Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…

… för mina viner är dina viner och dina viner är mina viner... ja ni förstår själva. Förra lördagen var det verkligen som i texten till visan men eftersom det inte var snaps i glasen och vi dessutom var mycket disciplinerade med spottandet, så blev det en välordnad och kontrollerad tillställning. Visst var vi en aning trötta och helt opåverkade av 42 viner blir ju ingen men det hela förlöpte galant och helt utan missöden - inte ens en korkad flaska!



Det handlar givetvis om den första skånska vinbloggarkonferensen som hölls på Lagmark i Helsingborg. Initiativtagare och sammankallande var Gôut och jag tror att alla utom en kallad bloggare anslöt till provningen. Ett lysande initiativ som jag redan i inledande texten vill tacka Gôut för men även övriga deltagare som alla tog med sig viner som ligger dem varmt om hjärtat: Billigt Vin (Ingvar och Jörgen), Italienska Viner (Patrik), Vår(d) & Vin 2.0, Uppkorkat (Magnus Ericsson) samt Per Warfvinge med sin fantastiska och Alsace-hängivna sida Warfvinge.

Hur gick det då? Ja, att prova så pass många viner är en utmaning i sig men att dessutom sammanställa provningsnoteringar för samtliga blir för tufft för mig. Därför blir det en kort sammanställning över de olika flighterna med fokus på det vin som jag uppskattade mest i varje flight. Allra roligast och den största behållningen var att träffa alla bloggarna i verkliga livet. En sak är säker – det personliga mötet kan aldrig ersätta kontakten i cyberrymden. Vi avslutade samstämmigt med att detta var så trevligt att vi vill göra om det igen och förmodligen sker det redan till hösten.

För mer detaljerade beskrivningar av vinerna så rekommenderar jag att besöka kollegornas bloggar och sammanställning av vinerna. I min beskrivning av respektive flight, har jag i slutet av texten länkat till ansvarig provningsledare.

För ovanlighetens skull lämnade jag kameran hemma denna dag och därför får ni nöja er med mobilkamerans begränsade förmåga (eller kanske är det fotografens förmåga det hänger på). Några fräcka bildstölder från kollegorna har jag också tvingats göra.

Notera att samtliga viner provades helblint.

Flight 1

2008 Mader,Alsace Grand Cru "Riesling Rosacker"

2008 Dr. Heger, Baden "Achkarrer Schlossberg Riesling GG"

2008 Bott-Geyl,Alsace Grand Cru "Riesling Schlossberg"

2008 Guy WachDomaine des Marronieres,  Alsace GrandCru "Riesling Kastelberg"

Efter en inledande starter i form av 2002Maurice Vesselle, Champagne "Brut Millésimé Grand Cru", serverades vi fyra vita viner. Första tanken var Riesling men man är ju inte så tuff i nya sällskap att man direkt utbrister det man tänker. Vin nummer två lurades dock en aning och både Viognier samt Gewürztraminer poppade upp som en tanke. Det fanns även en tanke på Chardonnay på något av vinerna men eftersom Gôut hade informerat på förhand att alla viner var från samma druva så blev Riesling det mest logiska alternativet. Goda var de alla fyra men väldigt olika. En riktigt kul och jämförande provning mellan olika jordmåner och dessutom lite ovanligt att få prova ett vin från Baden gentemot övriga tre från Alsace. Min favorit blev dock vin nummer fyra, 2008 Guy Wach "Riesling Kastelberg" som med sin gyllengula färg och lite lätt rökiga doft med både dammighet och bokna äpplen ledde till ett komplext intryck. Smaken mycket ren med inslag av citrus och en aning söt karaktär som gjorde syran mer balanserad gentemot övriga tre viner (92p). Mer om vinerna och producenterna finns hos Gôut.

Flight 2

2010 AlaverdiMonastery Cellar, Kakheti "Rkatseteli"

2006 Vinoterra, Kakheti"Kisi"

2009 Pheasant'sTears, Kakheti – Amber "Rkatseteli"

2009 Pheasant'sTears, Kakheti – Amber "Mtsvane"

2010 Pheasant'sTears, Kakheti "Saperavi"

Det här blev en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om eller ens kunnat föreställa mig att få uppleva. Det är lätt att ta till ett utryck som ”mer intressant än gott” men jag ska ärligt säga att det är en aning kittlande att prova viner som gjorts med helt andra förutsättningar än vad vi normalt sett är vana vid men också som man kanske kan tänka sig att det en gång i tiden smakade. Publikfavoriter lär de dock aldrig bli bland vardagskonsumenter.

Att man kunde förvänta sig att vin från Georgien skulle vara en annan upplevelse betyder ju inte att jag förväntade mig detta. Tänk er fyra orangefärgade viner i glasen och ett rött så tätt och tjockt att det nästan inte rinner ner från sidorna efter att ha snurrats runt i glaset. När man så doftar på de vita/orangea vinerna kommer ett gemensamt intryck av örter, jord, stallighet och plåster/gasbinda emot en. Redan där är man konfunderad. När så vinet smakas är det tanniner som dominerar smakpaletten!

Jag trodde först att detta var ett skämt – att det var röda druvor som på något vis vinifierats utan (eller med väldigt kort) skalkontakt men i övrigt gjorts som ett traditionellt rödvin. Det första vinet var dessutom knastertorrt eller snustorrt vilket man nu mest associerar till. Just den torra och råa stilen var gemensam mellan tre av vinerna Det fjärde (vin nummer 2) 2006 Vinoterra "Kisi" var däremot en annan typ med mycket mer balans och elegans. En doft av rök, mentol, örter/kryddor samt kola möttes av en koncentrerad och rökig smak med inslag av röda bär, så som smultron. Riktigt läckert och gott men i en stil som absolut sticker ut. Kan man betygsätta alla viner? Nej, blir mitt svar efter detta möte. Tre av de vita/orangea får ? i boken men det just beskrivna går faktiskt att bedöma mot de referensramar jag har (89 p). Det röda vinet 2010 Pheasant's Tears "Saperavi" är det minst kontroversiella och smakar mer som ett vin från kallare breddgrader och rent kvalitativt upplever jag det som bättre än de vita/orangea men aldrig lika spännande. Tack Jörgen för en oförglömlig vinupplevelse. Mer om vinerna/producenterna finns hos BilligtVin.

Flight 3

2007 MartinSchaetzel, Alsace - Pinot Noir "Cuvée Mathieu"

2003 Koeberlé Kreyer, Alsace - Pinot Noir

2008 LouisJadot,  Beaune 1er Cru Grèves

2009 Paul Ginglinger, Alsace "Pinot Noir La Rocaille"

Från nu och framåt kom allt att kännas “main-stream”. Det var närmast förlösande och uppfriskande att få fyra Pinot Noir-viner i glasen efter föregående flight. Att gissa på just den druvan och Alsace var ingen svårighet med tanke på att det var Per Warfvinge som ansvarade för flighten. Att ett av viner däremot kom från Bourgogne var lite oväntat. Intressant var att ”originalet” inte på något vis stod ut som annorlunda eller väsentligt mycket bättre. Fyra helt olika årgångar och min favorit blev det både äldsta och billigaste vinet (ca: 6,50 € på plats) som serverades som nummer två. 2003 Koeberlé Kreyer framstod med sin ljusröda färg och mycket druvtypiska doft av korv, rök, tjära och blodighet som ett klassiskt vin. Smaken med en hög syra men mycket närvarande fruktighet, gav ett intryck av hallon, jordgubbar, vanilj och lätt medicinkaraktär (92p). Glöm allt tjafs om årgång 2003. Mer finns att läsa hos Patrik som fångat det mesta om dessa viner men självklart även hos Per genom länken här.

Flight 4

2007 ChâteauRieussec, Sauternes

2004 Tamellini,Recioto di Soave "Vigna Marogne"

1993Moulin Touchais, Coteaux du Layon

Även om det först kändes lite galet att ge sig på de söta vinerna redan nu, blev det lyckat tack vare att vi i nästa moment gjorde en mat-paus. Väldigt goda (och välbehövliga) tappas. Tyvärr var V&V tvungen att lämna oss efter att ha pressenterat sina viner. Som småbarnspappa med sjuk sambo går det inte att ta annat än sitt ansvar – hur tungt det nog än var. Tre riktigt goda viner fick vi dock ta del av före hans sorti. Söta viner är generellt inte min grej. Dricka dem gör jag gärna men prova dem gör jag sällan. Just därför hade jag inte många rätt i mina tankar om ursprung. Det första trodde jag kom från Österrike, det andra funderade jag på samma land men en äldre variant och med det tredje for jag ett tag åt Italien till. Goda var de allesammans men klart bäst var vin nummer ett i form av 2007 Château Rieussec. Med sin ljusgula färg och smöriga koladoft, balanserad av en frisk fruktighet av citrus/lime och kryddighet i form av kanel, blev doftsinnet mer än belönat. En mycket söt och krämig gräddighet i smaken, tillsammans med en enormt viskös struktur och inslag av lime samt kola, gjorde upplevelsen total. Ett riktigt bra och gott vin (95+p). Trots sin mycket söta karaktär balanseras allt av en fin bakomliggande syra – därav mina tankar på Österrike. Tack V&V och kul så länge det varade. Mer att läsa finns på Vår(d) & Vin 2.0.

Flight 5

2009 Edi KanteCarso "Malvasia"

2009 Edi Kante,Carso "Vitovska"

2007 Zidarich, Carso"Vitovska"

2007 Edi Kante, Carso "Terrano"

Efter Tappas kom vi snabbt igång igen med en blandad vit och röd flight. För dem som följt Ingvar på Billigt Vin är det ingen överraskning att han har en fäbless för viner från Nordöstra Italien. Därför blev jag inte helt överraskad när facit avslöjade att vi hade fyra viner just därifrån i glasen. De två första vita var så lika varandra att jag först trodde det var samma vin. Det tredje vita var väldigt olikt de två föregående men med en del likheter med de Georgiska vinerna. Det röda påminde även det om sin Georgiska motsvarighet, om än mer återhållsamt. Någon riktig favorit hittade jag aldrig i denna flight utan istället blev det i Ingvars andra flight som dessa serverades. Mer om vinerna och producenterna hos Billigt Vin.

Flight 6

2005 Azienda Agricola Trinchero, Grignolino d’Asti

2007 Cascina 'Tavijn, Barbera d'Asti - Superiore

2004 Azienda Agricola Trinchero, Monferrato Rosso "Le Taragne"

2007 Ferrando,Carema "Etichetta Bianca"

2006 Le Piane,Boca

Inte kom det väl som en chock eller överraskning att Patrik även han skulle bjuda på Italienska Viner. Här blev det dock ganska stor variation och ett trendbrott mot tidigare flighter. Mer klassiska rödvinstoner och mycket hög klass på samtliga viner. Alla med koppling till Nordvästra Italien och Piemonte fast mer på ett alternativt sätt. De första tre vinerna kändes mer fruktiga och tillgängliga i stilen medan de två sista vinerna behövde massor med luft och tid i glasen för att komma igång. I den här flighten hittade jag dessutom en av mina verkliga favoriter sett till hela provningen. Tänk att det ska behövas en kvinnlig touche för att man ska haja till. 2007 Cascina 'Tavijn, Barbera d'Asti – Superiore görs enligt Patrik av en ung kvinnlig producent som dessutom ägnar sig åt ekologiska/biodynamiska viner. Det är inte första gången jag går igång på en Barbera men just den här tillhör det godaste jag provat i sin stil. En ganska mörk och purpurröd färg följs av en något fatpräglad arom av rök, tjära, knäck och mentol. Sedan lakrits och violer samt choklad. Smaken är mycket fruktig av hallon och röda bär i allmänhet. Choklad, kola och lakrits går igen från doften och sedan en rund gräddighet på slutet. Mycket gott! Eftersom vi beslutar oss för att plundra bordet från resterna när vi beger oss hemåt, tar jag med mig slatten av detta vin hem. Dag 2 är vinet precis lika gott men ännu mera sammetslent och balanserat. Nästan för lättdrucket och njutbart. Sagolikt gott och finns inte vinet i Sverige men någon vinimportör läser detta, så är det bara att köra på. Jag har ingen aning om priset men bra är vinet (94/95p). Mer om flighten finns naturligtvis hos Italienska Viner.

Flight 7

2009 Azienda Agricola Marinig, Schioppettino di Prepotto

2009 Stanig, Schioppettino di Prepotto

2009 Vigna Traverso,  Schioppettino di Prepotto

2008 La Buse dal Lof,  Schioppettino di Prepotto

2008 Vigna Petrussa,  Schioppettino di Prepotto

2006 La Viarte,  Colli Orientali del Friuli – Schioppettino

Återigen ett Italienskt tema och en flight som visar på att vinvärlden bara blir större och större. Ingvar som tycks ha järnkoll på Nordöstra Italien presenterade en av kvällens snävaste men och mest tankeväckande flighter. Druvan Schioppetino var i princip utrotad tills man återupptäckte den i sitt ursprungsområde. Det lär ha varit så att man ansåg att druvan var ursprunget för vinlusen som härjade på 1800-talet och man eliminerade därför i princip all plantering av druvan. Något som man alltså nu börjat återgällda genom nyplantering och återskapande av vinmarkerna. Sex olika viner, alla gjorda av druvan under DOC Colli Orientali del Friuli - Schioppettino di Prepotto, serverades oss. Delvis ganska lika varandra men med tillräckliga nyansskillnader för att hitta sin favorit. Det genomgående draget i doften var tjära, rök och animaliska aromer. I smaken var det mörk koncentrerad fruktighet och lite rustika drag med tydlig syra som dominerade men även körsbär och lakrits fanns att finna. Jag upplevde ett tydligt drag av Syrah i flera av vinerna och tydligen ska det finnas likheter druvorna emellan. Alla vinerna var bra men bäst var nog vin nummer fem i form av 2008 Vigna Petrussa som med sin lite mer fruktsöta stil tilltalade mig mest. En mörkt purpurröd färg som följdes av en parfymerad doft av viol och körsbär men även ett drag av backelit och bläckighet. Smaken ren och fruktig med jordgubbar, hallon, körsbär och vanilj efterföljt av violpastill (91p). En mycket upplysande flight som ni kan läsa mer om hos Ingvar på Billigt Vin.

Flight 8

2010Badenhorst Family Wines, Western Cape "Secateurs Red Blend"

2007Badenhorst Family Wines, Coastal Region "A.A. Badenhorst Red Blend"

2009 Raats,Stellenbosch - Cabernet Franc

2010 Die Ouwingerdreeks (The Old Wine Series), Swartland "Pofadder"

2009 SadieFamily, Swartland "Columella"

Nu började tiden att tryta och hungern samt tröttheten började nog smyga sig på. Tur vad det då att vi fick tillgängliga och lite mer publika viner att kasta oss över. Magnus Ericsson som skriver professionellt för Helsingborgs Dagblad kom att servera oss fem röda viner från Sydafrika. Eftersom han nyligen varit i landet för ett reportage blev det med mycket bakgrundsinformation vi fick en genomgång av vinerna. Som övriga provare utryckte saken, var det en uppställning viner som på ett positivt sätt inte visade upp de typiska Sydafrikanska dragen. Alla viner utom ett föll mig i smaken. Det druvrena vinet på Cabernet Franc var inget för mig. Bland de övriga fyra var det jämt skägg men måste jag välja en favorit så var det nog det vin som alla gillade, vilket var 2010 Pofadder. Sällan har jag provat ett Sydafrikanskt vin som påmint så mycket om Sydfrankrike. Extremt välgjort från gamla stockar och ett kommande koncept signerat Eben Sadie. En klar och ganska ljus purpurröd färg. En doft av bränd jord, sten och värme med örtighet och nästan rökta charkuterier. Smaken mycket ren och fruktig med smörkola och jordgubbar. Markerade tanniner och en koncentrerad eftersmak med viss eldighet. Riktigt gott och även om de övriga tre var likartade i sin stil stod detta ändå ut som det bästa (94/95p). En härlig uppvisning av att vi inte ska räkna bort Sydafrika. Mer finns att läsa hos Magnus på Uppkorkat.

Flight 9

Så kom vi då till den avslutande flighten och tillika mitt bidrag för kvällen. Nu blev det en aning oplanerat så att vi tog dessa viner till maten. Inte så att det blev fel – tvärtom men det var nu en trött samling som nog mer njöt av kombinationen mat och vin, istället för analys och provning. Kanske därför blev temat en aning svårgissat. Min tanke på gemensamma nämnaren Frankrike och Syrah blev inte helt uppenbar för gruppen. Det vin jag trodde skulle framstå som urtypiskt för Norra Rhône och Syrah var plötsligt inte alls så tydlig.

Först ut kom dock ett vitt vin och egentligen mest för att matcha förrätten. Vinet tillhör fynden i källaren och producenten skrev jag kort om i ett tidigare inlägg här. 2005 L'Oustal Blanc, Vin de Table"Naïck Blanc" är ett mycket personligt men gott vin som passar till det mesta. Å ena sidan en mycket fruktsöt stil i både doft och smak (troligen på grund av att druvan är Grenache Gris med en liten andel Macabeu) men också en fenomenal minerallitet och rökighet som drar åt östra Loire till, samt då en baconton som amerikansk Chardonnay brukar uppvisa. Jag gillar detta mycket och det gör nästan alla som provat vinet genom åren (93p). Druvorna planterades i Minervoisregionen 1948, allt under överseende av Baron Leroy från Châteauneuf-du-Pape, som ett led i att producera söta viner. Kul att man upptäckt vilka bra torra viner det faktiskt går att göra på druvan.

Sedan då de fyra röda i kortform:

2003 M.Chapoutier, St. Joseph "Les Granits" har blommat ut till ett mycket elegant och läckert moget vin (94+p). Ge det ytterliggare 5-10 år så tror jag på stordåd. Mer om vinet finns att läsa i tidigare inlägg här.

2005 Domaine duMas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "Les Junquets" är ett högst udda och lite avigt vin. Jag har alltid tyckt att det varit spännande men denna flaska var för udda med en nästan stinkande cassis och pepparmint i kombination med en havsvattenlik sälta och torrhet i smaken (?p). Mer om vinet i ett tidigare inlägg och besök hos producenten här.

2009 Domaine duClos des Fées, Côtes du Roussillon Villages "De battre mon coeur s'estarrêté" är vinet jag ännu inte hunnit blogga om. Översatt från franska betyder namnet något i stil med: ”Mitt hjärtas förlorade slag” och är tillika titeln på en känd fransk film. Det sägs att Herve Bizeul utbrast detta när han första gången såg planteringen av Syrahstockarna och bestämde sig genast för att han ville göra ett vin från platsen. Ett ganska personligt vin gjort av Syrah som endast lagras på ståltank i nio månader. Essensen av druvan skulle man kunna säga. Själv hade jag tänkt använda översättningen till en rubrik för ett inlägg men kom aldrig så långt. 2010 besökte jag Clos des Fées och först resan dit (höjdrädd som jag är) sedan beskedet att jag visst kunde få prova 2007 La Petite Sibérie fick mitt hjärta att slå oregelbundet. När jag sedan som avslutande smakprov fick detta vin och besked om att priset var €16.- drabbades jag av nästa hjärtflimmer, i min iver att planera hur mycket jag kunde få med mig hem.

Ett kalasgott och kul vin att dricka men också rejält tufft och stramt med massor av druvtypisitet i en omaskerad stil. Mörk och tät blåröd färg med en stor och kraftfull doft. Lakrits, tjära och rök med inslag av kaffe och bränd jord. Smaken stor och ren med intensiva toner av lakrits, grillat kött och violpastill med rejält tuffa men goda tanniner (94/95p). Avsaknaden av fat gör nog att stramheten och tanninerna blir rejält tilltagna. Läs gärna mer om Roussillon i tidigare inlägg här.

2007 Château dela Négly, Coteaux du Languedoc - La Clape "La Porte du Ciel" är precis min kopp av te. Visst är det enormt fruktdrivet och kompakt i en still som känns minst sagt modern och kanske nästan vulgär. Jag förstår att det inte går hem i alla läger men själv tycker jag att det är grymt kul att man gör vin som detta i Frankrike. Med mognad tror jag också att stilen blir mindre extrem och mer tilltalande för en bredare publik (96+p). Mer om tidigare smakprov finns i ett inlägg här.

Jag tror att det var det hela som man säger och skulle jag ha missat något får ni förlåta mig. Trevligt och kul hade vi och mötet med människorna bakom bloggarna blev som tidigare sagt den största behållningen med dagen/kvällen.

Roligaste och mest dråpliga kommentar stod Jörgen för. När hans vän och bloggkollega Ingvar konstaterade att han allt kände sig en aning påverkad av vinerna, trotts att han spottat hela tiden, tittade Jörgen på honom och sa: ”Har du spottat?”

Rödare och stramare – mer klassisk?

Att svara på den frågan låter sig knappast göras med bakgrund av bara några få smakprov men det är nog så som årgång 2009 i södra Rhône har utmålats – mer klassisk helt enkelt. Mina egna erfarenheter var tills i onsdags begränsade till några enstaka smakprov av framförallt viner från den lite enklare appellationen Côtes du Rhône. Enkla kan man dock inte beskylla de sex smakproven för, som transporterades i de förvisso ganska spartanska (men fullt funktionsdugliga) PET-flaskorna, från Kungliga Hufvudstaden. Barnen tyckte det såg ganska kul ut men innehållet var långtifrån läskeblask och mineralvatten. Det rörde sig nämligen om rester från Bristly Wine Agents provning i måndags och närmarebestämt om de såkallade prestigecuvéerna: "Cuvée Pure", "Colombis", "Cuvée Chaupin", "Cuvée du Quet", "Collection Charles Giraud" och "Vieilles Vignes"

Jag kände mig nästan som Askungen i måndagsförmiddag och intalade mig att ”vad är väl en bal på slottet…” att missa både vinerna och mötena med producenterna som alla var på plats kändes ganska bittert. Nu var det knappast aktuellt att försöka ta mig de 60 milen till Stockholm även om det ett tag fanns en svag förhoppning. När jag så insåg att det var måndag och att jag inte var där, beslöt jag mig för att lite på skämt men ändå med ett visst hopp, skicka ett SMS till Gabriel. ”Spar på slattarna och skicka dem till Malmö” löd budskapet. Jag trodde väl inte riktigt på upplägget men några timmar senare dök svaret upp som kort och gott löd ”jag fixar det”. Snacka om att bli glad!

Nu fick jag då chansen att prova några av vinerna och även om jag missade mötet med producenterna så känns det mer än bra. Men hur bra är då vinerna?

Först en rekapitulering av vad som har sagts om årgång 2009 och då främst i Châteauneuf-du-Pape. Det lustiga är att årgång 2007 börjat segla upp som något atypiskt och närmast omgivet av lite negativa synpunkter. Jag har själv deltagit i debatten men inte såtillvida att jag tycker det är något fel på vinerna rent smakmässigt utan mer för att jag oroar mig för vissa viners hälsa. Det lite (o)lustiga är att årgång 2009 förmodligen är minst lika kontroversiell om man ska tro vad man kan läsa i etern. Själv har jag mest läst vad Robert Parker och Jeb Dunnuck (som numera också tar betalt) skriver men även tagit in andras åsikter. Dessutom var jag ju själv på plats i distriktet under slutet av junimånad det aktuella året. Det var varmt redan då och dessutom en ständigt närvarande Mistral som torkade ut både druvor och människor.

Det började både kallt och regnigt för att sedan bli en varm och torr sommar med en rekordvarm månad i augusti – faktiskt den näst varmaste på 46år, endast slagen av 2003. Värmen resulterade i höga sockernivåer samt sjunkande syra och tydligen var det inte helt enkelt att starta skörden eftersom man hade ojämn mognad i fälten. Däremot avslutades skörden problemfritt under närmast idealiska förhållanden.

Vidare kan man läsa om avbrutna jäsningar på grund av höga sockernivåer samt allmänna bekymmer under vinifieringen med volatila syror och en totalt sett ganska liten produktion. Det har talats om en mer maskulin och tanninrik årgång gentemot 2007 och jämförelser har gjorts med 1989 samt en mix av 2001/2005 medan Parker refererar till en mix av 2000/2003. När jag talade med Gabriel hade han intrycket av att de producenter han samarbetar med, tyckte att 2009 var en enklare årgång att hantera än 2007. Vad vet man? Jag kan åtminstone delge mina intryck av de provade vinerna.

Värt att notera är att vinerna öppnades två dagar före jag provade dem och att de hällts upp på 500ml flaskor som var helt fyllda med undantag för de bägge vinerna från Domaine de la Janasse. Dessutom rörde det sig om ”fatprover” i fyra av fallen vilket tillsammans gör att mina intryck måste läsas med detta i beaktande.




2009 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" (fatprov)
Färgen är ganska ljus och purpurröd. En tydlig och stor doft av först kolasnören, dammig grusväg, kött samt örtighet av garrigue. Rödbärig och elegant i Bourgognelik stil med inslag av ljus choklad. Sedan händer något och doften utvecklas snabbt mot sötare aromer av choklad, Portvin, fikon och nästan Amaronelika drag. En aning tveksamt faktiskt.

Smaken är ren med först mycket påtaglig strävhet och tanniner samt en tydlig eldighet. Choklad, kolasnören i en varm och lite bränd smak. Lakrits och malörtsbeska i en aningen rå, stram och faktiskt bitter stil. Inte så friskt och bärigt utan snarast mer drag av torkade frukter.

Ett gott och spännande vin men jag är ändå lite fundersam. Jag får en hel del associationer till framförallt 2007an men även delvis 2005an. Det senare är positivt men faktum är att ju längre vinet står i glaset och innehållet i flaskan sjunker så framträder närmast samma oxiderade karaktär som har stört mig så med 2007an. Dessutom är eldigheten i min smak alltför påtaglig och jag tycker faktiskt inte att Julien har gjort ett mer återhållsamt eller mer Burgundiskt vin med 2009an. Det är snarast ett tuffare och lite hårdare vin som kanske kommer att mogna fint och ge en helt annan upplevelse efter några år i källaren. Man ska också tänka på att vinet öppnades två dagar före mitt smakprov och att det rör sig om ett fatprov. Kanske är det inte helt representativt för vad som kommer att buteljeras så småningom. Bra men jag är något reserverad med 93/94 poäng men som kontrast tycker min hustru att detta är det godaste vinet av de sex på bordet. Kanske är jag skadad för resten av livet med mina tvåtusensjuupplevelser?




2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis"
Färgen är ljus, klar och sammetsröd. Det doftar kola, choklad och vanilj samt honung och mandel blandat med lakrits och charkuterier. Sötfruktigt och örtigt med blodiga inslag och nästan doft av grillat kött. Blommor, parfym och närmast exotisk fruktighet och massor av Kirsch. Även en pikant svettighet typ omklädningsrum. Enormt uttrycksfull och inställsam.

Smaken är ren, kryddig och rostad med inslag av grillat kött, fat, lakrits och kola. Knäckig och chokladig med kaffe och Kirsch men viss stramhet. Jordgubbar, hallon och röda bär i allmänhet med ett inslag av peppar. Enormt inställsamt och hedonistiskt.

Ett jätteläckert och gott vin som jag blir mycket glad av att prova. Stilen påminner en hel del om vinerna jag upplevt i Roussillon/Collioure med sin typiskt drickvänliga och lite modernare stil. Robert Parker skriver i sin recension: ”If you want an education in what kirsch liqueur, roasted Provencal herbs and loamy soil/garrigue notes smell and taste like, this offers a doctorate degree.” och det är bara att hålla med. Ett måstevin för Grenachefanatikerna men nödvändigtvis inget som den rent generelle Châteauneuf-du-Pape älskaren kommer att dyrka. Detta är mer för dem som gillar druvans uttryck i de Spanska och kanske rentav Australiensiska motsvarigheterna. Jag gillar detta mycket och 95/96 poäng känns självklara. Min erfarenhet av 2007an sträcker sig till en provad flaska (den på bilden nedan) under besöket i distriktet 2009 och den minns jag som ännu rikare men också mörkare i stilen. Faktiskt nästan lite för mycket av det goda.

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften är först lite knuten och dammig med en lätt rökighet och inslag av jordgubbar. Kanske lätt oxiderad med ett drag av våta löv, mineraler och regnig grusväg. Blommor, chark, garrigue och tydlig rostad kryddighet. Choklad och kola och en mer syltig frukt efterhand.

Smaken är ren med inslag av kola och lakrits men också mycket fruktighet av jordgubbar, hallon, körsbär och svartvinbär. En frisk och lite rödare, nästan elegant smak men även ganska sötfruktig i eftersmaken med en antydan till rökighet och beska.

Som vanligt ett gott vin. Betydligt mycket rödare i stilen och även friskare än vad jag minns från tidigare årgångar. Det finns kraft men av de tre rena Grenachevinerna framstår detta som slankast. Det får bli 94/95 poäng men med reservation för att detta vin öppnades två dagar tidigare och dessutom förvarats i en mindre än halvfull flaska. Kanske har detta påskyndat utvecklingen.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften först lite återhållsam med örtighet, mynta och dov mörkfruktighet. Charkuterier, grillad och blodig biff med nästan medicinalkaraktär. Blåbär, svartvinbär och oliver i en ständigt växande och komplex doft. Inte helt olik Domaine de la Vieille Julienne när den är som bäst.

Smaken är ren och stor med Kirsch, choklad och strama samt intensiva tanniner i en mycket elegant stil vars eftersmak känns oändlig. Fantastiskt bra. Lakrits och viss bitterhet med lavendelsmak samt enormt koncentrerad och rik i sin struktur. Smaken är aldrig sötkladdig utan närmast torr och stram. Toppklass!

Jag är närmast lite chockad och överraskad. Jag hade aldrig trott att 2009an av detta vin skulle vara att räkna med gentemot den så haussade 2007an. Faktum är att jag är beredd att hålla 2009an som bättre. Jag fick lite samma känsla som första gången jag provare 2007an i september 2009 men efter det upplever jag att 2007an har slutit sig något. Det är inget litet vin i årgång 2009 heller och inte kommer det att upplevas som ett tillgängligt vin på kort sikt. Däremot är potentialen enorm och jag undrar om inte detta kommer att framstå som ett av årgångens bästa viner på längre sikt. Den långa luftningen tycks inte ha påverkat vinet det minsta utan snarast är det nog ett måste. Absolut inget för nybörjare! Jag är mycket imponerad och har svårt att värja mig med ett betyg som resulterar i 98/99 poäng. Ett måste för den sanne entusiasten!

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften väller ur glaset i enorma mängder med först mycket köttiga, grillade och rostade aromer. Peppar, vedspis, kryddor, höstskog och hårspray. Kaffe och jordighet med inslag av svett blandat med parfym och en exotisk fruktighet. Sedan en märklig förnimmelse av plåster. Underbart!

Smaken är stor med choklad, kola och violpastill som första intryck. Sedan kaffe, kirsch och aprikospuré med jordgubbspaj i enorma mängder. Eftersmaken är mycket lång och intensiv med tydliga och torra tanniner. Alkoholhalten är klart märkbar med en eldighet som säkert kan upplevas som störande. I avslutningen en beska men också en viss smörighet som avrundar det hela fint. Ett rikt och gott vin!

Om det förra är ett stort vin är detta på sitt vis ännu större. Jag tror inte att alla kommer att uppskatta det lika mycket som mig och jag måste varna för en påtaglig eldighet. Mig stör den inte utan det hela bärs upp av en helt underbar struktur och smakrikedom men det är inte ett vin för var och varannan. Man måste gilla stilen. Om Colombis påminde mig om Roussillon och Collioure så är det inget emot vad detta vin gör. För mig är det som om jag satt på plats i Roussillon och läppjade på vinerna därifrån. Speciellt ett vin dyker upp i tanken. Ett vin som sommaren 2009 blev en blixtförälskelse - 2007 Domaine St Sébastien, Collioure ”Cuvée Alexandre”. Likheterna är nästan förbluffande och det gör mig både glad men också lite nervös. Det vinet håller inte alls lika bra idag som då och någonstans känns det som om detta vin också skulle kunna utvecklas åt fel håll. Vi talar definitivt om ett förförarvin av stora proportioner men jag chansar med 97/98 poäng som slutbetyg. Kanske lite fegt om jag ska vara ärlig…

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" (fatprov)
Färgen är purpurröd. En doft av mörka bär med choklad och peppar samt rostat kaffe blir första intrycket. Metall, järn och våt sten i en mineraldriven stil som sedan övergår åt garrigue, lavendel och lakrits med en allmän dammighet. Mycket klassisk.

Smaken är koncentrerad och mycket viskös med jordgubbar, lakrits och blåbär som sedan övergår i en varm och aningen syrafattig eftersmak. Körsbär, svartvinbär och sedan beska med ganska torra tanniner. Enorm tyngd.

Kanske lider detta smakprov av att ha varit öppnat ganska länge och dessutom förvarad i en mindre än halvfull flaska. Det finns något platt över det hela och det borde det inte göra. Syran är påtagligt låg och det gör att smaken inte känns helt fräsch. Ändå gillar jag som vanligt denna cuvée mycket men inte i nivå med tidigare provade årgångar. Det blir trotsallt 96 poäng men jag hade nog trott på ett ännu bättre resultat. Kanske är det omständigheterna som spökar. Jag står dock fortfarande på supporterläktaren när det kommer till Domaine de la Janasse.

Vad blir då slutintrycket?

Ja, det är kanske inte aktuellt att döma baserat på endast dessa smakprov som dessutom inte ens är buteljerade i fyra av fallen. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på likheter respektive olikheter med tidigare årgångar. I ärlighetens namn hittar jag inte rödare och friskare fruktighet i de provade vinerna med undantag för Chaupin. Alkoholhalten känns skyhög och jag undrar om inte 2007 döljer den bättre. Kanske är den stora skillnaden gentemot den årgången att tanninerna känns påtagligare i 2009 och det kan ju vara både bra och dåligt. Jag tror att man som anhängare till distriktets viner kommer att gilla 2009 lika mycket som flera tidigare årgångar och att även Robert Parker kommer att revidera sina omdömen när det blir dags senare i år. Hans ganska försiktiga poäng har jag faktiskt lite svårt att förstå. Då kan jag se större likheter i min egen uppfattning gentemot Jeb Dunnuck som har provat en hel del av årgångens viner. Jag kommer absolut att delta i jakten när vinerna släpps men kanske inte med samma intensitet som när 2007orna lanserades.

Ett varningen finger dock! Den som inte gillade årgång 2007 kommer inte heller att bli frälst med 2009 – det är jag säker på.

Avslutningsvis kan jag bara kort konstatera att livet som svensk Châteauneuf-du-Pape fantast blev mycket rikare den dagen Gabriel drog igång Bristly Wine Agents. Det är en imponerande portfölj som skapats på några få år och frågan är om någon annan svensk importör kan matcha den uppställningen? Tack för allt!

Thunder from Down Under!

Kanske kan man tro att detta nu ska handla om musik och då förslagsvis om AC/DC men så är det faktiskt inte. Nej, rubriken är stulen rakt av från Robert Parker och han använde den ursprungligen i oktober 2004 då han i utgåva # 155 publicerade sin Australienrapport. Då var Aussieviner högsta mode i USA men sedan dess har det gått utför med försäljningen och marknaden har i det närmaste vänt vinerna ryggen.

För ett par veckor sedan avfirades Gomseglets Australiensejour med ett riktigt avslutningsfyrverkeri. Efter att ha ägnat kontinenten ett helt år med djupdykningar bland druvor, distrikt och producenter så avslutades allt med en serie ikonviner från några av Australiens mest uppskattade men för det stora flertalet, oftast okända producenter.



Under vintern/våren 2010 provade vi oss igenom de vanligaste druvorna och distrikten för att sedan under den gångna hösten/vintern lägga större fokus på enskilda producenter. Flera av de stora namnen så som Penfolds, Henschke, Yalumba, Glaetzer och Torbreck har granskats och enligt mig är det de två sistnämnda som verkligen bevisat landets kvalitéer. Dessutom till en fantastisk prisvärdhet i fallet Glaetzer/Mitolo.

Nu finns det ju fler namn. I några fall även de med ännu högre status bland de riktiga nördarna och det var dessa som en söndag i februari, fick bevisa den dynamik som på allvar gjorde entré under början och mitten av nittiotalet. Det var då scenen beträdes av en tämligen ung generation vinmakare som antingen tog över föräldrarnas ägor eller kontrakterade marker och återuppväckte rankor som ingen brytt sig om på decennier. Även ett i världen allt vanligare fenomen kom att gälla också i Australien – att fler upptäckte möjligheten att göra eget vin på nektarn istället för att sälja frukten för underpris till de stora och totalt dominerande uppköparna och aktörerna, så som tillexempel Foster’s (Southcorp) i fallet Australien.

Ingen enskild person har väl som Rockfords Rocky O'Callaghan betytt så mycket för den nya vågen och många är lärjungarna som tagit intryck av honom och hans synsätt på vinframställning. En av dem som upprepat mantrat ihärdigast är Chris Ringland och många producenter har honom att tacka för stora delar av framgången. Givetvis hade det varit kul att få ha vin från dessa bägge i startfältet men det blev en både för svår och dyr uppgift att lösa. Kanske borde även Duck Muck fått plats men på grund av totalkostnaden för provningen fick denna vänta på avbytarbänken. Annars fick vi nog med det mesta i övrigt att önska och som dessutom inte tidigare provats under det gångna året.

Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:

Vin 1
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?

Vin 2
Färgen är djup, tät och närmast svartröd. Doften är precis som i föregående vin kraftigt rostad men med mer köttiga/grillade inslag och drag av kokos. Rök, vedspis och choklad med en parfymerad arom av hudkräm. Jordgubbar och syltighet under ytan men också klart animaliska inslag och svett. Mycket läckert. Smaken är ren, mjuk och sammetslen med mycket syltig frukt av hallon och jordgubbar. Choklad, smörkola, nougat och gräddlikör. Enormt fet och glycerinrik i sin godisaktiga stil men hela tiden välbalanserad – enormt gott och närmast förföriskt.
2005 Mollydooker, McLaren Vale "Enchanted Path"
Jag vet att det är många vinälskare som utan att smakat något av firmans viner har en ganska bestämd uppfattning om att de inget är att ha. Det är synd, för vågade de bara prova och gärna då vin med en aning mognad, så är jag ganska säker på att de skulle tycka om det – det har visat sig förut. Detta är enormt insmickrande men också väldigt intellektuellt. Sätt in vinet i en provning av viner från Ribera del Duero, Kalifornien eller varför inte den moderna Italienska Merlotskolan och kanske rentav Garagister från Östra stranden i Bordeaux, så tror jag få skulle hitta svartepetter. Detta är makan Sarah Marquis skapelse och hon löser uppgiften med bravur och om man ska använda klyschor så är detta i all sin prakt ett feminint vin. Det blir mycket starka 97 poäng från mig (som kanske är för låga) och övriga gruppen håller med vilket gör att medelvärdet slutar på prick 97 poäng. Intervallet går från 95 till 98 poäng vilket renderar i en tredjeplats i poängligan men ”bara” en fjärdeplats i omröstningen (en förstaplats och tre tredjeplatser). En blandning bestående av 66% Shiraz och resterande del Cabernet Sauvignon. Även detta vin har mognat på amerikanska fat men här har man uppenbarligen haft tillräckligt med frukt för att balansera upp det hela. Robert Parker helnöjd men anser 96 poäng räcka.

Vin 3
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.

Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.

Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.

Vin 7
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.

Vin 9
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.

Men vem vinner då?

Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.

Jag får väl summera det hela som Robert Parker gör:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.

En viss besvikelse beträffande den franska söderns prestationer och en villrådighet när det gäller USA samt en tveksamhet när det kommer till vissa moderna Spanjorer och absolut inget intresse för Bourgogne samt Bordeaux och då Italien (nästan) är uteslutet så känns valet enkelt. Australien må vara helt ute i trendkretsar men vinerna gör då sällan mig besviken och i förhållande till prisvärde så finns det nästan inget roligare att dricka. Enda bekymret är att senare års årgångar knappast varit gynnsamma i Australien och urvalet begränsas på så vis en hel del. Kanske dags att gå på auktion? Ingen annan verkar ju vara intresserad av godiset.