En Pomerol!

Egentligen borde man vara glad när man provar en 12 år gammal Pomerol (även om den är av mer ordinär standard) men så blir det trots allt som vanligt, mogen utvecklad doft och klen syrlig, lite tunn frukt.

Ikväll var det dags att testa om det var läge att ompröva inställningen att mina Bordeauxer tillhör det mer ointressanta i samlingen. En 1996 Chateau Bourgneuf korkades upp.

Druvsammansättningen är enligt mina noteringar 85 % Merlot och 15 % Cabernet Franc. Parker är ljum i sitt omdöme av vinet (och producenten). Får 87 poäng med plusnotering om vinet utvecklar mer komplexitet med ålder. Det tycker jag nog att det gjort. Detta är andra flaskan av denna årgång som jag provat och nog har den rundats av under de fyra år som gått sedan senaste flaskan. Hade också ett antal flaskor från årgång 1990 som tog slut för ett par år sedan. De spåddes ganska kort livslängd av de svenska vinkritikerna vilket visade sig fel. 90an var mycket bra hela vägen och mattades aldrig av och hade säkert hållit än idag. Samma känsla får jag av denna 96a som känns fullt vital och har många år kvar trots sina 12 år, vilket kanske inte känns lastgammalt men för ett Merlotdominerat vin av lite enklare slag så är det ganska bra gjort.

Det är nog just denna känsla det handlar om med Bordeauxviner, de klarar lagring och utvecklas från kärva viner till mjuka viner. Köper man Bordeauxviner så tror jag att det just är lagringen och utvecklingen man lockas av. Speciellt goda är de sällan direkt som unga men med lite ålder så kommer mer spännande aromer och (med lite tur) även smaker.

Är då detta ett lyckat köp och ett bra exempel? Delvis. Gav 271 kr för vinet 1999 och det är väl tveksamt om det är värt de pengarna som det vin det är idag. Kul och lite utbildande är det dock att prova vinet.

Ganska mörk tegelröd färg. Mogen doft, typisk Pomerol – Merlot med lite jordiga multna toner, oliver - nästan tapenade, svamp, kafferost, örter och tobak. Trevlig och utvecklad doft som gör att man gärna sitter länge och ”sniffar” på vinet.

Smaken då? Tja, den är inte lika kul. Körsbär, lakrits, kafferost och en aning choklad. Svartvinbär med lite blyerts är känslan i eftersmaken. Tanninerna känns välintegrerade. Inget fel på smaken men tyvärr alldeles för tunn, klen frukt och för kort eftersmak som tar ner helhetsintrycket.

Tillbaks till min inledning så är det just så det känns, lite otacksamt kan tyckas men den här typen av vin är inte min grej. Många skulle säkert uppskatta vinet mer än mig men för min del blir det aldrig en riktigt spännande eller häftig upplevelse, bara ett lätt okej. Till och med hustrun som brukar kommentera mina vinval med ” oh, vilket gott vin” var tyst!

Att någon gång få prova en stor häftig Bordeaux med ålder hade varit kul. Tyvärr är ju priserna på dessa viner helt fel så jag får nog avstå ett tag till.

En udda druva!

Podere il Carnasciale kan anses vara en av Italiens största hemligheter. Egendomen har varit i familjen Rogoskys händer sedan 1972. Wolf Rogosky ville producera något originellt. Genom den berömda önologen Vittorio Fiore fick han idén till att plantera en speciell klon "Caberlot" som hade visat sig vara en genetisk mutation av Cabernet Franc med några karakteristiska drag av Merlot. Denna exotiska och sällsynta klon, som å ena sidan genom naturens evolution hade sina rötter djupt förankrade i forntiden och å andra sidan samtidigt lovade att bringa hela nyupptäcktens charm, var precis vad Rogosky-familjen drömde om. Caberlot planterades 1985 med en flaska Sassicaia begravd under den första vinstocken. Den skulle visa sig bringa lycka.

Det var emellertid ett hårt slag for familjen då Wolf Rogosky plötsligt gick bort 1996 men Bettina Rogosky har sedan dess drivit vingården vidare.

Framtill årgången 2000 producerades bara ett vin, Il Caberlot, som man endast tappar på magnumflaskor och enstaka dubbelmagnum. Vinmarken har en areal på under en halv hektar och skördeuttaget är minimalt. Den handskördas och plockarna skickas igenom vinmarken i flera omgångar med stränga instruktioner om att endast plocka alldeles perfekt mogna druvor. Vinet spenderar 18 månader i nya barriquer. Produktionen är mikroskopisk, 1000-1500 magnumflaskor om året produceras.

Under år 2000 blev en ny vinmark färdig att bidra till produktionen. Dessa druvor används dock tillsvidare för ett andravin, Carnasciale, som görs på precis samma sätt som Il Caberlot och som man gjorde endast 600 flaskor av årgången 2000. Ytterliggare en vinmark planterades under 2003. Läget är perfekt och man förväntar sig att denna mark i framtiden ska ge ännu bättre druvor än de uppvuxna markerna. Produktionen hoppas man därför kunna öka till svindlande 3500 magnumflaskor om året till år 2010. Av Carnasciale årgång 2004 gjordes det ca: 3000 flaskor. (Fritt översatt från Atomwine’s hemsida).

Äntligen, tänkte jag. Är inte precis någon vän av Cabernet Franc. Däremot så gillar jag Merlot skarpt. Då borde ju denna kombination vara lösningen? Nu har jag inte provat Cheval Blanc, så jag ska väl inte helt ge upp hoppet om Cabernet Franc men det utryck den ger i vinerna från Loire finner jag hemsk och är för mig det sämsta intryck av vin man kan få. Gröna, örtiga, bläckiga och stjälkiga toner.

Noterade att man numera på vissa Ciderflaskor skriver ”En fruktdryck med karaktär av cider”. Man får tydligen inte kalla vad man vill för Cider. Kanske en idé för producenterna av Cabernet Franc i Loire att ta efter – ”En dryck av druvor med karaktär av vin”!

Kanske lite elakt men det är faktiskt så jag känner det. Skulle då min nyinköpta flaska 2004 Carnasciale ändra på detta?

Nja, inte helt. Ska erkänna att jag hade höga förväntningar efter att Tom på Atomwine övertygat mig om hur bra Il Caberlot är och att detta vin var likartat.

Färgen är klar röd med ett lila inslag.

Doften är det som imponerar mest. Stor och spännande, stall, animalisk lite blodig ton. Även en aning hederlig svett känns i doften. Kryddig med viol och gummi, en örtighet med inslag av paprika. Kola, choklad och kafferost kommer även efter ett tag i glaset. Mycket trevlig, fin och (i alla fall för mig) oväntad doft.

Beträffande smaken så lyser det Italienska ursprunget igenom. Vinet är lite eldigt med en frisk syra (nästan citrus). Kryddig (kanel?), örter och en aning fat. Ren frukt med tydliga influenser av körsbär. Vingummin och lite nötighet efter ett tag.

Kanske inget att klaga på men vinet ger mig inget. Får ingen ”vill ha” känsla av att prova vinet och man kan knappast motivera det ganska höga priset. Skulle ha varit kul att få prova originalet Il Caberlot men då talar vi en helt annan prisklass och storlek på flaska också. Antonio Galloni ger 90 poäng vilket jag tycker är lite snålt. Några vinprovare jag känner skulle säkert gå i spinn av att testa det här vinet men det stämmer inte med mina smaklökar även om jag tekniskt tycker vinet är bra.

Nej, det här blir tillsvidare den enda kontakten med det här vinet. Sattsar pengarna på något som stämmer mer överens med mig.