Ett missöde med lyckligt slut!

Fidel Castro blir Kubas nye ledare. Samma år startar ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket leder till att Dalai Lama tvingas fly landet. I Sverige godkänns propositionen om ATP och bärgningen av regalskeppet Vasa inleds. Störst av allt är nog att Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning genom sin seger mot Floyd Patterson – fast djupare spår i våra traditioner satte nog premiären av "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" i SVT. Året var 1959.

Helvete – var nog det lindrigaste ordet jag utbrast när tummen tryckte sönder blyinfattningen i flasköppningen och korken trycktes in 2 centimeter. Resultatet blev inte bara ett hål utan även en skvätt mycket illaluktande innehåll över toppen på korken. Fiskränns var en av aromerna (eller rättare sagt stankerna) som slog mot mig. Vad göra? Inget annat att be för än att försöka få ut korken hel och se om det fanns några möjligheter i världen att innehållet var drickbart. Problemet var att klockan bara var strax efter lunchtid och det är väl direkt inte den tiden på dygnet då man tänker sig ett smakprov av ett vin från 1959.

Jag höll på att ställa i ordning att antal vinflaskor när missödet inträffade och eftersom jag tänkt mig ett helt annat vin till kvällen blev det till att improvisera så gott det gick. Uppgiften att få ut korken rätt väg ur buteljen kändes först omöjlig. Man tager vad man haver som Kajsa Varg utryckte saken och en skruvborrdragare på lägsta hastighet, samt en lämplig skruv, löste tillslut uppgiften. Helt städat gick det dock inte till.

Ett snabbt samtal till en vinkompis och ett erbjudande av ett smakprov, resulterade vidare i att ytterliggare en flaska korkades upp och att kompisen tog med ytterliggare ett ”wild card” som uppbackning. Eftersom en halvflaska från gårdagen också väntade, blev plötsligt en lugn och vilsam planerad fredag till en ny vinfest.

1959 Château Trapaud, Saint-Émilion Grand Cru har en mycket hälsosam klarröd färg med vacker lyster och en aning tegelröd kant. Doften när väl korken är borta är urläcker. En stor doft av våt höstskog med multna löv och syltad frukt. Komplex med inslag av läder och orientalisk kryddighet med kardemumma och kanel. Jordgubbar, söta bär och karameller med inslag av fat och rökighet. Asfalt, ceder, tryffel och grafit samt teblad. Enormt förförande och fullständigt oväntat med tanke på upptakten. Nästan full pott.

Smaken är mycket ren och frisk av syrliga bär så som jordgubbar, hallon och röda körsbär. Kryddig med härligt mogen frukt och slank i stilen med silkeslena tanniner samt elegant och mycket snygg bärighet. Ett drag av tryffel, kola och knäck på samma gång. Riktigt trevlig och tilltalande både utan och med mat som ackompanjemang.

Fullständigt oväntat med tanke på starten men de få gånger jag fått vin från årgången 1959 har resultatet varit liknande. Ett alldeles för tillgängligt år med alltför fruktiga och generösa viner sa kritikerna. Ett år liknande 1982 och nu då 2009. Jag är ganska imponerad och som helhet är detta en trevligare upplevelse än den föregående 1955 Château L'Enclos. Mer frukt och betydligt mycket livfullare men också godare. Kanske också mycket mer hedonistiskt. Av kompisen får jag veta att han provat en flaska från samma källa och som öppnades under mer kontrollerade former. Den var tydligen mycket tråkigare och inte alls så bra som min. Kul men också just ett problem med gamla viner – det gäller att ha tur. Det blir hela 93 poäng och jag hade gärna druckit detta vin alla kvällar i veckan.

Som inledning på kvällen provas dock en helt annan typ av vin men också en betydligt mycket mer obskyr flaska. Ett vin utan årgång och en etikett som antyder sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Korken är märkt V&S vilket inte korkarna på de bägge röda härtappade vinerna är (eller så går det inte längre att läsa detta på dem). Här åker korken dock ur tämligen problemfritt och helt utan missöden. Först är doften allt annat än behaglig med en viss stickig och frän odör. Väl luftad en kort stund och i glasen, så försvinner detta drag helt.

N.V Haut-Sauternes, Sauternes har en bärnstensfärg med antydan till brungrönt i kanten. Doften är söt med smörkola, knäck och choklad som första intryck. Sedan pomerans, te, marsipan, nougat och karameller samt kardemumma. Lite dammig och inte direkt stor doft men väldigt läcker. Dock växer doften kontinuerligt och blir mot slutet tämligen stor.

Smaken är sensationellt läcker med knäck, kola, örter och kanel. Choklad med karameller och brända inslag samt apelsin och nougat. Eldig eftersmak men med bra syra som komplement till den ganska söta smaken.

Helt otroligt gott med tanke på förväntningarna. Kanske inte så mångfacetterat utan istället tydliga och distinkta karaktärsdrag men absolut smällgott och hela 95 poäng som slutresultat. Halva flaskan sparas till kvällen efter och då är vinet om möjligt ännu godare!

Jag saknar helt bakgrundsinformation om vinet men är det någon som känner till det, vore det kul att få veta lite mer

Kompisens bonusflaska är närapå katastrof. Förvisso är inte förväntningarna höga men detta blir ett riktigt bottennapp. Mycket yngre men också alltför gammalt. Kanske kan det intressera de mest navelskådande vinentusiasterna men detta är inget för mig. Kanske en defekt flaska men jag tror inte så, utan det här har nog helt enkelt aldrig haft förutsättningarna att njutas.

1987 Durbacher Winzergenossenschaft, Baden "Kochberg Spätburgunder Weißherbst" har en grönorange färg med ett orent utseende. Doften är jordig med inslag av rotfrukter och höstlöv. Dammig och unken. Smaken är söt med låg syra och inslag av jordighet och salubrin.

Helkass blir betyget.

Avslutande halvflaskan från kvällen före är ett vin som börjat vakna ur törnrosasömnen. 2007 Noon, McLaren Vale "Eclipse" kommer nog att bli riktigt bra om ett par år. Ett av de bästa smakproven hittills och 95 poäng just nu. Mer om detta en annan gång och kanske då även en del andra viner från en av mina favoriter.

En Fylking!

Visst är det pinsamt när man står där och tittar på sina viner för att välja något att korka upp och man lite lamt konstaterar att man inte har något kul att dricka. Jag kan bli så arg på mig själv när det händer men inte desto mindre händer det förvånansvärt ofta. Troligen har det med vintrötthet att göra och man lyckas inte mobilisera kraft för ett rationellt val utan tar något som man från början inte haft en tanke på att öppna.

För min del handlar det ofta om att jag inte vill röra vissa viner för att jag har för få flaskor eller att jag fått för mig att de absolut ska sparas. Oftare beror det på att jag tror att det är fel tidpunkt att öppna vinet, därför att det skulle vara förhäxat av det så kallade ”tunnelspöket” (som jag nog egentligen inte tror på). Fast allra oftast beror det nog på att det känns som att det var igår jag drack vinet senast.

Därför blev det extra lyckat ikväll när jag, likt Gert Fylking inför beskedet från de Aderton om årets Nobelpristagare, fick utbrista – Äntligen!



Det var fyra år sedan senast och då i en provning med en hel del stora och mer berömda pjäser från Down Under. En delad förstaplats i provningen knep den här outsidern och många hade aldrig hört talas om producenten. Ända sedan den kvällen har jag funderat över när nästa flaska skulle korkas upp och om upplevelsen då skulle upprepas. Att det dröjt nästan fyra år beror helt enkelt på att jag en gång i tiden endast fick tag på två stackars flaskor – faktiskt det enda problemet med det här vinet:

2004 De Lisio, McLaren Vale "Catalyst" har en tät och djupt blodröd färg. Doften är direkt och explosiv med tydliga inslag av rök, fat och tjära. Blodig biff, skinka och charkuterier med nyrostat kaffe samt mörk choklad. Tryffel, terpentin och vedspis samt blommor och parfym med örtighet av mynta och rosmarin. Solvarm frukt, mintchoklad och körsbärslikör. Fenomenalt inställsam men även komplex till tusen – full pott!

Smaken är otroligt fruktig och ren med massor av röda bär och vit choklad. Vanilj, aprikoser, drottningsylt med en urläcker kryddighet och inslag av rostade fat. Likörlik koncentration och fantastisk balans med bitter mörk choklad och en aning sötlakrits. Mot slutet en del portvinslika drag och inslag av espresso. Bra syra och aldrig sötkladdigt.

För dem som vill läsa mer om producenten går det bra i ett tidigare inlägg här. För dem som tycker att det inte går att sätta numeriska betyg på vin så blir utlåtandet – Skitgott!

Vill man ha en numerisk analys så anser jag att vinet är värt 97 poäng, vilket är en mer än vad Bob delade ut på den gamla goda tiden - då han stod för härliga bedömningar som den här:

“A blockbuster in the making, the 2004 Shiraz/Grenache The Catalyst (80% Shiraz and 20% Grenache aged in primarily neutral French wood) boasts fabulous aromas of flowers, lead pencil shavings, blackberries, cassis, and subtle wood. This full-bodied, intensely packed and stacked effort possesses huge fruit extract, wonderful, mouth-coating glycerin, and a purity as well as seamlessness that must be tasted to be believed. Drink this undeniably profound Australian red over the next 10-15 years.”

Som sagt – Äntligen - och tänk att det skulle behövas lite aussie i glaset för att få tillbaks lusten!

Karneval?

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.



Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:

Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.

Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!

Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:



2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.

2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!

Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!

Thunder from Down Under!

Kanske kan man tro att detta nu ska handla om musik och då förslagsvis om AC/DC men så är det faktiskt inte. Nej, rubriken är stulen rakt av från Robert Parker och han använde den ursprungligen i oktober 2004 då han i utgåva # 155 publicerade sin Australienrapport. Då var Aussieviner högsta mode i USA men sedan dess har det gått utför med försäljningen och marknaden har i det närmaste vänt vinerna ryggen.

För ett par veckor sedan avfirades Gomseglets Australiensejour med ett riktigt avslutningsfyrverkeri. Efter att ha ägnat kontinenten ett helt år med djupdykningar bland druvor, distrikt och producenter så avslutades allt med en serie ikonviner från några av Australiens mest uppskattade men för det stora flertalet, oftast okända producenter.



Under vintern/våren 2010 provade vi oss igenom de vanligaste druvorna och distrikten för att sedan under den gångna hösten/vintern lägga större fokus på enskilda producenter. Flera av de stora namnen så som Penfolds, Henschke, Yalumba, Glaetzer och Torbreck har granskats och enligt mig är det de två sistnämnda som verkligen bevisat landets kvalitéer. Dessutom till en fantastisk prisvärdhet i fallet Glaetzer/Mitolo.

Nu finns det ju fler namn. I några fall även de med ännu högre status bland de riktiga nördarna och det var dessa som en söndag i februari, fick bevisa den dynamik som på allvar gjorde entré under början och mitten av nittiotalet. Det var då scenen beträdes av en tämligen ung generation vinmakare som antingen tog över föräldrarnas ägor eller kontrakterade marker och återuppväckte rankor som ingen brytt sig om på decennier. Även ett i världen allt vanligare fenomen kom att gälla också i Australien – att fler upptäckte möjligheten att göra eget vin på nektarn istället för att sälja frukten för underpris till de stora och totalt dominerande uppköparna och aktörerna, så som tillexempel Foster’s (Southcorp) i fallet Australien.

Ingen enskild person har väl som Rockfords Rocky O'Callaghan betytt så mycket för den nya vågen och många är lärjungarna som tagit intryck av honom och hans synsätt på vinframställning. En av dem som upprepat mantrat ihärdigast är Chris Ringland och många producenter har honom att tacka för stora delar av framgången. Givetvis hade det varit kul att få ha vin från dessa bägge i startfältet men det blev en både för svår och dyr uppgift att lösa. Kanske borde även Duck Muck fått plats men på grund av totalkostnaden för provningen fick denna vänta på avbytarbänken. Annars fick vi nog med det mesta i övrigt att önska och som dessutom inte tidigare provats under det gångna året.

Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:

Vin 1
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?

Vin 2
Färgen är djup, tät och närmast svartröd. Doften är precis som i föregående vin kraftigt rostad men med mer köttiga/grillade inslag och drag av kokos. Rök, vedspis och choklad med en parfymerad arom av hudkräm. Jordgubbar och syltighet under ytan men också klart animaliska inslag och svett. Mycket läckert. Smaken är ren, mjuk och sammetslen med mycket syltig frukt av hallon och jordgubbar. Choklad, smörkola, nougat och gräddlikör. Enormt fet och glycerinrik i sin godisaktiga stil men hela tiden välbalanserad – enormt gott och närmast förföriskt.
2005 Mollydooker, McLaren Vale "Enchanted Path"
Jag vet att det är många vinälskare som utan att smakat något av firmans viner har en ganska bestämd uppfattning om att de inget är att ha. Det är synd, för vågade de bara prova och gärna då vin med en aning mognad, så är jag ganska säker på att de skulle tycka om det – det har visat sig förut. Detta är enormt insmickrande men också väldigt intellektuellt. Sätt in vinet i en provning av viner från Ribera del Duero, Kalifornien eller varför inte den moderna Italienska Merlotskolan och kanske rentav Garagister från Östra stranden i Bordeaux, så tror jag få skulle hitta svartepetter. Detta är makan Sarah Marquis skapelse och hon löser uppgiften med bravur och om man ska använda klyschor så är detta i all sin prakt ett feminint vin. Det blir mycket starka 97 poäng från mig (som kanske är för låga) och övriga gruppen håller med vilket gör att medelvärdet slutar på prick 97 poäng. Intervallet går från 95 till 98 poäng vilket renderar i en tredjeplats i poängligan men ”bara” en fjärdeplats i omröstningen (en förstaplats och tre tredjeplatser). En blandning bestående av 66% Shiraz och resterande del Cabernet Sauvignon. Även detta vin har mognat på amerikanska fat men här har man uppenbarligen haft tillräckligt med frukt för att balansera upp det hela. Robert Parker helnöjd men anser 96 poäng räcka.

Vin 3
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.

Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.

Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.

Vin 7
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.

Vin 9
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.

Men vem vinner då?

Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.

Jag får väl summera det hela som Robert Parker gör:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.

En viss besvikelse beträffande den franska söderns prestationer och en villrådighet när det gäller USA samt en tveksamhet när det kommer till vissa moderna Spanjorer och absolut inget intresse för Bourgogne samt Bordeaux och då Italien (nästan) är uteslutet så känns valet enkelt. Australien må vara helt ute i trendkretsar men vinerna gör då sällan mig besviken och i förhållande till prisvärde så finns det nästan inget roligare att dricka. Enda bekymret är att senare års årgångar knappast varit gynnsamma i Australien och urvalet begränsas på så vis en hel del. Kanske dags att gå på auktion? Ingen annan verkar ju vara intresserad av godiset.

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.