Lamm kräva dessa drycker!

Ett aprilskämt skulle man kunna tro med tanke på det ena vinet men skämt kan man verkligen inte kalla det andra vinet - som egentligen var annandagens huvudnummer.

(Nu lovade jag förvisso i förra inlägget att det skulle handla om ovanligt vin och södra Frankrike men jag får spara på det inlägget ett tag till.)

Att man i Australien förr brukade döpa vinerna efter kända Franska områden är inte heller det ett skämt men om jag blev upplyst om att jag en dag skulle prova ett sådant vin av okänt datum, hade jag nog aldrig tagit det på allvar. Nu råkade det dock bli så att en kompis på lite märkliga omvägar kom över ett parti viner från ett dödsbo. Även om flera viner var högintressanta fanns det även en del mindre värdefulla viner i partiet som däremot varit kul rariteter att prova. Jag har haft en del mindre lyckade flaskor men också några oväntat bra. Fast några höga förväntningar på "St. Thomas – Australian Burgundy" hade jag inte när korken drogs ur.

Det går inte att hitta något årtal att referera till på etikett eller flaska eftersom den troligen trillat av men en kvalificerad gissning leder till 60-tal eller möjligen sent 50-tal. Det jag vet är att Australien lovade EU att upphöra med benämningar som kopierade kända europeiska vindistrikt i början av 80-talet (tror det var 1984). Glaset i flaskan är brunfärgat och helt platt i botten. Hela intrycket andas 60-tal men korken är oväntat fin i skicket och helt utan antydan till läckage eller röta/mögel.

Det är väl däremot inget man kan anklaga innehållet för. Piggare vin har jag smakat men allt är korrekt och utan defekter bortsett från en hög ålder. Innehållet är knappast ren Pinot Noir utan Shiraz med ett möjligt inslag av Pinot Noir. Det var oftast så man gjorde när det begav sig.

Färgen är ganska klar och röd även om tidens rand syns i nyansen. Doften hyggligt stor och lite komplex med ett bränt inslag av jord och gummi. Kryddor och en lätt animaliskt ton med utvecklade inslag samt örter och undervegetation.

Smaken är problemet. Det smakar påtagligt gammalt och uttunnat samt med ett mycket syrligt avslut. Frukten är väl så gott som borta men den finns ändå där under ytan av allt annat som tillkommit av hög ålder. Jag kan tycka att det smakar intressant och spännande men min hustru vägrar att smaka om vinet efter första klunken. Hur var det nu med smaken och baken…

Att sätta ett kvalitetsbetyg på detta är nästan omöjligt men om man bara ser till upplevelsen och det faktum att det handlar om en vinupplevelse utanför det vardagliga så kan jag sätta ett spann om 80-85 poäng (vilket dock inte ska ses som alltför seriöst). Gott? Nja – men däremot kul.

Gott var däremot det andra vinet för dagen. Från klarhet till klarhet kan man nog uttrycka det.

Jag har haft förmånen att smaka detta vin många gånger och senaste gången var i somras hos Julien själv. Den flaskan var dock inte i samma fina form som de jag själv har haft. Så därför fanns det ett uns av oro när jag korkade upp 2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"…

… men det fanns därefter ingen anledning till fortsatt oro.

Färgen har börjat åldras något med en aningen tegelröd kant. Doften är förförisk och närmast svår att göra rättvisa åt i ord. Orientalisk kryddbasar med kardemumma och kanel bakom en nyans av lakrits och choklad med röda bär i slutet. Helt magiskt läckert och återigen är det nästan bara i Clos des Papes jag hittar liknande drag. Mineraler och framförallt en känsla av rost på gjutjärn. Superläckert och när sedan tobaken tränger sig på blir det verkligen komplext.

Smaken är även den svår att sätta ord på. Det finns en mycket personlig och kanske rentav ovanlig karaktär i smaken som inte liknar något vin jag kan dra mig till minnes. Plommon, lakrits, choklad och fikon men också Kirsch och kaffe med extremt visköst avslut. Ingen störig alkohol utan allt känns så välintegrerat med tanniner och fruktstruktur. Klass och komplexitet i perfekt förening.

Kanske inte ett vin som alla uppskattar utan man måste nog gilla södra Rhônes viner för att köpa paket med hull och hår. Ska man hitta något som kan störa är det möjligtvis den intensiva viskositeten. Accepterar man denna så finns det inget i övrigt att klaga på och då är det ett felfritt vin – 100 poäng? Ja, varför inte men för att lämna lite utrymme för nästa flaska så blir det 99 den här gången.

Jag hoppas så att senare årgångar kommer att kunna leverera på samma vis men jag är lite brydd. En nyligen provad 2006a var inte i närheten och 2007orna har ju inte precist gjort mig lugn även om jag fortfarande hoppas. 2009an har jag nog inte provat men däremot var den nybuteljerade 2010an i somras mycket bra och faktum är att fatprovet av 2011an var närmast sensationellt gott. Vi får hoppas på stora upplevelser framöver i stil med den Julien bjöd mig på sommaren som gick. Han hade öppnat en flaska 2007 Cuvée Fiancée som jag väl aldrig helt har fallit för men det var en oväntat stor upplevelse. Ruskigt gott och närmast läskande i jämförelse med många av de 2010or jag provade från distriktet.

Det kan visa sig att just det vinet är en "sleeper of the vintage" som den forne auktoriteten på distriktet brukar utrycka sig. Kul att se vad Jeb Dunnuck kommer att bidra med. En välbehövlig uppfräschning kanske?

PS. Förra sommaren provade jag även White Burgundy från 1964 men det var inget som lockade till ett inlägg. För den som vill veta mer om den röda varianten följer nedan en kort beskrivning av upphovsmannen och här en länk till källan. DS

"Roger Warren (1905-1960) is regarded as one of Australia’s most important winemakers during the 1950s. He is always mentioned along with Maurice O’Shea, Colin Preece and Max Schubert as pivotal figures of the modern Australia wine industry.

In the Australian dictionary of Biography Roger Warren was “Well known for his excellent palate and memory for wines – and his appropriately large nose.” He was best noted for his table wine blends especially Thomas Hardy Cabinet Claret – a multi regional blend based on South Australian and Hunter Valley fruit. He also made St Thomas Burgundy and Old Castle Riesling. All of these wines played a key role in changing consumer patterns and began an exorable rise in the fortunes of Australian table wine."



Länge leve Kungen – en god fortsättning!

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…



Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.



Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

En Fylking!

Visst är det pinsamt när man står där och tittar på sina viner för att välja något att korka upp och man lite lamt konstaterar att man inte har något kul att dricka. Jag kan bli så arg på mig själv när det händer men inte desto mindre händer det förvånansvärt ofta. Troligen har det med vintrötthet att göra och man lyckas inte mobilisera kraft för ett rationellt val utan tar något som man från början inte haft en tanke på att öppna.

För min del handlar det ofta om att jag inte vill röra vissa viner för att jag har för få flaskor eller att jag fått för mig att de absolut ska sparas. Oftare beror det på att jag tror att det är fel tidpunkt att öppna vinet, därför att det skulle vara förhäxat av det så kallade ”tunnelspöket” (som jag nog egentligen inte tror på). Fast allra oftast beror det nog på att det känns som att det var igår jag drack vinet senast.

Därför blev det extra lyckat ikväll när jag, likt Gert Fylking inför beskedet från de Aderton om årets Nobelpristagare, fick utbrista – Äntligen!



Det var fyra år sedan senast och då i en provning med en hel del stora och mer berömda pjäser från Down Under. En delad förstaplats i provningen knep den här outsidern och många hade aldrig hört talas om producenten. Ända sedan den kvällen har jag funderat över när nästa flaska skulle korkas upp och om upplevelsen då skulle upprepas. Att det dröjt nästan fyra år beror helt enkelt på att jag en gång i tiden endast fick tag på två stackars flaskor – faktiskt det enda problemet med det här vinet:

2004 De Lisio, McLaren Vale "Catalyst" har en tät och djupt blodröd färg. Doften är direkt och explosiv med tydliga inslag av rök, fat och tjära. Blodig biff, skinka och charkuterier med nyrostat kaffe samt mörk choklad. Tryffel, terpentin och vedspis samt blommor och parfym med örtighet av mynta och rosmarin. Solvarm frukt, mintchoklad och körsbärslikör. Fenomenalt inställsam men även komplex till tusen – full pott!

Smaken är otroligt fruktig och ren med massor av röda bär och vit choklad. Vanilj, aprikoser, drottningsylt med en urläcker kryddighet och inslag av rostade fat. Likörlik koncentration och fantastisk balans med bitter mörk choklad och en aning sötlakrits. Mot slutet en del portvinslika drag och inslag av espresso. Bra syra och aldrig sötkladdigt.

För dem som vill läsa mer om producenten går det bra i ett tidigare inlägg här. För dem som tycker att det inte går att sätta numeriska betyg på vin så blir utlåtandet – Skitgott!

Vill man ha en numerisk analys så anser jag att vinet är värt 97 poäng, vilket är en mer än vad Bob delade ut på den gamla goda tiden - då han stod för härliga bedömningar som den här:

“A blockbuster in the making, the 2004 Shiraz/Grenache The Catalyst (80% Shiraz and 20% Grenache aged in primarily neutral French wood) boasts fabulous aromas of flowers, lead pencil shavings, blackberries, cassis, and subtle wood. This full-bodied, intensely packed and stacked effort possesses huge fruit extract, wonderful, mouth-coating glycerin, and a purity as well as seamlessness that must be tasted to be believed. Drink this undeniably profound Australian red over the next 10-15 years.”

Som sagt – Äntligen - och tänk att det skulle behövas lite aussie i glaset för att få tillbaks lusten!

Karneval?

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.



Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:

Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.

Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!

Läge för en dumstrut?

Såvitt jag förstår existerar vår planet fortfarande om allt nu inte är en illusion. Kanske läge för Harold Camping att plocka fram dumstruten och skämmas. Han var ju så säker på att allt skulle gå åt helvete så att säga. Måste kännas bra dumt så här dagen efter och vad ska han använda för argument nästa gång? Strunt samma - vi övriga kan ju fira att jorden aldrig gick under.

Just fira gjorde jag idag och det med en riktig smällkaramell. Fast för mig som fortfarande dricker Aussies känns det lite som dumstrutsvarning.



I Sverige har det väl aldrig varit ansett som bildat eller speciellt intellektuellt att dricka viner från Australien men nu tycks nästan hela världen ha beslutat sig för att vinerna inget är att ha. Fast inte då bland vanligt folk och konsumenter av vardagsvin utan bland förståsigpåarna – det är kort och gott helt passé att dricka dessa viner och huvudargumentet tycks vara att de inte går att lagra. Fast jag tror nog att det är helt andra psykologiska aspekter som påverkar det hela. Trender skall aldrig underskattas och flockbeteendet tycks djupare rotat i oss människor än vad vi vill erkänna. Följa John kort och gott.

Själv ger jag inte upp utan njuter lika ohämmat som förr av mina vinare från Australien. Att de inte skulle tåla lagring är ju bara nys men däremot kan jag tycka att utvecklingen i flaskan över tid knappast är dramatisk. Nu är väl detta inte något självändamål men jag kan förstå kritiken från dem som förväntar sig en utveckling i buteljen liknande den man rent generellt är van vid från gamla världens viner.

En intressant tråd startades för ett tag sedan av Jay Miller på Bulletin Board. Trådens titel är: “What A Deal! or The Busted Bubble Blues” - för er som har lust att läsa och samtidigt prenumererar, finns det mycket tänkvärt i den tråden.

2003 The Standish Wine Company, Barossa Valley “The Standish Shiraz” har en mörk, djup och tät blåröd färg. Doften är stor och direkt harmonisk med rostade och mjuka drag. Först mintchoklad, aprikoser och vanilj med svagt grillad karaktär samt en elegant orientalisk kryddighet som sedan leder över mot mer rödbärighet så som hallon och jordgubbar. Därefter även en aning grafit och cederträ med inslag av tobak och ved. Underbart fintstämd och balanserad doft och kommer det banne mig inte lite pikant svettighet mot slutet – jovisst! Mycket läckert.

Smaken utmärker sig direkt genom en enorm balans och renhet. Inget vasst och kantigt utan istället en makalös mjukhet och harmoni. Jordgubbar, hallon, björnbär i en enormt sötmogen eftersmak men som också balanseras av en behaglig syra. Fantastiskt gott och smakfullt. Kryddighet och närmast exotisk fruktighet med inslag av nougat och körsbärspraliner. Riktigt gott och läckert med hur mjuka och behagliga tanniner som helst!

Jodå, detta är Aussie när det är som bäst. Fruktigt, smakrikt och absolut helt tillgängligt. Samtidigt är det inte alls övertydligt och vulgärt utan enormt snyggt balanserat. Jag är kanske inte lika överväldigad som Robert Parker vilken i oktober 2006 delade ut hela 99 poäng men jag tycker att det är ett väldigt bra vin. Kanske väntar jag mig ännu mera efter den helt ljuvliga prestationen av syskonvinet i februari. Det blir mycket goda 97 poäng och en absolut helt magnifikt njutbar upplevelse. Dock en aning för dyrt gentemot vad andra producenter i regionen kan prestera för ungefär 2/3 delar av priset.

Dan Standish grundade firman 1999 och producerar idag fyra olika viner från ägorna som tillhör hans föräldrar. Mindre än 10 000 flaskor buteljeras om året. Vingården är ekologiskt odlad och vinerna jäser naturligt samt produceras med rent hantverksmässiga metoder. Just detta vin består av druvor från snart etthundraåriga stockar som efter jäsning lagrats i nästan 3år på franska fat. Dan Standish är fostrad hos Torbrecks Dave Powell och samarbetar även med Jaysen Collins (tidigare Turkey Flats) i det gemensamma projektet Massena Vineyards.

Man får väl tacka Britterna för att man koloniserade även Australien – tänk vad vi missat annars!

Viner för smakhandikappade?

Det var ju så han skrev – vinkritikern Bengt-Göran Kronstam – ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad (den som missat det ganska färska inlägget kan uppdatera sig här).

Jag får därför sälla mig till den skara som alltså betecknas som smakhandikappad eftersom tillfredsställelsen var i det närmaste total efter vår fina provning med Gomseglet för några veckor sedan. Åtta viner signerade David Powell från Torbreck stod på programmet och för min del var det en av säsongens mest efterlängtade provningar - och den blev precis så bra som jag hoppats på.



Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell som under flera år arbetade hos Rocky O’Callaghan på Rockford ( eller "School of Rock" som Christian Canute utryckte det). David ansvarade för att söka efter gamla vingårdar som man kunde väcka till liv och återinsätta i produktivitet. Det var under detta arbete han kom att etablera flera kontakter som sedan ledde till att han kunde starta i egen regi, genom att för en rimlig peng få ta en del av skörden, mot att han ansvarade för skötseln av vingårdarna. Första vinet gjordes med årgång 1995 och sedan har det bara rullat på. Nåja, nästan. Han genomgick en skilsmässa som tvingade honom att sälja hela egendomen men det var en konstruktion som sedan möjliggjorde ett återköp ganska snart därefter. Fast det har nog kostat på ekonomiskt och det har funnits antydningar om att kvalitén på vinerna påverkats något av detta faktum. Han lär ha ökat produktionsvolymerna en hel del och detta skulle då kunna påverka slutresultatet anser vissa. För att läsa mer om Torbreck och David Powell så går det bra här och här.

Han säger sig själv föredra druvorna och vinerna från Frankrikes Rhônedal och därför arbetar han uteslutande med dessa druvor i sina egna viner (det förekommer dock ett vin gjort på Semillon). Själv älskar jag vinstilen och om jag skulle namnge en Australiensisk producent som gör viner i en mer europeisk stil så skulle det tveklöst bli just Torbreck. Det är inte som unga viner man gör den kopplingen men efter några års mognad blir de betydligt mindre sötfruktiga och utvecklar en komplexitet som mer pekar mot den gamla världen. Under de senaste två åren så har jag vid minst tre tillfällen fått något av firmans viner serverade blint och helt gått bet på att gissa dess ursprung. Nu är det ingen garanti i sig eftersom det kanske bara indikerar att jag är usel på att gissa rätt men för en aussiefantast som mig har det varit både generande men även uppfriskande att göra denna upptäckt.

Raskt över till vinerna. Provandes halvblint (viner och årgångar kända men inte ordningen) så fick jag en riktigt härlig kväll i sällskap med övriga Gomseglare. Att vi sedan inte satt längre ifrån möjligheten att snabbt trolla fram ett bonusvin gjorde inte saken sämre (tack N).

2008 Torbreck, Barossa Valley "Roussanne / Marsanne / Viognier" har en ljusgul färg. Doften är först ganska rökig med inslag av gummi/vax och vanilj. Blommor/rosor och nötter samt en antydan till jordighet och källare. Smaken är ren och frisk men tydligt eldig och kryddig. Melon, violpastill och vingummi med ett ganska fatigt intryck och med samma vaxighet, i den ganska långa eftersmaken, som i doften. Ett ganska tufft vin som inte är helt polerat.

Ingen av de ingående druvorna tillhör mina favoriter men ändå så fungera det ganska bra för mig. Inget jag längtar efter att dricka men helt klart både gott och intressant att prova. Kvalitén finns där och 91 poäng känns rätt. Flera andra provare tycker betydligt bättre om vinet än mig och det beror säkert på våra olika preferenser när det kommer till druvmixen. Det råder an aning oenighet beträffande just druvsammansättningen. På etiketten står det tydligt Roussanne / Marsanne / Viognier vilket enligt gängse regler skulle betyda att proportionerna följer samma ordning. Läser man The Wine Advocate så hänvisar Jay Miller till 50% Viognier 40% Marsanne och endast 10% Roussanne. Omdömena på CellarTracker hänvisar till en tredje ordning och Torbrecks hemsida till samma ordning som på etiketten men i texten nämns aldrig Viognier (annat än i pdf filen för 2009an). Hursomhelst tror jag att det är samma vin alla refererar till och då anser Jay att 91 poäng är korrekt och att vinet bör konsumeras senast 2013 (vilket jag tror han har helt rätt i). Inget för långlagring.

2006 Torbreck, Barossa Valley "The Steading" har en ganska ljus och klar purpur/rubinröd färg. Doften är kryddig och örtig med läder samt stall. Chark, kanel, lakrits och jordighet typ multna löv. Även en viss stålighet och dammighet med en antydan till söta bär. En mycket elegant doft. Smaken är ren och bärig med kryddighet och en rostad ton. Svartvinbär, kaffe, vanilj och sedan mer röd frukt i form av jordgubbar med en viss eldighet i slutet. En ganska stram och elegant eftersmak med antydan till torrhet i frukten. Ett balanserat vin.

Sätt in det här vinet i vilken (södra) Rhôneprovning som helst och få skulle upptäcka katten bland hermelinerna. Faktiskt är jag sitter och funderar på om man inte även skulle kunna stoppa in vinet blint i en Pinot Noir provning utan att avvika från normen. Ett superelegant och snyggt nyavärldenvin som fler borde upptäcka. Jag har följt detta vin sedan årgång 2001 och alltid gillat det mycket. Denna gång blir det 92 poäng som är en mer än Jay Millers 91 och rekommendation att konsumera mellan 2011-2018. Jag förstår inte varför man ska vänta men hålla till 2018 lär det göra. En blandning av Grenache (60%), Shiraz (20%) och Mataro/Mourvedre (20%) som lagrats i 24 månader på neutrala franska fat (stora). Ett mycket trevligt vin.

2006 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "Woodcutter's" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är kryddig, stallig och jordig med inslag av läder och grillat kött. En ganska vulgär doft som nästan drar åt kostall till. Sedan oliver/tapenade och mörka bär. Blåbär, kaffe, rök och tjära med en svag antydan även av mynta. En läcker doft. Smaken är rödbärig med choklad och rostat kaffe. Jordgubbar, svartvinbär och en pepprig eftersmak. En något syltigare stil men med en ren och fräsch eftersmak som även innehåller lite torra tanniner. Riktigt gott.

Ett vin som jag dricker vilken dag som helst. Jättegott och mycket tillgängligt men som även erbjuder en viss utveckling och komplexitet. Powells enklaste röda vin men i denna provning framstår det i mitt tycke som betydligt ”finare” och jag sätter 93 poäng. Återigen en pinne mer än Jay Miller som ansåg 92 poäng bra med konsumtion fram till och med 2013. Jag tror att det kommer att gå utmärkt att spara detta längre än så. Ett kalasgott vin som består av 100% Shiraz från olika regioner i Barossa Valley. Lagrat i 12 månader på stora, neutrala franska fat och foudres. Några tycker att detta är ett av de mer typiskt australiensiska vinerna i provningen och det kan jag köpa. Jag tillhör de mest positiva men ingen är direkt negativ. Ett klassvin i mitt tycke.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Struie" har en mörk, tät och svartröd färg. Det doftar söta bär, tuttifrutti och björnbär med ett tydligt inslag av vanilj. Peppar, kryddor, viol och choklad med ett ståligt inslag av sval och frisk frukt samt en bara lätt rostad antydan mot slutet. Smaken är ren, söt och mycket fruktig. Drottningsylt, jordgubbar, hallon, svartvinbär och aprikos. Exotisk och koncentrerad fruktighet med marsipan och lång eftersmak av choklad. Mycket gott men väldigt inställsamt.

I mitt tycke det mest australiensiska och kladdigaste av dem alla. Dock en märklig kombination av svalhet och sötfruktighet. Gott i smaken men doften är faktiskt den minst intressanta i provningen. Lite förutsägbar. Jag har provat vinet i årgång 2003 samt 2004 och tycker att de bägge är bättre. Nu går det inte att bortse från hur gott vinet smakar vilket ger 94 poäng från mig och nu är vi överens Jay och jag. Han anser detsamma men även att man ska vänta tills 2013 med att börja dricka det. Kanske har han rätt eftersom det är lite för outvecklat just nu men väldigt gott. Görs av 100% Shiraz från både Eden och Barossa Valley. Har lagrats i 18 månader på tidigare använda franska barriques. Ett mycket trevligt vin men på tok för dyrt i förhållande till mycket annat från regionen.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" har en enormt mörk, tät och svartröd färg. Doften är rökig, rostad och blodig med sötfruktighet och grädde samt körsbärslikör. Exotisk med björnbär, blåbär och aprikos. Marsipan och syltighet i en sötmogen doft. Smaken är viskös och koncentrerad med jordgubbar, hallon och aprikos i en mycket lång och fyllig eftersmak. Vanilj, mandelmassa, choklad och syltighet även i smaken. Även pepprighet och gummi samt örtighet framträder efterhand. Mycket gott!

Detta blev ett stort steg upp på koncentrationsskalan. Kanske kan det bli för mycket för vissa och det är ett vin i klart australiensisk stil som man nog antingen älskar eller hatar. Jag tycker enormt mycket om det här men blir lite överraskad av facit. Hittills har jag haft rätt men här trodde jag felaktigt att det var Descendant. Jag har provat The Factor några gånger i äldre versioner och inte upplevt det så enormt tjockt och syltigt som denna årgång. Det blir 97 med snudd på 98 poäng som verkligen imponerar. Jay Miller på just 97 poäng och termer som "a totally hedonistic turn-on". Återigen 100% Shiraz från fem olika regioner i Barossa Valley och som lagrats i 24 månader på en mix av nya och gamla franska barriques. Supergott men också mycket för dyrt.

2005 Torbreck, Barossa Valley "Descendant" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är väldigt stor och mycket animalisk med stall, kött och något som bara kan beskrivas som kossa. Det var länge sedan jag fick en så animalisk karaktär i näsan. Det är som råbiff, blod och vedspis i kombination med bläck, mineraler, läder och oliver/tapenade. Urhäftigt! Smaken är koncentrerad och ren i en närmast krämig textur som av flytande lakrits. Violpastill, tjära, rök och kafferost i en mycket lång och fin eftersmak. Eftersmaken är minst en minut lång och karaktären i doften av grillat kött återkommer nu i smaken. Det är nästan så att man äter istället för dricker det här vinet.

Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.

Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).

2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.

Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.

Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.

När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:

2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.

Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.

Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.

En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.