Majestätiskt Maestro!

Många saker kan man berömma Philippe Cambi för - men han och rugbykompisen Claude Fonquerles val av etiketter till L'Oustal Blanc är inte en av dem.



Göra vin kan karlen däremot och få viner i min källare har till sin kostnad skänkt så mycket glädje som dessa.

Jag har flera gånger varit på gång att skriva ett långt inlägg om firmans viner men aldrig riktigt kommit loss. Så blir det inte heller denna gång men kanske kommer detta inlägg att fungera som en morot att till slut köra fullängdsversionen.

För några år sedan kom jag av en slump över ett restparti av L'Oustal Blanc’s viner från årgångarna 2003, 2004 och 2005. Jag grabbade möjligheten som man brukar säga och det blev en chansning som gick hem. Åtskilliga gånger har jag plockat fram en flaska för vardagsbruk men nästan alltid blivit mer än positivt överraskad. För ungefär ett år sedan började jag fundera på om tiden skulle rinna ifrån vinerna men istället blev det tvärtom – ju äldre de blir ju godare och än mer övertygande blir de.

Man gör ett flertal viner och sortimentet är en aning förvirrande – främst för att flera av dem är årgångslösa på grund av sin klassificering som Vin de Table. Just ett sådant är kvällens vin (trots att det varit firmans prestigevin) men att det kommer från året 2003 råder det ingen tvekan om av etiketten att döma.

L'Oustal Blanc, Vin de Table Francais - Maestoso 3 har en ganska mörkröd och svagt utvecklad färg. Doften är först en aning muggig men bara efter 20 minuter öppnar den upp sig med mängder av komplexa och även en del sekundära aromer. Det doftar choklad, tobak och pinjeskog med inslag av terpentin och grillad biff med örter från Provence. Körsbärslikör och mynta med svettigt omklädningsrum samt mörkrostat kaffe. Rök och tjära med ett inslag av järn och mineraler samt bränd jord och torkad frukt. Det doftar Châteauneuf-du-Pape!

Smaken är ren och frisk men med en tydlig sötfruktighet. Mörk choklad och kakao med kaffe och plommon. Intensiv smak med en del hetta och värme. Torkad frukt och kryddor med en aning bittermandel och sötlakrits i eftersmaken. Ganska stram trots sitt generösa utryck. Lite svalt tempererat framträder mer fruktighet av jordgubbar och körsbär men med stigande temperatur kommer betydligt mycket mörkare och sötare smaker fram.

Absolut ett gott vin och till mat dämpas faktiskt vinets rättframma och lite fruktsöta stil en aning. En cuvée på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Carignan där musten från de två sistnämnda druvorna lagrats på nya fat. Ekfatens okrönte konung - Dominique Laurent - från Hertigdömet Bourgogne står för leveransen av fat och just inslaget av "dyra" fat är påtagligt i vinets karaktär.

Värt att tillägga är att senare årgångar av vinet klassificerats som AOC Minervois men att man numera helt slutat producera denna cuvée. En annan som slutat är Philippe Cambi och sedan årgång 2006 är det Claude Fonquerle som tillsammans med hustrun Isabel själv står för verksamheten.

Som jag inledde med har jag provat rikligt av firmans viner och det finns ett par som har presterat milsvitt över mina förväntningar medan något varit en aning klumpigt och svårt att ta till sig. Om lusten faller på, så kommer det kanske en mer fullständig rapport så småningom. Sagolika viner i sin stil är de absolut.

Porten till himlen!

Det finns drömvin och så finns det vin att drömma om. Vad skillnaden är kan det säkert råda delade meningar om men för mig består den i att drömvin är något som smakar gott oavsett ursprung, historia eller status medan den senare kategorin mer handlar om en personlighet, mytiskhet eller fixering.

Jag har några vinproducenter som för mig är just viner att drömma om. Många skulle säkert lista Château Margaux årgång 1900 eller varför inte 1945 Mouton-Rothschild men för mig känns dessa lika avlägsna som människans gudar. Nej – jag har helt andra drömmar och ambitioner. Kanske är det för att jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få smaka dessa historiska och mytomspunna viner eller så beror det på att jag helt enkelt tycker att det är ganska tråkigt med den typen av vin. Istället suktar jag efter viner gjorda i ganska små och begränsade mängder där det inte bara handlar om pengar för att komma över dem utan snarast om vilja och upplysthet. Finns det dessutom en person bakom som står för något unikt och viljestarkt blir det ännu intressantare.



Tre sådana producenter och vinprofiler kommer jag omedelbart att tänka på. Drew Noon med sin övertygelse om förträffligheten med högkoncentrerade och smakrika viner, John Alban med sin fixering vid Rhônedruvorna och den ekologiska odlingen samt sist men inte minst den riktige våghalsen och visionären Herve Bizeul som gick från teori till handling i ett område som då betraktades som stendött – Vingrau.

Jag har faktiskt förverkligat mina drömmar om att få prova deras toppviner och inte har jag blivit besviken. Nej, snarast har jag blivit än mer övertygad i min tro. Fast nu ska detta inte handla om deras viner utan något helt annat. Dock upplever jag att det finns ett inslag av samtliga dessa herrars vinfilosofi i kvällens vin – ett vin som kanske öppnar porten till himmelriket?

Ska man ta Robert Parker på orden så kan det nog vara så. I april skrev han ett inlägg på Bulletin Board och om inte förr så då, fick det mig att gå från tanke till handling:

“have been itching to taste the 2007s (a great vintage in the southern Rhone and the Languedoc)...and they are finally arriving...expensive they are, but in the pantheon of great wines, the prices are very reasonable...both the Porte de Ciel and Clos des Truffieres are 100% syrah....I actually thought the Porte de Ciel was close to pure perfection...more developed and less broodingly backward compared to the Clos des Truffieres, the blackberry, lavender, bacon fat,and subtle smokey nuances are intense and enthralling. Both wines are very full-bodied(petal to the metal-balls to the walls sort of stuff),but the primary difference is the Clos des Truffieres needs 4-5 years of cellaring..the Porte de Ciel will evolve for 20+ years, but it is so gorgeous to drink already....anyhow...I always say as I get older, I like them younger and younger....so many of you may prefer to wait on both of them......they are thrilling wines....real reference points for what the Languedoc is capable of achieving”

Jag har alltid varit lite skeptisk till haussade viner från Languedoc och speciellt sådana som skapats av multimiljonärer som vill förverkliga sina drömmar. Fast ett undantag finns och det undantaget är just "La Porte du Ciel" som för mig länge framstått som ett av de mest spännande viner att få prova. Jag har knappast förtagit mig i jakten på vinet utan lite halvlojt väntat på rätt tillfälle. Priset är högt och volymerna små, så högsta prioritet har det inte haft. Fast med tanke på just 2007 och Parkers ord så kändes det tvunget att göra ett nytt försök. Faktum är att jag var på gång att få tag i vinerna ifråga redan förra sommaren men var då lite för slö och overksam. Att sedan chansen fanns kvar nu i vår gjorde mig överlycklig och självklart var det bara att slå till när möjligheten ånyo uppenbarade sig.

"La Porte du Ciel" kommer från en parcell om 3,2 Ha planterad i anslutning till Medelhavet. Syrahstockarna planterades för ungefär 15 år sedan och skördeuttaget är löjligt lågt med sina 10-12 Hl/Ha. Lagring på nya franska barriques i 24 månader och allt övervakat av konsulten Claude Gros. Inalles 3100 buteljer i årgång 2007. Klart att det handlar om ett vin att drömma om!

Bakgrunden till skapelsen av Château de la Negly skulle jag kunna återge men istället väljer jag den enkla lösningen och låter er ta del av den (via länken här) hos den svenske importören (som jag dock inte handlat vinet av).

2007 Château de la Négly, Coteaux du Languedoc - La Clape "La Porte du Ciel" har en djup och tät svartlila färg. Doften är först bedårande med en enormt inställsam och sensuell stil. Blommor, kokos, ljus choklad och rostad ek. Sedan mer gummi och rök med grillat kött och lakritskola med inslag av mynta och korinter. Sedan mineraler och friskhet men samtidigt krämigt och gräddigt med tydlig hetta och syltig frukt. Inte helt polerat utan snarast lite oborstat och ruffigt men med en känsla av klass och gediget hantverk.

Smaken är den stora behållningen med sin enormt koncentrerade och rika stil. Visköst med choklad, kola och lakrits men också enormt frisk med bärighet av jordgubbar, hallon och svartvinbär. Mynta, supersyrliga karameller och en minerallitet som är ohyggligt läcker i den enormt långa avslutningen med en mer än minutlång eftersmak. Ritigt, riktigt gott!

Slutintrycket blir väldigt positivt men ändå med en känsla av att jag hade väntat mig mer. För att jag ska bli golvad behövs ytterliggare något och det saknas just den här gången. Jag tycker enormt bra om vinet och jag tror att det blir ännu bättre och roligare att prova om några år. Vinet är inte alls så extremt som man kan befara av en del kommentarer i cyberrymden. Läser jag David Schildknechts recension från juni 2009 så stämmer den extremt väl med min egen uppfattning fast då med undantag av betyget. Han är som vanligt återhållsam och nöjer sig med 94-95 poäng medan jag själv tycker att 97 poäng känns rätt.

Jämför man med andra viner från området så är detta vin absolut bland de bästa jag provat men faktum kvarstår att man för en betydligt billigare peng kan få en nästan lika stor upplevelse. Jämför jag med en annan 2007a från distriktet – Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault – så tycker jag nog ur minnet att det är ett ännu mera personligt och särpräglat vin. Om jag tvingades välja skulle nog Laurent Vaillés skapelse gå segrandes ur striden. Fast likheterna är större än olikheterna.

Om Bruce Springsteen skulle ha slagit igenom 2010 så tror jag att jag vet hur det skulle ha låtit. En för mig helt magnifik upptäckt och som någon beskrev det: verserna låter som refränger och refrängerna låter som hymner.

Precis som med vin så är upptäckten av bra musik minst lika kul!

När korkskruven löper amok!

Vissa viner öppnar man bara inte. De ska först ha nått rätt ålder och perfekt mognad – eller… kanske ska man ändå våga prova?

Tänk att sitta där med ett moget vin och aldrig veta hur det smakade i sin ungdom. För dem som arbetar professionellt med vin är det säkert en annan sak. De har ofta förmånen att prova mycket vin, både unga så som mogna. En vanlig samlare och konsument har ju sällan möjlighet att prova vin i samma omfattning. Det blir oftast de egeninköpta buteljerna som sparats i väntan på den rätta tidpunkten. När den infaller är ju inte helt enkelt att veta och man får då lita till vad proffsen anser. Det är sällan jag helt håller med dem och oftast tycker jag att många viner är klart drickfärdiga redan som unga men samtidigt kan jag även tycka att det där mogna vinet man sparat så länge, förmodligen kunde ha sparats ännu några år. Givetvis inträffar det motsatta också – förmodligen oftare och man förbannar att man inte öppnade buteljen tidigare.

Därför har jag sedan några år tillbaks beslutat mig för att våga prova mina viner som unga och sedan följa dem tills jag antingen tycker att de är i behov av vila och mognad eller helt enkelt tills jag har så få kvar att de bara måste sparas. Detta förfarande förutsätter att man har en viss tillgång och därför har jag slutat köpa brett och vitt, utan istället fokuserat och fler flaskor av varje enskilt vin. Sedan händer det ändå att jag har för få flaskor för att våga öppna en för att prova och hellre chansar på att vänta på det rätta tillfället. Så var fallet med förförra helgens viner men ett inlägg hos Frankofilen med efterföljande kommentarer ändrade på min annars så rakryggade hållning och försiktighet…



Om man nu ska prova Domaine de la Grange des Pères för första gången i sitt liv så kan det ju vara kul med en referens. Alltså måste en utmanare korkas upp och gärna då något som har så mycket likheter som möjligt. Givetvis måste årgången stämma och även lagringspotentialen. Valet blev enkelt med avseende på årgången – 2007. Varför då inte något från Södra delarna av Rhône? Gillar man en viss vinstil så är det väl bra att jämföra något nytt mot något som man just gillar. Châteauneuf-du-Pape kändes givet men frågan var från vilken producent. Något som bör lagras och gärna något där druvsammansättningen kan matchas mot varandra. Då blev valmöjligheterna plötsligt inte lika stora och i princip återstod bara en kandidat – att det sedan visade sig finnas mer gemensamt blev en ren bonus.

Så här i efterhand har jag läst mig till att de bägge egendomarna faktiskt har en del andra kopplingar. Dels har Laurent Vaillé arbetat hos familjen Perrin och varit med och gjort vin på Château de Beaucastel innan han startade i egen regim. Inte nog med detta utan även kloner från just Beaucastel lär vara planterade i vingården. Vilka druvor det rör sig om förtäljer inte historien men man kan ju gissa på Mourvèdre eller Counoise (även kloner från Chave, Domaine Tempier och Domaine de Trévallon lär finnas i planteringarna). I korta ordalag kan man väl säga att just druvsammansättningen i vinet ifråga inte verkar helt klargjort men att döma av dem som borde veta, så lär det vara ungefär 1/3 del av vardera Mourvèdre, Syrah och Cabernet Sauvignon med en skvätt Counoise i buteljen.

Château de Beaucastel använder ju alla tretton tillåtna druvor och har dessutom egenheten att använda betydligt mycket mindre andel Grenache än annars kutym i distriktet. Dessutom vill man ha en markerad andel Mourvèdre eftersom det anses viktigt för vinets struktur. Läs gärna mer här om ett tidigare inlägg avhandlande egendomen ifråga. Hur den exakta druvsammansättningen för 2007an ser ut vet jag inte men på Beaucastels hemsida sägs följande:

“The thirteen grape varieties of the Châteauneuf-du-Pape appellation with a strong percentage of Mourvèdre and Grenache (30% each), Syrah 10%, Counoise 10% Cinsault 5% and the rest divided up amongst the remaining grape varieties: Vaccarèse, Terret noir, Muscardin, Picpoul, Picardan, Bourboulenc, Roussanne.”

Kanske inte helt likt Domaine de la Grange des Pères druvsammansättning men vissa likheter finns ju. De bägge vinerna provades över två kvällar och till den andra kvällen fick de sällskap av en annan klassiker som förvisso inte har så mycket gemensamt med avseende på druvsammansättningen men en långliggare är det och sparas bör den - så därför kändes det kul att få jämföra de tre.

2007 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape har en djup, mörk och tät purpurröd färg. Doften är först stram och lite metallisk med efterföljande rökighet. Läder, mineraler, lakrits samt garrigue. Sedan mer frukt i form av blåbär, fikon och nästan tuttifrutti. Exotiskt fruktig med aprikos och crème de cassis men ändå med en sval ton. Frukten tar nu överhand men utan att bli överdådig. Senare återkommer de mer jordiga tonerna och speciellt dag två tar åter stalligheten över men nu även med lite grillade toner och vissa drag av tjära. Blommighet och nästan mintighet kompletterar den nu lite varma och sötfruktiga stilen. Härlig dag ett men ännu godare doft under kväll nummer två.

Smaken är ren och koncentrerad med mjuk samt rund fruktighet av fikon och allmänt mörka bär. Rostad choklad, eneträ och kaffe med kryddighet i den aningen torra eftersmaken. Samtidigt en friskhet och ganska markerad syra. Till detta lite jordgubbslikör, körsbär och svartvinbär men utan sötma. Dag två känns smaken mer tillknäppt och en först lite tung alkoholkänsla oroar en del. Det finns då också en viss beska men även en tobakskänsla som stramar åt en hel del. Frukten känns mindre närvarande och då den känns, är det främst i form av plommon.

Efter en mängd provade nollsjuor känner jag mig både lite överraskad och lurad. Jag förväntade mig att även Beaucastel skulle vara öppen och tillgänglig i en sötfruktig stil. Inte den här. Visst går det alldeles utmärkt att dricka detta redan nu men jag inbillar mig att belöningen är mycket större för den tålmodige. Det känns att vinet har kapacitet för lagring men jag får en känsla av att det främst är doften som kan utvecklas till något riktigt stort. Smaken är en aning icke typisk för årgången och jag har lite svårt att se varför vinet skulle ändra karaktär åt det rikare och fruktsötare hållet. Det finns heller inga påtagliga tanniner att skylla på. Fast givetvis kommer även detta att utvecklas åt det mognadssöta och kryddigare hållet men jag tror att det kommer att mogna mer åt Beaucastelhållet till, än åt det typiska tvåtusensjuhållet, om ni förstår vad jag menar.

Den som rädds de typiskt fruktsöta nollsjuorna men normalt gillar distriktets viner borde satsa på Beaucastel i denna årgång. Här härskar mer klass och struktur än hedonism och den som gärna väntar tio till femton år kommer säkert att bli nöjd. Hur bra är det då? Ja, Robert Parker har tagit i med 96 poäng vilket för min del känns lite högt. Jag tycker nog att 94 poäng känns bra men då med ett plustecken som gardering för vad framtiden kan göra med detta vin. Skulle jag dricka en ung Beaucastel idag, skulle jag hellre plocka fram 2006an. Det var ett vidunderligt gott och tillgängligt vin vid den fina vertikalprovningen förra hösten, som det går att läsa mer om här.

2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en djupt blåröd och vacker färg. Doften är först påfallande syrahdominerad med nybromsat bildäck, bacon, grillat kött och charkighet. Läder, animaliskt, svett och rostat kaffe samt mörk choklad. Sedan utvecklas doften mer åt det gräddiga hållet med kola, jordgubbar, hallonsylt och nästan sviskon. Därefter mer komplexa aromer av kanel, ceder, grafit och tobak. Det finns nästan något Bordeauxlikt över doften fast med ett komplement av marsipan. Underbart läcker doft. Under andra kvällen ökar doften om möjligt ännu mer men med tydligare drag av stallighet, djuriskhet och grillade ekaromer. Knockout!

Smaken är ren, koncentrerad och bärig. Det börjar med körsbär och crème de cassis samt en kryddig och aningen eldig eftersmak. Sedan mer örter, blåbär och mörka skogsbär med en bläckig ton och tebeska. Pepprig med choklad och en stigande känsla av friskhet samt syrlighet. Kanel, plommon, pinjenötter och markerade tanniner. Sedan nästan portvinslika inslag med rom och sviskon. Riktigt gott och hela tiden i utveckling. Under efterföljande kväll har det utvecklats ännu mera med torkad frukt, örter, jordgubbslikör och närmast kakao. Fy vad gott det är!

Jag är nästan mållös i sällskap med det här vinet under kväll nummer två. En känsla av lycka sprider sig i kroppen. Detta är ett mycket bra vin i en stil som man nog får kalla komplex. Vinet behöver tid i glaset/flaskan/karaffen för att komma till sin rätt. Eftersom jag mig veterligen aldrig tidigare provat vinet kan jag inte heller jämföra med andra årgångar. Om karaktären på vinet kommer sig av årgången eller om det alltid uppträder på detta vis får någon annan besvara men jag har fått svar på min fråga. Är detta vin värt all den uppmärksamhet och status som anhängarna hävdar? Absolut – svarar jag. Detta är ett vin av yppersta klass men som samtidigt tilltalar lustfylldheten och det hedonistiska i vindrickandet.

Jag tror att det handlar om balans. Vinet har en enorm rikedom och tendenser till att bli för mycket men i min smak går det aldrig över styr utan allt balanseras perfekt. Dessutom utvecklas vinet konstant och som provare tappar man aldrig intresset att fortsätta analyserandet. Det finns en komplexitet i all rikedom som hela tiden balanserar det fruktsöta och fatiga intrycket. Hur mycket ny ek som används vet jag inte men det finns en tydlig ekfatskaraktär som man måste ha acceptans för. Jag hävdar dock att Laurent Vaillé lyckas balansera även detta och för mig är det ett bevis på stor vinmakarkonst. Jag har både hört och läst att man anser att Grange des Pères har en tendens att utvecklas åt det burgundiska hållet med ålder. Kanske stämmer det men baserat på mina intryck skulle jag hellre satsa mina pengar på en utveckling åt Bordeaux till. Hur som helst är det ett vin som säkerligen mår bra av att sparas men i motsatts till det föregående vinet är detta riktigt gott även idag. Hur bra? Ännu har inte The Wine Advocates specialist uttalat sig men det finns antydningar om ett generöst betyg från David Schildknecht så småningom. I sin recension av 2006an (94-95 poäng) skriver han följande:

“Laurent Vaille’s 2007 components had not yet been blended when I visited him in December. The Syrah, Cabernet Sauvignon, and Mourvedre each were sensationally concentrated and highly expressive, promising one of the finest Grange des Peres red bottlings ever. All of these grapes were enormously ripe in flavor already by mid September, and while that entailed alcohol levels of 15-16%, the young component wines evinced no heat or harshness.”

Jag förekommer honom och drar först till med 96 poäng för att sedan höja till hela 99 poäng. Jag vet att det är väldigt mycket men vinet är så gott och så lovande att det inte går att göra på något annat vis. Kväll nummer ett var jag nöjd med 96 poäng men till den efterföljande kvällen hade smaken och helheten utvecklats så positivt att det bara är löjligt att leta brister. Det var då så gott som man överhuvudtaget kan förvänta sig att vin kan bli. Varför då inte 100 poäng? Tja, varför inte…

Jag sitter faktiskt under andra kvällen och funderar på vad det är som jag tycker så mycket om i vinet. Det slår mig då att det har många likheter med andra viner och producenter jag gillar. Det finns något i 2007 Grange des Pères som liknar det bästa som kommer från Ribera del Duero. Jag tänker på den 2004 Bodegas Aalto "P.S." jag provade förra hösten. Även ett annat spanskt vin men gjort av en Australiensare flimrar förbi – 2006 Bodegas El Nido "Clio". Samma runda mjuka frukt och chokladighet går igen i de bägge vinerna. Tillslut är det dock känslan av en favoritproducent som sprider sig och det är faktiskt Greenock Creeks Vineyard & Cellars. Kanske är det som att svära i kyrkan när jag jämför 2007 Grange des Pères med dessa producenter men mina associationer leder dit – det är inget jag kan förhindra. Blanda samman de tre ovan och lägg till en extra skvätt struktur och stramhet samt kanske även mer balans och toppa det hela med en dos 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" så blir likheterna ganska stora.

Förutom referensen till Frankofilens inlägg i inledningen finns det mer att läsa om vinet och producenten hos Finare Vinare, MMM, den svenska importören Winetrade och även en engelsk webbhandel här.

2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är enormt kryddig med garrigue, gödsel, läder och herbes de Provence. Mycket animaliskt och uttrycket ”a bit of shit” kommer till sin rätta men i positiv bemärkelse. Visst finns det även frukt i doften och då i form av körsbärslikör och hallonkarameller. Vidare en blommighet av jasmin, mint, engelsk smörkola och en närmast Pinot Noir-lik doft av nickelkola. Det finns också en nötighet som av mandel och den gamla ”fylledrickan” Marinella. Riktigt trevligt!

Smaken är ren, koncentrerad och tjock med körsbärslikör, ljus choklad och örter. Crème de cassis, gräddlikör men med ganska påtagliga tanniner. Eftersmaken är ganska tuff och stram med en viss träighet och toner av gummi. Efterhand mer körsbärskompott men aldrig ett kladdigt intryck utan snarast en slankhet i kombination med längd, kraft och koncentration. Riktigt bra.

Jag brukar gilla Domaine du Pégaü och gör så även denna gång. Även detta är en tvåtusensjua som absolut kommer att gynnas av flera år i källaren. Precis som i fallet Beaucastel handlar det mer om en typisk Pégaü än en typisk 2007a. Gillar man normalt sett inte Pégaü så gör man förmodligen inte det med årgång 2007 heller. Jag reflekterar direkt över att doften är slående lik 2003an vid ungefär samma ålder. Jag minns att jag sommaren 2007 smakade 2003an för första gången och då rös av välbehag inför doften. Det är exakt samma sak nu. Jag tycker att de doftmässigt är enormt lika varandra i samma skede och jag hoppas verkligen att den yngre fortsätter utvecklas i den äldres spår. Tillskillnad från fallet med Beaucastel så är jag betydligt mer belåten även om jag inser att det är alldeles för tidigt att dricka 2007 Domaine du Pégaü redan nu. Ont gör det inte - men resursslöseri är det sannerligen.

Smakmässigt finns det dock en del skillnader gentemot 2003an. Den upplevde jag som betydligt sötare men också kraftfullare än 2007an och jag tror aldrig att den yngre kommer att bjuda på samma euforiska upplevelse men den kommer att vara bra nära. Kanske kommer 2007an att kännas mindre kontroversiell och troligen upplevas som friskare och stramare men ha allt övrigt man kan önska sig av en Pégaü. Bästa årgång sedan 2003an om jag får bestämma. Parker har fortfarande bara ett fatprov tillgrund för sitt betyg på 94-96 poäng. Jag är positivare och slutar på 96/97 poäng baserat på godheten idag men också den förmodat positiva utvecklingspotentialen. Ett uppfriskande exempel på hederlig och gammaldags Châteauneuf-du-Pape.

Det var en riktigt lyckad vinhelg som avslutades med en kanske än mer imponerande uppställning viner. Dessa tolv var dock vita till färgen och inledde höstsäsongen i Gomseglet. Återkommer med en vit trappstege till himlen!

(Oc)kult?

Jag tror att jag funderat över begreppet kultvin i något tidigare inlägg men i så fall är det dags att friska upp minnet nu. Vad är egentligen ett kultvin?

Min definition är att det i första hand rör sig om ett vin från Kalifornien och då främst gjort på Cabernet Sauvignon med eller utan iblandning av övriga Bordeauxdruvor. På senare tid känns det som även viner gjorda på Chardonnay och Rhônedruvorna kommit att ingå i begreppet. I andrahand inbillar jag mig att ordet kommit att användas om viner i små upplagor och gjorda i en lite extrem stil som går mot invanda mönster och då gärna från utomeuropeiska länder. När sedan garagerörelsen i Saint-Emilion satte fart och även de många Vino da Tavola från Italien fick bredare spridning än att enbart omfatta Sassicaia känns det som om begreppet kultvin kommit att innebära mycket mer än det kanske var tänkt från början.

Egentligen har jag inga synpunkter på hur och i vilken mening man använder begreppet kultvin men jag har en inbyggs misstänksamhet så fort ordet dyker upp - speciellt när vinerna kommer från de södra delarna av Frankrike och företrädesvis då Languedoc.

Ibland får jag för mig att det räcker med en kul typ som har både pengar samt visioner och gärna slår sig ner i någon by i Languedoc samt genast vill utmana mer prestigefulla regioner i Frankrike för att ordet kultvin ska dyka upp som ett brev på posten. Då blir jag genast misstänksam och får för mig att denna typ vill ha mycket mer betalt för sitt vin än vad innehållet i flaskan motiverar - att det bara handlar om marknadsföring och blåögda konsumenter. Den som gräver djupare brukar då kunna hitta minst lika bra viner från någon granne som nöjer sig med en bråkdel av priset.

Trots min ståndaktighet faller givetvis även jag i fällan och ibland är nyfikenheten så stor att principfastheten får ge vika.

Det finns många att nämna och säkert flera som jag inte kommer på i just detta inlägg men visst är namn som Mas de Daumas Gassac och La Grange des Pères dem man främst tänker på och numera även La Pèira en Damaisèla. Sneglar man längre söderöver dyker Domaine Gauby upp och för den som tittar åt Provence till kommer namnet Domaine de Trévallon osökt upp på listan. Jag är långtifrån någon expert i ämnet och egentligen inte så intresserad heller. Har jag därför missat någon uppenbar producent får ni ursäkta mig. En sak vet jag dock – att det finns ytterligare ett namn att föra upp på listan – en producent som kanske är själva essensen av begreppet kultvin och i vissas ögon är så mycket kult, att man till och med betvivlar att vinerna finns i verkliga livet – ja, faktiskt så att man kan kalla det för ockult!



Historien känns igen och är berättad många gånger förut. Ung man tar över ansvaret från fadern men nöjer sig inte med att sälja druvorna till uppköpare eller kooperativet i byn utan vill skapa sitt eget vin och dessutom då ett vin i världsklass. Så kan man kort sammanfatta hur det gick till när Christophe Peyrus i nådens år 1991 tog över ansvaret för familjens vingård. Han konsulterade ett antal berömdheter både i närheten och i andra regioner med målsättningen att synliggöra namnet Clos Marie på vinradarn.

Tillsammans med Francois Julien driver Christophe den 20 hektar stora egendomen vid byn Lauret, norr om Montpellier och man tillämpar sedan år 2000 biodynamisk odling. Inte en gnutta svavel förekommer innan vinet buteljeras, först då anser man sig behöva tillföra endast en ynka liten dos för att produkten ska bli hållbar. Appellationen under vilken vinerna buteljeras är Coteaux du Languedoc, Pic Saint-Loup och man gör vitt vin, rosévin och fyra olika röda cuvéer.

Av alla viner är det i ärlighetens namn ett vin som gjort att kultstatusen uppnåtts. Intressant är att det inte i förstahand handlar om amerikanska samlare som gjort att vinet blivit eftersökt – nej faktum är att det är i hemlandet som vinet "Les Glorieuses" blivit hetast. Ett vin som till största delen består av Grenache med en aning Syrah iblandat. De som känner till vinet hävdar att det är ett vin som ska jämföras med de största och mest berömda från Châteauneuf-du-Pape. Vinet sägs behöva mognad för att helt komma till sin rätt, vilket för övrigt sägs gälla alla producentens viner. Jag kan tyvärr inte delge min syn beträffande dessa påståenden men om ett år hoppas jag kunna prova och rapportera om "Les Glorieuses". Tills dess får ni hålla till godo med ett av Clos Maries enklare viner, döpt efter sonen och består av en blandning lika delar Grenache och Syrah:

2007 Clos Marie, Coteaux du Languedoc Pic St. Loup "Simon" har en purpurröd färg. Doften är stor och blodig med chark, läder, cederträ och grafit. Animalisk med stall och jordighet samt mörkrostad choklad. Nötter, grillade kryddor, vax och ett inslag av papper och trä. Rök, tjära, kaffe och enbär samt närmast tång och mineraler. Blommor, parfym, blåbär och bränt gummi. Det doftar mycket och delvis gott men ändå får jag en känsla av att det över alltihopa ligger en hinna av nyhyvlat träplank. Orent är inte rätt beskrivning men nästan. Funk kanske är ett bättre uttryck.

Smaken är frisk och syrlig med en aning torr fruktighet som första intryck. Körsbär, violpastill, mineraler och örter. Svartvinbär och citrusfrukt. En viss stramhet men också förstärkt torrhet i eftersmaken med ett kärnigt och aningen glest samt snipigt slutintryck.

Jag är inte helt såld på stilen. Utan att vilja väcka anstöt så finner jag ett drag av lite "för mycket" biodynamisk odling. En aning glest och syrastint som mer leder mot Crozes-Hermitage eller rentav Sangiovese och Pinot Noir. Jag hittar inte fullt ut Grenachefrukten som jag hade hoppats. Vinet är gott, hederligt och balanserat men en aning för tamt och kanske rentav anonymt. Att det finns kvalitet i dropparna råder det ingen tvekan om och kanske är det på tok för tidigt att döma redan idag men jag kan inte riktigt sträcka mig till David Schildknechts 92-93 poäng från fat. I mitt tycke räcker det långt med 90 poäng för att vinet är uppenbart välgjort och även komplext men lite besviken är jag nog ändå. Som om jag hade förväntat mig mer frukt och kompaktare sådan.

Själv har jag aldrig vare sig besökt egendomen eller träffat Christophe Peyrus men rykten gör gällande att det är en man som inte accepterar besök eller vill sälja vin till kreti och pleti. Nej, detta lär vara en man hårdare än granit och kärvare än en Barolo. Han ska ha skrivit följande på baksidesetiketten till sina tidigare årgångar:

“Perfection is never found in man, sometimes it can be found in his intentions.”

David Schildknecht har bara gott att säga om egendomen:

“The Clos Marie of Christophe Peyrus and Francois Julien is a superstar in the Languedoc firmament, and nothing I am about to write is going to change that, I can only confirm with awe!”

“It’s a measure of the excitement that within fifteen years, this estate has ascended from obscurity to the top echelon of French wine addresses.”

Vad kan vara mer passande än att avsluta med ett klipp från min favoritfilm. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en likhet eller ej:

Mer om Clos Marie finns att läsa här och här.