem. Av dessa har hittills ingen betett sig konstigt eller varit defekt (förutom Juliens hemkörda då).

Hur många gånger har ni inte läst provningsnoteringar på CellarTracker eller Bulletin Board där man ondgör sig över dåliga viner från södra Rhône som alla verkar vara ryggradslösa och slappa med för mycket alkohol och ingen frukt? Oftast bortförklaras detta med att vinet hanterats ovarsamt och blivit kokt. Nu är ju Amerika den enskilt största marknaden och är det någonstans det skulle synas i statistiken är det väl just där. Fast det verkar även vara så att distributionskanalerna där är mer tveksamma och att hanteringen kan ifrågasättas. Nu vill jag inte påstå att våra svenska eller danska importörer skulle hantera vinerna ovarsamt och inte heller tror jag att producenterna gör det men kan det ha hänt något på vägen? Kan just 2007orna vara känsligare än normalt?

Som jag skrev ovan är mina kunskaper ganska begränsade när det kommer till själva vinframställningen vilket ni måste väga in i beaktandet när ni läser texten. Den som känner sig manad får gärna fylla på med teorier eller allra helst rena fakta om vad som egentligen gäller.

En sak är dock säker – det är numera med stor nervositet jag drar korken ur en 2007a…

Kvällens vin borde ha druckits i…

Det händer numera sällan att jag skriver om ett vin den kväll eller ens den vecka som jag faktiskt konsumerar vinet. Det brukar dröja veckor eller ibland månader innan det slutligen blir en post. Fast ingen regel utan undantag - men i sanningens namn borde vinet ifråga ha avnjutits redan i fredagskväll, nämligen den 24 september - på den första internationella Grenachedagen!

Nej, det är inget skämt. I juni månad i år samlades världen för det första internationella Grenachesymposiet och givetvis träffades man i Rhônedalen och närmare bestämt i byn La Verrière. För den som fortfarande betvivlar att druvan tillhör de nobla rekommenderas ett besök på den officiella hemsidan här.


Nu ska inte jag lägga ut texten i onödan utan låta er ta del av innehållet själva.

Dock ska jag berätta om innehållet i kvällens butelj som är 100% Grenache och givetvis från gamla stockar. Närmare bestämt 80-100åriga stockar belägna på 750 meters höjd i druvans förlovade hemland och det lite bortglömda distriktet Navarra.

Det sägs att Juan Carlos López de Lacalle gick och funderade på hur man i Kalifornien kunde lyckas så, med de i Frankrike etablerade Rhônedruvorna, att han en dag bestämde sig för att själv skapa något i Spanien som kunde liknas vid ”the Rhone Rangers” framgångar. 1996 köpte han helt sonika en gammal vingård i Navarra och byn Artazu. Efter att ha moderniserat vinkällaren och återuppväckt vinrankorna producerar man numera tre olika viner, ett rosévin och två röda viner, varav prestigevinet kort och gott heter Santa Cruz de Artazu.

Årgång 2001 har för mig alltid varit som kärlek vid första ögonkastet och jag har alltid tyckt enormt bra om vinet. Faktiskt har det känts som en väl bevarad skatt och ett vin som jag mått extra bra av att titta till då och då. Nu är det snart två år sedan jag senast provade en flaska och därför kändes det extra spännande att sätta öppnaren till korken denna afton.



2001 Bodegas y Viñedos Artazu, Navarra "Santa Cruz de Artazu" har en svagt tegelröd färg. Doften är mogen och utvecklad med läder, tobak och stall. Först ganska djurisk med köttiga och grillade toner samt en läcker dammighet och minerallitet. Örter och julkryddor som ingefära, kanel och kardemumma samt rostat kaffe. Nougat, körsbärssylt och parfymerade aromer med blommor men även ett kemiskt drag av terpentin. Rökighet och en sälta som förnimmer om havet. En riktigt läcker och komplex doft.

Smaken är frisk och syrlig med körsbär, hallon och örtighet samt en stram och ganska tuff eftersmak med en hel del torra tanniner. Frukten är en aning uttorkad men ändå exotisk och livfull och under detta framträder en mineraldriven och läcker komplexitet som ger vinet karaktär. Efterhand godare och rundare med en kryddighet och friskhet som närmast kan liknas vid Pinot Noir.

I ärlighetens namn har det här vinet smakat bättre tidigare och jag undrar om jag inte borde ha druckit upp kvarvarande flaskor för ett par år sedan. Senast jag provade en flaska fick jag egentligen en varning om att slutet närmade sig men jag ville nog inte riktigt acceptera faktum. Nu tror jag inte att vinet har gått i graven utan att det lever men gör det på sin mognad och erbjuder andra upplevelser, vilket gör det spännande att dricka. Fast det smakade både mer och bättre för sådär tre/fyra år sedan och den tiden kommer aldrig tillbaka. Istället får jag nu hålla tillgodo med ett spännande och ganska komplext vin som smakar gott till mat men inte riktigt förför och får mig att längta efter mer. Doften lämnar dock inget i övrigt att önska. Kvalitativt slutar det med 92 poäng som inte alls gör mig besviken.

Läser man omdömena på CellarTracker så verkar man i vanlig ordning fått plonk i buteljerna och mest kombinerat det med burgare.

Kanske är det tur att världen nu fått ett forum som kommer att omvärdera uppfattningen om den ädla druvan Grenache. Uppladdningen är lite seg men ge filmsekvensen en chans och njut av både det som sägs samt också av alla de vinprofiler som skymtar förbi i ett rasande tempo.

Kanske ett tipps för rörelsen? Eller väntar man troget på Silvaner och Savagnindagarna?

Som ljuv musik!

Det är glädjande besked som nått våra breddgrader i veckan. Delvis på grund av detta kändes det plötsligt inspirerande att så här i efterhand göra en post om en favorit som konsumerades förförra lördagen.

Anledningen till att buteljen knäcktes var dock en helt annan. Med vetskapen om att det dryga 60mil längre norrut satt ett gäng och provade en massa goda nollsjuor, så var jag tvungen att söka tröst i något från distriktet och årgången.




2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en tät och lila/purpurröd färg. Doften är stor och kryddig med en tydlig fruktsöt ton. Jordgubbar, kirsch, smörkola och marsipan. Nyrostat kaffe med vit choklad, nötter, lavendel och rosor. En känsla av vanilj samt gummi och sedan örter. Ett modernt anslag och ett mycket parfymerat intryck blir det jag tar med mig.

Smaken är mycket ren och frisk men också viskös. Minerallitet, jordgubbar, hallonsoda och kolasnören. Lakrits, syrlighet och nästan äpplekart. Kryddor, apelsinlikör, örter och en tuttifruttikaraktär med karameller av typen "supersura". Enormt gott med en intensiv och väldigt lång eftersmak som sitter i ordentligt.

För att vara ett vin gjort av 100% Grenache från snart hundraåriga stockar, så känns vinet inte alls så svulstigt, eldigt och intensivt som det ibland kan göra. En aning ny ek används vid lagringen och kanske är det den som ger den lite krämiga strukturen åt vinet. Att Robert Parker gillar Janasse och "Cuvée Chaupin" är nog välkänt vid det här laget men med årgång 2007 är han gladare än någonsin. Från fatprovets 95-99 poäng slutade han så småningom i oktober 2009 på 98 poäng med följande rader:

”A cold terroir and sandy/clay soils have given the wine an extraordinary amount of acidity and freshness that serve it well in buttressing the fabulously concentrated, massively extracted, old vine Grenache. This blockbuster wine possesses enormous richness and density as well as an incredibly unevolved, young personality. Everything is there, including awesome aromatics, unbelievable layers of kirsch, raspberries, licorice, incense, and blacker fruits, and a finish that goes on for close to a minute. However, I would age this wine for 2-4 years and drink it over the following two decades or more. It is a tour de force in old vine Grenache as well as one of the vintage’s most compelling wines.”

I december skrev han så i Hedonist’s Gazette om ett antal omprovade 2007or och ansåg då "Cuvée Chaupin" vara värd hela 99 poäng. Jag är inte lika odelat positiv utan anser nog att det får räcka med 96/97 poäng från mig. Inte för att jag är besviken men jag har provat så många 2007or vid det här laget att jag inte riktigt kan se varför Bob skulle anse detta vara så extremt mycket bättre än många andra viner med ungefär samma framtoning från årgången. Jag har ett antal obloggade 2007or som mer än väl matchar det här vinet även om det också finns de som inte gör det. Ett makalöst bra vin är det givetvis.

För att försöka summera intrycken så upplevde jag denna flaska ganska annorlunda gentemot det smakprov jag fick under sommaren som gick. Då minns jag vinet som betydligt mörkfruktigare med mer lakrits och fikon samt en betydligt jordigare och delvis maskulinare stil. Så här drygt tio månader senare blir intrycket av vinet betydligt slankare, bärigare och rödare. Även friskare med en ganska påtaglig syra som inte stör mig utan snarast balanserar upp vinet men något överraskad är jag ändå. Anledningarna till olikheterna kan vara många och att spekulera är onödigt men kanske var det kvällens sällskap som ånyo gjorde stort intryck…

En helt annan historia som det brukar heta men det har dykt upp en ny personlighet och favorit på min Châteauneufradar och jag ska be att få återkomma i ärendet lite längre fram. Även om representationen av spännande producenter från distriktet har ökat väsentligt på våra breddgrader de senaste tre åren, så finns det fortfarande en närmast outtömlig källa av aldrig sinande godsaker att upptäcka i södern – men nu ska vi glädjas åt att det i vårt land äntligen blivit ordning beträffande Janasse!

PS. Ikväll blir det hela tjugo viner från Alsace i glasen – ibland är det inte så dumt att vara Munskänk trotsallt! DS

Åter i zonen!

Efter några irrfärder kändes det skönt att vara åter i "komfortzonen" och inte blev det sämre av att bekräftelsen först blev total.




Det blev med ens uppenbart för mig varför jag älskar Châteauneuf-du-Pape så innerligt när jag dragit korken ur första buteljen och satte näsan över öppningen. Lantligt, rustikt och animalsikt med en fantastisk kryddighet och mustighet som ger mig ett sådant välbefinnande att det är svårt att tänka tanken, att det skulle finnas något annat distrikt i hela världen, som kan erbjuda samma glädje och charm.

Det andra vinet erbjöd inte direkt samma charm och generositet men det var bara en fråga om tid. Sedan kom de varma, söta och runda tonerna av choklad, fikon och orientaliska kryddor med en härlig fruktighet som mer tolkade den moderna och generösa sidan av distriktet.

2005 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en ganska mörk och djupröd färg. Doften är stor, direkt och enormt tilltalande med massor av garrigue, rökta och rostade toner. Animaliskt med blodighet, köttighet och örtighet. Läder, stall och tobak. Frisk kryddighet med mynta, lavendel och pinjeskog. Varm fikonkompott, choklad och syltade körsbär med inslag av nickelkola, jordgubbar och hallon. Jordighet och träighet som inte alls upplevs som besvärliga utan tvärtom som komplexa och sekundära. Man skulle kunna antyda en tanke åt det "funkiga och brettiga" hållet till - men ändå inte. Superläckert och mycket klassiskt. Full poäng!

Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!

Det här är en klassisk tolkning av distriktet med massor av karaktär men också i en stil som säkert inte går hem i alla kretsar. Samtidigt som vinet utstrålar all den karakteristik som man söker i ett klasiskt vin, så har det en tydlig sydländsk stil som man måste uppskatta för att fullt ut gilla vinet. För mig som redan är frälst är det en enkel match att älska vinet. Till maten dominerar det och vinner klart "matmatchen" mot det nästföljande vinet. Till höstens viltgrytor eller vårens lammrätter så är detta ett perfekt komplement. Om jag ska vara kritisk mot något så är det att vinet känns betydligt äldre än vad det är. Detta är ofta ett drag som jag finner hos just Pégaü och därför är jag heller inte speciellt förvånad att det gäller även en stram årgång som 2005. Jag har provat en hel del 2005or senaste året som jag ännu inte bloggat om och därför har jag något att jämföra med. I den jämförelsen framstår 2005 Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée" som ett av de tillgängligare vinerna och inte alls så tannindominerat som många av de övriga vinerna från denna årgång är. Jag gillar detta mycket och slutar på 95+ poäng vilka skvallrar om en lysande framtid. Mäster Bob har ännu inte bestämt sig eftersom han endast bedömt vinet från fat. I oktober 2007 skrev han om ett: “very different style of wine. It reveals a dark ruby/purple hue along with notes of tar, roasted meats, and Provencal herbs, which give it a certain savage/animal character. The wine is ruggedly constructed, concentrated, full-bodied, tannic, and firm in the finish.” Det skulle behöva ligga ända tills 2012 innan man kunde smaka det ansåg han och delade ut 92-94 poäng. Jag håller inte med och anser att detta är en 2005a som inte alls är otäck att dricka redan nu. Mina två tidigare smakprov i maj och juli 2009 stämmer väl överens med detta smakprov med den möjliga skillnaden att det senaste dryga halvåret gjort vinet ännu läckrare.

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har en klar och rubinröd färg med närmast en dragning åt tegel till. Doften är först knuten men släpper sedan loss ordentligt med massor av rökta fikon, kanel, muskot och choklad i en parfymerad och blommig stil. Mysk, orientalisk kryddbasar, tobak och mandellikör med en aning sälta och jordighet som kompletteras av salmiak och viol. Gjutjärnsgryta med lagerblad och enbär. Sedan mer allmän rökighet med diesel och köttighet samt rostade och rödbäriga jordgubbsaromer. Svartvinbärslikör och ett avslut med massor av garrigue, svett och typisitet. Superläckert!

Smaken är sötfruktig med jordgubbslikör, crème de cassis och kirsch som första och tydligaste inslagen. Sedan mer lakrits och kola med choklad samt en eldighet i avslutningen som skvallrar om en förmodat hög alkoholhalt. Rostade och peppriga toner med grillat kött och salmiak i den intensiva eftersmaken. Mörk och lite murrig frukt som framträder alltmer efterhand och som faktiskt drar ned intrycket något. Mandellikör, marsipan och en exotisk kryddighet som ger en ganska personlig prägel åt smaken. Avslutningen innehåller en aning beska som blir tydligare ju längre tiden lider. Malört?

Först är jag neutral och sedan lyrisk för att gå till ett mer frågande stadium. Vinet utvecklas konstant över tiden och det moderna, lite inställsamma stadiet försvinner efterhand och lämnar efter sig ett klumpigare och kärvare intryck som jag inte helt uppskattar. Sedan framträder ett allt komplexare vin i en stil som inte är helt lättbegriplig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det gamla talesättet "hur man än vänder sig, har man ändan bak" gäller inte för det här vinet. Det luras hela tiden och framstår som en riktig kameleont. Hade det inte varit för det andra vinet hade jag trott det var mig det var fel på. Nu är det kanske också så - men jag vill ändå påstå att det är vinet som luras med mig. Förhoppningsvis är det så att "gamla stockar" Grenache kan vara lite lurig och egen samt behöva tid på sig för att helt visa upp sin rätta potential.

Detta är femte gången jag provar vinet och faktiskt den gång jag ställer mig mest undrande. Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera över 2005an som alltid varit ett ljuvligt vin men också den senast provade 2007an som då uppträde allt annat än stabilt. Jag minns även provningen för ett år sedan då flera av Juliens 2006or framstod som allt annat än tillgängliga vilket då gjorde mig lite fundersam. Eventuellt har han lite att fundera över där i sin källare eller så är det så att allt handlar om tid och att det ordnar upp sig efterhand. Jag vacklar i min tro denna gång och slutar på 93 poäng. Parker tycks tycka tvärtemot mig. Från fat sensommaren 2007 och de 91-94 poängen har han ökat till 95 poäng från butelj sensommaren 2008 och därefter i Hedonist’s Gazette höjt till 96 poäng sommaren 2009. Vem som får rätt återstår att se men troligtvis väger Bobs rutin tyngst.

Kramplösande droppar?

Att tala om skrivkramp vore nog lite högtravande men märkligt nog upplever jag nu någon slags déjà vu när jag tänker tillbaks ett år i tiden. Minns att bloggandet kändes allt annat än inspirerande då men efter en grillkväll med Noons 2004 Eclipse som sällskap kom lusten åter och allt kändes plötsligt förlösande. Efter en flaska av samma vin från årgång 2005 fullständigt exploderade skrivlusten och ett långt utkast om min idol Drew Noon kom igång men det förblev ett utkast. Jag är skyldig en del trogna anhängare en lång härlig post om honom men inte idag – en annan gång. Följ istället länken till min favorit hemsida samt ta några minuter och njut av bildspelet ”4 Seasons” under fliken ”high noon” (glöm inte att ha ljudet på). Visst blir man lite sugen på att byta jobb?

Detta kommer istället att handla om en annan aussielegend – Roman Bratasiuk och hans Clarendon Hills. Förutom att han piffat upp sina buteljer och etiketter (fast jag gillar de gamla bättre) har äntligen hans hemsida genomgått en rejäl ansiktslyftning. Det behövdes. Ett tag trodde jag att han lagt ner verksamheten men efter att hans viner för ett tag sedan återintroducerades på den svenska marknaden och hans hemsida nu kommit ikapp, så ser framtiden genast ljus ut.


Roman Bratasiuk är vinentusiasten som under 80talet drabbas av lusten att göra sitt eget vin. Utan någon formell utbildning färdigställde han så sin första årgång 1990 med minst sagt små medel. Läs historian här (fascinerande). Det stora genombrottet kom när han döpte om sin Syrah från 1994 till Astralis och chockhöjde priset men samtidigt sålde slut dem omgående. Medan han fick ett stort genomslag internationellt och omnämndes i samma sammanhang som de stora Europeiska ikonerna förblev han närmast okänd på hemmaplan. Hur var det nu med profet i sin egen hemstad?

Just Astralis brukar anses tillhöra det absoluta toppskiktet och nämnas i samma andetag som Grange och Hill of Grace. Själv har jag aldrig förstått varför det är just dessa tre som anses främst av Australiens alla viner. Jag tycker det finns minst ett dussin andra viner som borde vara lika - eller till och med intressantare (utan att själv ha smakat dem alla). I vilket fall som helst har jag under åren fått prova en del viner från Clarendon Hills som alltid varit spännande - framförallt som mogna. Vinerna sägs ofta gå i en mer europeisk stil. Detta kanske beror på att Roman själv älskar de klasiska Franska vindistrikten (fast jag tycker nog att det jag har provat varit allt annat än ”europeiskt”).

Roman buteljerar druvorna solitärt och blandar aldrig druvor fån olika marker. Enkelt utryckt så innehåller varje butelj vin från just den mark och av den druva som etiketten beskriver. Han lär vara en mästare på att hitta bra råmaterial och vingårdarna som ligger i McLaren Vale är oftast belägna på hög höjd och planterade med gamla stockar, som alla har sitt ursprung från prephylloxera anfäder. Följande text är hämtad från hemsidan och ger lite perspektiv på alla generaliseringar om Australiensiska viner som industriprodukter:

”In fact, pre-phylloxera vines are the dinosaurs of viticulture. They exhibit the entire wealth of their gene pool - unlike cloned varieties which have been pre-programmed to survive in cool regions, high salinity, arid conditions, or infected soils. Cloned varieties are typically limited in their subsequent flavour expressions – whereas pre- phylloxera vines produce an expression that reflects the varied and syncopated climatic conditions of the areas in which they are grown. They are also extremely sensitive to all conditions in every season, and they react in individual ways.”

Handplockade druvor, vildjäst, inga tillsatser och ingen klarning eller filtrering – kort och gott ganska naturliga och hantverksmässiga viner. När 1994 Astralis lanserades i Amerika så skrev Parker följande intressanta rader i sin recension:

“One of Australia's most renowned boutique wines has finally made it to America's shores. Proprietor Roman Bratasiuk clearly knows what he is doing. These are all minimally processed, super-concentrated, explosively rich wines that have been bottled with no fining or filtration. Unlike so many Australian wines that are products of overly-zealous oenologists (gobs of added acidity in addition to multiple filtrations), these are what great old-vine Australian wines are all about.”

Ett vin som har bland den märkligaste provningshistoriken av alla på CellarTracker är 2002 Clarendon Hills "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard". Faktiskt talar 50% av omdömena om ett felaktigt och defekt vin och övriga är inte så positiva heller. Vissa verkar dock ha fått helt okej dricka i flaskorna – jag tillhör dem som inte klagar…

Jag har provat fyra flaskor av vinet och visst minns jag från något tillfälle en närmast spritsig och kolsyreaktig känsla men också minns jag ett mycket säreget vin som inte liknar något annat jag provat. Detta vin brukar även omtalas som ett av Clarendon Hills mest publika viner med termer som ”crowd pleaser” och Bob har till och med använt ord som dekadent… ; )

“It is among the finest Grenache-based wine made outside of France's Southern Rhone Valley.”

Kritiken på CellarTracker verkar mest handla om efterjästa buteljer och jag måste hålla med om att det funnits en märklig spritsighet i någon av flaskorna jag provat men som sedan avtagit efterhand i karaffen. Doften har alltid varit felfri. Istället för efterjäsning har jag mer upplevt den spritsighet som ofta finns i ung och nybuteljerad Riesling från framförallt Tyskland. Eftersom vinet omges av negativa omdömen och jag själv haft en del dubier bestämde jag mig för att dricka upp resterande lager våren 2008 men då den flaska jag drack först var helt lysande fick jag mina tvivel. Nu tog dock ångesten återigen överhand och korkskruven sattes obönhörligen i nästsista flaskan – tyvärr… eller inte?

2002 Clarendon Hills, McLaren Vale "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard" har en mörk tegelröd färg. Doften är närmast obstinat. Det doftar som om någon hällt ut en stor spann med nyplockade hallon på en stengrund och sedan hoppat upp och ned på dem med ren frenesi så att allt blivit till en puré. Det doftar inte hallon - det stinker hallon! Helt makalöst. Om man ska försöka översätta termen hedonistiskt i doft så är detta ett skolboksexempel. Knockout! Blygsamt är det inte. Vit choklad och parfym samt vårblommor följer i nästa våg. KIRSCH! Inlagd gurka med mandel och rostat kaffe samt en släng av dammig grusväg. Söt, stor och likörlik doft som inte alla skulle tycka om. Tryffel och oliver. Rökig av tobak. Jag älskar det. Som en läcker och len Armagnac till körsbärspralinen. Knuten är ingen gångbar term i det här fallet. Full pott. Sur filmjölk kanske någon annan skulle sammanfatta det?

Smaken är inte alls skum. Ingen spritsighet eller jäst känsla. Helt korrekt med väldigt ren frukt. Söt är närmast en underdrift. En sockermätare hade nog drabbats av panikångest om den kom inom en radie av en meter från glaset men den friska syran är helt i balans med resten. Renaste körsbärsfrukt med massor av syltiga (och syndiga) toner av choklad och vaniljkräm. Noisette med pistageglass - mosade jordgubbar och sötlakrits i en härlig kompott. Likörlik, viskös och fet munkänsla Så gott!

Kladdigt är fel term men visst finns det en hedonistisk karaktär i vinet som inte alls känns akademisk eller klassisk. Om man vill så skulle man kunna säga att detta skiljer traditionalisterna från modernisterna. Jag blir väldigt glad och upprymd när jag dricker det här vinet. Inte så intellektuellt men bisarrt gott. Min fru är van vid min smak men även hon utbrister spontant att detta är något mycket annorlunda och spännande. Körsbär är hennes enda beskrivning - den räcker långt, väldigt långt!

Om jag skulle följa hjärtat skulle poängen bli extremt hög. Glädjen och lustfylldheten gör att det känns som om det inte kan bli roligare än så här att dricka vin. Om man endast ser till en ögonblicksbild och glömmer all analys så är detta en fulländad upplevelse. Nu inser jag att framtiden kanske ändå ligger bakom det här vinet och att det finns ett lite märkligt drag i smaken som gör att 95 poäng får räcka trots euforin. Helt rumsrent och okontroversiellt smakar det inte. Kanske är sötman och syltigheten lite för uppenbar? Senaste buteljen renderade hela 96/97 poäng. Beträffande Mästaren och 2002an så nöjde han sig med 94 poäng en gång i tiden. Tidigare årgångar har varit uppe och nosat på 96-98 från fat. Bobs recension av 1996an skvallrar lite om vad det handlar om för typ av vin:

“Two of the most decadent wines made on planet Earth are the limited production (about 900 cases of each) of Old Vine Grenache. In 1996, there are three offerings, but I only tasted two, the Blewitt Springs and Kangarilla Vineyard. The Blewitt Springs is the first wine I have ever tasted that may be almost too rich to drink. Consequently, I have a slight preference for the 1996 Kangarilla Vineyard.”

Nyligen släppte Parker lite noteringar om äldre årgångar av Australiensiska viner. Ett visst missnöje med just Clarendon Hills och Grenachecuvéerna kunde utläsas i hans noteringar:

“The lesson with respect to these Clarendon Hills Grenaches is to drink them during their first 6-8 years of life.”

Jag noterar att Roman Bratasiuk skriver följande på sin hemsida:

“The Kangarilla vineyard offers majesty in both extension and girth. The depth of savoury, but fresh fruit within the extract remains with this vineyard for well over 15 years. Cleanliness and character define this site. More backward than the Blewitt Springs or Onkaparinga – it is almost the slowest maturing wine in the varietal domain.”

Jag tror att Roman lurat oss alla. Detta vin håller länge ännu. Om man ska vara kritisk mot CellarTracker så är detta ett sådant tillfälle. Varför känns det som om det nästan alltid är amerikaner som klagar över dåliga och förstörda flaskor? Är det den grå marknaden eller är det dålig hantering av vinerna? Jag vet inte men jag börjar faktiskt tappa tålamodet. Den närmast helgonförklarade Eric LeVine och hans CellarTracker har fått utstå en del kritik nyligen. Några anser att den stora massan som ger sina omdömen på sidan har svårt att återge sin egen åsikt och istället drabbas av någon slags masspsykos. Ingen vågar avvika. Alla tycker lika. Om jag inte hade köpt mina flaskor före det att jag läste omdömena på CellarTracker så hade det nog aldrig blivit någon affär. Vem vågar köpa ett vin som hälften anser vara defekt?

Om någon undrar så kommer det snart mera – både från Australien och Clarendon Hills. Först lite Roussillon dock och därefter Chateauneuf du Pape.

Gud finns – eller var det bara anden i flaskan?

They should have called it “the sex machine.” Det låter förvisso inte som ett citat hämtat ur Bibeln – möjligtvis ur pastor Bobs Bibel då, för så skriver Robert Parker i sin recension av 2003an. Klart att man blev nyfiken.




Det börjar nästan bli en (ful?) ovana att avhandla Clos Saint Jeans viner här på bloggen. Nu är det kanske inte så konstigt eftersom jag tycker väldigt mycket om deras viner. Speciellt Deus ex Machina – Gudomligt ingripande i form av ett mirakel.

Producenten har nu följt mig under några år och utan att vilja verka skrytsam så var jag med redan från starten med årgång 2003. Nu ska jag inte påstå att jag upptäckte dem men det är inte den senaste tidens hausse som satt fart på mitt intresse för firmans viner. Nej, faktiskt var det redan i december 2005 som jag köpte mina första flaskor av egendomens standard cuvée i årgång 2003. Dels var det Robert Parker som gjorde mig uppmärksam men också tillfälligheten att de fanns tillgängliga på den danska marknaden. Det var hos Bergman Vin-Import i Kokkedal som de första inköpen gjordes. Numera får han tyvärr inte längre sälja Clos Saint Jeans viner men fram till och med årgång 2005 hade han dem i sitt sortiment. Trevligare ställe att köpa vin på finns inte enligt min mening. Kanske inte så tillgängligt och inte så flexibelt men väldigt personligt. Jag har Ole att tacka för mycket när det gäller Clos Saint Jean.

De som funderar på om jag ”dricker poäng” kan glömma de tankarna. Jag är extremt svag för vinerna från Chateauneuf du Pape när de är som Deus ex Machina är. Mycket robusta, Provencalska och animaliska. Inte den rödbäriga typen direkt utan mer urkraft med en lantlig charm. Förmodligen är det den höga andelen Mourvedre (40%) som sätter sin prägel. Inte för att det saknas söt Grenachefrukt (60%) men det finns ett inslag i denna cuvée som ger vinet en annan framtoning än många övriga viner från regionen. Rankorna är planterade i Lieu-dit ”La Crau” och detta sägs vara den bästa marken i hela Chateauneuf du Pape. Clos Saint Jean äger förhållandevis mycket mark och dessutom anses de vara en av de producenter som har störst arealer av den bästa marken i hela distriktet. Något som förklarar varför många negocianter velat köpa deras druvor. Bland annat Tardieu-Laurent lär köpa sina druvor från Clos Saint Jean.

Med årgång 2003 tog man så sina första stapplande steg i ett nytt försök att lansera egna viner. Man hade tidigare buteljerat en del under eget namn, ända sedan 1910 faktiskt men de viner man gjorde tillhörde den mer konservativa skolan med mycket lång tid på tank. Upp till sex år i extremfallen. Man tänkte sig att nystarten skulle ske redan med årgång 2002 men den regnade ju som bekant bort. Alltså var det med årgång 2003 som deras konsult Philippe Gambie satte fart på ruljansen. Han anses ha skapat något oväntat och stort – varav namnet. Deus ex Machina kanske är en hyllning till honom. Att han är Gud?

Philippe Gambie anses tyvärr nog av många tillhöra den andra sidan – den onda. I en del fall jämförs han med Bordeauxkonsulten Michel Rolland på grund av sin dominerande ställning och inflytande. Kanske lite oförtjänt. Han konsulterar åt många av de mer traditionella producenterna så som Le Vieux Donjon, Clos du Mont Olivet, Domaine Bosquet des Papes och Domaine de Pegau. Läs gärna mer om honom på Søren Gudiksens alltid lika fantastiska sida här. En stor man i ordets rätta bemärkelse - Philippe Gambie alltså.

Robert Parker då? Han var positiv direkt från början får man väl säga men det var först när Deus ex Machina i årgång 2005 fick sina 100 poäng som hetsjakten satte igång på allvar. Plötsligt skulle alla dricka egendomens viner och uppmärksamheten har gett dem en enorm skjuts. Man bygger en ny anläggning för att kunna öka produktionen och får man förmoda, buteljera allt man kan och vill under eget namn (även årgång 2006 fick Parkers hyllning med hela 99 poäng).


Man kunde väl ana vartåt det barkade genom att följa hans eskapader i Hedonist’s Gazette. Det började med att 2003 Deus ex Machina fick fina noteringar med först 96 poäng och därefter 98 och sedan till sist 100 poäng – två gånger dessutom. Spelar då detta någon roll? Egentligen inte i sak men vad man än anser om Robert Parker och hans smak så får man respektera att han har en enorm erfarenhet av att prova vin professionellt och att han hyser stor respekt för Rhônes alla viner. När han då släpper noteringar som de nedan, förstår man ju att det handlar om allt annat än ett dussinvin:

“Every time I taste it, it flirts with perfection. It is a remarkably full-bodied powerhouse that is like a highly muscled ballerina rather than something offish and over the top. A dense ruby/purple hue is accompanied by gorgeous, smoky garrigue notes intermixed with licorice, black cherry liqueur, plums, and a darker, more primordial meatiness. It is a stunning, more modern day version of Pégaü’s famed Cuvée da Capo.”

”The 2003 Deus Ex Machina goes from strength to strength, and for me, it has hit the peak – Châteauneuf du Pape or even red wine in general simply can’t be any better than this. It is an extraordinary expression of Châteauneuf du Pape with incredibly intense dark fruit, an almost confit of roasted Provençal herbs and meat juices, and a nectar-like finish.”

“While the two aforementioned Châteauneufs flirted with perfection, that goal was reached by a magnum of the 2003 Clos St.-Jean Châteauneuf du Pape Deux Ex-Machina. One of the most stupendous young Châteauneufs I have ever tasted.”

Ett efterlängtat återseende skedde så i helgen. Det är snart två år sedan jag första och enda gången hittills provat årgång 2004. Dessutom är det drygt ett år sedan 2003an provades senast. Då i en av våra Guldfolieprovningar, vilket betyder att det inte blev så många centilitrar i glaset. Klart att man längtat efter lite mer att bita i.

Jag har alltid känt en viss tveksamhet inför vinerna från årgång 2004 i Chateauneuf du Pape. Jag tycker att de lider av en något örtig och grön ton som inte passar min smak helt och hållet. Jag ska inte påstå att jag har en enorm erfarenhet av att konsumera 2004or men det jag provat har inte riktigt övertygat mig. En ganska nyligen provad 2004 Clos des Papes fick mig dock att åter börja hoppas. Även 2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett lyft framåt. Kanske kommer även 2004orna att blomma ut så småningom?

Årgång 2003 i Frankrike har jag ett motsatt förhållande till. Nästan allt jag provat tillhör det godaste jag druckit. Värme, koncentration och kraftfullhet. Visst har något vitt vin känts lite obalanserat och för extraherat men inte när det gäller de röda vinerna. Att vissa Franska 2003or smakar illa beror nog inte bara på årgången utan även på vem som har gjort dem. Det är för lätt att skylla på värmebölja. Med skicklighet kan man klara mycket. Att vinernas åldrande kanske ifrågasätts kan jag förstå men inte att de skulle vara kontroversiella med för mycket smak och karaktär på grund av för mycket sol och värme – det köper jag inte. En som verkar ha svar på tal är pappa Paul Feraud som berättar följande om varför man lyckades hos Domaine de Pegau i årgång 2003:

“The numbers said you could harvest in the middle of August, and the ones who were scared of the heat did that. But the grapes weren’t truly ripe, which meant that the fruit flavors weren’t strong enough to handle the thick skins, and thus these wines don’t have sweet fruit.”

“You had to wait for rain, which we got toward the second half of September, to unblock the ripening process. Unfortunately, a lot of vineyards had been picked three weeks or more earlier, so those growers didn’t get the benefit of the rain and the added freshness it brought.”

2004 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar och aningen tegelröd färg fast med en blå ton i kanten. Märkligt nog ser det ut som om färgen mörknar och blir tätare över tiden. Det doftar mycket. Choklad, jordgubbsylt, kolasnören och lite vanilj. Skokräm, backelit och en aning svett. Det är garrigue och herbes de Provence till tusen. Tobak, rök/ved, skinka och en blodighet med grillat kött. Järn och mineraler i allmänhet. En härlig doft som för mig påminner mycket om Noon Eclipse.

Smaken är en aning stram först med mycket mineraler, lakrits och örtighet. Kryddor i allmänhet och peppar i synnerhet med mycket körsbärsfrukt och malda tanniner. Ganska tuff eftersmak med en antydan till beska. Körsbärskompott är återkommande i anteckningarna och lakritsinslaget är först nästan lika påtagligt som i 2006 Pure. Fänkål och violpastill. Det finns en antydan till torra tanniner och ett stänk av grönhet som först känns irriterande. Även en nästan låg syra. Senare kommer det svartvinbärslikör och Stroh Rom. Det senare är ett inslag jag ibland kan känna i distriktets viner. Ett vin som jag ofta förknippar detta med är Vieux Télégraphe. Eftersmaken blir längre och vinet blir mörkare i hela sin framtoning efterhand. Godare på slutet och dag två.

Att bedöma helheten i vinet är inte helt enkelt. Det ändrar framtoning en hel del under kvällen och till dag två. Först är doften enormt läcker för att sedan mattas av något och tillslut fullständigt trollbinda mig igen. Smaken är klurigare. Mitt första intryck är att vinet saknar lite syra och känns platt i mitten med en lite för klumpig frukt och samtidigt gröna inslag. Detta försvinner efterhand och dag två finns varken något grönt eller örtigt kvar. Inte heller känns det platt och klumpigt efterhand utan härligt friskt med ren fruktighet och en fin koncentration. När jag jämför mina noteringar mot de snart två år gamla intrycken inser jag att inte mycket har ändrats. Skillnaden ligger i att doften är större och mer utvecklad samt att tanninerna rundats av något. Det var ett både stramare och tuffare vin för två år sedan. Nu är det ett vin under utvecklig och i behov av mycket tid i luft. Baserat på det omedelbara första intrycket känns Parkers 95 poäng från februari 2007 för höga men baserat på intrycken efterhand så känns de lite låga. Jag tror att det finns en stor potential i det här vinet. Jag har inte provat någon annan 2004a som känts lika kraftfull och strukturerad. Kanske är de 95 poängen mest korrekt men jag sätter ändå 96+ poäng eftersom jag är optimist och försöker mig på en bedömning av utvecklingen. Ett gott råd är nog att spara på det här vinet. Jag gissar att belöningen blir större om några år men det är nog så att detta är den svagaste årgången av de fyra jag provat.

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar sammetsröd färg med drag åt det tegelröda hållet. Det doftar fikonkompott, blåfruktig marmelad och bränt gummi/bildäck. Ett närmast djuriskt inslag med rökta kryddor och något som liknar krutrök. Cigarrlåda, asfalt, espresso. Ved/rök med lite grillade toner och kryddighet av muskot, kanel och mynta - garrigue. Rosor som en Gewürztraminer, krossad sten, mineraler och nygrillad lakrits… Sagolikt fin doft som efter hand blir närmast bedövande och hänförande.

Smaken är den stora skillnaden mot det föregående vinet. Det smakar nästan rök. Fikonmarmelad, choklad, dadlar, kola och tydliga Portvinsdrag. Kryddigt med en enorm eftersmak. Tuffa tanniner och en markerad syra som balanserar allt det stora och kompakta. Lakrits och en närmast mineralisk sälta. Svartvinbärslikör, vingummi och eldighet. Lång och intensiv eftersmak med enorm rikedom och inslag av utvecklade starkvinssmaker. Ett väldigt stort vin kort och gott.

Man skulle kunna tro att det blir för mycket men det gör det inte – inte för mig. Det här är så mycket vin att upplevelsen blir total. Möjligtvis är doften något trögstartad och det är först efter en stund den kommer loss. Samma sak dag två. Då är först 2004an större i doften precis som den är inledningsvis. Jag gissar på att 2003an kommer att utvecklas något ytterliggare i doften vilket då kommer att göra den oförglömlig. Nu finns det trots rikedomen en dovhet som ligger och håller emot. Smaken är ingen diskussion. Även om det är ett vin av stora propportioner så finns det en friskhet och en lätthet över smaken som aldrig gör att det blir platt eller kladdigt. Faktiskt är att det är lite för lättdrucket. Jag funderar på om detta är 100 poäng? Nja, inte riktigt. Jag har några viner som ger mig ännu större kickar och det finns ett vin jag ännu inte bloggat om som nog överträffar till och med detta vin. Det är ett vin som skänker fullständig njutning och som nog i sina bästa stunder är så nära ren fulländning man kan komma – i mitt tycke. Det vinet får jag avhandla en annan gång men med det vinet i åtanke så blir det ”bara” 98/99 poäng för 2003 Deus ex Machina. Ett betyg som överträffar Bobs ursprungliga 95+ poäng från februari 2006. Ett betyg som han nu själv således har ökat till 96/98/100 och 100 poäng i Hedonist’s Gazette. Visst är det ett makalöst vin men jag vågar påstå att samma vin i årgång 2006 är minst lika bra i sina bästa stunder. Mer om mina provade viner från Clos Saint Jean finns här.

Som kuriosa och kanske en liten aptitretare ska det tilläggas att även två andra viner från distriktet provades delvis parallellt under en av kvällarna. De stod upp mer än väl mot de två Gudomliga vinerna från Clos Saint Jean. Fast det är en helt annan historia precis som morgondagens möte. Ännu en Gud eller kanske bara en lärjunge?