Antonio 1 – Bob 0, är lika med 97poäng - men även ett trolleritrick på högsta nivå!

Vi börjar med trolleritricket. Tänk er ett vin som tillhör eliten i sin appellation och dessutom år ut och år in, belönas med de finaste omdömen från de flesta håll. Så kommer då en mycket uppskriven årgång och vinet borde sälja slut lika snabbt som vatten i Sahara men istället går det i samma takt som att sälja is på Nordpolen.

Kanske lite överdrivet men faktiskt är att jag var ganska förvånad över hur länge 2010 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" fanns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Vinet lanserades förvisso i ganska stora volymer (360 flaskor) och först i en webblansering med kvoterade flaskor. Detta var i september 2012 och man fick beställa tre flaskor per person. Första överraskningen kom när vinet inte blev fulltecknat vid lanseringen och den andra när vinet inte ens sålde slut, när resterna sattes ut på hyllorna i butikerna. Förvisso kostade vinet en hel del (729kr) men med tanke på tidigare prestationer så förklarar detta ändå inte helt vad som skedde.

I september var vinet bedömt till 98-100 poäng från fat, av gurun Robert Parker. Dessutom hade ju föregående årgång belönats med 99 poäng och allsköns ros från de lokala svenska vinkritikerna. Den årgången sålde slut i rekordfart men varför fanns det då inget sug efter 2010an?

Så kom oktober och Parkers slutrapport för årgång 2010 i södra Rhône. Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes" belönades med hela 99+ poäng och nu tänkte jag att kvarvarande flaskor skulle försvinna från hyllorna – men icke!

Eftersom jag gärna ville fylla på förrådet men hade respekt för prislappen så väntade jag men bevakade noga rörelserna via Systembolagets hemsida. Om jag minns rätt fanns det länge ca: 120/130 flaskor kvar vid denna tidpunkt och jag kände mig ganska lugn. Så skedde då det som fick mig att på allvar börja tvivla på vinsamfundet samt även Robert Parkers trovärdighet men även hans enorma makt och genomslag på marknaden.

Jag tillhör dem som dagligen följer eBob och Bulletin Board. Även om forumet blivit lite tamare så är det fortfarande ganska underhållande att läsa trådarna. Efter Bobs Oktoberrapport drog så diskussionerna igång och vinerna samt poängen debatterades. Så var det plötsligt en person som i början av november kommenterade det märkliga faktum att just 2010 Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes", som fått 99+ poäng av Bob i den elektroniska utgåvan, faktiskt fått 100 poäng i den tryckta rapporten via snigelpost. Vad var nu korrekt och hur kunde det bli så här undrade alla?

Det var närmast komiskt att följa alla spekulationer men allra märkligast blev det när så det officiella uttalandet från The Wine Advocates kom en dag senare:

“Mr. Parker says the correct score is 100. The problem came about in the editing process and we apologize for that. The rating has been revised.”

Nu måste jag erkänna att detta lät ganska lamt och tveksamt. Nog verkade det som om detta var enklaste vägen ur situationen. Att uppdatera 99+ till 100 poäng i den elektroniska databasen var nod enklare än att sänka från 100 till 99+ poäng i den tryckta utgåvan…

Nu började det hända saker! Man kunde läsa om prishöjningar runt om i världen och folk började skoja om att vinet nu smakade mycket godare eftersom det fått ytterligare en poäng av Bob. Själv var jag mest orolig för det kvarvarande lagret på Bolaget - och det var en befogad oro.

Efter knappt en vecka var hela lagret slut. Jag minns att det fanns 114 flaskor i lager helgen efter men att på måndag morgon den 12:e november var allt borta. Enligt obekräftade uppgifter men från en pålitlig källa, var det en stor beställning som närmast tömde det sista av lagret. Förmodligen en investering med förhoppning om värdestegring på den internationella marknaden.

En sorglig historia och en som fått mig att tvivla över sakernas tillstånd. Själv tycker jag mycket om vinet och har druckit det vid flera tillfällen och även helblint i en provning. Detta har skett då vinet fått 98-100, 99+ samt 100 poäng och frågan man kan ställa sig är om vinet smakat olika? Självklart inte med undantag för den egna formen men några klockrena 100 poäng har jag aldrig känt, 2007an är i min värld fortfarande överlägsen - men det kvittar för vinet är enormt gott och har säkert en lysande framtid framför sig, oavsett poängen från Bob.

En annan sak som länge förbryllat mig rör ett fall med ett vin som även det borde ha flugit från hyllorna i rasande fart. Varför inte så har skett, har länge förundrat mig. Vet övriga marknaden något som jag inte vet, har jag ofta tänkt. Ett vin från den så haussade årgången 2009 och Bordeaux med 97+ poäng från Parker samt en i förhållandevis rimlig prislapp om 725kr borde ju inte stå i fem månader på landets Systembolagshyllor – vad är problemet har jag frågat mig?

Kanske beror det på att Systembolaget stavat vinets namn felaktigt och att konsumenterna helt enkelt inte fått träff i The Wine Advocates databas?

Kan det vara så enkelt att vinet är så okänt att ingen tar notis om det och att sökningar gett noll i resultat?

Det handlar om Jonathan Maltus återuppväckta egendom i Saint-Emilion vid det korrekta namnet Vieux Château Mazerat och inte Vieux Château Mazeret som Systembolaget felaktigt stavat det.

I publicerandets stund finns det 50st i lager på depån och 33st i landets tre Vinkällarbutiker. Kanske finns det även i lager hos importören men det har jag inte kollat. Det lanserades i oktober 2012 endast 120 flaskor vilket skulle betyda att det endast sålts 37 flaskor på fem månader (varav jag själv köpt några stycken till ikväll, så saldot var faktiskt högre när inlägget skrevs). Kan inte låta bli att undra…

Givetvis har jag provat vinet i fråga och kanske ska man inte förvänta sig stordåd från ett vin som nästan är nybuteljerat när de flesta Bordeauxviner bör ha minst 10år för att leverera någon som helst njutning. Fast provar man inte så får man inget veta.

Dessutom behövdes det motstånd och varför då inte från ett annat vin som även det belönats med 97 poäng fast då av Antonio Galloni och en helt annan världsdel

 

Spottswoode Cabernet Sauvignon från Amerika samt Napa Valley har ibland liknats vid Chateau Margaux i sin karaktär. Ett vin som även detta brukar sägas behöva flera år på rygg för att visa sig från sin bästa sida. Alldeles utmärkt som sparringpartner till Bordeauxen tänkte jag…

2009 Vieux Château Mazerat, Saint-Emilion Grand Cru är det mer slutna och knutna vinet av de två. Det finns inget av den årgångsgenerositet jag hoppades på utan istället känns det som en riktigt dum idé att ens ge sig på en flaska nu. Förmodligen blir det ett mycket bra vin med mognad och faktum är att vinet höll ihop väl över de två kvällar det provades. Sista glaset var godast och doftresterna i tomflaskan stannade kvar länge. Ska jag ge mig på ett betyg så får det bli 94+ poäng.

Just nu domineras doften av en ganska grön och örtig ton men också röda bär och en tydlig stallighet samt gödsel. Även lite läder och syltiga drag med inslag av kola. Även smaken är grön och ganska örtig men också stram med tydliga tanniner. Sedan körsbär och även lite tranbärsinslag som dock inte är oangenäma utan snarast ger smaken ett mer balanserat intryck.

2009 Spottswoode, Nappa Valley - St. Helena "Cabernet Sauvignon Estate" är absolut det mer tillgängliga men även elegantare av de två. Här känns det som att vinet redan är klart att dricka men belöningen om några år kommer att bli ännu mycket större. Visst finns det ett ganska tydligt inslag av nyavärlden men det handlar inte alls om någon fruktbomb. Istället är det väldigt mycket klassiska toner men med ett mer fruktigt inslag. Antonios betyg känns inte alls taget ur luften utan känns ganska pang på. Tror nog att de 97 poängen kan upplevas lite låga om vinet utvecklas åt det håll jag tror. Ett litet plustecken skulle jag nog vilja lägga till.

Idag är det främst aromer som crème de cassis, viol och mynta som dominerar men även vit choklad, kaffe och kokos finns med. En fantastiskt ren och koncentrerad smak med ungefär samma smaker som aromerna fast också marsipan och karameller med vaniljinslag.

Ledsen Bob - men den här matchen vinner Toni…

 

Antonio Galloni – Robert Parker 1-0

eller…

USA – Frankrike 1-0

När nu Antonio Galloni beslutat sig för att lämna sina kollegor och starta eget, kan man ju undra vad som ska hända. Troligen tar Bob själv tillbaks Kalifornien och det är säkert många som är glada över detta. Själv är jag lite vacklande. Tyckte jag hade börjat förstå mig på Galloni och tyckte nog även att han gjorde ett riktigt bra jobb i Kalifornien. Däremot har jag inte riktigt fått kläm på hans smak när det gäller Italienska viner. Här tycker jag att han svajar enormt mellan olika stilar och jag har inte riktigt lärt mig att förstå storheten i vissa av de viner han höjer till skyarna och vise versa.

Hursomhelst ska det bli intressant att se hur han lyckas och om han expanderar in i de områden jag följer mer frekvent, så kommer jag nog att börja fundera på en prenumeration. Kanske kommer han också att bidra till en bättre balans i vinvärlden och framförallt sans bland konsumenterna.

PS. Kunde inte låta bli att lägga med en bild på favorit t-shirten, inhandlad på plats! DS

Härtappat och därtappat!

I Sverige infördes den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen och samtidigt gör världens första atomubåt sin jungfrufärd. Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister och Västtyskland utropas till självständig stat samtidigt som de allierades ockupation av Österrike upphör. Fast störst av allt är kanske att motboken avskaffas efter 40år och alla över 21år får köpa hur mycket de vill på Systembolaget. Året var 1955.

Visst får man perspektiv och kanske borde stunden högaktas mer än vad vi gör ikväll. Det är inte varje dag på året man drar korken ur en flaska vin från 1955 – inte i vårt hem i alla fall. Jag brukar hävda att gammalt vin inte är intressant bara för att det är gammalt utan det måste smaka gott dessutom – vilket alltför sällan sammanfaller enligt mina erfarenheter.

Samtidigt har jag under senare år alltmer börjat uppskatta mogna viner - inte så mycket för att de är gamla utan mer för att de utvecklade och sekundära aromerna samt smakerna alltmer tilltalar mig. Jag ska be att få återkomma i ämnet och utveckla en del tankar om detta i ett senare inlägg.

Eftersom just denna butelj uppvisar en tämligen tveksam kork som sitter betänkligt lågt i flaskan och dessutom varken egendomen eller årgången tillhör de mest prestigefulla fattas beslutet, helt utan ångest, att vinet måste provas – må det bära eller brista. Samtidigt med vetskap om att det inte är sista chansen att prova vinet känns det ganska befriande att smutta på vinet undertiden kvällens måltid lagas – helt prestigelöst faktiskt och just med avsaknad av heliga ritualer och stora förhoppningar blir resultatet över förväntan. Kvällens medelpunkt är egentligen ett helt annat vin som dessutom är vitt till färgen och hela 54år yngre.

Trots det till det yttre tveksamma utseendet sitter korken ganska hårt i flaskhalsen. Visst sitter det ett rejält lager av mögel och smutts på ovankanten och korkens färg är betänkligt mörk och infärgad. Dock är det inga problem att få ut korken ganska hel och utan en massa smulor i flaskan. Så långt allt väl och första sniffen är mycket lovande men färgen antyder att nu kan vad som helst hända.

1955 Château L'Enclos, Pomerol har en ganska ljus och tegelröd färg med dragning år orange. Doften är direkt stor och härligt utvecklad. Choklad, kola, kanel, kardemumma och läcker rökighet. Stall, läder, tryffel och övermogna jordgubbar. Örtighet samt en svag antydan till grön paprika samt medicinalton med inslag av gasbinda. Det finns ett drag av Sydafrika så som oftast i Bordeauxviner men samtidigt renare och mer nyanserat. Efter mer än sju timmar så är doften helt oförändrad och lika intensiv. Mycket imponerande och absolut läckert.

Smaken är len med inslag av mogna jordgubbar och hallon men också friska körsbär. Sammetslent men samtidigt påtaglig syra och mjuka tanniner med inslag av torkad frukt. Örter och ett visst inslag av grön paprika samt mynta. Gott men knappast intensivt – kanske läskande.

I ärlighetens namn har jag noll koll på egendomen i fråga men någon högre status har den nog aldrig haft. Enda vettiga informationen jag lyckats hitta om egendomen (utan att leta i timmar) hittade jag här.

Hur summerar man det här? Tja, som komplement till en trevlig middag med fler viner och fler maträtter hade nog intrycket blivit en aning högtidligare. Nu smakar det som vilket hederligt och moget rödvin som helst. Doften är naturligtvis läcker men smaken är sådär lagom neutral att den inte lämnar några djupa spår. Fast betänker man att innehållet faktiskt är hela 57år så framstår det plötsligt som ganska imponerande. Helt blint hade jag nog aldrig gissat på något äldre än en halvbra årgång från 80-talet. Möjligen avslöjar färgen en del men doften och smaken är imponerande ung för sin ålder. Räcker detta då för att man ska bli lyrisk och hävda att alla dessa unga Châteauneufer i källaren är en felsatsning? Nej, absolut inte men som omväxling är det ett härligt inslag i vardagen och utan perspektiv blir tillvaron alltför tråkig. Det blir 89 poäng som kanske kunde ha blivit 90/91 med en matchande köttbit till.

Mer mogna och gamla viner är att förvänta inom en inte alltför snar framtid på bloggen. Delvis då det slumpat sig så att vi provat lite äldre viner i olika sammanhang men också för att möjligheten helt oväntat uppenbarat sig via en väns bekanta. Ett stort tack till denna vän för omtanken och möjligheten att få ta del av skatten!



Kvällens huvudnummer 2009 Diatom, Santa Rita Hills "Huber Chardonnay" blir dock lite av en besvikelse. Det är tredje smakprovet i ordningen och tveklöst det minst intressanta. Första buteljen för 1 ½ år sedan var absolut i 94+ poängklass och i höstas ungefär lika bra i en blindprovning – kvällens butelj är dock mer oinspirerad även om den är korrekt. Primär i doften och en aning intetsägande i smaken men ändå lovande fast med en del betänkligheter i bakvattnet. Robert Parkers 97 poäng känns absolut inte närvarande ikväll. Det blir dock 92 poäng och hade det inte varit för det störande inslaget av jäst i doften så hade det kunnat bli ett aningen bättre betyg.

Får man som avslutning bjuda på en riktig smällkaramell och hundrapoängare i form av en tokrolig låt som vid första lyssningen på radion satte ett outplånligt avtryck…



Ordning eller oreda...

Att årgångar spelar roll är nog självklart för alla vinälskare. Trots att 2007 i Spanien inte är den mest minnesvärda årgången lockade vinet till ett smakprov. Det är inte varje dag som Clos Erasmus degraderade droppar finns tillgängliga.



Fel kan alltid ske men nog är det konstigt när så fundamentala fakta som årgång blir uppåt väggarna. Att 2009 i Spanien är en mycket bra årgång har nog de flesta noterat och att 2007 är något mindre intressant vet också många.

Jag bestämde mig ändå för 2007 Laurel. Trots en svagare årgång lockade vinet till ett smakprov. Ganska snart funderade jag på hur vinet skulle smaka i en lysande årgång som 2009 – inte visste jag då att det var just den årgången jag hade i glaset.

Efter en koll på importörens hemsida stod det klart att det var just 2009 det handlade om och även om etiketten är svårläst stod det klart om ej tydligt 2009 på den samma. Korken visar även den att det är den två år yngre årgången i buteljen. Eftersom jag aldrig provat 2007an så kan jag inte jämföra men 2009an kan jag beskriva som följer:

2009 Clos Erasmus, Priorat "Laurel" har en mörk men klar och blåröd färg med vacker lyster.

Om man funderar på hur volatil syra kan upplevas är detta vinet ett bra exempel. Doften är stor och söt med karaktär av ljus choklad, nagellack, smörkola och vanilj. Örtighet och tobak med mynta och rök samt surkörsbär och något som kan liknas vid minerallitet och vägdamm. Kanske även en dos kokos.

Smaken är ren och frisk med ett bärigt anslag. Körsbärspraliner doppade i choklad, kaffe, svartvinbär och först ganska markerade tanniner. Påtaglig syra, viss beska och en aning råhet i eftersmaken drar ner helhetsintrycket något. Gott men utan den där riktiga wowkänslan.

Att detta handlar om ett ungt vin är uppenbart och kanske är det på tok för tidigt att ge sig på ett definitivt omdöme men några 94-97 poäng som Jay Miller gett hittar jag inte. Däremot 93 poäng kan jag sträcka mig till. Absolut ett korrekt vin från distriktet men det räcker med detta smakprov.

Lustigt att Systembolaget med sina rigorösa kontroller och byråkrati missar en så självklar sak som årgången. Det borde ju finnas mängder med medarbetare som borde upptäcka den felaktiga årgången.

För er som missat den helt fantastiska berättelsen om terapeuten Dag så rekommendera ett snabbt besök på SVT Play innan det är för sent. Förutom den enormt fascinerande berättelsen så är musikvalet i världsklass. Kanske inte en serie för alla men ge den en chans.

Senaste 11 månaderna har varit ganska jobbiga. Förutom en sedan 15 år sjuk fader så blev min mammas demens mycket påtaglig för snart ett år sedan. Att som ensamt barn sköta sina föräldrar är knappast något som främjar vinbloggandet men kanske lugnar det snart ner sig en aning och då hoppas jag kunna återkomma med en mängd härliga och spännande vinrapporter.

Satan i Gatan eller den Blå vägen hem?

Nystart...

Sedan kunde man önska att Systembolaget kunde skilja på 2007
och 2009 – i alla fall i Spanien.

Snart kommer det mera godis… Delas -2006 eller 2009?

Har ni sett Dag? Om inte måste ni skynda ikapp – bästa musiken
just nu…

Älskar dig Mamma!

Buskul – Ett gott slut!

Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…

Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:

För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.

"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."

Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?

Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.



Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har först en ganska ljus och påtagligt utvecklad färg. Sedan både mörknar och tätnar färgen i glaset och även om kanten är lite brun så är färgen tätare.

Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.

Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?

Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!

Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.

Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.

Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka

Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!

Ett år för Mourvèdre?

Jag tror mig ha en ganska klar och bestämd åsikt om 2009 i södra Rhône men när det gäller vin kan man ju som bekant aldrig vara riktigt säker. Hursomhelst grundar sig mina åsikter på ett hyfsat stort underlag av provade viner från årgången och regionen. Sedan har jag försökt läsa så mycket det går om andras åsikter och dessutom hade jag nöjet att träffa ett antal vinprofiler från Châteauneuf-du-Pape i våras. Deras bild av 2009 var lustigt nog inte alls med varandra överstämmande – de utryckte faktiskt ganska olika åsikter.



Robert Parker väger givetvis tungt när det kommer till södra Rhône och spänningen var stor när han för några veckor sedan släppte slutomdömena för vinerna från 2009. Inte helt oväntat höjde han generellt upp betygen och det var tillslut nästan som vanligt med ros till ”the Usual Suspects”. Själv blev jag dock lite överraskad då jag för första gången har en något annan syn på det hela och vem som får rätt återstår att se – troligtvis väger Bob tyngst.

Parker tycks ha förförts av viner med stor andel eller ännu vanligare, helt dominerande del av druvan Grenache. Min egen uppfattning är att det är vinerna med betydande andel Mourvèdre som är vinnare. Jag upplever att druvan ger stadga åt vinerna och att de är betydligt friskare i sin stil. Parker tycks istället ha hängt upp sig på tanninerna och det rustika inslaget. Nu finns det givetvis undantag som alltid men min generella bild är att han föredrar det fruktsöta som kommer med Grenache. I mitt tycke har det gått lite överstyr med just den saken i 2009. Jag har sällan upplevt en så tydlig sötma i distriktets viner som jag gjort i flera av de druvrena Grenachevinerna från just Châteauneuf-du-Pape. Faktiskt är att det i min smak blir lite för mycket av det goda.

Jag har nog provat ett hundratal viner från 2009 och södra Rhône under året och även om flertalet varit i sammanhang så som vinprovningar och festivaler, har det bestående intrycket av att Mourvèdre behövs, varit väldigt tydligt för mig. Dessutom tror jag att de vinerna även kommer att hålla i längden till skillnad från några av de rena Grenachevinerna som i mitt tycke sänder ut tydliga varningssignaler, så som hög alkoholhalt och mycket sötma, i nivåer som får 2007 att framstå som återhållsam. Tyvärr har vissa viner från just den årgången fortsatt att spöka och har man haft den upplevelsen blir man inte lugnare av vad 2009 indikerar. Om någon har fått för sig att 2009 är en mer klassisk och mindre voluminös årgång än 2007, så är det nog hög tid att tänka om. Att vinerna är goda råder det dock ingen tvekan om men hittills har jag endast smakat ett vin som jag upplever bättre i 2009 än 2007 – allt annat har annars varit att föredra i den två år äldre årgången – bortsett från de mystiska och udda exemplaren då.

Några andra röster om 2009 då?

Vincent Avril som äger Clos des Papes har uttalat sig så här: "2008 was the year of the vigneron, but 2009 was the year of the winemaker. I got my tannins ripe, but the sugars were so high the yeasts struggled a bit and the fermentations were very long. If you ferment too quickly the wines won’t be complex".

Vinrecensenterna Jancis Robinson och Julia Harding har bland annat skrivit som följer:

"There are some lovely wines among the hundreds described below but my tastings of 2009 Châteauneuf reds was not unalloyed joy and there are also wines that were a trial to taste. Summer of 2009 was exceptionally dry in Châteauneuf, which resulted in very low yields and some grapes were clearly so unusually small that there simply wasn't enough juice. Such wines tended to be dominated by very drying tannins on the particularly abrupt finish and often had a lack of real fruity core. Indeed some of these wines present an argument against any direct relationship between low yields and quality. There were also a few wines that smelt overripe - though rarely ridiculously so - and simply had not enough freshness to make them a pleasure to drink.

There were many wines that tasted as though they still contained some unfermented sugar. The odd one tasted as though it had been acidified. "

Att fråga en vinmakare om den aktuella årgången kan ibland kännas meningslöst och ofta med tomma ord som svar. Tänk själv om man skulle fråga Volvos chefdesigner om den nya modellen. Hur troligt är det att man skulle få svar som: Vi är inte alls nöjda med resultatet. Det som såg så lovande ut på ritbordet och i konstruktionsfasen blev helt fel. Det blev en riktig skitbil tillslut. Föregångaren var mycket bättre.

Det känns knappast troligt att man skulle få det svaret och likadant är det med vinmakarna. De måste ju sälja sitt vin oavsett om årgången är bra eller ej. Då hittar de gärna på klyschor som att det är en intressant årgång eller en årgång att dricka nu etc. Ändå kan man inte motstå att fråga när man får chansen och alltså tog jag tillfället i akt att fråga fyra profiler från södern om just deras åsikt.

Thierry Usseglio från Domaine Pierre Usseglio utryckte att deras 2009or är seriösa viner som ska lagras länge samt är mer strukturerade och mindre lättillgängliga än den enligt honom lite för generösa årgången 2007. Nja, efter att ha provat både bascuvéen och Cuvée de mon Aïeul vid tre respektive två tillfällen är jag inte övertygad. Inget av vinerna imponerar och jag måste säga att jag till och med upplevde dem som lite glesa. Kanske kommer de att ligga till sig men jag avstår den chanstagningen. Det vita vinet tillhör dock en av höjdpunkterna.

Baptiste Grangeon från Domaine de Cristia menade helt oväntat att 2007orna var alltför raka och strömlinjeformade medan 2009orna erbjuder en mycket yppigare och rikare frukt! Jag kan hålla med. Efter att ha provat dem några gånger och dessutom följt Cuvée Vieilles Vignes samt Cuvée Renaissance parallellt under två kvällar så kan man verkligen tala om rikedom. Standardcuvéen är dessutom riktigt bra. De två specialcuvéerna tillhör absolut de bättre vinerna bland dem jag testat. Dessutom blir skillnaderna tydliga när man följer dem parallellt över två kvällar. Mourvèdren i Cuvée Renaissance gör vinet mycket fräschare och mindre syltigt gentemot den Grenache-rena Cuvée Vieilles Vignes som nästan får Amaronelika toner efter hand. Gott är det dock men jag föredrar Cuvée Renaissance vars 90+ poäng från Robert Parker är rena skämtet – har karlen mist förståndet?

Vincent Maurel från Clos Saint Jean har i vanlig ordning belönats med överbetyg från Parker och då skulle man ju kunna tro att allt är frid och fröjd. Fast istället uttalade sig Vincent om 2009 så som en mellanårgång! Han var inte riktigt nöjd och menade att den höga sockerhalten i druvorna utgjorde ett problem som de sällan upplevt. Aldrig har de buteljerat så sent på grund av att sockret inte ville jäsa ut. Han menade att 2009 var problematisk. Nu tycker jag inte det varit något fel på det jag har smakat och bascuvéen är riktigt god. La Combe des Fous var väl okej men inte i nivå med 2006 eller 2007. Deus-ex-Machina riktigt läcker men också klart udda mot tidigare årgångar. Så Amaronelikt hat jag aldrig tidigare upplevt vinet men nu var det också ett fatprov, vilket kan ha påverkat intrycket. Här har vi just ett vin där regeln om undantag gör sig gällande. Trots hög andel Mourvèdre så upplevde jag vinet lite tungt medan Parker drog i med 99 poäng. Vincent är förövrigt en underbart trevlig figur och helt chosefri. Ärlig verkar han dessutom vara. Att sedan se honom bära Philippe Cambies väskor på vägen ut från festivalen var en skön syn. Det syntes vem som bestämmer…

Just Philippe Cambie bjöd på både Les Halos de Jupiters utbud men även Calendal från sin egen vingård. Cambie var nog mest neutral av dem alla. Enligt honom påminner årgången om 1989 med skillnaden att med dagens moderna metoder är vinerna drickbara omgående. Just 1989 tillhör annars de årgångar som brukar betraktas som tanninrik och långsamt mognande och just tanninerna var något som Cambie påtalade som typiskt för 2009. Hans viner från Les Halos de Jupiters projektet var alla goda men allra bäst var Calendal, ett vin gjort på… just det – 50% Grenache och 50% Mourvèdre. Klart mest prisvärd av alla viner och dessutom ruskigt god.

Vad har då varit godast? Ja, den frågan är ganska enkel att besvara. Allra godast har jag hela tiden tyckt att Isabel Ferrandos prestigevin Collection Charles Giraud varit. Jag har druckit mångt fler flaskor av det vinet än vad jag borde och Parkers 95+ är ohyggligt konservativa enligt mig. Ett vin med ca: 40% andel Mourvèdre.

Om Mas de Boislauzons Cuvée Quet lever upp till det fatprovet i mars lovade, så kommer nog det vinet ändå att vara årgångens vinnare. Kanske rentav bättre än 2007an.

Mest uppseendeväckande i Parkers rapport var nog ändå betygen på Domaine de la Janasse bägge specialcuvéer. De prover jag fick i mars var nog inte helt representativa, för några 98 respektive 99 poäng, kunde då inte jag skönja. Kanske kommer intrycket att ändra sig till nästa gång.

Mer om vinerna ovan finns här.

Givetvis tycker jag att vinerna totalt sett varit goda och inte för en sekund har jag funderat på att vända regionen och vinerna ryggen men däremot kommer inte jakten att bli lika intensiv den här gången. Mitt råd - till den som vill ha det - är att satsa på några noga utvalda godbitar och fyll sedan på med viner från de enklare appellationerna, så som Côtes du Rhône och varför inte Vacqueyras. Mycket vin för pengarna.

2010 då? Ja, de smakprov jag testat har varit lovande men inte så omtumlande som vissa gjort gällande. Visst finns friskheten och syran där. I en provning under hösten med 6 viner från Rasteau och 6 viner från Vacqueyras så var tio från 2009 och en från 2007 samt en från 2010. Gissa vilka två som stack ut…

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över Robert Parker. För första gången under de år jag följt honom och då speciellt med tanke på södra Rhône, så måste jag erkänna att jag kände en viss matthet. Det kändes inte så avgörande som tidigare och inte heller så omvälvande att ta del av hans omdömen. Så här några veckor efteråt har jag nästan glömt bort händelsen som jag annars så förväntansfullt väntar på. Har jag månne kommit till ett vägskäl eller börja man känna regionen så väl att hans åsikt inte längre betyder lika mycket? Inte vet jag men lite tomt och vemodigt känns det allt.

Söta elände – 2009?

Omtag och famntag!

När det kommer till vin så finns det inget som gör mig så upprymd som att prova ett vin man tidigare blivit djupt berörd av – spänningen, förväntan och minnesbilderna - tillsammans gör de att jag njuter extra mycket vid ett sådant tillfälle.

Just ett sådant tillfälle inföll för ett par veckor sedan då jag ånyo provade två viner som jag verkligen gillade första gången jag provade dem. Sedan har jag faktiskt provat det ena av vinerna ytterliggare två gånger. Första gången jag hade nöjet att prova vinerna var en mörk kväll i mars och då i sällskap av ytterliggare fyra viner. Det rör sig om slattarna jag fick från Bristly Wine Agents sortimentsprovning i Stockholm. Två kvällar senare och sextio mil söderut satt jag då med sex PET-flaskor och drack slattar som producenterna haft med sig till Sverige. Gratisprover skulle kanske någon vilja kalla det men för mig handlar det om vänskap. Jag har haft nöjet att lära känna Gabriel och umgås privat med familjerna samt även prova vin tillsammans. Med tanke på Finare Vinares inlägg och den ganska hätska debatten som följde så kan det vara på sin plats att förtydliga detta. Jag har dock ingen som helst tanke på att "skriva upp" viner från hans sortiment om jag inte gillar dem – jag har en ganska rättfram syn på detta och precis som Fantomen så är jag hård mot de hårda!

Allvarligt talat så har jag aldrig blivit erbjuden varuprover från något håll och inte heller har jag sörjt över detta. Dessutom är vinerna jag skriver om oftast slutsålda eller svåra att få tag på och inte heller tar jag mig på sådant allvar att jag tror mig skapa hype eller efterfrågan på marknaden. Därför tänker jag helt utan omsvep hylla de viner jag gillar och just ett sådant tillfälle är det idag:



2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en ljus och klarröd färg. Doften är söt av bär så som jordgubbar och hallon. Grillade toner med tydlig örtighet och kryddighet. Garrigue, lakrits, mjölkchoklad och vanilj. Nötter, kolasnören, kokos och Kirsch med en parfymerad avslutning. Allt en Grenache ska dofta!

Smaken är lika druvtypisk med hallon, jordgubbar och Kirsch i en bärig och syltig stil. Vanilj, aprikoser, ljus choklad och kryddighet med en antydan till slånbär mot slutet. Efterhand mer torkad frukt och något som för mig kan vara urtypiskt för distriktet – Stroh Rom. Gott såklart!

Kanske tycker jag att vinet inte till fullo svarar upp emot mina höga förväntningar men inte heller gör det mig besviken. Det är ett fantastiskt charmigt vin i en klart hedonistisk stil och man måste ha en karaktär som Fantomen för att stå emot det här. Visst är vinet modernt och förföriskt men denna gång tycker jag nog att jag upplever ursprungskaraktären tydligare gentemot förra gången. Gott är det och dessutom i en tillgänglig stil. Kanske ingen långliggare i källaren men det är knappast något problem – det finns liksom inte mycket att vänta på. Aningen dyr i inköp gentemot en del andra viner men samtidigt är det lite av en raritet så är man biten av distriktet och druvan är det inte mycket att beklaga sig över. Denna gång blir det 94/95 poäng vilket är ett snäpp lägre än senast.

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en ljus och klar purpurröd färg. Doften är enormt stor med inslag av grillat kött, nyrostat kaffe, choklad och örter. Primär frukt och bärighet med jordgubbar, hallon, blåbär och Kirsch i mängder – närmast syltighet. Mineraler, rök, tobak och cigarrlåda efter flera timmars luftning. Nötter och grillkol samt tuttifruttikarameller. Blommig och parfymerad med violpastill och vanilj. En underbart sensuell och förförisk doft. Även en aning gödselstack som pikant krydda mot slutet.

Smaken är ren och intensiv med en tydlig hetta av alkohol. Inte så störande som man kan tro då allt bärs upp av en intensiv fruktighet och bärighet. Jordgubbar, hallon, Kirsch samt aprikospuré med lakrits och karameller – allt blandat med lavendelkulor. Peppar och kolaremmar i en lång och massiv eftersmak. Honung och mandellikör i en allt tilltagande eftersmak av enbär och lagerblad. Enormt läckert.

Jag är så såld på det här vinet. Jag har svårt att sätta fingret på vad det exakt är som tilltalar mig. Förmodligen är det mystiken och sensualismen i vinet som gör att jag är så betagen av dess karaktär. Det kan säkert upplevas som för mycket och för sötsliskigt för vissa medan andra säkert förfasas över eldigheten och det helt felaktiga intrycket av lagring på nya fat (vilar på 3-5år gamla demi-muids). Det finns en modern känsla även i det här vinet men egentligen är det ganska traditionellt. Om jag ska vara typiskt svensk och gnällig så kan jag uppleva att vinet är så gott och inställsamt att det säkert finns en hake. Blir det godare och mer komplext?

Strunt samma – om man bara lever i nuet och bortser från analyser om mognad och utveckling samt sekundära aromer så är detta vinet essensen av just vin. Det är förföriskt gott och njutbart. Senast jag blev lika tagen av ett vin var då jag första gången provade 2005 Noon Eclipse. Det var en närmast religiös upplevelse som sällan har upprepats. När jag hällde upp ett glas "Charles Giraud" till hustrun, som helt ovetandes om vad som var i glaset, utbrast "är det Noon?" blev jag helt övertygad om min egen upplevelse – det här är lika uttrycksfullt och läckert som det Drew Noon åstadkommer i sina bästa stunder.

Är det då 100 poäng? Kanske. Fast ska jag vara helt ärlig så gnager något i bakhuvudet och antyder att detta nog ändå är för bra för att vara sant. Därför räcker det återigen med 97/98 poäng – fegis som jag är. En dag kommer kanske dessa att kännas löjligt låga eller helt uppåt väggarna… men just nu får det bli min samlade bedömning.

Har det jag skriver något värde? Ja, det är ju upp till er som läser. Jag ska därför även tillägga att jag till dags dato provat ett tjugofemtal till trettiotal viner från 2009 och södra Rhône. Av dessa tillhör "Charles Giraud" absolut topparna (provad fyra gånger).

Music maestro – en annan favorit. Världens bästa musikvideo – garanterat!

Rödare och stramare – mer klassisk?

Att svara på den frågan låter sig knappast göras med bakgrund av bara några få smakprov men det är nog så som årgång 2009 i södra Rhône har utmålats – mer klassisk helt enkelt. Mina egna erfarenheter var tills i onsdags begränsade till några enstaka smakprov av framförallt viner från den lite enklare appellationen Côtes du Rhône. Enkla kan man dock inte beskylla de sex smakproven för, som transporterades i de förvisso ganska spartanska (men fullt funktionsdugliga) PET-flaskorna, från Kungliga Hufvudstaden. Barnen tyckte det såg ganska kul ut men innehållet var långtifrån läskeblask och mineralvatten. Det rörde sig nämligen om rester från Bristly Wine Agents provning i måndags och närmarebestämt om de såkallade prestigecuvéerna: "Cuvée Pure", "Colombis", "Cuvée Chaupin", "Cuvée du Quet", "Collection Charles Giraud" och "Vieilles Vignes"

Jag kände mig nästan som Askungen i måndagsförmiddag och intalade mig att ”vad är väl en bal på slottet…” att missa både vinerna och mötena med producenterna som alla var på plats kändes ganska bittert. Nu var det knappast aktuellt att försöka ta mig de 60 milen till Stockholm även om det ett tag fanns en svag förhoppning. När jag så insåg att det var måndag och att jag inte var där, beslöt jag mig för att lite på skämt men ändå med ett visst hopp, skicka ett SMS till Gabriel. ”Spar på slattarna och skicka dem till Malmö” löd budskapet. Jag trodde väl inte riktigt på upplägget men några timmar senare dök svaret upp som kort och gott löd ”jag fixar det”. Snacka om att bli glad!

Nu fick jag då chansen att prova några av vinerna och även om jag missade mötet med producenterna så känns det mer än bra. Men hur bra är då vinerna?

Först en rekapitulering av vad som har sagts om årgång 2009 och då främst i Châteauneuf-du-Pape. Det lustiga är att årgång 2007 börjat segla upp som något atypiskt och närmast omgivet av lite negativa synpunkter. Jag har själv deltagit i debatten men inte såtillvida att jag tycker det är något fel på vinerna rent smakmässigt utan mer för att jag oroar mig för vissa viners hälsa. Det lite (o)lustiga är att årgång 2009 förmodligen är minst lika kontroversiell om man ska tro vad man kan läsa i etern. Själv har jag mest läst vad Robert Parker och Jeb Dunnuck (som numera också tar betalt) skriver men även tagit in andras åsikter. Dessutom var jag ju själv på plats i distriktet under slutet av junimånad det aktuella året. Det var varmt redan då och dessutom en ständigt närvarande Mistral som torkade ut både druvor och människor.

Det började både kallt och regnigt för att sedan bli en varm och torr sommar med en rekordvarm månad i augusti – faktiskt den näst varmaste på 46år, endast slagen av 2003. Värmen resulterade i höga sockernivåer samt sjunkande syra och tydligen var det inte helt enkelt att starta skörden eftersom man hade ojämn mognad i fälten. Däremot avslutades skörden problemfritt under närmast idealiska förhållanden.

Vidare kan man läsa om avbrutna jäsningar på grund av höga sockernivåer samt allmänna bekymmer under vinifieringen med volatila syror och en totalt sett ganska liten produktion. Det har talats om en mer maskulin och tanninrik årgång gentemot 2007 och jämförelser har gjorts med 1989 samt en mix av 2001/2005 medan Parker refererar till en mix av 2000/2003. När jag talade med Gabriel hade han intrycket av att de producenter han samarbetar med, tyckte att 2009 var en enklare årgång att hantera än 2007. Vad vet man? Jag kan åtminstone delge mina intryck av de provade vinerna.

Värt att notera är att vinerna öppnades två dagar före jag provade dem och att de hällts upp på 500ml flaskor som var helt fyllda med undantag för de bägge vinerna från Domaine de la Janasse. Dessutom rörde det sig om ”fatprover” i fyra av fallen vilket tillsammans gör att mina intryck måste läsas med detta i beaktande.




2009 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" (fatprov)
Färgen är ganska ljus och purpurröd. En tydlig och stor doft av först kolasnören, dammig grusväg, kött samt örtighet av garrigue. Rödbärig och elegant i Bourgognelik stil med inslag av ljus choklad. Sedan händer något och doften utvecklas snabbt mot sötare aromer av choklad, Portvin, fikon och nästan Amaronelika drag. En aning tveksamt faktiskt.

Smaken är ren med först mycket påtaglig strävhet och tanniner samt en tydlig eldighet. Choklad, kolasnören i en varm och lite bränd smak. Lakrits och malörtsbeska i en aningen rå, stram och faktiskt bitter stil. Inte så friskt och bärigt utan snarast mer drag av torkade frukter.

Ett gott och spännande vin men jag är ändå lite fundersam. Jag får en hel del associationer till framförallt 2007an men även delvis 2005an. Det senare är positivt men faktum är att ju längre vinet står i glaset och innehållet i flaskan sjunker så framträder närmast samma oxiderade karaktär som har stört mig så med 2007an. Dessutom är eldigheten i min smak alltför påtaglig och jag tycker faktiskt inte att Julien har gjort ett mer återhållsamt eller mer Burgundiskt vin med 2009an. Det är snarast ett tuffare och lite hårdare vin som kanske kommer att mogna fint och ge en helt annan upplevelse efter några år i källaren. Man ska också tänka på att vinet öppnades två dagar före mitt smakprov och att det rör sig om ett fatprov. Kanske är det inte helt representativt för vad som kommer att buteljeras så småningom. Bra men jag är något reserverad med 93/94 poäng men som kontrast tycker min hustru att detta är det godaste vinet av de sex på bordet. Kanske är jag skadad för resten av livet med mina tvåtusensjuupplevelser?




2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis"
Färgen är ljus, klar och sammetsröd. Det doftar kola, choklad och vanilj samt honung och mandel blandat med lakrits och charkuterier. Sötfruktigt och örtigt med blodiga inslag och nästan doft av grillat kött. Blommor, parfym och närmast exotisk fruktighet och massor av Kirsch. Även en pikant svettighet typ omklädningsrum. Enormt uttrycksfull och inställsam.

Smaken är ren, kryddig och rostad med inslag av grillat kött, fat, lakrits och kola. Knäckig och chokladig med kaffe och Kirsch men viss stramhet. Jordgubbar, hallon och röda bär i allmänhet med ett inslag av peppar. Enormt inställsamt och hedonistiskt.

Ett jätteläckert och gott vin som jag blir mycket glad av att prova. Stilen påminner en hel del om vinerna jag upplevt i Roussillon/Collioure med sin typiskt drickvänliga och lite modernare stil. Robert Parker skriver i sin recension: ”If you want an education in what kirsch liqueur, roasted Provencal herbs and loamy soil/garrigue notes smell and taste like, this offers a doctorate degree.” och det är bara att hålla med. Ett måstevin för Grenachefanatikerna men nödvändigtvis inget som den rent generelle Châteauneuf-du-Pape älskaren kommer att dyrka. Detta är mer för dem som gillar druvans uttryck i de Spanska och kanske rentav Australiensiska motsvarigheterna. Jag gillar detta mycket och 95/96 poäng känns självklara. Min erfarenhet av 2007an sträcker sig till en provad flaska (den på bilden nedan) under besöket i distriktet 2009 och den minns jag som ännu rikare men också mörkare i stilen. Faktiskt nästan lite för mycket av det goda.

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften är först lite knuten och dammig med en lätt rökighet och inslag av jordgubbar. Kanske lätt oxiderad med ett drag av våta löv, mineraler och regnig grusväg. Blommor, chark, garrigue och tydlig rostad kryddighet. Choklad och kola och en mer syltig frukt efterhand.

Smaken är ren med inslag av kola och lakrits men också mycket fruktighet av jordgubbar, hallon, körsbär och svartvinbär. En frisk och lite rödare, nästan elegant smak men även ganska sötfruktig i eftersmaken med en antydan till rökighet och beska.

Som vanligt ett gott vin. Betydligt mycket rödare i stilen och även friskare än vad jag minns från tidigare årgångar. Det finns kraft men av de tre rena Grenachevinerna framstår detta som slankast. Det får bli 94/95 poäng men med reservation för att detta vin öppnades två dagar tidigare och dessutom förvarats i en mindre än halvfull flaska. Kanske har detta påskyndat utvecklingen.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften först lite återhållsam med örtighet, mynta och dov mörkfruktighet. Charkuterier, grillad och blodig biff med nästan medicinalkaraktär. Blåbär, svartvinbär och oliver i en ständigt växande och komplex doft. Inte helt olik Domaine de la Vieille Julienne när den är som bäst.

Smaken är ren och stor med Kirsch, choklad och strama samt intensiva tanniner i en mycket elegant stil vars eftersmak känns oändlig. Fantastiskt bra. Lakrits och viss bitterhet med lavendelsmak samt enormt koncentrerad och rik i sin struktur. Smaken är aldrig sötkladdig utan närmast torr och stram. Toppklass!

Jag är närmast lite chockad och överraskad. Jag hade aldrig trott att 2009an av detta vin skulle vara att räkna med gentemot den så haussade 2007an. Faktum är att jag är beredd att hålla 2009an som bättre. Jag fick lite samma känsla som första gången jag provare 2007an i september 2009 men efter det upplever jag att 2007an har slutit sig något. Det är inget litet vin i årgång 2009 heller och inte kommer det att upplevas som ett tillgängligt vin på kort sikt. Däremot är potentialen enorm och jag undrar om inte detta kommer att framstå som ett av årgångens bästa viner på längre sikt. Den långa luftningen tycks inte ha påverkat vinet det minsta utan snarast är det nog ett måste. Absolut inget för nybörjare! Jag är mycket imponerad och har svårt att värja mig med ett betyg som resulterar i 98/99 poäng. Ett måste för den sanne entusiasten!

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften väller ur glaset i enorma mängder med först mycket köttiga, grillade och rostade aromer. Peppar, vedspis, kryddor, höstskog och hårspray. Kaffe och jordighet med inslag av svett blandat med parfym och en exotisk fruktighet. Sedan en märklig förnimmelse av plåster. Underbart!

Smaken är stor med choklad, kola och violpastill som första intryck. Sedan kaffe, kirsch och aprikospuré med jordgubbspaj i enorma mängder. Eftersmaken är mycket lång och intensiv med tydliga och torra tanniner. Alkoholhalten är klart märkbar med en eldighet som säkert kan upplevas som störande. I avslutningen en beska men också en viss smörighet som avrundar det hela fint. Ett rikt och gott vin!

Om det förra är ett stort vin är detta på sitt vis ännu större. Jag tror inte att alla kommer att uppskatta det lika mycket som mig och jag måste varna för en påtaglig eldighet. Mig stör den inte utan det hela bärs upp av en helt underbar struktur och smakrikedom men det är inte ett vin för var och varannan. Man måste gilla stilen. Om Colombis påminde mig om Roussillon och Collioure så är det inget emot vad detta vin gör. För mig är det som om jag satt på plats i Roussillon och läppjade på vinerna därifrån. Speciellt ett vin dyker upp i tanken. Ett vin som sommaren 2009 blev en blixtförälskelse - 2007 Domaine St Sébastien, Collioure ”Cuvée Alexandre”. Likheterna är nästan förbluffande och det gör mig både glad men också lite nervös. Det vinet håller inte alls lika bra idag som då och någonstans känns det som om detta vin också skulle kunna utvecklas åt fel håll. Vi talar definitivt om ett förförarvin av stora proportioner men jag chansar med 97/98 poäng som slutbetyg. Kanske lite fegt om jag ska vara ärlig…

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" (fatprov)
Färgen är purpurröd. En doft av mörka bär med choklad och peppar samt rostat kaffe blir första intrycket. Metall, järn och våt sten i en mineraldriven stil som sedan övergår åt garrigue, lavendel och lakrits med en allmän dammighet. Mycket klassisk.

Smaken är koncentrerad och mycket viskös med jordgubbar, lakrits och blåbär som sedan övergår i en varm och aningen syrafattig eftersmak. Körsbär, svartvinbär och sedan beska med ganska torra tanniner. Enorm tyngd.

Kanske lider detta smakprov av att ha varit öppnat ganska länge och dessutom förvarad i en mindre än halvfull flaska. Det finns något platt över det hela och det borde det inte göra. Syran är påtagligt låg och det gör att smaken inte känns helt fräsch. Ändå gillar jag som vanligt denna cuvée mycket men inte i nivå med tidigare provade årgångar. Det blir trotsallt 96 poäng men jag hade nog trott på ett ännu bättre resultat. Kanske är det omständigheterna som spökar. Jag står dock fortfarande på supporterläktaren när det kommer till Domaine de la Janasse.

Vad blir då slutintrycket?

Ja, det är kanske inte aktuellt att döma baserat på endast dessa smakprov som dessutom inte ens är buteljerade i fyra av fallen. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på likheter respektive olikheter med tidigare årgångar. I ärlighetens namn hittar jag inte rödare och friskare fruktighet i de provade vinerna med undantag för Chaupin. Alkoholhalten känns skyhög och jag undrar om inte 2007 döljer den bättre. Kanske är den stora skillnaden gentemot den årgången att tanninerna känns påtagligare i 2009 och det kan ju vara både bra och dåligt. Jag tror att man som anhängare till distriktets viner kommer att gilla 2009 lika mycket som flera tidigare årgångar och att även Robert Parker kommer att revidera sina omdömen när det blir dags senare i år. Hans ganska försiktiga poäng har jag faktiskt lite svårt att förstå. Då kan jag se större likheter i min egen uppfattning gentemot Jeb Dunnuck som har provat en hel del av årgångens viner. Jag kommer absolut att delta i jakten när vinerna släpps men kanske inte med samma intensitet som när 2007orna lanserades.

Ett varningen finger dock! Den som inte gillade årgång 2007 kommer inte heller att bli frälst med 2009 – det är jag säker på.

Avslutningsvis kan jag bara kort konstatera att livet som svensk Châteauneuf-du-Pape fantast blev mycket rikare den dagen Gabriel drog igång Bristly Wine Agents. Det är en imponerande portfölj som skapats på några få år och frågan är om någon annan svensk importör kan matcha den uppställningen? Tack för allt!

That’s What Friends Are For!

Visst saknar man flärden och människorna men i vinet ligger sanningen säger man. Snart återkommer jag med ett utförligare omdöme men faktum är att en av 2007års favoriter även står ut 2009.

Nu skulle man egentligen spela Dionne Warwick och sången i rubriken men istället blir det en favorit med samma fina och lika kärleksfulla innebörd:

Quet, Chaupin, Pure, Colombis, VV eller Charles Giraud?