Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

Skjuten i sank!

Nu handlar det förvisso inte om erövringar av kvinnor men låtens titel och innehåll får nog ändå symbolisera kvällens upplevelse. Inte för att det mindre goda vinet gör mig besviken men denna gång har advokaterna helt fel enligt mig – även enligt hustrun, för på frågan om vilket som var hundrapoängaren svarade hon rätt – det vill säga precis lika som mig. Då ska ni veta att mina omdömen baseras på sex respektive fyra smakprov.


När vi kom att diskutera doften så blev min beskrivning rostigt järn och mineraler medan hon mest associerade till gamla mynt. Smaken renare än hallon och jordgubb i vaniljsås toppad med choklad! Hursomhelst “Rule Brit… Nej, jag menar… Rule Australia - Rule!”




PS. Fullängdsversionen kommer inom kort! DS

Vad får man för 110 kronor extra?

Jo, bland annat får man 3 poäng mer av Robert Parker, massor med extra stjälkar i jäsningen och en estetiskt tilltalande vaxförsegling av korken (som dock är hopplös att öppna). Dessutom får man omdömen på CellarTracker som faktiskt tycks styrka Parkers påstående om ett bättre vin.


Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till att skriva om 2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Verna´s” eftersom jag såg framför mig hur många skulle skaka på huvudet och fnysa åt tanken att en 259 kronors Syrah från Kalifornien ens skulle kunna jämföras med ett vin från Frankrike och Rhônedalen. Jag hävdar fortfarande att det är så men jag påstår inte att just det vinet är något man ska stoppa in i källaren under tio/femton år för att sedan plocka ut en juvel. Nej, det vinet är ämnat för konsumtion nu och några år framöver men sedan tar nog det roliga slut. Mycket Syrah för pengarna är det dock.

Fast nu ska detta inlägg handla om ett vin som förmodligen väcker ännu större förfasan i vissa kretsar. Tänk ett vin för 369kr som dessutom kommer från samma land, område och producent men som tillråga på allt belönats med 98 poäng av den samme Robert Parker. Usch – eller? Fast få lär ha chansen att få veta eftersom det endast kom 36 flaskor till Sverige men kanske går det att hitta några buteljer ute i den stora och fria världen.

Trots alla fördomar eller just på grund av dessa, kan det vara nyttigt att ta reda på lite mer om vinet. Det härstammar från en speciell sektion i vingården där marken består av djup sand. I årgång 2008 lät vinmakaren Greg Brewer 80% hela klasar och stjälkar jäsa med och hela härligheten fick hålla igång i 30 dagar för att sedan vila i drygt ett år på helt neutrala och tidigare använda franska fat. Inget konstigt alls faktiskt.

För att jämföra med syskonvinet Verna’s så vinifieras det på liknande vis men det vinet görs i betydligt större volymer. Skördeuttaget är också drygt 60% högre och dessutom avstjälkas 80% av druvorna och det vilar något kortare tid på fat.

Kul då att få chansen att smaka och själv avgöra om den 110 kronor dyrare prislappen är motiverad.

2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Donna's” har en djupt mörk purpurröd färg. Doften är stor och bärig med ett tilltalande parfymerat inslag. Sötfruktighet som tuttifrutti och bubbelgum. Blåbärsmuffins, vanilj och choklad samt sötlakrits. Sedan rostat kaffe med mer klassiska inslag såsom läder, peppar, stall och rök med bränt gummi samt ved och en viss charkighet. Lavendel, blommor och efter många timmar en mer framträdande minerallitet. En fin men först mycket primär doft.

Smaken är mycket ren med en hög koncentration och viskositet som nästan känns märklig. Den är ruggigt tjock med stor sälta och intensitet som ger ett lite udda intryck. Kirsch, svartvinbärssaft och plommon med ett kryddigt och pepprigt inslag i en lång och något eldig eftersmak. En antydan till mint, järn, sötlakrits och gräddkola med fatinslag samt en ganska låg syra. Gott men väldigt outvecklat.

Jag är ganska överraskad. Jag hade väntat mig en Verna’s i kubik men detta är delvis ett helt annat vin. Jag står fast vid att just Verna’s är ett lysande exempel på Syrah från nyavärlden och i en stil som inte alls känns avlägsen originalet. Parkers höga 95 poäng för det vinet ifrågasätter jag inte även om de kan kännas lättköpta. Sett för stunden kan jag tycka att det vinet levererar en fantastisk kvalitet. Däremot måste jag erkänna att 98 poäng för Donna’s känns en aning för högt. Ska man vara kritisk så finns inte alls samma Syrahkaraktär närvarande i detta vin och faktum är att ursprunget/vinstilen känns helt anonym. Kanske beror det på en viss vintrötthet från min sida men jag upplever ingen riktig själ i vinet.

Donna’s är utan tvekan ett betydligt större vin än Verna’s och det känns dessutom betydligt mer outvecklat. Godare vet jag inte om man kan säga att det är idag men min gissning är nog att det om ett par år har kört ifrån Verna’s. Det är också väldigt mycket mer spännande att prova och bitvis under kvällen visar det upp kvalitéer som får de 98 poängen att kännas inom räckhåll men tillsist får det absolut räcka med 95 poäng från mig.

Av en ren slump finns det ett relaterande inlägg att läsa hos Frankofilen här.

(Isn’t it) Ironic?

Frågan är om inte Ironic är Alanis Morissette främsta (och kanske enda riktigt minnesvärda) bidrag till den musikaliska eftervärlden. Dessutom passar titeln ypperligt för mina funderingar kring en av Systombolagets mesta och trognaste gamla trotjänare – Alain Graillot.

Alain Graillots Crozes-Hermitage är lika självskriven i Monopolets sortiment som en gång Klas Ingesson och Håkan Mild var i det svenska fotbollslandslaget. Lojala, trygga arbetshästar som inte sticker ut men som inte heller direkt får känslorna att svalla. Vill man vara lite elak så kan man väl våga påstå att det genom åren funnits många mer talangfulla och intressanta spelare på avbytarbänken…

Det ironiska är att den enda årgången av Graillots Crozes-Hermitage som mig veterligen aldrig lanserats i det ordinarie eller tillfälliga sortimentet är 2003an. Nu ska jag inte med bestämdhet hävda att det inte funnits andra årgångar som blivit förpassade till Beställningssortimentet eftersom jag knappast tillhör de trognas skara. Kanske är det så men för mig är det ändå märkligt att 2003an diskvalificerades till just Beställningssortimentet. Nu kan det ju förvisso ha berott på att kvantiteterna var ovanligt små just årgång 2003 och kanske var det importören som tog ett eget initiativ och beslutade att det inte var lönt att lansera vinet i större skala.

Som jag skrev ovan tillhör jag knappast stamkunderna men när 2003an lanserades kunde jag inte låta bli att göra ett inköp. När jag nu går igenom mina gamla anteckningar inser jag att det dessförinnan var årgång 1993 som införskaffades – kanske är det så att det räcker med ett inköp var tionde år för att tillfredställa mitt behov av Alain Graillot.



Nu var det dock inte bara Graillots vin som lockade 2003 utan flera andra viner från norra Rhône påkallade min uppmärksamhet – en årgång som så många tycks förkastat. Förmodligen på grund av en myt och sägen, spridd från centralmakten, om att vinerna blivit monster, missfoster och odrickbara när de i själva verket oftast är hur goda som helst. Problemet är knappast att vinerna generellt är packade av övermogen frukt utan tvärtom att de producenter som fegade ur och inte löpte linan ut, fick ganska trista och artificiella viner som resultat. Eller som Robert Parker berättar om Côte Rôtie i sin rapport om årgången (och så tror man att det bara är i Australien man fuskar med tillsatta syror):

“Wines of extraordinary concentration, high alcohol, elevated tannin, and unctuous textures are the rule of thumb. Production is extremely small. The finest wines are from those producers who did not panic and add excessive acids to their fermentation vats, a practice that turned out to be a major blunder by many estates. While these may not be the classic 1999 Côte Rôties, they are even more concentrated, unctuously-textured, and extreme. Given their viscosity, low acidity, and high glycerin, they should be drinkable at a young age. However, there are a number of tart, acidified cuvées.”

Fast är det några nolltreor jag börjat ifrågasätta, så är det just de från norra Rhône.

Därför kändes det viktigt att återbesöka inte bara Graillots 2003a utan även Jaboulets och Chapoutiers. Det är ett tag sedan senast och därför var det med viss skräckblandad förtjusning som korkarna drogs upp under sensommar och höstmånaderna. Dessutom hade kompisen inkommit med en larmrapport beträffande det ena vinet så helt lugn inför uppgiften var jag inte.

2003 Alain Graillot, Crozes-Hermitage har en mörk och tät blodröd färg. Doften är rökig och rostad med chark och kryddor. Varmfruktig med gummi, viol och animaliskhet. Grus och dammighet samt lagerblad och svartvinbär med ett drag av terpentin. Örter, vanilj, rosor och choklad. Ja hela det förväntade spektrumet finns där.

Smaken är syrlig med körsbär och svartvinbär. Mineraler och sälta som från havet och nästan av typ sjögräs. Örter och körsbärskärnor i en torr eftersmak. Citrusfriskt med inslag av metall och ganska avrundade tanniner. Tekniskt korrekt men helblint förmodligen fler gissningar på Sangiovese än Syrah.

Ska man hitta något positivt är det att vinet är väldigt typiskt sitt ursprung. Nu är det inte speciellt kul enligt mig eftersom just Crozes-Hermitage har en tendens att ge ganska örtiga, syrliga och fruktklena viner med mognad som ofta påminner om just Sangiovese. Som helt unga kan de vara betydligt trevligare men förfallet kommer hastigt. Nu känns förvisso in detta vin speciellt gammalt utan har stått emot åldrandet ganska fint. Vinet känns yngre än vad det är och det ska också läggas till den positiva sidan. Tyvärr räcker inte detta utan min helhetsupplevelse blir en besvikelse och 89 poäng känns relevant och mycket då för att det är ett så ursprungstypiskt vin.

För snart tre år sedan provade jag vinet senast och upplevde då ett mycket bättre vin i en klart mer koncentrerad stil. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig denna utveckling och därav en kanske något större besvikelse än vad vinet förtjänar. Fast speciellt spännande är det inte. Robert Parker positivare än någonsin och han delade ut 91 poäng i februari 2006. Jag har tidigare tyckt att det varit lite lågt men just nu känns de i överkant.

2003 Paul Jaboulet Aîné, Crozes-Hermitage "Domaine Raymond Roure" har en mörk och begynnande tegelröd färg. Doften är först urtypisk med massor av nybromsat bildäck med klart charkiga inslag och blodighet. Typiskt rökig med köttig och rostad/grillad karaktär samt lakrits. Därefter örter och en något varm samt bränd fruktighet som skvallrar om årgångens värme. Terpentin, dammighet och mineraler i en stil som närmast får mig att tro att jag befinner mig betydligt längre söderöver. Nästan fikon och tjära med klart syltig jordgubbskaraktär samt nyrostat kaffe och tobak. Cederträ och blyerts. En jättehärlig doft! Inte helt olik det Vieille Julienne erbjuder när det blir som bäst.

Smaken är mycket ren och fräsch med en härlig fruktighet som från hallon, jordgubbar och mörka körsbär. En aning bränd och varm karaktär precis som i doften vilket ger ett beskt och lite kärnigt/bittert avslut. Kanske även en antydan till grönhet och vegetativa drag men som aldrig helt framträder utan snarast upplevs som te. Choklad, vingummi och rostat kaffe med märkbara fast mjuka tanniner i en lång och fin eftersmak. Riktigt gott!

Om Graillots vin är som Ingesson och Mild är detta motsvarigheten till Stefan Schwarz. Ett kraftpaket som trots sin burdusa och kraftfulla still onekligen förför en hel del. Ett betydligt godare och njutbarare vin är det föregående. Det finns en helt annan rondör och fruktighet även om det emellanåt lyser igenom en viss torrhet. En betydligt bättre balans och förmodligen kommer det här vinet att klara många år i en bra källare. Jag upplever ingenting i vinet som får mig att tro att det skulle vara fel att lagra kvarvarande buteljer i ganska många år ännu. Jämför jag med mina mer är tre år gamla noteringar från senaste smakprovet så har vinet definitivt inte försämrat utan tvärtom snarast fått en mer utpräglad fruktighet och fyllighet. Helt klart ett bra exempel på vad 2003 kan erbjuda och det enda negativa jag kan komma på är att vinet kanske är lite otypiskt för sitt ursprung – om nu det är negativt…

Det blir faktiskt hela 95 poäng eftersom jag upplever vinet som strålande i sin balans mellan fruktighet i smaken och komplexitet i doften. Kanske är det min fäbless för söderns skönheter som får mig att fara iväg och den som hellre söker stramheten i norr kommer naturligtvis aldrig att hålla med mig. Robert Parker tyckte en gång i tiden att det räckte med 92 poäng fast med följande kommentar: “One of the greatest Crozes-Hermitages ever made, this full-bodied blockbuster is a potential legend.”

Som kuriosa kan det vara kul att besöka Frankofilens blogg där han och jag i min tidiga bloggkarriär hade en dialog om vinet i fråga.

Chapoutier är en firma som inte direkt är överrepresenterad i min källare. Kan inte påstå att producenten ens är med på favoritlistan. Förmodligen har jag provat fel viner och säkert har jag druckit dem alltför unga. Nästa problem är att man har så förtvivlat många viner i sortimentet. Det är svårt att överblicka alla vinerna och dessutom är flera av de mest eftertraktade vinerna hutlöst dyra. Kul var det därför när jag upptäckte att de faktiskt har några väl dolda skatter i sortimentet. Små serier med vingårdsbetecknade viner från intressanta och prisvärdare lägen.

2003 M. Chapoutier, Crozes-Ermitage "Les Varonniers" har en mörk och djupt rubinröd färg. Doften är stor och stallig med jordiga inslag av källare och multna löv. Charkuterier, peppar, bondgård men också lite röda bär samt viss sötma i likörstil. Läder, rotfrukter och choklad samt minerallitet, stålighet och dammighet. Även rostat kaffe och tjära. En ganska komplex och ursprungstypisk doft.

Smaken är ren och frisk men utpräglat torr i en kärv och stram stil. Lakrits, körsbär och svartvinbär. Inslag av gummi, violpastill och blåbär. Kola, choklad men tyvärr även en del beska samt stjälkighet men också mycket torra tanniner. Ett smakrikt vin men i en slank och samtidigt stram stil.

Detta är inte direkt ett vin i min stil. Inte heller tror jag att det kommer att bli så framöver. Jag kan mycket väl tänka mig att vinet kommer att utvecklas fint och faktiskt kommer att upplevas både bättre och godare. Ändå är jag inte helt tillfreds. Jag upplever vinet alltför fruktklent och torrt. Ett vin som jag inbillar mig lidit något av årgången. Inte så att det upplevs som överextraherat utan tvärtom skördat alltför tidigt och utan rätt mognad. Det står faktiskt 12,5% på etiketten och jag har ingen anledning att tro de skulle ljuga om detta.

Trots en viss avighet från min sida har jag i genomsnitt gett vinet 92 poäng de tre gånger jag provat det under detta år, en gång halvblint och två gånger öppet. Inte alls oävet men ändå utan charm. Ett personligt vin men i en gammaldags kostym. Som att se Johnny Ekström bli inbytt i sista stund i hopp om att leverera som i fornstora dagar men utan att lyckas. Kanske blixtrar vinet precis som Johnny Bråttom helt oväntat till någon gång - men det är en högoddsare. Robert Parker slutade på 93 poäng.

2003 M. Chapoutier, St. Joseph "Les Granits" har en djup och tät sammetsröd färg. Doften är först enormt stallig med massor av animaliska inslag och påminner om rena ladugården. Efter ett par timmar framträder mer kaffe, rök och tjära samt nästan asfalt. Mörkrostad choklad, björnbär, pinjeskog och plommon i nästa steg och då även med massor av minerallitet så som grus och krossad sten men även lite drag av gummi. Mycket fin samt trevlig doft och hur klassisk som helst. Helt utan anmärkning.

Smaken är ren och mycket frisk med inslag av körsbär, svarta vinbär och kirsch. Örtig och kryddig med köttiga toner som av skinka. Eneträ, sälta och lakrits med en antydan till eldighet i den långa och balanserade eftersmaken. Fina syror och komplex smak med ganska markerade tanniner i en torr stil. Mörk choklad och något som kanske kan liknas vid känslan av grafit framträder sedan alltmer. Även smaken är mycket klassisk och harmonisk.

Jag har provat detta vin ett antal gånger förut men då har jag upplevt vinet som betydligt mera knutet. Kanske gjorde timmarna i karaff susen eller så har vinet under senaste året mognat till sig ordentligt. Ett mycket klassiskt vin med stor framtidspotential och jag tror säkert att detta vin klarar minst tio till femton år utan att drabbas av den ibland lite elaka syra och gleshet som vissa av regionens viner tyvärr ofta får dras med då åldern tar ut sin rätt. Inte heller hittar jag någon hetta som skvallrar och årgångens värmebölja och av de viner beskrivna i denna post rankar jag detta som mest typiskt och troget sitt ursprung. Så här bör stor och klassisk nordrhônare bete sig och jag hoppas verkligen att vinet utvecklas åt det håll jag inbillar mig. I så fall kommer detta att framstå som ett klassvin om några år. Jag brukar inte jubla över Chapoutiers viner men ibland stämmer det väl överrens och så är fallet denna gång. Absolut värt 94/95 poäng och då tar jag med framtidspotentialen i beaktandet. Som det sagts många gånger förut så är nog Chapoutiers viner inte gjorda för omedelbar njutning utan ämnade för lång lagring och senare belöning. Robert Parker rekommenderar konsumtion mellan 2008 och 2028 med 93 poäng som resultat.

Vet inte vilken landslagsspelare jag ska likna detta vid men kanske Jonas Thern? Klassisk strateg som håller huvudet kallt och med en fältherres överblick för spelet och dess förutsättningar. En stabil klippa att hålla sig i när det stormar.

Om man nu kan likna vinerna vid dessa fotbollsspelare så borde ju "Les Granits" och "Domaine Raymond Roure" framstå som riktiga vinnare. Det finns en sägen som kanske till och med är sann – den att med firma Thern och Schwarz samtidigt på plan, under en hel match, så har Sveriges landslag aldrig förlorat! För ni minns väl hur det gick mot Brasilien i VM semifinalen 1994?

De fyra vinerna har provats under hösten vid helt olika tillfällen och givetvis kan dagsformen påverka omdömet. Hursomhelst har det varit kul att vandra lite längre norrut i Rhônedalen än dit jag normalt brukar befinna mig. När jag läste Robert Parkers senaste rapport (# 191) från de södra delarna av regionen blev jag lite fundersam. Jag hade förväntat mig något positivare omdömen om årgång 2009. Inte så att han var kritisk men man kan nog känna en viss återhållsamhet i hans slutsatser. Kanske är det bara bra för då kan fokus för engångsskull kanske riktas åt ett annat håll– nämligen åt den norra delen.

I samma rapport framgår det med all tydlighet att Bob förväntar sig en exceptionell årgång i norra Rhône med 2009. Kanske ska prioriteringarna omprövas och varför inte lyfta blicken lite längre norrut. Intressant och kul att läsa är även att han anser Jaboulet vara på väg emot fornstora dagar. Firmans viner har knappast rosat marknaden under senare år men nu verkar ordningen återställd om man ska tro Robert Parker:

“The great news for the northern Rhone is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Paul Jaboulet Aine to the highest level of quality in the northern Rhone. I had predicted that it wouldn-t take long for the Frey family (proprietors of Chateau La Lagune in Bordeaux) to put their act together and start turning out fabulous wines. They have done that in 2009, which will go down as the greatest vintage at Paul Jaboulet since 1990. One of the major changes has been to move almost entirely to estate wines, eliminating most of their negociant business. I have included in this report some of their selections from the southern Rhone, which are impressive.

P. S. Put your seatbelts on - you won-t believe the reviews of their 2009 Northern Rhones!”

En Kioskvältare?

För mig som är poängdrickare och troféjägare helt utan egna smakpreferenser uppenbarade sig nyligen något som får betraktas som riktigt högvilt i Systembolagets Beställningssortiment.

Det ska erkännas med en gång att viner från USA närmast lyser med sin frånvaro i egna samlingen – endast 3,2% räknat i antalet flaskor och 3,3% i antalet sorter. Ett inte så värst imponerande facit men det har inget med avoghet att göra utan snarast handlar det om att prisnivån ofta är lite för hög gentemot förväntad kvalitet. Gott är det oftast men prisvärt knappast.

Undantag finns och när Robert Parker släppte sin senaste rapport från Central Coast i slutet av augusti fanns det mycket intressant att läsa och en hel del viner att försöka finna.

Just Syrahviner ifrån Kalifornien har alltid tillhört mina favoriter i provningssammanhang och emellanåt även ibland egna gjorda inköp. Oftast är stilen rik men också sval på en och samma gång. Det smakar inte sällan godare än originalen från norra Rhône och aromerna är oftast minst lika klassiska. Lite halvvägs mellan Rhône och Australien om man så vill. Inte så tjockt och kladdigt som Aussie men rikare än flertalet viner fån sluttningarna i norr.



När så Bob i rapporten delade ut hela 95 poäng till 2008 Melville "Syrah Estate Verna's" höjde jag allt lite på ögonbrynen. Anledningen var inte att 95 poäng som motsvarar "outstanding" på hans språk är ovanligt utan snarast för att vinet ifråga knappast varit i närheten av de höjderna tidigare. Något måste ha skett som gör att en ganska berömd kritiker som Parker vågar sticka ut hakan och dela ut poäng som mången dyrare och mer prestigefulla viner aldrig kommit nära. Vad hade han hittat som inte tidigare funnits i vinet?

Svaret finns kanske i hans beskrivning av årgången från samma rapport:

“Another challenging vintage, with harsh weather in the spring causing sporadic crop losses due to several spring frosts. Moreover, this was another year where, in order for the harvest to be a success, the producer had to wait until late October and, in some cases even late November, to get fully ripened fruit. Those who did made sensational wines, but make no mistake about it, this is a very irregular vintage. That said, the top producers who talk the talk, and walk the walk, (and assumed all the risk), have done some marvelous things in 2008. The wines are less fruit-forward than the 2009s look to be, tend to have a tightly coiled inner core of depth and fruit, and aromatically are still somewhat shut down. Even with that, my inclination is to believe that while these wines will not be terribly long-lived, they will take another year or two to reveal their true personalities.”

Det som gjorde mig än mer attraherad och sugen på ett inköp var något som alltid är viktigare än poängen – innehållet i beskrivningen av vinet:

“reveals lots of northern Rhone-like bacon fat and meaty characteristics interwoven with garrigue, sweet blackberry, and jus de viande notes.”

Jag har följt Melville ett tag och faktiskt köpt just det här vinet – helt utan stöd från Bob - när det första gången lanserades på svenska marknaden. Läs här om senaste gången årgång 2001 provades (september 2008). Därefter har det varit mer sporadiska inköp och sällan har något av vinerna hamnat i samlingen utan konsumerats tämligen omgående. Tyvärr minns jag inte vilken den senaste årgången var som jag provade men det bör ha varit 2007 eller 2006. Minns dock ett korrekt men aldrig spännande intryck. Det passerade ganska obemärkt förbi.

I ärlighetens namn hade jag inte köpt årgång 2008 om det inte vore för Parkers positiva recension. För några kan detta kanske synas märkligt men för mig fungerar det utmärkt att då och då ryckas med av Bobs entusiasm. Var det då värt så denna gång?

2008 Melville, Santa Barbara County "Syrah Estate Verna's" har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är stor med chark, prickigkorv och nyrostade kaffebönor. Animaliskt, stalligt och ett tag nästan vulgärt av ammoniak. Jordigt, kryddigt och grillat kött med lakrits, violer och rök. Efterhand kommer en nästan medicinalkaraktär fram som påminner om gasbinda. Doften är sannerligen Syrahtypisk och om man gillar den eller inte beror nog på om man normalt föredrar Syrah framför andra druvor. Jag tycker mycket om den här doften och även om den är påträngande så är den i min smak fascinerande att sniffa på.

Smaken är ren och mjuk med en rondör och fruktighet som utstrålar balans. Sedan mer köttig med lakrits och violpastill samt en lång fin pepprig eftersmak. Minerallitet som sten och frisk fruktighet av hallon, körsbär och jordgubbar. En bra och fin syra som ger en frisk och god eftersmak. Efterhand ökar känslan av metalliskhet i smaken och även lakritsen tar överhand. Kanske tappar vinet lite för mycket i smak och koncentration ju längre kvällen lider.

Kort och gott kan man nog påstå att vinet smakar mycket gott och helhetsintrycket är väldigt positivt. Enda störmomentet är att jag tappar lite intresse för vinet efterhand och tycker kanske att det utvecklas lite för fort under kvällen. Är då Parker fel ute med sina generösa 95 poäng? Nej, jag tycker inte det.

Om man tar vinet för vad det är och njuter av det för stunden så håller det hög klass och faktum är att inte många viner från Rhône levererar större upplevelse av druvan Syrah. Förväntar man sig ett vin som ska mogna till något alldeles fantastiskt i källaren efter 20år så ska man nog avstå det här vinet. Vill man ha något gott och typiskt Syrahaktigt i glaset under de kommande 3-5åren så kan det absolut vara ett mycket bra köp. Kanske ska man också kunna acceptera en lite fruktsötare och mjukare ton, som de flesta viner från nya världen levererar, för att bli helt övertygad. Vill man ha strävhet, kärnighet och oborstade tanniner – ja, då har man kommit fel.

Gott är vinet och okomplicerat att njuta för stunden.

Tre kanske för gamla, två äldre, två äldre igen, en appellationsjämförelse och ett berömt vin!

Så löd underrubrikerna till senaste Gomsegelprovningen. Fem flighter om totalt tretton viner. Provningsledare för dagen var vår vän vinimportören (ett passande alias) som gick lös på ihopsamlade skönheter och för all del, några falna skönheter, från norra Rhône. Med tanke på importörens kronjuvel från regionen var det inte utan att man förväntade sig en och annan upplevelse signerad Marcel Guigal.

Hela provningen ägnades åt röda viner från norra Rhônedalen och dess underappellationer. En efterlängtad provning. Både för Gomseglet men även för mig personligen. Vinerna härifrån har alltid berört mig lite extra även om den södra delen numera tagit över och intresserar mig mest. Lite déjà vu och aha upplevelser var något jag kallt räknade med. För snart nio år sedan besökte jag distriktet senast och det var en både trevlig och lärorik resa. Sedan anslöt jag året efter till Gomseglet och ett av sidoprojekten, som då fokuserade på just Rhône. Därför kändes det lite extra spännande att få återknyta bekantskapen med vinerna tillsammans med Gomseglet.

Provningen började efter det att vår provningsledare repeterat lite fakta och historik om regionen. Han är inte bara en jäkel på viner från Bourgogne utan lär även under tidigt nittiotal ha varit Sveriges Côte-Rôtie nörd nummer 1. Vi började provningen med tre åldrade viner och eftersom de misstänktes vara i tveksamt skick provades de helt öppet och utan djupare analys. De tre efterföljande flighterna serverades helblint och med lite olika inriktning. Sista vinet serverades öppet för att vi skulle vara medvetna om vad det var vi provade och jämföra med tidigare intryck. Jag beskriver vinerna i den ordning de serverades och med mina egna syn, doft och smakintryck. Lite generella kommentarer och hänvisningar till Robert Parker kan aldrig bli fel. Även allmänna intryck från övriga gruppen kan vara på plats. Givetvis också mina egna kvalitetsintryck i form poäng.



Även om jag sedan tidigare känner till regionens historik hyfsat så fick jag ändå en del nya saker att fundera över. Fakta som man inte alltid reflekterar över. Som att vita och röda viner från regionen tillhörde det dyraste på restauranglistorna under slutet av 1700-talet. Att, den av många ansedd som historiens första vinskribent, Thomas Jefferson under sina fem år som amerikansk ambassadör i Frankrike, lär ha spenderat en ansenlig del av tiden resandes runt i landet, provandes vin. Han skrev ner sina intryck och noteringarna kom senare att styra marknadspriserna runt om i världen. Han lär förutom Haut-Brion (som han för övrigt ansåg passa den amerikanska smakpaletten) ha högaktat vinerna från Rhône. Han rankade det vita Hermitagevinet högst tillsammans med vinet från Vienne. Côte-Rôtie får man förmoda.

Att han senare blev Förenta Staternas tredje president i ordningen gör ju att man osökt funderar på en av vår samtida vinkritikers potential. En dröm för vissa – En mardröm för andra. Föreställ er följande valkampanjsaffischer: ”Bob for President” och ”Vote for Parkerization”!


Flight 1

Vin 1
Färgen är ljust tegelröd. Det doftar tobak, läder, svamp och jord. Tryffel och ost – Gamle Ole för den som provat. Smaken domineras av en vass syra med röda bär och rödbetor. Fruktklen med en kort och torr eftersmak. Örtig, karamellig med en aning vanilj och kanderad frukt.
1983 Forestier Frères, Côte-Rôtie "La Roche"
Nja, det här var helt över kanten. Först tycker jag det står upp ganska bra och ger lite spänning. Sedan falnar det helt. Initialt tycker jag poängen kan hamna strax över de åttio men efter bara ett par minuter dör vinet ut helt. Speciellt efter att ha smakat på de andra. Det känns inte så seriöst att poängbedöma det här vinet. Om jag ska försöka indikera nivån så strax över sjuttio. Det doftar åtminstone spännande. För mig en helt okänd producent och jag har inte hittat några bedömningar från kritiker. Jag har förvisso inte leta så intensivt heller.



Vin 2
Tegelröd färg. En lätt rökig doft med tjära och grillat kött. Svamp, tapenade och tydliga animaliska inslag. Gummi och korv samt svett. Smaken är ren och frisk med röd frukt och fatvanilj. Örtig med en aning kvistighet.
1988 Domaine de Bonsarine, Côte-Rôtie
Inget stort vin det här heller. Det doftar som så många andra mogna viner gott men smaken är sedan länge i princip reducerad till primär, enkel karakteristik. Alla håller med och varken detta eller föregående vin inbjuder till någon djupare diskussion. Ej bedömd av The Wine Advocate men jag kan ju för skojs skull blotta mina 84 poäng (som nog är ganska generösa tack vare den fina doften). Det ska också erkännas att jag blir något osäker när jag jämför mina anteckningar med vad som står på listan som delades ut. Enligt mig var detta vin nummer två men enligt listan är det vin nummer tre. Det spelar faktiskt inte så stor roll vilket.

Vin 3
Färgen är tegelröd. Doften omedelbart fin med grillat kött, ved, bränt gummi och rostade kryddor. Välhängt viltkött, olivspad och tapenade. Svartvinbärslikör. En härlig doft. Smaken är syrlig med lakrits och violpastill. Torr och örtig frukt med ganska torra tanniner men ett lite karamelliserat avslut. Ganska okej.
1989 Domaine Jasmin, Côte-Rôtie
Inget vidare minnesvärt vin det här heller. Bäst av de tre och till den efterföljande maten smakar det okej. De flesta tycker lika. Ingen avviker. En ganska välbekant producent för dem som följt med ett tag. Brukar dyka upp i olika böcker som en pålitlig producent. Så även hos Parker som i senaste Rhôneboken från januari 1997 delade ut 84 poäng och det är något försiktigare än mina 87 poäng. Nu kan ju mina anteckningar vara omkastade men det påverkar knappast intrycken totalt sett. Resten av vinerna spelade i en helt annan division och det var dem som vi koncentrerade oss på under provningen. De tre första blev mest kuriosa.

Flight 2

Vin 4
Färgen är mörk och svagt tegelröd. Doften är likörlik med en fin frukt som antyder en viss brändhet och karamellighet. Rostade toner, läder, stall och gödselstack. Animalisk med viss rökighet och tapenade. Bondgård faktiskt. Trevlig doft. Smaken är ren och mineralisk med frukt som känns blåare än tidigare viner. Blåbär. Lite lätt smak av gummi, lakrits och violpastill med en knäckig eftersmak. Gott.
1991 Bernard Burgaud, Côte-Rôtie
Det här blev ett rejält lyft. Ett gott vin och ganska mörkfruktigt. Jag gissade på ett vin med 10års ålder och blir lite paff när det avslöjas som ett 18år gammalt vin. Nästan alla har samma tanke. Någon lyckas pricka in ungefärlig ålder på vinet. Övningen med detta och nästa vin är att vi även ska gissa ursprunget. Jag var faktiskt inte i Côte-Rôtie på grund av den mörkare strukturen. Jag gissade på något område längre söderut som Cornas eller Crozes-Hermitage kanske till och med Hermitage. En för mig helt obekant producent men en positiv överraskning. Jag tycker vi är på 90/91 poäng nu och det håller Bob med om. I senaste Rhôneboken landade han på 90 poäng vilket han gjort upprepade gånger. Så nyligen som i december 2006 satte han 90 poäng i Hedonist’s Gazette. Han är ganska pålitlig ibland den gode Parker. Drickas till och med år 2012 enligt honom. Jag tror det går mer än utmärkt att spara det lite ytterligare. Fast varför?

Vin 5
Färgen är klar och aningen tegelröd. Doften är sötmogen med röd, bränd frukt. Karameller, jordgubbssylt, choklad och vanilj. Blommor och örter med en parfymerad känsla. Nästan så jag hamnar långt mer söderöver. Smaken är ren med lite varm fruktighet och kanel. Jordgubbar samt torkad frukt med lakrits och mineraler. En frisk och balanserad smak. Gott!
1991 E. Guigal Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Nu gissar jag åtminstone rätt på ursprunget men inte på åldern. Jag tror åter det ska räcka med 10år. Ganska kul. Hade jag inte vetat att det var viner från norra Rhône vi skulle prova hade jag lika gärna kunnat ta till med Chateauneuf du Pape. Den exotiska och brända frukten gör dock att Côte-Rôtie blir det logiska förslaget. Någon tycker det blir lite för mycket fat, vanilj och sötma men det passar som bekant mig. Jag hamnar på 91/92 poäng som smakar bra. Parker återigen lite mer återhållsam med 90 poäng men det var för 12 år sedan. Han tyckte då att vinet borde ha konsumerats senast år 2006. Där var han allt lite för försiktig. Detta håller ett tag till men som med vinet ovan – varför vänta?

Flight 3

Vin 6
Färgen är mörkt sammetsröd. Det doftar vanilj, sötlakrits och en aning rök. Korv och mineraler som nästan ger ett intryck av stål och järn. Rostad och rökig dyker upp flest gånger i anteckningsboken. Smaken är rik med lakrits, violpastill, körsbär och likör (kirsch). Söt och rund eftersmak med aprikoser och en viss kryddighet. Något torra tanniner.
1990 E. Guigal, Hermitage
Detta kunde nästan lika gärna ha varit en Shiraz från betydligt sydligare breddgrader. Mycket gott och kraftfullt trots sin mognad. Återigen rätt i gissning på appellation men minst 10 år fel med åldern. Imponerande av vinet eller dåligt av mig? Vi är flera som inte tror på ett snart 19år gammalt vin så jag är ganska lugn. Återigen 91/92 poäng från mig. Parker har bedömt det åtskilliga gånger och senaste noteringen hamnade på 90 poäng. Från början var både han och Marcel inne på att detta var bästa prestationen någonsin för detta vin och hela 94 poäng har förekommit i tidigare och äldre bedömningar. Jag tycker han skulle ha hållit fast vid dem. Att drickas till och med 2009 enligt honom och det har han knappast haft fel med även om det nog går att spara ett tag till.

Vin 7
Mörk sammetsröd färg. Doften är stor med oliver, tapenade, rökt kött och blodighet. Korv, rostat/grillat kött med en stallighet som nästan blir lite kemisk. Peppar, mineraler, blommor och återigen charkighet. Mycket fin doft. Härligt. Smaken är frisk och med en aningen gräddig textur. Rund fruktighet med körsbär, björnbär, blåbär och även svartvinbär. Eftersmaken är dock något rå och tuff samt syrlig med en uttorkad känsla. Mindre publikt än föregående två viner.
1990 M. Chapoutier, Hermitage "Monier de la Sizeranne"
Det här blir lite extra kul. Det är nämligen första årgången som Michel helt själv ansvarade för. Officiellt tog han över från pappa Max 1989 men under helt eget ansvar var det först med årgång 1990 som han debuterade. Jag är normalt ingen stor fantast av Chapoutiers viner. Vi diskuterar just det faktum att vinerna är ganska svårtillgängliga i sin ungdom. Vår provningsledare håller med och menar att de kan vara nästan obegripligt svåra för att sedan med ålder blomma ut till fantastiska viner. Det blir ganska uppenbart för mig i denna provning. Ett så pass åldrat vin från Chapoutier har jag aldrig förr provat. Det är ett riktigt bra vin. Senare under kvällen är vinet bättre än under själva provningen. Riktigt spännande. Om jag får för mig att börja köpa firmans viner igen ska jag ta lärdom. Jag gillar detta mycket och hamnar på 92 poäng till slut. Ursprunget gissar jag hyfsat rätt på men inte åldern. Nio år fel igen! Parker var först på 93 poäng i vinets ungdom för att sedan ta ned förväntningarna till 91 poäng. Han skriver om ett vin som behöver mycket tid och anger fönstret 2000-2030 som lämpligt för konsumtion. Att det håller så länge betvivlar jag inte.

Flight 4

Vin 8
Färgen är purpurröd. Doften först ganska söt och rostad med vaniljaromer. Rök, ved, kryddor och lagerblad. En yppig och läcker doft med aprikoser, gummi och örter. Smaken är ren med exotisk frukt och körsbär. Kola, vanilj och choklad med viss beska och en aningen kort eftersmak. Citrusfrukter och mineralighet med lite svartvinbär på slutet. Gott.
1999 E. Guigal, St. Joseph "Vignes de L'Hospice"
Nu kom då äntligen en 1999a. Det känns mörkare och yppigare samt mer fruktdrivet i glasen nu och detta var bara början. Ett mycket gott vin som imponerar med sitt ursprung. De flesta av oss trodde nog att vi befann oss ungefär i dessa trakter. Även Crozes-Hermitage var uppe som förslag och själv funderade jag nog mest åt Cornas igen. Tydligen debutårgången för detta vin. Med årgången efter tog Guigal helt själva över produktionen. Denna årgång låg redan på fat och Guigal buteljerade den endast. Ett vin som i senare årgångar uppenbarligen imponerat på Parker. Denna årgång fick så småningom nöja sig med 90 poäng. Jag ger ett poäng till och slutar på 91. Bob menar att den håller till 2015 och jag säger inte emot. Ett vin väl värt att följa upp i yngre årgångar.

Vin 9
Färgen är purpurröd. Doften har en vis örtighet med en varm och rostad ton. Stall, läder, svett, tapenade och oliver i allmänhet. Ved, grillad köttighet och bränt gummi. Choklad, lakrits, vanilj och banne mig lite mentol. En stor och fin doft. Smaken är ren med mineraler, lakrits och violpastill. Mörka körsbär och en aning bränd kola. Kryddig med peppar och en bra fin eftersmak. Ytterligare ett snäpp upp i intensitet.
1999 E. Guigal, Hermitage
Ursprunget känns logiskt. Klart mörkast i intrycket gentemot övriga viner hittills. Det här får mig att känna kopplingen till Shiraz i Australien. Inte så att det är sötkladdigt. Det är strukturen som sådan som känns lite maffigare än vad man är van vid från Rhône. Som jag minns det var de flesta provare överrens om att detta kom från Hermitage. Våra gissningsalternativ var ju ganska begränsade vilket gör att sannolikheten för att gissa rätt är ganska hög i denna omgång. Numera äger Guigal egen mark i Hermitage men jag tror att detta är en årgång som kommer från tiden man köpte in druvorna. Det verkar inte ha hindrat dem från att göra bra vin. Parker skriver om ett knutet vin som behöver mycket tid och slutar så småningom på 90 poäng i juni 2003 efter att från fat ha angett 91-94 poäng. Jag tror att den varit ganska kärv i sin stil men nu kändes den absolut okej att dricka. Parker anger 2007 till 2021 som konsumtionsfönster. Det klarar den säkert galant. Mina poäng blev för övrigt tre bättre än Bobs, 93 poäng alltså.

Vin 10
Färgen är sammetsröd och klar. Doften är stor och starkt parfymerad med en fin kryddighet och blommighet. Viol, rök och kryddig ek. Rostad med viltkött och lite terpentin. Kafferost, sälta som från hav och ett komplext intryck överlag. Enormt läcker doft. Smaken är stor med en lätt syrlig antydan av körsbär. Citrusfrukt, aprikoser och exotisk fruktighet överlag. Mineraler, sandiga tanniner och inslag av ekfat.
1999 E. Guigal, Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Det här vinet smakar inte godare än det föregående men däremot doftar det ännu bättre och läckrare. Det starkt exotiska intrycket i både doft och smak gör att Côte-Rôtie känns ganska givet. Om det nu ska vara Viognier som tar fram det exotiska, så är nog detta ett bra exempel på dess inverkan i slutblandningen. Enligt uppgift är det bara 10% ny ek för denna cuvée men det känns som mer. Ett vin som gör att de flesta börjar märka av kvalitetshöjningen. Det nickas bekräftande mellan provarna och man känner i luften att nu börjar det hända saker! Det lustiga är att detta är ett av de viner som Parker bedömt lägst med snåla 89 poäng i juni 2003. Han var uppe och nosade på 93 ett tag och jag anser nog att det ska vara där, fast med ytterligare en pinne. Det blir hela 94 poäng från mig. Konsumtion mellan 2003 och 2015 enligt Parker. En helt annan reflektion. Med tanke på vad som komma skulle så får nog prisvärdet för detta vin anses bra. Jag kommer nog att överväga inköp när bra årgångar dyker upp. Både denna och 1991an var riktigt högklassiga viner.

Vin 11
Färgen är tät och purpurröd. Nu jäklar… Doften är enorm. Fet och vaxig med parfym och blommor. Violer, aprikoser och vaniljblom. Lätt rostad med kola och massor av minerallitet. Sedan stall, ved, terpentin och sälta som havet. Exotiskt! Smaken är varm i frukten och lite syltig. Bär, gummi och svartvinbärslikör. Lång eftersmak med kraft. Köttigt, mineraldrivet och smörkola med torkad frukt. En aning torra tanniner som blir lite för markerade. Gott!
1999 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis"

Det här påminner starkt om 2005 DRC “Echezeaux” som vi provade senast med vår provningsledare. Samma exotiska och feta doft. Riktigt läckert. Jag sätter detta vinet direkt med avseende på ursprunget. Här har man använt 100% ny ek för lagringen och det märker inte jag. Visst känns ekfaten men inte i relation mot det föregående vinet som endast har en tiondel ny ek gentemot detta. Ganska imponerande. Fast har man bara rätt druvmaterial så kan man nog klara av att absorbera eken så här fint. Inte helt olikt en del vin från nya världen. Vissa tycker att det blir för mycket av allt i detta vin och även något av de föregående vinerna. Det är nog så att Guigal har en stil som blir mer nya världen jämfört med en del andra producenter i regionen. Jag sätter 96 poäng vilket är en pinne mer än Parkers 95 poäng från juni 2003. Han angav då 2007 till 2023 som lämpligt konsumtionsfönster. I relation till priset så tycker jag inte riktigt att detta överträffar det föregående vinet men man kan också fundera åt andra hållet - i relation till LaLa vinerna så är detta nog ett fynd.

Vin 12
Färgen är purpurröd. Det doftar kött. Blodig, grillad biff. Kryddor och örter med oliver och tapenade. Lite dynga, stall och hederlig bondgård. Kemiskt drag av terpentin men även lite kokos i doften. Något mer sluten än de föregående vinerna. Smaken är koncentrerad och blåfruktig med likörlik viskös fyllighet. Blåbär, svartvinbär, oliver och bitter choklad. Häftigt vin!
1999 Bernard Burgaud, Côte-Rôtie
Ett mycket personligt vin. Inte uppenbart för mig att det hör hemma i Côte-Rôtie med det blir ändå min gissning. Ett vin som först känns extremt bra men som tappar lite efter hand. Jag faller pladask för stilen och jämfört med det åtta år äldre vinet så är likheterna stora. Mer kraft i det yngre vinet annars är aromerna ungefär de samma. Parker skriver i april 2002 positivt om ett vin som man kommer att behöva vänta länge på. Han anser att det ska drickas mellan 2004 och 2016. Jag tror att man kan vänta mycket längre. Hans poäng är alltför snåla. Endast 91. Jag tycker det är ett vin som i sin fina struktur och charm matchar de tidigare vinerna mer än väl. Kanske lite ruffare och mindre inställsamt i sin personliga stil. Från mig blir det 94 poäng. Ett antingen eller vin skulle jag tro.

Om någon är intresserad av att läsa andra intryck än mina så finns möjligheten. De fyra vinerna ovan från Guigal finns även beskrivna här. Det finns massor att berätta om Guigal men den informationen får ni söka själva. Förslagsvis börjar man på egendomens hemsida här.

Så äntligen till det berömda vinet!

Vin 13
Färgen är mörkt sammetsröd. Doften är påtagligt influerad av fat. Vaniljsocker, barnpuder, exotisk parfym och ljus choklad. Tuttifrutti, kaffe, mandel, kokos och tobak. Puh! Vilken doft - Enormt. Smaken har tydliga inslag av ljus choklad, aprikoser, körsbär och svartvinbär. Frisk mineralighet med kryddor, peppar och mentol. Fin och fylligt viskös munkänsla med ganska tuffa tanniner. Ett stort vin.
1997 E. Guigal, Côte-Rôtie "La Turque"
Det händer något speciellt när detta vin kommer i glaset. Antagligen påverkas man lite av dess status men jag försöker hålla mig neutral. Jag har provat LaLa vinerna förr utan att bli så imponerad. Dåliga årgångar förvisso. Eftersom jag vet att det är 1997an vi provar så har jag inte så uppskruvade förväntningar. Kanske är det just därför som jag blir imponerad men aldrig golvad. Att vinet med snart 12års ålder har sådan kraft och intensitet får mig att drömma om att prova vinet från någon av de legendariska årgångarna. Vidare så inser man att vin med en viss kvalitet inte bara har det som ungt utan att det ofta följer med hela vägen. Att vin med taskig kvalitet från början aldrig kommer att belönas med det bara för att det blir gammalt. Det blir lärdomen av det här vinet. Exotiskt och njutbart. För en Aussiefantast som mig är det aldrig chockerande att dricka det här. Snarast tvärtom. Jag inser min svaghet för den stora kontinenten på södra halvklotet. Jag sätter 97 poäng som är ett högre än Parkers 96 poäng i april 2002. Han var uppe och nosade på 96-99 poäng som fatprov och ibland undrar man hur ett sådant fatprov smakar? Att drickas mellan 2002 och 2018 enligt samme man. Troligtvis en lite försiktig bedömning.

Tack för en fantastiskt kul provning. En jämn och hög kvalitet rakt igenom. Möjligtvis saknade jag den där riktiga topprestationen och wowkänslan. Däremot imponerades jag över jämnheten och friskheten i de åldrade vinerna. Jag brukar bli gnällig när viner känns trötta och slappa. Med undantag för de tre första, så var alla viner i provningen i toppform. I de flesta fall dessutom med många levnadsår kvar. En viktig reflektion är att samtliga viner kom från toppårgångar. Möjligtvis kan 1997 anses lite svagare men 1990, 1991 och 1999 är alla bland de bästa årgångarna historiskt. En nog så viktig faktor.

Just faktumet att kvaliteten hela tiden stegrades i små men märkbara steg gjorde nog att käftsmällen inte blev så stor när den väl kom. Ibland kan man vid provningar liknande denna lätt slås av att ett par viner överträffar övriga med råge. I denna provning fanns ett par sådana viner men tackvare den gradvisa höjningen blev jag aldrig riktigt överrumplad. Kanske förklaringen till den uteblivna wowkänslan. Konstigt men sant.

En intressant reflektion är att vi delvis har Parker men framförallt några hängivna producenter att tacka för möjligheten att kunna prova dessa viner idag. Det är inte mer än 40-50 år sedan vissa av appellationerna i norra Rhône höll på att helt förgås. Marknaden svek och många producenter kastade in handduken. Arealerna minskade drastiskt och vinodlingen höll på att helt ersättas av fruktodlingar och bostäder. Några hängivna personer verksamma i branschen vägrade dock att ge upp och producenter som Vidal Fleury och Guigal i Côte-Rôtie, Chapoutier, Chave och Jaboulet i Hermitage, Auguste Clape i Cornas samt Georges Vernay i Condrieu ska nog ha del i äran för regionens nutida framgångar och berömmelse. Fast även Parker har bidragit. Under åttiotalet började han göra resor till regionen och skrev mycket om appellationerna och producenterna samt visade stor hängivenhet inför vinerna. Utan honom hade kanske inte dagens berömmelse blivit så stor – om den blivit alls? Ett annat perspektiv på den makt han anses utöva. Det kanske inte vore så dumt med ”Bob for President” i alla fall? Många i Rhônedalen skulle nog rösta på honom om de fick.

Hösten gjorde entré!

För första gången på länge - så knäppte jag jackan på lunchen idag - när jag var ute och gjorde lite ärenden. Kändes ganska kallt i Malmö. Trots en del regn och mulet väder har det varit varmt i luften men idag slog det om. Brukar ju betyda att rödvinssäsongen är här på allvar! Samtidigt brukar det betyda förkylningstider. Känns som det börjat klia lite extra i både näsa och halls. Synd – jag som hade stora visioner för helgens viner.



För någon vecka sedan noterade jag att Smakabra hade provat två Amerikanska Syrahviner som även jag provat och gillar. Det var 2004 Clos Mimi Petite Rousse och 2003 Ojai Vernas Vineyard. Den förstnämnda både äger jag och har provat flera gånger fast i årgång 2003. Den senare har jag provat men tyvärr äger jag inga. Av någon anledning kom jag aldrig loss att köpa några flaskor utan hann bara prova den vid tre tillfällen. Supergod och riktigt läcker är den. Blev efter lite utbyte av kommentarer med Micke väldigt sugen på att prova en Kalifornisk Syrah. Kan ju inte påstå att källaren är fylld med sådana buteljer.

Trots att jag är en Syrah/Shiraz kille så har aldrig de amerikanska vinerna blivit något jag köpt eller samlat på mig. De få gånger jag fått amerikansk Syrah i blidprovningar har jag alltid förundrats över hur rena och snygga de är – mer som sina europeiska förebilder. Varför har då aldrig samlarlusten infunnit sig?



Tror det beror på att det är lika rörigt som i Bourgogne. Man köper druvor av varandra och vinmakarna gör både eget vin och vin åt andra. Har aldrig riktigt fått grepp om läget. Dessutom gör de ofta Pinot Noir också. Vet liksom inte riktigt var man ska börja. Nej, mina försök att närma mig har ofta slutat i just bara försök. Så fort det varit något på gång så har det dykt upp viktigare angelägenheter – så som en Shiraz från Barossa eller McLaren Vale!

Överhuvudtaget USA har aldrig riktigt hittat in i min samling. Kom aldrig igång med Cabernet och idag är de på tok för dyra. Nej – den som följer inläggen hos mig kommer inte att bli bortskämd med amerikanska viner.



Kvällens val föll på 2001 Melville Winery Syrah Estate från Santa Rita Hills. Vimakare är Greg Brewer som också gör eget vin under etiketten Brewer-Clifton. Ron Melville som äger egendomen levererar druvor till flera vinproducenter i Santa Barbara. Det har han gjort under många år men fick sedan för sig att även buteljera under eget namn. Känner ni igen problembeskrivningen från ovan? Därför står det Melville på många vinetiketter utan att därför ha ett dugg med Melville Winery att göra och vise versa. Den dagen jag fattar sammanhanget – kommer kanske även lusten och viljan att köpa Syrah från Kalifornien att öka. Även om jag varken anser mig ha råd eller får tag på några Sine Qua Non viner så har ju inte Manfred Krankl precis gjort saker och ting tydligare genom att skingra dimmorna – tvärtom lägger han ut rökridåer som är omöjliga att ta sig igenom.




Nu till kvällens smak och doftupplevelse!

Färgen är klar och sammetsröd – inte lila och inte tegel – utan mittemellan. Kan inte det bli sammetsrött? Doften är väldigt mycket Syrah, gummi som nybromsade bildäck och lite underground känsla. Lakrits och violpastill med mycket rostat kaffe först och sedan en lite rökigt blodig ton. Kryddor och välhängt kött med en animalisk karaktär och stallighet på en och samma gång. Örter och mineral som känns som de kommer av mognad snarare än jordmån och druvan. Lite grillat kött och chokladig kola ton mot slutet. Det doftar en mix av Rhône och Aussieshiraz. Faktiskt tror jag även man skulle kunna gissa på en fyllig modernt gjord Pinot Noir om man fick det blint. Riktigt trevlig och skvallrar inte om någon övermognad – tvärtom. Det känns väldigt livfullt och hoppingivande. Kanske trots allt att doften är lite flyktig och viker lite väl snabbt efter en stund i glaset.

Smaken är friskt syrlig direkt med svartvinbärs inslag och körsbär. Även kryddor och en viss beska som ger ett lite örtigt slut. Aningen lakrits, viol och vingummi i slutfasen. Eftersmaken är på tok för kort för att detta ska bli speciellt minnesvärt. Lite senare kommer en aningens mineraler, jordgubbar och smörkola i smaken. Känns mer som Pinot Noir än Syrah.

Om jag ska se till helheten så är det väl inte riktigt balans i vinet. Doften är närmast identisk med mina noteringar för ett år sedan. Smaken är det bara delvis. Ungefär samma aromer men inte alls så koncentrerat. Det känns som om utvecklingen gott lite väl fort under det gångna året. Svårt att jämföra utifrån anteckningar och minnesbilder men nog hade det varit bättre att druckit detta för ett år sedan.

Prisvärt har det väl aldrig riktigt varit med Syrah från Kalifornien och det gäller även för detta vin. Priset för fyra år sedan var 299kr och det är väl ungefär på den nivån vinerna i denna kategori fortfarande ligger – trots svag dollar – undra var mellanskillnaden hamnar?

PS. Tim Spear som driver Clos Mimi verkar vara en rätt färgstark person. Han är även en aktiv medlem på Parkers Bulletin Board med inlägg och kommentarer. Läs gärna mer om honom om ni har möjligheten. Även Ojais ägare Adam Tolmach verkar vara en riktig karaktär. DS

Côtes du Rhône igen!

När man ändå är igång så varför inte ge sig på ännu en Côtes du Rhône från en ”berömd” Chateauneuf du Pape producent? Efter den positiva erfarenheten med 2005 Les Garrigues från Domaine de la Janasse gled funderingarna iväg till ett vin som jag druckit ganska mycket av men som det var ett tag sedan senast jag provade en flaskan av.




Korkade upp en 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône. Närmare Chateau Rayas än så här har jag aldrig kommit - tyvärr. På min lista över ”önskeviner” står 1990 Chateau Rayas högt upp. Förmodligen kommer jag aldrig att få den önskan uppfylld men jag var nära en gång, fast det hjälper inte, drömmen kvarstår.

Att få dricka ett vin gjort av den framlidne Jacques Reynaud överhuvudtaget står högt upp på listan. Nu är 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône varken Rayas eller gjort av Jacques Reynaud men som sagt, närmare kommer jag kanske aldrig.

Chateau de Fonsalette är per definition inte ett ”andravin” till Rayas utan sin egen egendom som ligger i Lagarde-Paréol. Kommunen är belägen 16km nord om Orange och har haft klassificering som Côtes du Rhône fram till 2005. Numera är man en del av Côtes du Rhône Village. Man har ca: 10 ha mark och gör både rött och vitt vin. Normalsammansättningen för den röda är 50% Grenache, 35% Cinsault och 15% Syrah. Även en special cuvée görs under benämningen – Cuvée Syrah, som såklart görs på 100% Syrah. Vinerna från Fonsalette vinifieras och lagras helt på Chateau Rayas.

Som jag inledde med har jag provat detta vin åtskilliga gånger och med förvånansvärt liten variation av intryck och omdöme. Vissa flaskor har varit lysande och klart mycket bättre än de 89 poäng Parker gett vinet (som fatprov 89-91 poäng).

Färgen är klarröd med en svag dragning åt det tegelröda hållet. En stor fin doft av stall, nästan animalisk karaktär dominerar först. Kryddig och utvecklad med karaktär av tobak, typ cigarrlåda. Ett tag doftar vinet nästan ”dynga”, fast i en positiv bemärkelse. Med mer luft kommer en tydligare varm, nästan bränd, fruktighet med inslag av choklad och vanilj. Lite kanel och julkryddor i allmänhet finns också samt en känsla av kaffe, fast mer åt espresso hållet. Nuförtiden doftar nästan alltid Tempranillo som Syrah men här är det faktisk så att tanken går åt andra hållet, det vill säga att blint skulle man nog kunna gissa på Spanien och Rioja.

Det är ett riktigt ”doftevin” det här, som man vill sitta länge och sniffa på. Mycket trevligt och inbjudande.

Smaken är otroligt ren och sammetslen, som en lyckad mogen Pinot Noir. Första intrycket är att frukten känns väl söt. Som mogna syltiga jordgubbar. Choklad och kola toner samt den där så ofta bejublade kirschkänslan framträder senare. Smaken är vad man skulle vilja beteckna som komplex med en eldighet på slutet som troligen kommer av en högre alkoholhalt än de 14% som anges på etiketten.

Helhetsintrycket är mycket positivt och jag sätter 94 poäng på det här vinet vilket jag för övrigt gjort flera gånger förut. Nu handlar inte det här vinet så mycket om att tekniskt leverera poäng utan det är mer ett vin för okomplicerad njutning och har den förmåga som jag älskar hos bra vin – att sista glaset är det godaste!