Fast allt började ett par månader tidigare när hustrun och jag satt och funderade över sommarsemestern 2010 – vart skulle vi åka? Årgång 2008 i södra Rhône lockade ju inte lika mycket som 2007 men samtidigt är Frankrike favoritresmålet över allt annat så helt enkelt att bortse från landet i fråga är det ju inte. Varför inte Roussillon i år igen utbrast jag? Vi som trivdes så bra där förra året och livet var ju ganska okomplicerat med sköna bad och lagom tempo. Att sedan vinerna från regionen överraskade positivt gjorde ju knappast saken sämre. Alltså en favorit i repris och årets sommarsemester bar åter till Roussillon.
Ska man vara ärlig så är det de förstärkta vinerna från regionen som gjort sig mest berömda men att dricka ”uppspritad” druvmust är normalt inget för mig och därför borde resmålet egentligen inte passa mig - men ingen regel utan undantag som ordspråket lyder. Vinerna från Collioure imponerade ju stort förra sommaren så varför skulle inte historien kunna upprepa sig?
Pang på rödbetan och ett besök i byns La Maison des vins efter att ha installerat oss på rummet och lämnat resten av familjen vid poolen. Den trevliga och kunniga damen från förra året var på plats och visst mindes hon mig efter en kort uppfriskning av minnet. Det var då som temat i rubriken först kom över mig. Tänk vad mycket de vet om närområdet men vad lite de vet om världen. Då kändes det plötsligt bra att leva i ett land där kunskapen inte är begränsad av den lokala traditionen och kulturen. I Monopolland får vi ta del av all världens viner!
Vi kom att språka om Languedoc och Châteauneuf-du-Pape då det plötsligt slog mig hur okunnig man kan vara även om man lever mitt i verkligheten så att säga. Hon som spenderar dagarna i ända med det regionen erbjuder, jämfört med mig som kan välja och vraka från allvärldens hörn. I det läget kändes det ganska bra att ha ett aningen bredare perspektiv.
Fast ska man se till Roussillon som helhet så måste det vara den region i Frankrike som är mest komplett och självförsörjande. Man saknar inget – förutom mousserande vin då. Man gör söta vita och röda viner i allt från ungdomlig stil till kraftigt oxiderade varianter. Torra vita viner, rejäla roséviner och kraftfulla rödviner – allt man behöver för en komplett måltid och lyckad kväll. Är då detta den ultimata vinregionen?
Nja, kanske blir det ändå för mycket av allt men för lite av det goda så att säga. Visst görs det bättre söta viner från andra platser på vår planet. Självklart finns det fler spännande vitviner från andra delar av Frankrike och övriga världen - och bara drygt trettio mil norröver görs det ännu häftigare rödviner.
Är man då inte bäst på något? Jodå – godare och bättre roséviner har jag aldrig provat. För att citera en nyfunnen vän och vinhandlare i Collioure så kan man absolut inte likna Roussillons rosévin vid de bleka och grisskära varianterna från Provence – nej här handlar det om nästan ljusröda viner som får de enklaste röda Bourgogneviner att framstå som ett skämt.
Just ett skämt är den gamla skrönan i Folieklubben om damen på vinkursen som undrade vad man kunde äta till rosévin? Smörgåstårta svarade kursledaren varpå damen undrade om det verkligen passade? Nej, svarade han – men kvällen är ju ändå förstörd! Jag inser nu att han säkert inte hade smakat rosévin från Roussillon.
De vita torra vinerna är i mitt tycke väldigt spännande men också en aning likformiga. Feta i texturen med mycket tropisk frukt och en allmänt inställsam karaktär. Mer eller minde fat och då ibland en ganska burdus stil där träigheten emellanåt tar över. Fast när det lyckas som bäst är det viner som jag anser överträffar mycket i fråga om pris kontra kvalitet. Fast lite för lika varandra är de ibland och om jag får välja så är nog ändå Riesling intressantare, även Gewürztraminer för att inte tala om Pinot Gris och givetvis även Chardonnay när den är som bäst. Fast just den sistnämnda är en vinstil som Roussillons vita viner i mångt och mycket påminner om - och för dem som gillar Rhônedalens vita viner är garanterat Roussillon ett spännande alternativ. Kanske är det dags för Munskänkarna att lyfta in Grenache Blanc samt Grenache Gris och då samtidigt lyfta ut Silvaner och Savagnin ur betygskurserna?
De söta vinerna är ett kapitel för sig. Stilarna är så många och varierade att det inte går att generalisera. På sätt och vis kan jag nu förstå varför det är de förstärkta vinerna som gjort Roussillon berömt. Prisvärda är de sannerligen. Denna gång beslöt jag mig för att ge dessa viner en chans och det ångrar jag inte även om jag fortfarande tycker att mycket smakar som sockerlag och vinbål.
För mig som är rödvinsfantast är det trots allt de röda vinerna som lockar mest. Vinerna påminner mycket i sin stil om släktingarna lite längre norröver. Då tänker jag inte främst på Languedoc utan södra Rhône. Likheterna är slående och förmodligen beror det på druvsammansättningen. I Roussillon härskar Grenache med Mourvedre som tvåa även om också Syrah och Carignan förekommer flitigt. Skillnaden gentemot Languedoc upplever jag främst vara just de sistnämnda druvorna. Jag får ofta känslan av att man i Languedoc premierar Carignan men även Syrah. I Roussillon känns det som de två har en mer underordnad roll och oftare förekommer som komplementdruvor till främst Grenache. Mourvedre verkar ha en popularitet som endast Bandol annars kan stoltsera med. Man anser att druvan i sig endast ger bra viner om den växer havsnära – och det gör den ju onekligen både i Bandol, Banyuls och i Collioure.
Ska jag vara kritisk mot de röda så är det då främst att de ibland blir lite för grovhuggna och finesslösa. Goda är de men jag hittar inte riktigt samma komplexitet som exempelvis de flesta viner från Châteauneuf-du-Pape erbjuder men som också övriga Côtes du Rhône kan leverera. Många är lika bra men få är bättre än bascuvéerna från just Châteauneuf-du-Pape. Fast det finns de som verkligen lyckas och då är förhållandet pris kontra kvalitet svårslaget.
Vilka är då de heta producenterna?
Ja, det beror nog på vem man frågar.
Jag har sedan förra besöket ägnat det gångna året åt att försöka lära mig mer och även prova viner från just Roussillon lite oftare. En sak är vad man läser sig till och en annan är vad den egna smaken säger. Utan att säkert veta, så får jag känslan av att det i den norra delen av distriktet vuxit fram en grupp som hänger sig åt biodynamisk vinodling och ekologiska viner. Kommer man till Collioure och Banyuls så pratas det inte så mycket om detta. Inte för att jag tror att man har något emot sådan odling eller att det inte förekommer – utan snarast för att det inte verkar finnas något intresse av att marknadsföra vinerna som sådana. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men jag får någon slags bild av att man i norra delen är lite pretentiösare gentemot de mer avslappnade och jordnära vinbönderna i Collioure. Just det sistnämnda är nog så viktigt. Där är det faktiskt mest vinodling som gäller – få gör eget vin, det mesta tycks buteljeras under kooperativ och de som buteljerar under egen etikett är lätträknade.
För mig råder det ingen tvekan om att det är Collioure och Banyuls som är de intressantaste appellationerna. Eller egentligen skulle man kunna säga appellationen. De bägge AOCna omfattas av samma geografiska gränser och det är endast en fråga om man gör torrt eller sött vin. Så enkelt är det faktiskt.
Producenterna här är enormt vänliga och jordnära men också väldigt hängivna sina viner. Under senare år har det etablerats fler och fler producenter och många har kommit utifrån. Klart synligast är kooperativet Cellier des Templiers. Lite enklare viner och då främst under AOC Banyuls. För ett antal år sedan beslöt man sig för att satsa på lite exklusivare viner och då uppstod La Cave de l’Abbé Rous. I princip samma kooperativ men ett annat varumärke och lite mer kräm i buteljerna om man vill förenkla det hela. Man fick hjälp av Bordelaisen Dr. Alain Raynaud och snart var succén ett faktum. Själv tycker jag att vinerna från La Cave de l’Abbé Rous är mycket bra men inte riktigt i samma klass som vad en del andra presterar.
Hetast är nog Philippe Gard som kom till regionen 2000. Oavsett om man talar med vinhandlare, agenter eller producenter så framhåller man Philippe Gard som stjärnan i området och de viner han gör under egna etiketten Coume del Mas framhålls som det bästa Collioure kan erbjuda. Jag är beredd att hålla med. Detta år hade jag en osannolik tur och lyckades pricka in vistelsen just när den årliga vinfestivalen i Collioure gick av stapeln. Arton producenter på marknadsplatsen en söndagsförmiddag i juni och drygt trettiograders värme med jazzmusik som ackompanjemang – det blev en upplevelse jag sent ska glömma. Prestigelöst är bara förnamnet. För € 3.- fick man ett glas och därefter var det bara att ge sig på så många viner man hann med under drygt fyra timmar – allt i ett stort folkhav och under en stekande sol.
Just med anledning av detta anser jag mig ha fått en bra bild av de viner Collioure har att erbjuda och i det sammanhanget framstår Coume del Mas som den just nu hetaste producenten. Det vita vinet "Folio" anses av de flesta vara ett av de två bästa vita vinerna från distriktet. De tre röda cuvéerna framhålls av vissa som det bästa som görs, även om det säkert finns de som misstycker. Jag är beredd att ställa mig på supportrarnas sida. Lustigt nog skulle man kunna tro att Advokatens representant för regionen skulle samtycka men David Schildknecht tycks inte helt övertygad – trots smakrikedom och sötfruktiga viner (eller just därför?).
På bilden Philippe Gards samarbetspartner, Andy Cook:
Producenten som gjorde distriktet berömt tycks vara på väg i en neråtgående spiral. Omdömen i stil med att man inte kan skilja vinerna från defekta viner framkom på ett par ställen. Även antydningar om att man använder Medelhavsvatten för rengöring av tankarna och faten fördes fram. Lite sorgligt men jag kan förstå vad de menar. Mötet med Jean-Michel Parcé var inte lika muntert detta år. Hans Domaine du Mas Blanc tycks tappat tätpositionen man hade under 1990-talet och början av 2000-talet.
Det bästa vita vinet parallellt med "Folio" anses Domaine de La Rectorie göra. Deras "L’Argile" anses av många vara just bäst och det var något som gladde mig extra mycket att höra. Förra året så besökte jag producenten mer eller mindre av en tillfällighet och jag minns tydligt att jag då upplevde "L’Argile" som det i särklass bästa vita vinet jag provade. Tydligen fungerar det att lita till sin egen smak - även om man ibland har Bob som styrman. Producentens rosévin anses för övrigt också tillhöra eliten och om jag inte helt missminner mig, föll även den mig på läppen föregående år.
På tal om förra året så upptäckte jag då en producent som verkligen fångade mitt intresse. Givetvis stod ett återseende med Domaine St Sébastien högt upp på listan. Efter mejlväxling så träffade jag återigen Romuald Peronne och han var precis så kul som senast och dessutom lika entusiastisk. Precis som han antydde föregående år har man nu bytt namn på sina cuvéer och dessutom infört ett par nya. I ärlighetens namn imponerade inte hans 2008or lika mycket som 2007orna gjorde förra året. Inte så att vinerna var dåliga men de saknade det där lilla extra bettet som de hade 2007. Dock imponerade fatprovet av 2009 "Inspiration Marine" stort. Hundra procent Mourvedre från havsnära läge. Enligt Romuald hade Revue des Vins de France representant varit lyrisk över samma smakprov och utnämnt det till ett av årgångens bästa viner från Roussillon. Om någon trots allt skulle tvivla över mina slutsatser så höll jag i november förra året en provning med viner inköpta från 2009-års resa och som bästa vin utsågs just 2007 Domaine St Sébastien "Cuvée Alexandre" – kul att man inte är ensam om att ha god smak ; )
Årets upptäckt då? Ja det blev faktiskt två producenter som imponerade. Mer eller mindre av en slump provade jag ett vin från Domaine la Tour Vieille och blev ganska imponerad. Upptäckte att för en gångs skull verkade jag och David Schildknecht vara ganska överens. Beslöt mig för att utforska producenten vidare och det visade sig lyckosamt. Mycket bra viner till mycket rimliga pengar. Dyraste röda vinet kostade € 13.- och det får nog anses som ett fynd. Kanske aningen rustika och lite omoderna men väldigt välgjorda och hederliga.
Den andra producenten får dock förbli en hemlighet tillsvidare. Skulle jag en gång få för mig att bli vinimportör så vet jag vem jag skulle försöka börja inleda ett samarbete med… mannen på bilden! Fast det förblir nog mest en fantasi så det blir säkert ett senare inlägg om producenten i fråga.
Fler namn? Ja, en av de hetare tycks Domaine Madeloc vara. Pierre Gaillard, känd från norra Rhône, etablerade sig för några år sedan i Banyuls och han har fört med sig nytänkande och traditioner från Rhône. Lite annan fokus på druvor kan också vara en av anledningarna till att stilen skiljer sig något. I och med årgång 2008 tog dottern Elise över ansvaret och hennes 2008 "Serral" tillhörde en av mina favoriter på festivalen.
Côtes du Roussillon då? Ja här känns namnen mer välbekanta och den som alla framhåller (dock utan någon större entusiasm i rösten) är den kanske mest välbekanta producenten av dem alla – Domaine Gauby. Det verkar finnas en respekt för Gerard Gauby och hans viner men ingen tycks helt sympatisera med honom. Kanske har hans omtalade ego något med saken att göra eller så är det helt enkelt så att vinerna har sin högst egna och personliga stil? Jag besökte aldrig egendomen men provade ett av vinerna. 2006 Domaine Gauby, Côtes du Roussillon "Vieilles Vignes" som var ett riktigt läckert vin men i en stil som inte direkt skvallrade om sitt ursprung. Här handlar det mindre om sötfruktighet och rikedom utan mer om komplexitet och nyanser. Läckert men mer likt det man åstadkommer i Bordeaux och kanske även Bourgogne men mest likt av allt, tyckte jag vinet var en personlig favorit – nämligen Domaine du Pegau. I en vertikalprovning av Pegau undrar jag om någon hade hittat svartepetter. Förövrigt en producent (Gauby alltså) som Schildknecht är lyrisk över – rättvist eller ej får andra bedöma.
En producent som Schildknecht inte är helt lyrisk över (om än positiv), det är en producent som de insatta annars framhåller som ”the Star” – Herve Bizeul med sin Domaine du Clos des Fées. Alla tycks högakta Bizeuls arbete och med hans bakgrund borde man ju veta var skåpet skall stå. Jag besökte Clos des Fées och hoppas kunna återkomma med en mer detaljerad rapport men för att reta aptiten lite så måste jag skvallra om att vinerna var superba. I mina ögon är Schildknecht ute och snedseglar. Hans vita vin var resan höjdpunkt med avseende på vitt vin.
Fler då? Ja, det finns många. Namn som nämns bland de stora är Domaine Gardies, Mas Amiel (söta) och sedan finns det en uppsjö av lärjungar till Gerard Gauby som försöker överträffa hans viner och enligt vissa ibland lyckas med detta. Stormrika Bordelaiser som plöjer ner vinsten på bystan finns det också i form av Calvet-Thunevin. En producent som dock alla tycks vara överens om är Domaine de l’edre som på några få år har lyckats med sitt hobbyprojekt och etablerat sig som en av de hetaste producenterna i regionen. Tyvärr lyckades jag varken träffa dem eller få prova några viner under min resa men de finns representerade i Danmark, så skam den som ger sig.
Detta är bara ett axplock av producenter och att namnge dem alla är närmast omöjligt. På hemmaplan har jag provat en del under året men ingen värd att namnge med tanke på att samtliga ovan omnämnda framstår som bra mycket bättre.
För den som är sugen på att upptäcka mer rekommenderas verkligen ett besök i regionen och förutom trevliga och öppna människor erbjuds riktigt bra viner till humana priser. Dyrare än € 25,- för de röda och € 18.- för de vita behöver det inte bli och då får man mycket vin för pengarna. I de allra flesta fall räcker det med € 10.- till €15,- för en klart godkänd upplevelse.
Sist men inte minst – glöm all jämförelse med Languedoc. Möjligtvis förekommer dubbelnamnet i turistbroschyrer men inte i Katalanernas värld – det är bara Systembolaget och Munskänkarna som tycks tro det. Tyvärr också även en hel del etablerade vinkritiker från ”over there”.
För den som orkar vänta - kommer det (snart) mera!
