Waitin’ On A Sunny Day!

Att påstå att Malmö drabbats av en värmebölja vore nog en lögn större än vad Münchhausen någonsin skulle ha drömt om att hitta på. Nej, istället har vi 12 grader, blåst och regn – ja, ungefär som en normal januaridag om man nu bortser från de senaste åren då det istället varit minus 12 grader och en halv meter snö på gator och torg. En fördel finns det dock med väderleken – den passar utmärkt för konsumtion av stora och smakrika rödviner!

Nog har det gnagt lite i bakhuvudet senaste året när det gäller vissa favoriter från 2007. Det har varit lite upp och ned beträffande upplevelserna och helt klart är att oron gjort sig påmind mellan varven, Sedan mitt ganska kritiska inlägg (eller var det ett rop på hjälp?) så har jag provat mig igenom en hel del 2007or från södra Rhône. Generellt sett har det varit lugnande besked med viner som många gånger överträffat högt ställda förväntningar. Något tveksamt vin har också passerat revy men intrycken har varit överlag mycket positiva. Efter gårdagens övertygande möte kändes det plötsligt väldigt angeläget att åter besöka två personliga favoriter som ett tag upplevdes som varannandagsvin – ena gången lysande och nästa gång rena bottennappet. Det är klart att nervositeten gjorde sig påmind när korkskruven togs fram:



2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är först lite udda med klart vegetativa inslag och en aning orena toner. Efter en stund släpper detta och en enormt sötfruktig doft tränger sig på med choklad, Kirsch, smörkola och jordgubbspaj. Sedan mandel, nötter, lakrits och gräddkola med en efterföljande karaktär av svett och rök med en tydlig kryddighet samt disktrasa parfymerad av blomster. Ganska udda och lite svårt att ta till sig men ju länge kvällen lider framträder allt i en mer harmonisk och ren stil. Faktiskt ganska läckert och omvälvande.

Smaken är först en aning spritsig med ganska syrliga inslag. Detta ger dock vika efterhand och en närmast läskeblaskig sötma tränger sig på. Hallonsoda, jordgubbstårta och tuttifruttiliknande inslag av karameller samt godis. Kirsch, lakrits och enormt solvarm frukt med en växande stramhet och balanserad syra. Renheten finns där och även saltlakritsen med karaktär av enbärsbuske men sötfruktigheten är dominerande och tar ut lite av allt det mer finlemmade. Gott men också lite påträngande.

Absolut inget för gemene man. Jag tror att om man serverade detta för 100 provare så skulle man inte få något entydigt resultat. Vissa skulle älska innehållet i buteljen medan andra skulle hata det medan övriga skulle ställa sig frågande. Alltså inte helt enkelt att sammanfatta det hela. På plats och månaderna efter hemkomst tyckte jag att detta var toppen. Mycket typiskt och mycket vin för pengarna. Idag är jag mer fundersam över framtiden. Jag gillar vinet men samtidigt ställer jag mig lite undrande till utvecklingen. Det ska tilläggas att jag köpt hälften av mina flaskor i Danmark och hälften på plats. De flaskor jag fått från Danmark har varit betydligt mer tveksamma i sin karaktär medan de från egendomen varit betydligt pålitligare. Denna butelj härstammar från Danmark. Ikväll är det absolut inget 98+ poängsvin som Robert Parker kom fram till men troligen kom inte hans smakprov heller från Danmark! Betyget blir 95 poäng som är svåra att sätta eftersom godhetsfaktorn är hög men intrycket udda. Vad månne hända i framtiden? Mer om producenten här.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en mörk och klar sammetsröd färg med blåa inslag. Doften är direkt enormt stor med mycket jordiga och mineraliska inslag så som järn och sten. Det doftar gjutjärnsgryta och rostat kaffe samt körsbärspraliner. Sedan plommon, Crème de Cassis, rök och mysk. Orientalisk kryddighet och tobak samt cigarrlåda med enormt animaliska inslag av baconsvål och välhängt kött. Parfym, blommor och förförisk som bara ett fåtal viner kan vara. Helt fantastiskt läckert och kul!

Men smaken är den stora överraskningen och tillika behållningen med sin enormt rena och komplexa framtoning. Visköst med godistoner av nickelkola och hallonpastiller. Kryddig, intensiv och sötfruktig med Kirsch, paj och en närmast likörlik koncentration. Apelsin och nougat med syltighet och Crème de Cassis i en frisk och förförisk kombination blir slutintrycket.

Gud så gott det här är. Jag är så glad och tacksam för den här upplevelsen och upprättelsen. Förra smakprovet var en katastrof och jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig. Utan tvivel måste det ha varit något grundläggande fel med den flaskan. Det finns absolut inga likheter med kvällens upplevelse. Detta är gruvligt gott och fantastiskt njutbart. Ett annat vin gör sig påmint och det är givetvis 2005 Pure. Jag har under senaste månaderna druckit Clos des Papes årgång 2003, 2004 och 2006 och i det perspektivet framstår onekligen denna 2007a som störst och bäst tätt följt av 2006an. Kanske har de äldre knutit sig något och behöver några år för att åter blomma ut. Om det är någon producent som jag tror går in i den klasiska tunneln så är det just Clos des Papes. Som ett ungt vin smakar det oftast förföriskt gott för att efter 3-5år knyta sig en hel del och sedan efter 8-10år blomma ut i ett mycket mer komplext vin med fortsatt potential. Ikväll känns Robert Parkers 99+ poäng helt adekvata. Magiskt! Tidigare intryck här.

Rubriken kom över mig av en ren tillfällighet. Bruce Springsteen är givetvis en gammal favorit men under slutet av 90-talet tappade jag intresset. Idag måste jag nog erkänna att jag rankar hans album från 2002 som ett av de bästa. Lite sorgligt dock i dagar som dessa att lyssna på låtarna som känns aktuellare än någonsin. Han släppte det efter 11 september och med tanke på händelserna i granlandet känns det trist att återigen behöva koppla samman låtarna med förödelse och förtvivlan. Dessutom känns det ganska oväsentligt om ett vin är värt si och så många poäng i relation till den sorg och förtvivlan som många tvingas uppleva dagar som dessa. Fast utan njutning och navelskådande i vardagslunken skulle det förmodligen kännas hopplöst. Vad skulle vi annars ägna oss åt? Nej – nu måste vi snart få sol igen:

PS. Den som underskattat Clarence roll i bandet får nog tänka om. DS

Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:



2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.

2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!

Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!

El Clásico? Kanske inte - men ett mästarmöte och en aha-upplevelse i alla fall!

Vem skulle vilja ha varit i Figos kläder när han återkom i Realtröjan till Camp Nou för att möta klubben han svek? Nästan etthundratusen åskådare på läktaren och biljardbollar, knivar, glasflaskor samt ett avhugget grishuvud som kastades in på plan. Då inser man att det är mer triviala bekymmer att vända ut och in på huruvida ett vin är värt sina 95 poäng eller inte…

Stackars Zlatan om han senare i karriären sneglar åt Madrid. (För den som vill veta mer om El Clásico går det bra att läsa här.)





Men nu ska detta handla om ett annat mästarmöte. Av någon anledning har jag alltid gillat att duellera Clos des Papes mot Domaine du Vieux Télégraphe. Kanske för att de tillsammans med Chateau de Beaucastel var de första riktigt bra producenterna från Chateauneuf du Pape som jag kom i kontakt med. För ett tag sedan provade jag årgång 2000 av Clos des Papes och blev djupt imponerad. Därför dags för en Domaine du Vieux Télégraphe från samma årgång. Just den sistnämndas vin från årgång 1998 är ett av de mest spännand viner från distriktet som jag har provat. En 1998a som däremot svikit mig är just Clos des Papes. Alltså dags för en utmaning dem emellan för att se om de låga förväntningarna för den ene bestod och om förhoppningarna för den andre skulle besannas – men tänk vad konstigt det blev.

1998 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ljus tegelröd färg med en orange kant. Doften är direkt ur flaskan stor och utvecklad. Nästan en känsla av Sherry och nötter med lite oxiderade drag. Sedan stall, läder, tobak, örter och garrigue. Det kommer mer frukt och sötma ju längre tiden lider. Nästan övermogen söt likörlik fruktighet och även ganska mycket lakrits med lite vaniljsötma som av fat (vilket inte förekommer). Rökighet och sälta men också friskhet som av rosor. Doften blir mer och mer komplex med ljus choklad, kanel, ingefära (pepparkaka) samt kryddnejlika och torkad frukt. Underbart spännande att sitta och sniffa på. Hur läckert som helst.

Smaken är enormt charmig och Pinot Noir lik med klara drag av jordgubbslikör och sylt. Kryddig och lite eldig med aningen för mycket torkad frukt. Kola, nötter (mandel) med en rostad karaktär. Tjära, lakrits och violpastill med citrusfruktighet och torkade apelsinskal. Det finns en härlig friskhet och lätthet i smaken men som ändå är oerhört söt och rund. Bra och lång eftersmak med ett intryck av Marc de Framboisé som dröjer sig kvar. Läckert, utvecklat och mycket trevligt att smaka på. Alla liknelser vid en mogen Bourgogne stämmer med detta vin.

Jag är helnöjd. Mina förväntningar var ganska lågt ställda eftersom jag haft en del tråkiga upplevelser med just det här vinet. Inköpt för nio år sedan på egendomen till det facila priset av 115.- FFR (då ca:150kr) vilket ju får betraktas som ett klipp. På Systembolaget kostade vinet 224kr när det lanserades strax efteråt. Det säger lite om distriktets popularitet och utveckling. Hursomhelst var vinet då enormt läckert och bland det godaste jag provat. Sedan hände något och vinet har aldrig sedan dess tilltalat mig lika mycket – tills denna gång då. Plötsligt stämmer allt. Det rör sig förvisso om helt andra intryck än för nio år sedan men väl så trevliga. Den mognad vinet har nu räcker långt för mig. Jag behöver inte mer även om jag tror att det är riskfritt att lagra det här vinet i tio år till.

Parker skriver följande i sitt omdöme från oktober 2000:

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right.”

Jag tror att Vincent dragit det längsta strået. Åtminstone just nu. Tidigare har sympatierna legat hos Bob som alltid varit lite negativ till just denna årgången av Clos des Papes. Skulle vara kul att veta vad han anser idag om han provar om vinet. Jag höjer mina tidigare ganska låga poäng och även Parkers 90 poäng med fyra och landar precis som Jeb Dunnuck på 94 väldoftande och välsmakande poäng. Gott dricka det här!

2000 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape "La Crau" har en klar, ljus purpurröd färg med dragningar åt tegelrött. Doften känns först lätt sluten och lite rå. Det lossnar efterhand och mer animaliska och blodiga toner letar sig ur glaset. Mörk, dov frukt med svartvinbär och körsbär. Hav, tång, sälta och rökig torv – nästan som en Single Malt Whiskey. Tjära, lakrits och violer med lite enbär och inslag av olja/diesel. Det är en betydligt mörkare, mer bränd och tyngre doft i det här vinet. Inte helt utvecklat men väldigt spännande. Det finns nog mycket kvar för framtiden.

Smaken är något torr och stram med lakrits och rökighet. Återigen torv, jord och Whiskeykaraktär. Ganska tuff munkänsla med bitterhet och kryddighet samt medicinalkaraktär. Mörkfruktigt och intensivt men med en besvärande avsaknad av syra och frukt som gör att det nästan torkar ut i munnen. Soja, plommon och mörk choklad ju längre tid vinet får i luft. Mer Portvinslik karaktär mot slutet vilket även leder till en något sötare framtoning. Kanske lite för oharmonisk.

Det är inte helt enkelt för mig att avgöra vad jag egentligen tycker. Å ena sidan tycker jag att vinet är väldigt spännande, välgjort och lovande om än oförlöst. Å andra sidan tycker jag detta bli lite för torrt och dammigt vilket gör att det föregående vinet upplevs som mycket livligare och även godare. Kanske är det fel tidpunkt att dricka detta nu? Ytterliggare ett par års lagring gör nog susen. Minns 1999an provad i våras som betydligt mer harmonisk och den underbara 1998an för något år sedan var kalasgod. Vieux Télégraphe är en producent vars viner har ett rykte om sig att behöva ganska lång tid för att komma loss – något som en i somras provad (men obloggad) flaska av 2005an verkligen bekräftade. Snacka om oförlösta droppar.

Märkligt nog borde denna tjugohundra ha varit lite sötare och mer hedonistisk i sin framtoning. Just årgång 2000 är känd för sin omedelbara och öppna stil. Fast när det gäller Vieux Télégraphe kan man aldrig vara så säker. En ganska egen stil och inte så publik som många av de nyare producenternas viner är. Parker var i februari 2003 positiv med 91 poäng och jag håller med honom men kan faktiskt tänka mig ytterligare en pinne och slutar på en kompromiss med 92 poäng. Förmodligen kommer vinet att vinna ytterliggare på att ligga några år.

En underlig känsla av att jag känner igen karakteristiken i detta vin gör sig under kvällen påmind. Då tänker jag inte på likheter med övriga årgångar av samma vin. Nej, det är någonting annat. Lakritsen, sältan och den animaliska nästan blodiga tonen. Visst är det Clos Saint Jeans viner jag tänker på? Jag minns plötsligt Vincent Maurels ord när jag besökte dem i somras om att La Crau är välkänt för sin varma och lite brända karaktär med just blodighet och lakrits som kännetecken. Plötsligt slår det mig att för första gången någonsin hittar jag något som kan liknas vid jordmån. Jag brukar inte fundera så ofta på det utan mer hänga upp det kring producentstilar och lite grövre generaliseringar. Kanske har jag hittat något som gör att jag i mitt referensbibliotek nu kan lägga till en minnesbild, som gör att jag kanske kommer att kunna identifiera någon slags La Crau karakteristik i framtiden? Visst har jag känt skillnad på de olika producenternas vinstilar tidigare men för första gången känns det som om jag hittat något som faktiskt förenar två producenter – jordmånen? Nu är förvisso La Crau ganska stor och det förekommer säkert ganska mycket variation även inom detta lieu-dit.

Det skulle vara grymt kul att sätta upp en duell mellan Clos Saint Jean och Vieux Télégraphe någon gång i framtiden. Eftersom Clos Saint Jeans viner har en tendens att vara mer tillgängliga så får ett sådant möte ske med antingen olika årgångar eller vänta tills Vieux Télégraphe hinner ikapp. Den som däremot avfärdar Clos Saint Jean som någon slags modernist eller extremt manipulerande egendom vet nog inte vad den missar. Jag återkommer med information som omkullkastar en del fördomar som omger producenten. Till och med Parker förmedlar delvis felaktig information om jag ska tro vad Vincent Maurel berättade för mig.

En annan reflektion. Så oerhört motiverande det är att prova lite äldre och mognare viner från Chateauneuf du Pape – det gör att det känns mer befogat att låta 2003, 2004, 2005, 2006 och nu 2007 ligga ett tag till. Kul ska det bli om tre/fyra år när det börjar bli dags att verkligen njuta av en fantastisk serie lyckade årgångar från favoritdistriktet.

Hoppas att Zlatan lyckas ikväll och att vi slipper se honom i situationer som denna i ett kommande El Clásico (det är nämligen så Realsupportrarna hävdar att det brukar sluta):

Tillfälligt avbrott (ett pausinlägg)!

Egentligen var tanken att helt avsluta berättelsen om äventyret i Roussillon innan jag gav mig på att rapportera om Chateauneuf du Pape. Den planen höll däremot inte hela vägen. I fredags var jag tvungen att ge mig på ett smakprov av två viner från den så omskrivna årgången 2007. I förgår var det så dags för nästa två. Mina tvivel om en alltför upphaussad årgång är som bortblåsta.

Att 2007 är något utöver det vanliga är ganska uppenbart. Under min vistelse i distriktet och med alla de smakprov jag provade så var jag först inte helt övertygad. Vissa kändes som legendariska viner – andra ungefär som vanligt och några faktiskt som lite mindre tilltalande än vad jag är van vid. De fyra smakproven på hemmaplan har dock fått mig att fundera på om det ändå inte är något unikt och närmast utomjordiskt med 2007.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften stor, söt och kryddig av kanel och julstämning i allmänhet. Kardemumma, tobak, katrinplommon och lite dova anslag av fruktighet. Komplex, spännande och klart exotisk i sin stil. Mycket trevligt.

Smaken är sötfruktig med lakrits, hallon och smörkola. Eldig med vanilj, choklad och kanel samt närmast parfymerade smaker. Mörk kryddighet med plommon, dov murrig frukt samt mineralighet som en väl använd gjutjärnsgryta. Jordgubbar i den fina och balanserade eftersmaken. Gott!


Ur minnet och anteckningsboken så stämmer intrycken ganska väl med det smakprov jag fick hos Julien i juni. Ett betydligt stramare och mer elegant vin än den fruktbomb som serverades i Malmö. Jag gillar vinet lika mycket nu som då men stilen är mindre framfusig och mer klassisk nu när vinet väl är buteljerat. Förmodligen ett av årgångens mest prisvärda viner i förhållande till kvalitén. Snyggare Grenache får man leta efter och banne mig om det inte känns som en ”Pure light” fast att de inget har gemensamt mer än samme producent. Jag får lite känningar av 2005 Pure i det här vinet och därmed även av Clos des Papes. Som jag skrivit förut så är just Juliens 2005 Pure det vin som mest påminner mig om Clos des Papes när denna är som bäst. Ett tag med 2007 Terroir i glaset satt jag och drömde mig bort – långt bort, nästan till orienten. Kanske var de 94 poängen senast lite för optimistiska – kanske inte? Det blir återigen 94 poäng men de smakar delvis annorlunda. Mer klassiska. Robert Parker från fat på 90-92 vilket känns på tok för lågt, vilket för övrigt gäller för alla Juliens 2007or.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är klar och purpurröd. Doften stor och charkig med en köttighet som tilltalar mig enormt mycket. Kryddig, rökig med sälta och lakrits som av havsvatten och fiskehamn. Grillat kött, värme, mineraler och asfalt. Närmast djurisk doft med läder och terpentin. Jordgubbspaj. Fantastiskt.

Smaken är först något knuten med mörka drag och massor av lakrits. Sedan lite bitter kola med mandel och solvarm frukt som närmast påminner om sten och vulkan om man nu kunde äta det. Mineralkaraktären är mycket fin. Vingummi och mörkfruktig som av plommon. Stort och smakrikt vin men väldigt njutbart.

Jämfört med mitt smakprov på plats hos Clos Saint Jean är detta ett stort steg framåt. Så här gott var inte alls det smakprov jag fick hos dem. Faktiskt är att de viner jag smakade hos Clos Saint Jean fick mig att bli lite betänksam. Så lätta och mineraliga har jag aldrig tidigare upplevt deras viner. Det här smakprovat omkullkastade dock allting. Massor av kraft men ändå charm och renhet – ingen klumpighet här inte. Återigen känns 94 poäng helt befogade men ett litet + tecken måste också få komma med. Här finns potential eller så är det fel vin i buteljen? På plats gav jag inte mer än 91+ poäng. Parker på 91-93 poäng från fat.

I förgår var suget så där fullständigt oemotståndligt att det inte gick att hålla emot lusten att dra korken ur två viner som lockat mig lite extra sedan hemkomsten. Det första vinet kommer jag att hemlighålla i det här inlägget. Den som väntar på något gott… ett av resans absoluta favoritviner och första bekantskapen för mig personligen. Ett sensuellt vin med massor av charm. Både vinet och producenten förtjänar dock lite extra utrymme så berättelsen får vänta tills jag hinner ifatt i kronologisk ordning. Ett makalöst förföriskt vin som levererade lika bra hemma som på plats. Ett vin som hustrun tyckte var resans bästa vin (ifall någon tvivlar på mitt omdöme). Nu provade ju inte hon hos Janasse förståss.

Den andra producenten och vinet finns det däremot ingen anledning att hemlighålla. Kanske ett av årgångens mest efterlängtade viner? Vi får väl se om det blir lite rättvisare fördelningspolitik den här gången? Själv sitter jag dock lugn i båten när det blir dags för lansering.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är intensiv och djupt röd. Doften först väldigt knuten och mörkt dov. Sedan kryddig med kanel, mysk, mynta och muskotnöt. Julstämningen och orienten känns nära till hands. Plommon, exotisk frukt och en elegant doft med läckra och komplexa aromer. Marsipan, rökta kryddor samt lavendel och fikonmarmelad. Gjutjärnsgrytan från ovan är återigen framme. Mystiskt, orientaliskt och fullständigt hänförande – inget doftar som Clos des Papes när det doftar som bäst.

Smaken är stor, ren, viskös och fullständigt bedårande. Härligt frisk med jordgubbsfrukt och hallon. Harmonisk, god och intensiv med en närmast gräddig känsla. Lakritskola, mineraler, kanel och julkryddor med en lång, lång intensiv eftersmak. Svartvinbärslikör och en sammetslen struktur. Mums fillibabba - Helt magiskt gott!

Jämfört med smakprovet på plats så skiljer sig inte kvalitetsintrycket det minsta. Däremot är det en ynnest att få njuta en hel flaska i lugn och ro hemma i jämförelse med ett (i och för sig välfyllt) glas på plats. Jag förstår att detta är ett vin som Clos des Papes anhängarna går igång på. Jag är helt såld och njuter av varenda droppe i strupen. Helt magisk dricka i en lättare och mer burgundisk stil än många av distriktets övriga viner. Fräscht, superrikt och även makalöst elegant men hedonistiskt tjockt. Klass. Det blir precis samma betyg som på plats, 98/99 poäng. Robert Parker skriver om den bästa Clos des Papes någonsin och delar ut 98-100 poäng från fat. Jag tror han får rätt. Det enda att klaga på är att det inte finns något att klaga på – ingenting att reta upp sig på eller uppfatta som negativt. Allt är på plats och i jämförelse med årgång 2006 som jag gillar jättemycket så är 2007an mer fulländad på något märkligt men kännbart vis. En utmaning dem emellan måste upp på agendan. Jag tillhör anhängarna och gillar nästan alltid Clos des Papes så kanske är jag för entusiastisk men jag tror ändå inte det. Däremot så tror jag att det återigen kommer att blossa upp en debatt om flaskvariationer och olika buteljeringar. Redan nu kan man på diverse forum läsa om synpunkter på att variationen foudres emellan varit märkbar och givetvis kommer det även att följa nu när vinet är i flaska. Jag hoppas att jag fick premiumkvalitet i mina buteljer!

Nu måste jag disciplinera mig och hålla fingrarna men även korkskruven i styr – annars kan det här sluta illa. Jag ska återgå till berättelsen om Roussillon och stålsätta mig så att resterande 2007or från Chateauneuf du Pape får chansen att överleva resten av året. Hur var det nu igen med Lutheraner och njutning?

Bättre än bäst år tjugohundrasex?

För er som vill ha den korta versionen så är svaret nej. Inte idag. Om fem eller tio år? Kanske. Möjligtvis blir resultatet ett annat då. Jag är varken spåman eller professionell kritiker utan endast en glad amatör. Min instinkt och måttliga erfarenhet säger mig dock att det eventuellt finns en inneboende perfektionist i detta unga vin. Fast jämfört med distriktets topprankade vin från årgången råder ingen tveksamhet – åtminstone inte just för stunden (och med min personliga smak bör kanske tilläggas).

Mycket väsen för ingenting kan kanske då tyckas? Jag tänker på att jag gick ut hårt och klagade på fördelningspolitiken. Men jag ångrar ingenting. Självklart är 2006 Clos des Papes ett vin som den sanne Chateauneuf du Pape fantasten bör ha i samlingen. Efter Parkers lovord och den under 2000talet ständigt växande hyllningskören så kom då årgång 2006 och klämde i med toppnoteringar och hurrarop. Men bara som en aptitretare inför den om möjligt ännu mera omsusade 2007an. Hur ska det sluta?

En tvekamp över drygt 30 timmar. Två flaskor öppna och en otröstlig lust efter gott vin. Visst är det tveksamt om endast tre års ålder gör rättvisa för viner som dessa men samtidigt så får man en föraning om kvaliteten i vinerna och godhetsfaktorn. Dessutom så är ett långtidstest som detta värdefullt för att följa utvecklingen i flaskan – 30 timmar klarar sannerligen inte alla viner. Vi börjar med utmanaren.


2006 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en oväntad djup rubinröd färg med en härlig lyster. Den är klar men ändå mörk. Doften är först söt med bär, choklad och nötter. Sedan kommer en lätt rostad ton med blå frukt och i nästa sniff en markant stallighet. Lite gödselstack men också plommon, jordgubbar och kirsch. Mineraler, värme, tryffel och mosade fikon. Kväll två följer så mer choklad, kaffe, sviskon, kanel och tobaksblad. En mycket speciell, parfymerad och pikant kryddighet som ofta känns unik för just Clos des Papes. Det enda vin jag fått samma känsla av är 2005 Pure. Men bara just 2005an. Ingen av de andra årgångarna har gett samma associationer. Det är en alldeles unik karaktäristik. Kanske är det rostigt järn som ger igenkänningen? Eller så är det den orientaliska kryddigheten och fruktigheten som framkallar sammankopplingen. Härligt är det i varje fall.

Smaken är ovanligt mörk för Clos des Papes med massor av lakrits, bär och fikon. Lite eldigt med jordgubbar och kirsch. Ganska tuffa och tydliga tanniner som överraskar något. Fast tanninerna är söta och inte alls besvärande. En lång eftersmak med gräddkola och lakrits. Hallon och mandel. Koncentrationen känns hög och munkänslan skvallrar om ett visköst vin. I princip kommer det inte mer smaker men däremot bygger vinet på sig i storlek och redan efter sju timmar känns vinet kraftfullare. Dag två är det samma intensitet. Ingen avmattning här inte. Fantastiskt gott. För mig ligger årgång 2000 och 2003 närmast till hands.

Ett riktigt gott och läckert vin. Framtidspotentialen borde vara enorm. En ovanligt stöddig Clos des Papes men med samma läckra sammetslena struktur som alltid. Jag gillar detta jättemycket och vinet kvalar direkt in på listan över det (i min smak) bästa från årgång 2006 i Chateauneuf du Pape. Absolut ett av toppvinerna och förmodligen kommer detta att utvecklas mycket med lagring. Tankarna på 2007an gör ju att man nästan bävar inför vad som komma månde. Betyg då? Bob har som sagt varit generös med poängen för Clos des Papes under hela 2000talet och så även för 2006an. I oktober 2008 satte han 98 poäng och det är det högsta Clos des Papes belönats med förutom årgång 1978. Sedan är det ju då de 98-100 poängen för 2007an. Mina Vinare då? Jag nöjer mig med 97 poäng. Allvarligt talat så är detta mycket bra, gott, lovande och enormt kompetent. Mitt omdöme är baserat över en tidsperiod på 30 timmar. Om man isolerar enskilda ögonblick så kan jag också klämma i med 98 poäng. Nu visade det sig dock att det fanns en med ännu större kompetens.

Med risk för att tjata sönder vinet och trötta ut läsare så får nog detta bli sista smakprovet på ett tag. Fast… dricka det kan jag kanske göra men jag behöver ju inte skriva om det… Kunde trots tidigare löften inte låta bli att matcha Clos des Papes mot Parkers gunstling från årgång 2006.

2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus Ex Machina" har en närmast explosiv doft. Stor, rökig, kemisk med terpentin, blodigt kött, gummi och garrigue. Hallon, asfalt, espresso, hårspray och kryddor. Mint, parfym, örter, diesel, garage, choklad och rökta kryddor. Som en välhängd entrecote kryddad med Herbes de Provence och salmiakpulver på en kolgrill. Helt makalöst spännande. Jag älskar doften av Deus ex Machina. Den är extrem men den går aldrig över gränsen. Det blir aldrig osmakligt – bara spännande. Underbart!

Smaken är inte blygsam. Enorm koncentration men aldrig klumpig. Ren smak med mineraler, citrusfrukt, hallon, kirsch, aprikoser och en ljuvlig eldighet i den enormt långa och koncentrerade eftersmaken. Gud så gott! Vingummin och jordgubbspaj. Gräddbakelse med flytande lakrits och Marc de Framboise. Tuffa tanniner i den närmast oändliga eftersmaken. Visst är det stort men jösses vad gott och häftigt det är. Vinet är samtidigt större än störst men också på samma gång lätt och mineraliskt med en klart tilltalande friskhet. Ett vin helt i min smak.

Jämfört med den senast provade flaskan är intrycket delvis annorlunda. Mycket av aromerna och smakerna finns där men det är så mycket häftigare, tydligare och större i denna flaska. Förra buteljen visade upp en något tveksam kork med tecken på genomsläpp av vin från flaskan. Kan inte påstå att den kändes defekt eller felaktig bara lite mindre, tröttare och mer sluten på något vis. Jag har köpt mina flaskor vid tre separata tillfällen och från två olika kanaler. Att tro att det inte skulle förekomma flaskvariationer eller sämre hanterade buteljer vore naivt. Med denna flaska försvann det uns av tvivel jag kände senast jag provade vinet – detta måste vara årgångens bästa vin. Parkers 99 poäng från oktober 2008 känns återigen helt korrekta. Jag kan bara hålla med honom.

Mer om tidigare smakprov finns här och där finns även länkar vidare bakåt i provningshistoriken.

Nu har det ett tag varit mycket Chateauneuf du Pape på bloggen. Ett ämne som förvisso aldrig känns oviktigt men kanske blir det ibland lite för snävt. Jag har inte mer i bakfickan men däremot en ny duell planerad närmaste veckan/veckorna. Under tiden får jag försöka göra färdigt inlägget om vinerna från Norra Rhône och eventuellt någon annan kul provning. Ett helt gäng obloggade viner finns också i förrådet. Många Spanjorer och Aussies, någon amerikan och faktiskt även lite Bordeaux - om det kan passa?

Den onde, den gode och den fule!

Nejdå, det här är inte så farligt som det låter. Av någon anledning har jag de senaste veckorna haft en längtan efter mer moget vin. Kanske har jag tröttnat på senaste tidens ganska unga och stora viner. Förra helgen dominerades helt av unga och stora fruktbomber från Australien. Hur mycket jag än gillar dem kan det ibland bli för bra – för mycket av det goda helt enkelt.

Av olika anledningar föll helgens vinval på tre lite mer utvecklade viner från södra Rhône. Nu är kanske inte sju, åtta och nio år en speciellt hög ålder för dessa viner men nog har den mesta ungdomligheten fått ge vika för mer utvecklade och mogna karaktärsdrag.

Problemet är att nu finns det endast ströflaskor kvar i samlingen av de lite äldre årgångarna. Fast det är ändå motiverat att offra någon för att påminna sig om hur läckra de faktiskt blir med lite mognad. Att helt enkelt inse värdet av att spara och hålla lite till på alla goda 2003or och 2005or. Oroande är ibland att de kan vara så lättillgängliga. Som 2006orna. Synd och skam att dricka dem nu trots generositeten. Jag brottas ofta med min dåliga karaktär. Därför blir ibland en sådan här övning av godo.

Det fanns dock andra syften med vinvalen. I alla fall den första flaskan. Lite bekräftelse och utvärdering. Två av vinerna provades samtidigt och rester sparades till söndagen och matchades då mot det tredje vinet. Ett smart drag för att vara lite självgod. Riktigt trevligt blev det. Trots avsaknad av goda vänners lag. Träffade en gammal skolkamrat för något år sedan. Vi hade inte setts på säkert 20 år så det var riktigt kul. På min fråga om han träffade några andra gamla kompisar svarade han nej och tillade – jag umgås mest med mig själv.

Ibland är det skönt att sitta i sin ensamhet och helt koncentrera sig på vinet. Att liksom låta sig uppslukas av allt det goda i doft och smak. Gå in i sin egen värd och djupanalysera innehållet i glaset. Självklart lyssnar jag till hustruns intryck och även barnen får ett doftprov trots sin låga ålder. De har lärt sig att säga jordgubbar och stall till allting. Fast just denna gång hade de helt rätt.

Första vinet ut kommer från Château de Saint-Cosme. Detta har blivit lite av en favoritproducent för de medvetna svenska konsumenterna. Även Parker sällar sig till hyllningskören och är ofta ganska generös med sina poäng – alltför generös enligt min åsikt. Jag har provat en hel del av Louis Barruol’s viner men aldrig blivit frälst. Ibland har jag funderat på om de har varit för unga, knutna eller måndagsexemplar. Aldrig har jag utbrustit wow! Aldrig har de överträffat förväntningarna. Nästan alltid har de underpresterat. För ett tag sedan beslutade jag mig för att avstå vidare inköp helt och prioritera andra producenter. Så kommer ju då Systembolagets nyhetslansering i februari med två av firmans viner. Dessutom som vanligt höga poäng och klart attraktivt pris. Då infaller sig naturligtvis beslutsvåndan igen. Köpa eller inte köpa? Om man nu får tag i någon flaska vill säga. Alltså ett smakprov av ett vin jag inte tidigare tyckt så mycket om men som nu fått vila ytterliggare lite i källaren för att kanske ha utvecklats till ett bättre vin – eller?

2001 Château de Saint-Cosme, Gigondas ”Valbelle” är mörkt tegelröd i färgen med lätt bruna inslag. Det doftar diesel och terpentin. Viltkött och rökta kryddor med typiska drag av södra Frankrike. Lite malört och lätt rostade fat med inslag av kaffe. Gödselstack och höstskog med inslag av söta kryddor som kanel och kardemumma. Det finns ett lätt kemiskt drag i doften som påminner om hårspray. Faktiskt är att det doftar Riesling. Förmodligen är det mineraler som gör att det blir sådana kopplingar till den druvan och den kemiska karaktären. Dag två tillkommer stundvis även en lätt känsla av kokosfett vilket gör mig lite konfunderad. Jag anar även flyktiga aromer av choklad. Spännande är den men förmodligen inte en doft som alla faller för.

Smaken är ganska rå och tuff. Mer oborstad än de två kommande vinerna. Det smakar inte alldeles harmoniskt. Frukten är ren men lite för rödfruktigt syrlig för min smak. Som lingon och syrliga körsbär. Även en beska i smaken som direkt gör att det blir just lite opolerat och rått tillsammans med den tuffa syran. Smaken är stram med en elegans som är tilltalande och det går klart att skönja kvarvarande tanniner. En lätt eldighet i eftersmaken med ett kemiskt drag som man antingen gillar eller avskyr. Jag är ambivalent. Det finns en klar varning för den så för mig typiska Italienska karaktären av körsbärskärnor och stjälkighet. Månne har Louis Barruol försökt biffa upp vinet med stjälkar? Dag två kvarstår intrycken och ingen direkt förändring har skett i smaken. Faktum är att det inte bara doftar Riesling det smakar banne mig som det också – av ett stramare slag.

Första spontana tanken är att detta vin (eller till och med producent) och jag kommer inte överrens. Det finns ingen kemi, det säger aldrig klick. Jag tycker det saknas så mycket Grenachekaraktär av sötfruktighet och choklad. Doften är fin men det känns lättare att koppla samman den med Syrah än med Grenache. Det doftar emellanåt lite som 2003 La Combe des Fous och 2005 Bois de Boursan”Cuvée des Felix”. Märkligt att detta vin med den högsta andelen Grenache (90%) av de tre vinerna, ger den minst typiska doften och smaken. Är det producenten eller är det Gigondas? Barruol gör för övrigt vin från hela Rhône men köper då in druvmaterialet. Endast planteringarna som ger druvor till hans Gigondascuvéer kommer från egna odlingar. De som härstammar från négociantverksamheten buteljeras under namnet Saint-Cosme (utan Château framför). Förutom Côtes du Rhône vinet har jag aldrig provat hans viner från denna verksamhet. Han lär göra en bra Côte Rôtie och en bra Chateauneuf du Pape som det hade varit kul att få prova. Frågan är om de är lika i stilen eller om det är just hans Gigondasviner som har ett så särpräglat drag? Jag har skrivit om två tidigare smakprov här som ni gärna får ta del av. Det blir ändå 92 poäng för den goda doften och framtidshoppet som lever vidare. Syran är okej på grund av friskheten i vinet som helhet. Det finns frukt som håller emot men om den helt viker sig kommer det här att bli ganska oangenämt. Parker är mera positiv med 93 poäng i februari 2004 och konsumtion mellan 2006 och 2016. Tekniskt förstår jag kvaliteten i vinet men väldigt gott smakar det faktiskt inte. Det blir nog ändå pass på måndag den 2e februari.

Andra vinet ut var en gammal bekant – Clos des Papes. Detta är nog ett av de mest trogna vinerna från distriktet i vårt Systembolagssortiment. Trots sin etablerade status känns det som egendomen genomgår en nyrenässans. På de flesta forum verkar man rörande överens om dess kvalitet och förträfflighet. De amerikanska konsumenterna har varit generösa med sitt beröm och på Wine Spectators årslista har man hamnat högt. Även Parker är mycket positiv och speciellt under senare år. Faktum är att av 2000-talets årgångar så har hela fyra stycken fått 95 poäng, en 97 poäng och en 98 poäng samt nu den kommande 2007an som bedömts till 98-100 pinnar. Ganska imponerande. Endast 2002an avviker, med sina ändå efter förutsättningarna höga 88 poäng, vilket ju är förståligt. En får man väl anse, ganska traditionell producent som dessutom helt avstått från den i mångas ögon så förhatliga specialcuvéehysterin. Man gör ungefär 100 000 flaskor om året - trots ett mycket lågt skördeuttag. Allt avstjälkas. Jag måste nog medge att hur mycket jag än gillar producentens vin så är jag lite misstänksam beträffande flaskvariation. Jag kan inget bevisa och jag kan inte heller peka på en hållbar teori utan endast lite lätt misstänksamt konstatera att jag haft en del märkliga upplevelser. De som följt debatten om 2003 Clos des Papes i främst USA vet att det var mycket diskussion om stora variationer inte bara av enstaka buteljer utan även hela partier. De flaskor jag provat har varit lysande. Dock blev jag förundrad när jag provade en 2005a köpt på Systemet. Jämfört med en tidigare provad flaska som var inköpt på plats så tyckte jag skillnaden var ganska stor. Bägge goda och bra men flaskan inköpt hos producenten var kraftfullare och mindre rödbärig. Även 2004orna tycker jag spelat mig ett spratt men det kan kanske bero mer på min personliga form än vinet. Även på vertikalprovningen i höstas tyckte jag en del årgångar var annorlunda mot tidigare intryck. Mest märklig var årgång 2000. Jag hade provat en flaska hemma dryga året innan som var allt annat än bra. Ganska mediokert, hårt och platt. Jag begrep inte alls Parkers 95 poäng. Flaskan vi hade på vertikalprovningen levererade något helt annat. Ett tjockt och närmast Amaronelikt vin som delade gruppen i två falanger. Visst var den mycket söt i stilen men också väldigt god. Kanske var den lite mycket oxiderad, nötig och mörk i frukten men ganska tilltalande. Helt olika intryck på bara ett år? Därför var det med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för ett nytt försök i helgen.

2000 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape är mörkt lilaröd i färgen. Klar men tät och ungdomligt purpuraktig. Märkligt. Doften är fantastiskt angenäm med massor av söt frukt. Den är verkligen inställsamt söt och god. Choklad och jordgubbsylt med hallon och nötter. Kirsch! Lite lätta drag av aprikoser och vanilj. Doften är frisk med minerlighet och lätt kryddighet. Jularomer av kanel. Även tobak och balsamvinäger. Rökighet och fikon som påminner mycket om 2003an. Köttsaft, stendamm och en frisk blommighet. En förväxling med Amarone är inte ologisk. Det här doftar jättesnyggt och gott. Dag två tillkommer lite lätt animaliska aromer som gör det hela än mer pikant. En diametralt motsatt doft gentemot det förra vinet. Vilket man föredrar är en smaksak men jag gillar bägge lika mycket fast på helt olika vis.

Smaken är underbart frisk och mycket inställsam. En härlig viskös känsla i munnen och jordgubbsylten känns inte långt borta. Gräddkola, vanilj och ett drag av rökighet med lakrits. Underbart gott är första tanken. Eftersmaken är mycket lång och intensiv. Den dröjer sig kvar länge, länge. Allt är i balans. Samtidigt som vinet känns lätt och mineraldominerat är intensiteten och koncentration ruskigt hög. Allt balanseras av en frisk men helt integrerad syra. Dag två är förändringen minimal. Möjligtvis mer fikon och rökighet med lakrits i eftersmaken. 2005 Pure är inte långt bort i tanken. Kalasgott!

Det här är en mycket positiv överraskning. Jag måste erkänna att oron var stor. Den kom helt på skam. Det här är ett vin som jag önskar att jag hade lådvis av. Även om vinet är utvecklat och lite moget i stilen så finns det massor av potential kvar. Parker anger 2025 som trolig livslängd. Jag sätter inte emot. Intressant är att han ansåg att man skulle hålla på sig till och med 2007 innan första smakprovet. Han hade nog rätt magkänsla. Denna gång var detta en fullträff – något som förra flaskan hemma för 1 ½ år sedan inte var. Så kul att jag drar i med hela 96 poäng. En poäng mer än Bob som nöjde sig med 95 poäng i februari 2003. På tal om 2003 så är det inte utan att jag undrar hur den årgången av detta vin kommer att utveckla sig? Med tanke på detta vin så måste 2003an bli sensationell om ett par år. Faktum är att jag tycker denna flaska har väldigt mycket gemensamt med just 2003an som är ett av mina favoritviner. Märkligt är att detta är det vin av de tre som har lägst andel Grenache – endast 65% enligt uppgift. Nu tror jag inte att det riktigt stämmer. Andelen lär ju variera friskt beroende på årgång och jag skulle inte bli förvånad om andelen är högre i just denna årgången. Det är det vin som mest föder tankar på de så karakteristiska dragen av jordgubbar, choklad och tobak hos Grenache. Utmärkt!



Först i ensamt majestät till söndagsmiddagen men sedan matchad mot resterna av de två föregående vinerna ställdes en Domaine du Vieux Télégraphe på bordet. Denna producent är kanske ännu mer klassik på Systembolaget än den föregående? Så länge jag kan minnas har man alltid lanserat en ny årgång Vieux Télégraphe. Populära och svåråtkomliga har de alltid varit. Även detta är ett vin som har en stor marknad och trogen kundkrets i USA. Däremot tycks Robert Parker aldrig riktigt tagit dem till sitt hjärta. Även om han kan vara positiv i sina utlåtanden så har de riktigt höga poängen lyst men sin frånvaro. Lite taskigt kan jag tycka. Jag har alltid gillat firmans vin och tycker det är ett ganska typiskt och troget vin mot sitt ursprung. Modernister kan man nog inte heller anklaga dem för att vara. Läs gärna mer om en provad 1998a här som var ljuvligt god för drygt ett år sedan. Även Domaine du Vieux Télégraphe avstår prestigecuvéerna till förmån för sitt basvin. Förvisso säljs det emellanåt ett ”andravin” under namnet Télégramme. Tror det är från yngre stockar och från druvmaterial som inte riktigt platsar i standardvinet. Vill minnas att jag någonstans även sett en hänvisning till ett prestigevin någon gång., En engångsföreteelse om jag minns rätt. Det ska även tilläggas att man precis som Clos des Papes gör vit Chateauneuf du Pape. I vilket fall som helst tycker jag ofta att Vieux Télégraphe levererar över förväntan så därför kändes det kul att se om mina tidigare positiva intryck av 1999an skulle stå sig. En årgång som knappast anses som en av de stora, om än korrekt och godkänd. Även av detta vin sparades ett rejält glas till dagen efter för att följa utvecklingen.

1999 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape ”La Crau” är mörktdjup tegelröd i färgen och har faktiskt ungdomligast lyster i trion. Intensiv och vacker. Lovande! Så härligt typiskt Vieux Télégraphig i doften. Stor och animaliskt stallig med gödselhögen runt knuten. Ammoniak är faktiskt en koppling man kan göra. Det låter inte angenämt men tänk på det som ett naturligt inslag i lantbruket så blir det tydligare. Efter mycket luftning lugnar de vilda och djuriska dofterna ner sig till förmån för de mer typiska aromerna av Provence. En blommighet och garrigue samt viltkött med peppar. En mörk, rostad känsla av hav och tjära med rökig vedspis och bränt gummi. Så typisk och läcker doft. Precis som jag önskar mig. Ytterligare ett exempel på distriktets mångfald. Det här är en tredje variant som inte alldeles tydligt påminner om de övriga två. Visst finns det gemensamma drag men olikheterna är större. Fantastiskt. Dag två har doften lagt sig ytterliggare och är betydligt mer dämpad. Lite som en avslagen Julmust.

Smaken är först påfluget viskös och känslan i munnen är chockartad med klara drag av Portvin och söt, tung frukt. Klart fylligaste smaken av de tre. Inte lika lång och fruktsöt som Clos des Papes utan mer smak av lakrits och kryddighet. Mörka bär och ett lätt eldigt intryck i den aningen torra eftersmaken som har tydliga drag av mognad och starkvin. Mycket gott och läckert. Generellt är allt mörkare i detta vin jämfört med de tidigare två. Mörka körsbär. Jordgubbar kryddade med kanel. Fänkål och intensiva tanniner i den långa avslutningen. Kan man smaka Provence så måste det smaka så här. Kryddigt, eldigt och lantligt med ett nästan animaliskt inslag i smaken som känns så naturlig. Om något brister i smaken så är det den något frukttorra eftersmaken som ger ett lite för stramt intryck i ett annars superläckert vin. Hur gott som helst är det ändå. Kanske mest typiska vinet i trion? Kvällen efter är dock intrycket mer återhållsamt och mognaden har helt tagit över med resultat att det blir för torrt och fruktklent för min smak. Avslagen Julmust även i smaken.

Detta måste vara en 1999a som skiljer sig från schablonen. Den om en lättare årgång. Att spara vinet längre går säkert alldeles utmärkt men frågan är varför? Det är tillräckligt utvecklat och gott nu. Den något torrare stilen gör att det känns lite vanskligt med längre lagring. Visst går säkert ytterliggare fem år bra men sedan undrar jag om det blir bättre. Nu är ju Vieux Télégraphe just Vieux Télégraphe och om något vin från distriktet är känt för att tjusa sina anhängare så är det detta och ofta just för sin fina lagringsduglighet. Den gode Bob är fullständigt ute och cyklar när det gäller betyg på det här vinet. Ofta är han väl hård mot Vieux Télégraphe och jag tycker detta är oförtjänt. Jag tillhör supportrarna och blir alltid lika positivt överraskad när vinet serveras blint. Många gånger har olika årgångar passerat revy i våra vingäng och alltid är intrycken konsistenta och bra. Jag undrar ofta varför just Vieux Télégraphe hamnar lite i skymundan hos Parker? Först senare årgångar har belönats med den uppmärksamhet vinet förtjänar. Faktiskt är att jag har Vieux Télégraphe från den svaga årgången 1997 som smakar helt fantastiskt bra. Hursomhelst gav Parker vinet 88 poäng i december 2001 och ansåg det skulle konsumeras mellan 2005 och 2020. Jag håller inte alls med om betyget utan sätter lätt 94 poäng. För den fina mognaden, typisteten och den rakt upp och ned fina doften och goda smaken. Jättekul! Kanske skulle betyget bli lägre om jag tog i beaktande hur vinet utvecklad sig till kvällen efter. Nu tycker jag det är fel att resonera så för inte måste man spara vin i ett dygn. Om man isolerat ser till njutningen under dag ett så räcker det mer än väl.

Det här känns som en bra helg. För att summera den så var det skönt att få vara lite elak och kritisk i de tidigare inläggen men avsluta i någon slags positiv anda med två fantastiska viner från favoritdistriktet. Faktiskt är att det ett tag känns så bra att jag funderar på att ställa mig upp och precis som Nicolas Sarkozy gjorde när han stod som segrare i Presidentvalet, utbrista i…

Vive la France – Vive la République!

Just det! Den onde, den gode och den fule?
.
Den onde blir naturligtvis 2001 Château de Saint-Cosme, ”Valbelle”. Den elaka syran – uhhh…

Den gode blir ju helt klart 2000 Clos des Papes. Söta jordgubbar och choklad - mums…

Den fule blir således 1999 Domaine du Vieux Télégraphe. Som i den fula ankungen. Som sedan utvecklas till den vackraste av fåglar – svanen. Tyvärr är det väl så att resterna som konsumeras under måndagskvällen mer påminner om en annan svan – den döende svanen!

Tio Påvar!

Efter att ha levt rövare och skällt på Munskänkarna i diverse inlägg och kommentarer på grannbloggar, kändes det allt lite genant när det så dök upp en inbjudan till en alldeles fantastiskt lockande provning - Tio årgångar Clos des Papes.

Klart man vill prova!

Detta arrangemang anordnades av Specialprovningarna i Skåne (tidigare Specialsektionen) som enligt uppgift lär vara den enda av sin typ i landet. Att eldsjälen och ansvarig även är framgångsrik vinimportör med just Clos des Papes i portföljen gjorde ju inte upplägget sämre. Clos des Papes är för mig en gammal favorit och trotjänare. Årgångarna som provades var 2005, 2004, 2003, 2002, 2001, 2000, 1999, 1998, 1996 och 1995.

(Nu blev det tyvärr så att jag fick vatten på kvarn och diskussionen urartade till det mest märkliga anti Parker möte jag någonsin upplevt. Det enda som saknades var att bränna den Amerikanska flaggan! Ett tag trodde jag att kompisen skulle avvisas från lokalen i sitt försök att ifrågasätta de helt omdömeslösa kommentarerna om Parker. För att inte förstöra intrycken från provningen i sig - ägnar jag denna post helt åt vinerna. Det kommer en separat post, om det som skedde runt om kring provningen i övrigt för jag vill inte ta fokus från vinerna – vilket ju faktiskt är det primära. Fast bered er på ett ilsket inlägg senare.)

Clos des Papes ägs av familjen Avril med pappa Paul som styrman. Sonen Vincent verkar dock ha fått utökat ansvar senaste åren och läser man mellan raderna i Parkers recensioner av de senare årgångarna, kan man allt ana att Vincents tillskrivs lite av äran till de ständigt positiva omdömena. Redan 1896 började man sälja vin under etiketten Clos des Papes. Egendomen är på 32 ha med 24 olika parceller utsprida kring byn. Stockarna är relativt unga med en ålder om ca: 35år. Sedan 1989 avstjälkas druvorna helt. Tre olika viner produceras. En vit Chateauneuf du Pape, en röd Chateauneuf du Pape och en VdT ”Petit Vin d’Avril”. Om man deklassificerar vin säljs det till negocianter. Den röda baseras på 65% Grenache, 20% Mourvedre, 10% Syrah och 5% övriga. Det görs ingen specialcuvée.

Av de årgångar som fanns med har jag tidigare provat 2005, 2004, 2003, 2001, 2000 och 1998. Att 2003an är en favorit har nog den som följt bloggen förstått. Denna kontroversiella årgång, som en del undviker, vilket jag inte begriper. Visst finns det en ovanligt hög värme och koncentration i en del viner från denna årgång men i just Chateauneuf du Pape tycker jag det kvittar. De karaktärerna hör liksom till stilen ändå. De två yngsta årgångarna har jag provat ganska nyligen och 2005an känns väldigt bra men naturligtvis lite ung. 2004an har jag lite svårare för. Därför kul att se hur den står sig denna kväll. 2001an var det länge sedan jag provade och minnesbilderna minner om ett ”lätt” vin i strukturen och ett vin jag avstod från att köpa just därför – kanske får jag ångra detta efter kvällens smakprov? Årgång 2000 och 1998 har inte imponerat på mig. För torra, kärva och fruktklena för att passa min smak. Det lustiga är att just 1998an köpte jag på plats för åtta år sedan och då sjöng vinet. Jättegott och sötfruktigt samt mångas favorit på vår resa. Därefter har något hänt - antingen med min smak eller med vinets utveckling. Även detta en kul utmaning med kvällens provning.

För att kolla oddsen i förväg, så indikerar CellarTrackers medlemmar följande ranking (baserat på snittbetyget): 2005, 2001, 1995, 2004, 2003, 2000, 1999, 1998, 1996 och 2002.

Parker har följande ranking (baserat på sammanlagda provningar av årgångarna): 2003, 2005, 2004, 2001, 2000, 1999, 1995, 1998, 1996 och 2002. Lite svårt att jämföra och naturligtvis helt ovetenskapligt men de som skiljer sig är framförallt 2003an och 1995an, kanske även 2001an. Hur som helst – en riktigt kul och stimulerande utmaning att kasta sig över.

Tyvärr visade det sig att man bestämt sig för att köra provningen helt öppet, vilket betyder att vinerna serverades och provades i åldersordnig med yngsta vinet först. Jag gjorde mitt bästa genom att ”hoppa” mellan glasen för att försöka hitta en logisk ordning att bedöma vinerna. Det kan vara svårt när man sitter på facit att inte påverkas av förhandskunskaper. Vidare visade det sig att vinerna (trots upphällda ett par timmar i förväg) kom att behöva lång tid i glasen för att helt visa upp sina doftspektra. Då hade å andra sidan temperaturen i glasen ökat så pass att temperaturen drog ner smakerna. Inte optimalt.

En reflektion var att vinerna hade oerhört många gemensamma drag och att det snarast kändes som att årgångarna knappast påverkat vinerna annat än i mognadsgrad. Kanske ett gott betyg att man lyckas producera så pass jämn och likartad kvalitet men samtidigt lite ”tråkigt”. Kändes nästan som NV Champagne! Likartat och utslätat men ändå gott. Håller noteringarna kort för att inte tråka ut med för mycket upprepning.

2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Färgen är klar och ljust purpurröd. Varm, ”julkryddig” doft med drag av lite brända fikon och kola/choklad. Solvarm frukt och en aning mint. Smaken är ren och stor med söt frukt samt choklad, lakrits, viol och lite fikonmarmelad. Tanniner och eldigt avslut i eftersmaken. Gott, ungt och mycket lovande. Tycker 94 poäng känns bra.

2004 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Klar mörk purpurröd färg (tätare och mörkare än 2005an). Lite sluten doft. Kryddor och tobak med en lite rökig och rå ton av tjära. Viol, mörka körsbär och lite viltkött. Smaken är ren i frukten med tydliga tanniner och en viss beska i eftersmaken. Det blir lite för mycket örtig och vresig körsbärsfrukt för min smak. Lite kärning och stjälkiga gröna smaker med gummi och lakrits i den relativt korta eftersmaken. Vi är varnade för att just denna årgång är i en sluten fas och inte är helt optimal att prova idag. Det är också ett av de viner som ”vinner” mest på att stå i glaset och luftas. Jag gillar normalt inte 2004 som årgång och således är detta ett av de viner jag gillar minst. Trots detta ett gott vin och värt 91 poäng men det är först efter mycket ”luftning”.

2003 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 97 poäng.
Klar ljus purpurröd färg. Doften är varm och aningen bränd i karaktären med en rökighet som påminner om nytjärat rep. Syltig körsbärspaj och fikonmarmelad med lite dadlar. Smaken är ren och syltig med jordgubbar och fikonmarmelad. Kryddig med fina rena tanniner och gummi med viol samt lakrits i den otroligt långa harmoniska eftersmaken som sitter i länge. Jag tycker detta är riktigt gott men det tar en stund även för denna årgång att helt komma till sin rätt. Jag tycker som Bob – 97 poäng!

2002 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 88 poäng.
Klar lite tunn nästan tegelröd färg. Tryffel och svamp med lite oliver blir första intrycket i näsan. Läder, svag antydan till tjära med en vegetativ dammig och mineralig doft. Även en känsla av mandellikör. Smaken är lite stram med en eldighet och örtighet i körsbärsfrukten. Viol och lakrits i den friska och fina men korta eftersmaken. Faktiskt riktigt trevligt och okej för ett vin från en så svår årgång. Inte alls oävet. Jag sätter 89 poäng som smakar bättre än vad man kan tro.

2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Lite “oren” aningen tegelröd färg. Ganska sluten doft först med svamp, läder och rökighet. Ganska mogen och stallig doft. Oliver och örter med en söt doft av viltkött. Smaken är ren med tydliga tanniner och lakrits, violpastill med en lite syrlig körsbärsfrukt. Elegant men samtidigt eldig och besk eftersmak med en ”vresighet”. Detta är också ett av de viner som blir bättre ju längre det står i glaset. Dock är det lite för oharmoniskt för att jag ska ge mer än 92 poäng. Detta är ett av vinerna som många har som sin favorit. Jag tycker det underpresterar- eller så stämmer det inte med mina smakpreferenser. Jag avstod ju faktiskt inköp för flera år sedan.

2000 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Mörk lite lila/sammetsröd färg och inslag av tegelrött. Stor och riktigt sötmogen doft. Ammarone är det första man tänker på. Choklad, likör fikonsylt, med mandelmassa/marsipan. Kirsch! Smaken är ”tjock” med portvinsdrag och choklad med marsipan och körsbärslikör. Lång eldig intensiv eftersmak. Kanske lite alkoholtung i stilen för att vara helt harmonisk. Tycker ändå att 94 poäng känns helt okej. Det är ett av de roligaste glasen att återvända till under provningen. Självklart ett av de mer kontroversiella vinerna och många är tveksamma till hur det doftar och smakar. Klart mycket bättre än den flaska jag drack för ett år sedan – kul!

1999 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 94 poäng.
Klart och ljust purpurrött i färgen. Lätt örtig doft med stall och läder. Animaliskt och jordigt med mognad. Lite höstlöv och allmän känsla av Bordeaux i näsan. Mörka körsbär. Smaken är kryddig med kanel och sötmogen frukt. Gummi och violpastill. Lakrits och lite viltkött. Fin och lång eftersmak. Imponerande gott och klassiskt. Tycker 93+ poäng blir bra. Tror att vinet kanske till och med kommer att bli ännu bättre om några år. Detta är också ett av vinerna som många har som sin favorit tillsammans med 2001an.

1998 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 90 poäng.
Färgen är klar och svagt tegel/purpurröd. En varm och kryddig doft med syltiga toner. Jordgubbar, kanel, örter och läder. Lite choklad och kola med rökighet och lätt dammigt med en antydan till mint. Smaken är ren med sandiga tanniner och kanske en aning fruktklen i avslutet. Varm körsbärskryddighet med gummibeska, lakrits och violpastill som avslutas lite vresigt och syrligt åt vingummi till. Jag gillar inte helheten i vinet men det är värt 91 poäng. Vinet känns konsekvent hela kvällen och ändrar sig inte mycket. Någon har det som sin favorit tillsammans med årgång 2000.

1996 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 89 poäng.
Ljust tegelrött i färgen. Doften är örtig och mogen med en lätt ”kolanötig” arom (nougat?) . Te och källare med svamp och rökighet samt en ”grön” ton i slutet. Smaken är klen och uttunnad i frukten. Kryddig och mogen starkvinston med en syrlig frukt i eftersmaken. Beska, rotfrukter och oxidation i slutet som gör att Rioja känns nära tillhands. Har nog passerat bäst före datum men väl värt 89 poäng för att vinet känns harmoniskt i sin mognad.

1995 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 92 poäng (omprovat 2003). 94 poäng i första rapporten 1997.
Mörkt tegel/sammetsrött i färgen. Doften är stor med tydlig mognad. Svamp, tryffel animaliskt med viltkött och rökta kryddor. Läder, källare, lakrits och mineraler. Superhärlig doft! Kvällens vinnare aromatiskt. Smaken är mycket god med ren stram fruktighet och en balans som är fantastisk. Gummi och violpastill i den långa fina intensiva eftersmaken som avslutas med lakrits och mineraler. Jättegott! Absolut kvällens stora överraskning och jag slutar på 95+ poäng. Jag tror att vinet har mer att ge. Det som hindrar mig från att sätta 97 poäng som jag var uppe i ett tag under provningen är att de övriga vinerna växer under kvällen men det gör inte detta vin. Kanske faktiskt att det tappar lite med tiden och vid sista glaset har inget mera hänt – detta drar ner betyget lite från min sida. En höstkväll med lite gott vilt som tilltugg och en flaska av detta vin skulle sitta som en smäck – då tror jag också de 97 poängen kommer tillbaks.

En kul provning. Alltid roligt med en vertikalprovning men lite ”negativt” var att årgångarna var kända på förhand och att dofter och smaker var så lika varandra i alla årgångar. Spänningen försvann efter ett tag med undantag för 2003an, 2000an och 1995an som stack ut mest (enligt mig). 2005an blir säkert riktig bra om några år och faktiskt är att om det finns likheter med 1995an så kommer den om tio år att vara ett storartat vin.

Synd att diskussionen före och efter provningen blev så snedvriden och märklig att lite av det roliga och trevliga med vinprovningen i sig förtogs. Man kunde väl ha hållit en Clos des Papes provning rakt upp och ned – utan att dra in en massa tyckande om Parker, Wine Spectator, Amerika och vinjournalism överlag. Jag kommer att fylla på med en post om denna diskussion (eller ett bättre ord – monolog) som förkom under kvällen – var så säkra!

Oldies but Goldies!

Tja, viner från 1998 och 2003 är ju knappast oldies men vinerna i fråga är verkligen gamla i bemärkelsen historik och representation på vårt kära Systembolag. Både Clos des Papes och Domaine du Vieux Télégraphe känns som om de alltid funnits på Systembolaget som representanter för det mer traditionella Chateauneuf du Pape. Även Bosquet des Papes och la Nerthe får väl räknas till samma gäng och förr i världen (på den gamla goda tiden?) brukade även Beaucastel dyka upp som ett brev på posten. Är väl bara Mont Redon, Vieux Lazaret och La Fiole du Pape som varit trognare.

Det finns så ohyggligt mycket gott och kul vin från detta område och faktum är att på sista tiden har det även i vårt avlånga land börjat dyka upp lite nyare godbitar. Vi har nästan varit ett u-land med hänseende på bra modern Chateauneuf du Pape, i alla fall jämfört med Danmark.

Hur som helst, nu var det dags för två trotjänare att utmana varandra.

Blev så sugen på att prova en 2003 Clos des Papes att frestelsen tog överhand. Tänkte att det skulle vara kul att se hur den stod sig mot ett annat vin och valet föll på 1998 Vieux Télégraphe. Har följt bägge producenterna under hyfsat lång tid och just 1998 Vieux Télégraphe har fått mycket goda omdömen på sista tiden. Hade hittills inte vågat prova den eftersom tillgången varit ganska begränsad. Nå, nu var det i alla fall dags.

Efter dekantering och första provet så fick jag ånger. Var det verkligen lönt att försöka matcha 2003 Clos des Papes? Kändes som en match den skulle vinna på knock out! Typiskt tänkte jag, nu när man äntligen offrar en av 98orna så möter den övermäktigt motstånd.

Tänk vad fel det skulle visa sig vara efter många timmars provande. 1998 Vieux Télégraphe var som den där Duracell kaninen i reklamfilmen. Den bara ångade på och på, helt outtröttlig. Ju längre tiden led desto mer växte vinet. Fantastiskt!

Hade kampen fortsatt längre undrar jag om inte 1998 Vieux Télégraphe hade vunnit på poäng. Nu blev det inte så. 2003an från Clos des Papes vann på teknisk knock out. Intellektuellt vet i tusan om inte det äldre vinet trots allt var bättre. I vilket fall som helt bjöd utmaningen på stort nöje och riktigt, riktigt goda viner!

1998 Vieux Télégraphe har en klar mörk tegelröd färg. Doften är stor! Animalisk, stallig med tjära och massor av herbes de Provence. Mognad, lakrits, söt lite bränd ton och jordgubbssylt. Mycket typisitet. Väldigt fin och härlig doft. Det är just doften som gör helhetsintrycket så bra.

Smaken växer med tiden i karaffen. Väldig mycket gemensamma aromer med doften. Kryddig med animalisk stallig eldig känsla. Ved (om man nu kan smaka det) och tjära med rökig herbes de Provence karaktär. Mycket likörlik frukt i smaken, främst jordgubbar och mörka körsbär. Kirsch skulle nog Parker utrycka det. Violpastill och en aning beska. Sedan får jag, för mig den typiska, associationen med enbär och julmust! Även den för mig karakteristiska känslan av Stroh rom! Låter kanske konstigt men i vissa Grenache baserade viner kan jag få den lite unika kemiska karaktären, som för mig ger en association med Stroh rom.

Smaken är väldigt komplex och god men det är doften som verkligen sticker ut. Mer moget än såhär behöver inte vin vara för min del. Tror säkert vinet håller i många år till och kanske även utvecklas. Fast man behöver inte skämmas för att dricka vinet nu. Om det är mängden vin som får mig att tappa omdömet till slut och sätta 96/97 poäng, eller den rena glädjen över att prova så gott vin, vet jag inte men så bra tyckte jag det var. Jag var inte ensam om att dricka de två flaskorna vin om ni undrar (och de var igång i många timmar!).

2003 Clos des Papes är mycket mer mörkröd än det förra vinet. Doften är på sitt sätt väsensskild. Här handlar det om mer solmogna aromer, brända om man så vill. Det doftar söt varm frukt, jordgubbar i massor! Även lite gummi och viol. Det kommer marsipan och en kryddig rökighet senare. Kola, choklad och fikonmarmelad. Även te. Jag är ingen stor tedrickare men nog känner jag igen doften av Earl Grey!

Smaken är superkoncentrerad och generös. Det tar liksom aldrig slut. Solmogen frukt. Tjock viskös känsla med fikonmarmelad, nästan dadlar. Nötig och kola känsla med en vis eldighet. Rund söt eftersmak och så dessa underbara smaker som påminner om jul. Kanel, kardemumma och kryddnejlika. Mums! Fantastiskt gott!

Jag gillar detta vinet oerhört mycket. Trots sin lite extrema och varma framtoning är vinet så väldigt harmoniskt och gott. Jag tycker vinet påminner mycket om 2003 Clos Saint Jean Deux ex Machina, men med en sötare och elegantare framtoning. För mig är detta 98+ poäng. Kan tyckas mycket men för mig har detta vin allt jag kan önska mig. Det enda jag saknar är mognaden och en anings större komplexitet. Kommer det med åren och frukten och koncentrationen består, då blir det här ett perfekt vin!