Göra vin kan karlen däremot och få viner i min källare har till sin kostnad skänkt så mycket glädje som dessa.
Jag har flera gånger varit på gång att skriva ett långt inlägg om firmans viner men aldrig riktigt kommit loss. Så blir det inte heller denna gång men kanske kommer detta inlägg att fungera som en morot att till slut köra fullängdsversionen.
För några år sedan kom jag av en slump över ett restparti av L'Oustal Blanc’s viner från årgångarna 2003, 2004 och 2005. Jag grabbade möjligheten som man brukar säga och det blev en chansning som gick hem. Åtskilliga gånger har jag plockat fram en flaska för vardagsbruk men nästan alltid blivit mer än positivt överraskad. För ungefär ett år sedan började jag fundera på om tiden skulle rinna ifrån vinerna men istället blev det tvärtom – ju äldre de blir ju godare och än mer övertygande blir de.
Man gör ett flertal viner och sortimentet är en aning förvirrande – främst för att flera av dem är årgångslösa på grund av sin klassificering som Vin de Table. Just ett sådant är kvällens vin (trots att det varit firmans prestigevin) men att det kommer från året 2003 råder det ingen tvekan om av etiketten att döma.
L'Oustal Blanc, Vin de Table Francais - Maestoso 3 har en ganska mörkröd och svagt utvecklad färg. Doften är först en aning muggig men bara efter 20 minuter öppnar den upp sig med mängder av komplexa och även en del sekundära aromer. Det doftar choklad, tobak och pinjeskog med inslag av terpentin och grillad biff med örter från Provence. Körsbärslikör och mynta med svettigt omklädningsrum samt mörkrostat kaffe. Rök och tjära med ett inslag av järn och mineraler samt bränd jord och torkad frukt. Det doftar Châteauneuf-du-Pape!
Smaken är ren och frisk men med en tydlig sötfruktighet. Mörk choklad och kakao med kaffe och plommon. Intensiv smak med en del hetta och värme. Torkad frukt och kryddor med en aning bittermandel och sötlakrits i eftersmaken. Ganska stram trots sitt generösa utryck. Lite svalt tempererat framträder mer fruktighet av jordgubbar och körsbär men med stigande temperatur kommer betydligt mycket mörkare och sötare smaker fram.
Absolut ett gott vin och till mat dämpas faktiskt vinets rättframma och lite fruktsöta stil en aning. En cuvée på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Carignan där musten från de två sistnämnda druvorna lagrats på nya fat. Ekfatens okrönte konung - Dominique Laurent - från Hertigdömet Bourgogne står för leveransen av fat och just inslaget av "dyra" fat är påtagligt i vinets karaktär.
Värt att tillägga är att senare årgångar av vinet klassificerats som AOC Minervois men att man numera helt slutat producera denna cuvée. En annan som slutat är Philippe Cambi och sedan årgång 2006 är det Claude Fonquerle som tillsammans med hustrun Isabel själv står för verksamheten.
Som jag inledde med har jag provat rikligt av firmans viner och det finns ett par som har presterat milsvitt över mina förväntningar medan något varit en aning klumpigt och svårt att ta till sig. Om lusten faller på, så kommer det kanske en mer fullständig rapport så småningom. Sagolika viner i sin stil är de absolut.
För några år sedan kom jag av en slump över ett restparti av L'Oustal Blanc’s viner från årgångarna 2003, 2004 och 2005. Jag grabbade möjligheten som man brukar säga och det blev en chansning som gick hem. Åtskilliga gånger har jag plockat fram en flaska för vardagsbruk men nästan alltid blivit mer än positivt överraskad. För ungefär ett år sedan började jag fundera på om tiden skulle rinna ifrån vinerna men istället blev det tvärtom – ju äldre de blir ju godare och än mer övertygande blir de.
Man gör ett flertal viner och sortimentet är en aning förvirrande – främst för att flera av dem är årgångslösa på grund av sin klassificering som Vin de Table. Just ett sådant är kvällens vin (trots att det varit firmans prestigevin) men att det kommer från året 2003 råder det ingen tvekan om av etiketten att döma.
L'Oustal Blanc, Vin de Table Francais - Maestoso 3 har en ganska mörkröd och svagt utvecklad färg. Doften är först en aning muggig men bara efter 20 minuter öppnar den upp sig med mängder av komplexa och även en del sekundära aromer. Det doftar choklad, tobak och pinjeskog med inslag av terpentin och grillad biff med örter från Provence. Körsbärslikör och mynta med svettigt omklädningsrum samt mörkrostat kaffe. Rök och tjära med ett inslag av järn och mineraler samt bränd jord och torkad frukt. Det doftar Châteauneuf-du-Pape!
Smaken är ren och frisk men med en tydlig sötfruktighet. Mörk choklad och kakao med kaffe och plommon. Intensiv smak med en del hetta och värme. Torkad frukt och kryddor med en aning bittermandel och sötlakrits i eftersmaken. Ganska stram trots sitt generösa utryck. Lite svalt tempererat framträder mer fruktighet av jordgubbar och körsbär men med stigande temperatur kommer betydligt mycket mörkare och sötare smaker fram.
Absolut ett gott vin och till mat dämpas faktiskt vinets rättframma och lite fruktsöta stil en aning. En cuvée på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Carignan där musten från de två sistnämnda druvorna lagrats på nya fat. Ekfatens okrönte konung - Dominique Laurent - från Hertigdömet Bourgogne står för leveransen av fat och just inslaget av "dyra" fat är påtagligt i vinets karaktär.
Värt att tillägga är att senare årgångar av vinet klassificerats som AOC Minervois men att man numera helt slutat producera denna cuvée. En annan som slutat är Philippe Cambi och sedan årgång 2006 är det Claude Fonquerle som tillsammans med hustrun Isabel själv står för verksamheten.
Som jag inledde med har jag provat rikligt av firmans viner och det finns ett par som har presterat milsvitt över mina förväntningar medan något varit en aning klumpigt och svårt att ta till sig. Om lusten faller på, så kommer det kanske en mer fullständig rapport så småningom. Sagolika viner i sin stil är de absolut.
