Kramplösande droppar?

Att tala om skrivkramp vore nog lite högtravande men märkligt nog upplever jag nu någon slags déjà vu när jag tänker tillbaks ett år i tiden. Minns att bloggandet kändes allt annat än inspirerande då men efter en grillkväll med Noons 2004 Eclipse som sällskap kom lusten åter och allt kändes plötsligt förlösande. Efter en flaska av samma vin från årgång 2005 fullständigt exploderade skrivlusten och ett långt utkast om min idol Drew Noon kom igång men det förblev ett utkast. Jag är skyldig en del trogna anhängare en lång härlig post om honom men inte idag – en annan gång. Följ istället länken till min favorit hemsida samt ta några minuter och njut av bildspelet ”4 Seasons” under fliken ”high noon” (glöm inte att ha ljudet på). Visst blir man lite sugen på att byta jobb?

Detta kommer istället att handla om en annan aussielegend – Roman Bratasiuk och hans Clarendon Hills. Förutom att han piffat upp sina buteljer och etiketter (fast jag gillar de gamla bättre) har äntligen hans hemsida genomgått en rejäl ansiktslyftning. Det behövdes. Ett tag trodde jag att han lagt ner verksamheten men efter att hans viner för ett tag sedan återintroducerades på den svenska marknaden och hans hemsida nu kommit ikapp, så ser framtiden genast ljus ut.


Roman Bratasiuk är vinentusiasten som under 80talet drabbas av lusten att göra sitt eget vin. Utan någon formell utbildning färdigställde han så sin första årgång 1990 med minst sagt små medel. Läs historian här (fascinerande). Det stora genombrottet kom när han döpte om sin Syrah från 1994 till Astralis och chockhöjde priset men samtidigt sålde slut dem omgående. Medan han fick ett stort genomslag internationellt och omnämndes i samma sammanhang som de stora Europeiska ikonerna förblev han närmast okänd på hemmaplan. Hur var det nu med profet i sin egen hemstad?

Just Astralis brukar anses tillhöra det absoluta toppskiktet och nämnas i samma andetag som Grange och Hill of Grace. Själv har jag aldrig förstått varför det är just dessa tre som anses främst av Australiens alla viner. Jag tycker det finns minst ett dussin andra viner som borde vara lika - eller till och med intressantare (utan att själv ha smakat dem alla). I vilket fall som helst har jag under åren fått prova en del viner från Clarendon Hills som alltid varit spännande - framförallt som mogna. Vinerna sägs ofta gå i en mer europeisk stil. Detta kanske beror på att Roman själv älskar de klasiska Franska vindistrikten (fast jag tycker nog att det jag har provat varit allt annat än ”europeiskt”).

Roman buteljerar druvorna solitärt och blandar aldrig druvor fån olika marker. Enkelt utryckt så innehåller varje butelj vin från just den mark och av den druva som etiketten beskriver. Han lär vara en mästare på att hitta bra råmaterial och vingårdarna som ligger i McLaren Vale är oftast belägna på hög höjd och planterade med gamla stockar, som alla har sitt ursprung från prephylloxera anfäder. Följande text är hämtad från hemsidan och ger lite perspektiv på alla generaliseringar om Australiensiska viner som industriprodukter:

”In fact, pre-phylloxera vines are the dinosaurs of viticulture. They exhibit the entire wealth of their gene pool - unlike cloned varieties which have been pre-programmed to survive in cool regions, high salinity, arid conditions, or infected soils. Cloned varieties are typically limited in their subsequent flavour expressions – whereas pre- phylloxera vines produce an expression that reflects the varied and syncopated climatic conditions of the areas in which they are grown. They are also extremely sensitive to all conditions in every season, and they react in individual ways.”

Handplockade druvor, vildjäst, inga tillsatser och ingen klarning eller filtrering – kort och gott ganska naturliga och hantverksmässiga viner. När 1994 Astralis lanserades i Amerika så skrev Parker följande intressanta rader i sin recension:

“One of Australia's most renowned boutique wines has finally made it to America's shores. Proprietor Roman Bratasiuk clearly knows what he is doing. These are all minimally processed, super-concentrated, explosively rich wines that have been bottled with no fining or filtration. Unlike so many Australian wines that are products of overly-zealous oenologists (gobs of added acidity in addition to multiple filtrations), these are what great old-vine Australian wines are all about.”

Ett vin som har bland den märkligaste provningshistoriken av alla på CellarTracker är 2002 Clarendon Hills "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard". Faktiskt talar 50% av omdömena om ett felaktigt och defekt vin och övriga är inte så positiva heller. Vissa verkar dock ha fått helt okej dricka i flaskorna – jag tillhör dem som inte klagar…

Jag har provat fyra flaskor av vinet och visst minns jag från något tillfälle en närmast spritsig och kolsyreaktig känsla men också minns jag ett mycket säreget vin som inte liknar något annat jag provat. Detta vin brukar även omtalas som ett av Clarendon Hills mest publika viner med termer som ”crowd pleaser” och Bob har till och med använt ord som dekadent… ; )

“It is among the finest Grenache-based wine made outside of France's Southern Rhone Valley.”

Kritiken på CellarTracker verkar mest handla om efterjästa buteljer och jag måste hålla med om att det funnits en märklig spritsighet i någon av flaskorna jag provat men som sedan avtagit efterhand i karaffen. Doften har alltid varit felfri. Istället för efterjäsning har jag mer upplevt den spritsighet som ofta finns i ung och nybuteljerad Riesling från framförallt Tyskland. Eftersom vinet omges av negativa omdömen och jag själv haft en del dubier bestämde jag mig för att dricka upp resterande lager våren 2008 men då den flaska jag drack först var helt lysande fick jag mina tvivel. Nu tog dock ångesten återigen överhand och korkskruven sattes obönhörligen i nästsista flaskan – tyvärr… eller inte?

2002 Clarendon Hills, McLaren Vale "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard" har en mörk tegelröd färg. Doften är närmast obstinat. Det doftar som om någon hällt ut en stor spann med nyplockade hallon på en stengrund och sedan hoppat upp och ned på dem med ren frenesi så att allt blivit till en puré. Det doftar inte hallon - det stinker hallon! Helt makalöst. Om man ska försöka översätta termen hedonistiskt i doft så är detta ett skolboksexempel. Knockout! Blygsamt är det inte. Vit choklad och parfym samt vårblommor följer i nästa våg. KIRSCH! Inlagd gurka med mandel och rostat kaffe samt en släng av dammig grusväg. Söt, stor och likörlik doft som inte alla skulle tycka om. Tryffel och oliver. Rökig av tobak. Jag älskar det. Som en läcker och len Armagnac till körsbärspralinen. Knuten är ingen gångbar term i det här fallet. Full pott. Sur filmjölk kanske någon annan skulle sammanfatta det?

Smaken är inte alls skum. Ingen spritsighet eller jäst känsla. Helt korrekt med väldigt ren frukt. Söt är närmast en underdrift. En sockermätare hade nog drabbats av panikångest om den kom inom en radie av en meter från glaset men den friska syran är helt i balans med resten. Renaste körsbärsfrukt med massor av syltiga (och syndiga) toner av choklad och vaniljkräm. Noisette med pistageglass - mosade jordgubbar och sötlakrits i en härlig kompott. Likörlik, viskös och fet munkänsla Så gott!

Kladdigt är fel term men visst finns det en hedonistisk karaktär i vinet som inte alls känns akademisk eller klassisk. Om man vill så skulle man kunna säga att detta skiljer traditionalisterna från modernisterna. Jag blir väldigt glad och upprymd när jag dricker det här vinet. Inte så intellektuellt men bisarrt gott. Min fru är van vid min smak men även hon utbrister spontant att detta är något mycket annorlunda och spännande. Körsbär är hennes enda beskrivning - den räcker långt, väldigt långt!

Om jag skulle följa hjärtat skulle poängen bli extremt hög. Glädjen och lustfylldheten gör att det känns som om det inte kan bli roligare än så här att dricka vin. Om man endast ser till en ögonblicksbild och glömmer all analys så är detta en fulländad upplevelse. Nu inser jag att framtiden kanske ändå ligger bakom det här vinet och att det finns ett lite märkligt drag i smaken som gör att 95 poäng får räcka trots euforin. Helt rumsrent och okontroversiellt smakar det inte. Kanske är sötman och syltigheten lite för uppenbar? Senaste buteljen renderade hela 96/97 poäng. Beträffande Mästaren och 2002an så nöjde han sig med 94 poäng en gång i tiden. Tidigare årgångar har varit uppe och nosat på 96-98 från fat. Bobs recension av 1996an skvallrar lite om vad det handlar om för typ av vin:

“Two of the most decadent wines made on planet Earth are the limited production (about 900 cases of each) of Old Vine Grenache. In 1996, there are three offerings, but I only tasted two, the Blewitt Springs and Kangarilla Vineyard. The Blewitt Springs is the first wine I have ever tasted that may be almost too rich to drink. Consequently, I have a slight preference for the 1996 Kangarilla Vineyard.”

Nyligen släppte Parker lite noteringar om äldre årgångar av Australiensiska viner. Ett visst missnöje med just Clarendon Hills och Grenachecuvéerna kunde utläsas i hans noteringar:

“The lesson with respect to these Clarendon Hills Grenaches is to drink them during their first 6-8 years of life.”

Jag noterar att Roman Bratasiuk skriver följande på sin hemsida:

“The Kangarilla vineyard offers majesty in both extension and girth. The depth of savoury, but fresh fruit within the extract remains with this vineyard for well over 15 years. Cleanliness and character define this site. More backward than the Blewitt Springs or Onkaparinga – it is almost the slowest maturing wine in the varietal domain.”

Jag tror att Roman lurat oss alla. Detta vin håller länge ännu. Om man ska vara kritisk mot CellarTracker så är detta ett sådant tillfälle. Varför känns det som om det nästan alltid är amerikaner som klagar över dåliga och förstörda flaskor? Är det den grå marknaden eller är det dålig hantering av vinerna? Jag vet inte men jag börjar faktiskt tappa tålamodet. Den närmast helgonförklarade Eric LeVine och hans CellarTracker har fått utstå en del kritik nyligen. Några anser att den stora massan som ger sina omdömen på sidan har svårt att återge sin egen åsikt och istället drabbas av någon slags masspsykos. Ingen vågar avvika. Alla tycker lika. Om jag inte hade köpt mina flaskor före det att jag läste omdömena på CellarTracker så hade det nog aldrig blivit någon affär. Vem vågar köpa ett vin som hälften anser vara defekt?

Om någon undrar så kommer det snart mera – både från Australien och Clarendon Hills. Först lite Roussillon dock och därefter Chateauneuf du Pape.

Sex från andra sidan Jorden!

Eller man kanske skulle kalla det för – sex hedningar? Ibland känns det så när man lyssnar på eller läser om svensk vinelits syn på vinerna från Australien. Få länder framkallar sådan avsky och förakt från etablissemanget som de Australiensiska vinerna gör. Undra varför?

Jag minns en kund/distributörs eviga tjat om hur goda han tyckte Shirazvinerna från Barossa Valley var. Detta var någon gång i början/mitten av nittiotalet och jag tyckte mig veta allt jag behövde om vin. Han levererade mycket produkter till Kockums Marine och framförallt då till u-båtsprojektet för Australiensiska marinen – Collins klassen. Han besökte Australien och Adelaide några gånger och fick en del personliga kontakter nere på plats. När vi träffades och diskuterade vin tyckte jag att hans tjat om dessa viner var lite löjligt. Tänk – jag som visste så mycket om vin och kunde allt om Bordeaux, Bourgogne och Rhône, varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om en avart till vin gjort på någon lokal variant av Syrah?

Inte helt överraskande har jag en radikalt annorlunda syn på dessa viner idag. Ibland önskar jag att vi fortfarande hade kontakt och att vi kunde fortsätta våra diskussioner. Så kul vi kunde ha haft. Nu får jag fortsätta i min ensamhet och precis som honom försöka övertyga andra om att vinerna generellt från Australien inte alls är några industriella drycker med tillsats av ekchips och syra. Visst görs även dessa viner men det är då inte bara i Australien man manipulerat industrivinerna. Alla tycks ha glömt glykolskandalen i Österrike när man uppenbarligen tyckte vinerna smakade för surt.

Om bara vinälskarna kunde inse att Australien inte bara består av de dominerande storföretagen utan att det bakom dessa finns en uppsjö av små dedikerade entusiaster som gör en vintyp som inte går att efterlikna någon annanstans. Små upplagor av helt naturlig gjorda viner med en enorm rikedom och komplexitet. Många av dessa görs endast i volymer om 1 000-15 000 flaskor per år. Unika och hederliga viner av hängivna yrkesmän och kvinnor.

Följande sex viner har det gemensamt att de kommer från samma land. Provade vid helt olika tidpunkter under de senaste åtta veckorna. Inga extremviner utan ganska normala viner från en kontinent som har förmånen att kunna leverera hög kvalitet till rimliga pengar. Jag vill påpeka att detta inte alls ska tolkas som att jag anser att dessa representerar det bästa man kan prestera från Australien. Om jag hade velat ta till storsläggan hade startfältet sett annorlunda ut. Hoppas någon läsare blir intresserad och att skaran av nyfikna entusiaster ökar med några nya anhängare.

Första vinet ut är ett sådant vin som framkallar korkskruvångesten inom en. Har inte så många flaskor kvar och dessutom har vinet en tuff uppgift att leva upp till högt ställda förväntningar från föregående smakprov. För drygt 1 ½ år sedan provades senaste flaskan som då var magisk. Ett bland de tio/tjugo största vinögonblicken i mitt liv. Hade provat det dryga året innan och då tyckt att det var väldigt bra och lovande men fortfarande lite ungt och ”kladdigt”. Så när då flaska nummer två i ordningen strök med hade tiden gett vinet precis den där lilla extra utvecklingen det behövde. Ett oförglömligt vin. Klart att förväntningarna var högt ställda när så butelj nummer tre i ordningen skulle upp till bevis.

1998 Peter Lehmann “Stonewell Shiraz”, Barossa Valley har en djup sammetsröd färg. Doften är stor med söt frukt som drar åt det lite ”stickigt” örtiga till. Kryddor och peppar med en rökigt animalisk karaktär. Viltkött med aprikoskompott och en allmän bärighet som drar åt körsbär till. Ljus choklad, marsipan, gurkinläggning, vanilj, arrak och eukalyptus. Mycket Australien i den här doften. Tydliga fataromer med rostad karaktär. Givetvis tilltalar den här doften mig mycket.

Smaken är ren med tydlig frukt och en något syrlig inledning. Körsbär och hallon med en viss fatbeska. Mognad, aprikoser, lakrits med en lite bitter eftersmak som inte längre bjuder på speciellt stora tanniner. Eldigt och varmt i stilen med tydliga drag av Portvin. Rökigt och kryddigt med en koncentrerad och lång eftersmak i nästa våg. Även tydliga inslag av mintchoklad och pastiller typ ”Kungen av Danmark”. Gott och typiskt traditionellt Australiensiskt i stilen.

Det är gott men lite för utvecklat och typiskt nya världen kladdigt i helhetskänslan för de riktigt höga poängen. Lite för tydligt.

Tyvärr var nog mina förväntningar för högt ställda – eller så var mina smaklökar och dagsform sådana att det inte ”klickade” denna gång. Nu var ju inte vinet på något sätt dåligt eller tråkigt. Tvärtom så var det mycket gott, typiskt och harmoniskt men den lilla extra kicken kom aldrig. Kanske hade det varit bättre att provat vinet igen strax efter förra flaskan för att förhoppningsvis fått uppleva samma magi igen. Kanske kommer det ögonblicket åter vid nästa försök men jag betvivlar det. Tror att toppen varit nådd och att utvecklingskurvan nu pekar nedåt.

Hursomhelst räcker detta ändå för 94 poäng precis som Parker gav det i oktober 2002 med ett konsumtionsfönster mellan 2002–2018. Han brukar få rätt till slut den gode Bob!

Peter Lehmann grundade vineriet 1979 som en motreaktion mot den industriellt inriktade överproduktionen av bulkvin. Han var tidigt ute och brukar kallas för "The Baron of the Barossa". Följ gärna länken i namnet och ta del av mycket läsvärd information.

Ett av mina mest lyckade inköp är nästa vin. Aldrig har det underpresterat utan tvärtom – levererat över förväntan, gång på gång. Vi har haft provningar med tufft motstånd och det här vinet har alltid klarat uppgiften med bravur. Kanske inte det mest komplexa vinet i världen men rakt upp och ned förbannat gott. Flera gånger har jag ställt det mot Syrahvin från Rhône och USA och alltid har de som fått uppgiften att identifiera ursprunget gissat på Frankrike på detta vin för de har tyckt att det smakat bäst och då per automatik kopplat samman godhet och kvalitet med Frankrike. Så fel.


2002 d'Arenberg “The Laughing Magpie Shiraz-Viognier”, McLaren Vale har en mörk, djup och tät färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med en nästan kladdig känsla. Fat, mynta, nagellack och örtig. Sedan denna typiska arom av inlagd smörgåsgurka – dillfrön? Rökigt och rostat med tydliga kirsch drag och espresso med kryddig ek. Cigarrlåda och rökt kött. Inte helt olik vinet ovan i doften. Kanske lite mer vulgärt och rätt på. Jag gillar doften skarpt.

Smaken är eldig med en friskhet av körsbärslikör och svartvinbärssaft! Påtaglig syra med choklad och jordgubbssyltighet som ändå håller ihop och gör att smaken upplevs som väldigt balanserad. Körsbärskompott känns som det bestående intrycket.

Mycket gott och hedonistiskt i sin stil. Publikt skulle nog många vilja säga. Jag har alltid legat något poäng högre på detta vin gentemot Parker’s 93 poäng. Så även denna gång med 94+ poäng. Jag tror nämligen att det kommer att fortsätta utvecklas till ett ännu bättre vin. Parker kallar det ” the La Mouline of McLaren Vale” i sin recension – kanske lite väl magstarkt!

Jag ska med en gång erkänna att jag provat andra årgångar av detta vin men aldrig riktigt tyckt de varit så bra som 2002an. Senare årgångar har närmast känts klumpiga i sin stil. Det är något speciellt med detta vin i denna årgång. En del som provat vinet i andra årgångar kanske inte riktigt känner igen sig i beskrivningen men jag tror i så fall att det är just året 2002 som gör den stora skillnaden. Det var ett år som var ovanligt svalt i södra Australien. Det anses ha gett viner med en mer sval och Europeiskt karaktär. En bekymmersfri växtsäsong som dessutom gav hög kvalitet på skörden. Kan varmt rekommendera denna årgång rent generellt för Australiensiskt vin.

Mer om d’Arenberg och karaktären Chester Osborn finns att läsa på deras sköna hemsida (följ länken i namnet).

En annan kultfigur är Roman Bratasiuk. En av de personligheter som tidigt gjorde sig ett namn hos Robert Parker och dessutom med sina viner Clarendon Hills nått en publik som kanske inte alltid brukar konsumera vin från Australien. Lite av hög status får man nog erkänna att hans viner har. Speciellt Astralis som närmast nått astronomisk ryktbarhet och kändisskap. Själv har jag aldrig provat vinet men väl många andra av Clarendon Hills viner. Även en hel del med lite ålder har provats genom åren och de har alltid levererat spännande upplevelser. Goda och mycket komplexa aromer och smaker. Ett vin som dock gjorde mig lite missnöjd för knappt ett år sedan under en stor Australienprovning arrangerad av mig själv är nästa vin. Förhoppningsvis skulle denna flaska ställa allt tillrätta igen.

2005 Clarendon Hills “Grenache Onkaparinga”, Clarendon/ McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Doften först lite knuten med chark och torkad skinka i synnerhet. Bärigt och parfymerat samt jordigt med en sötkladdig och lite ”stickig” örtighet. Kirsch, tobak, kaffe och gräddig mjölkchoklad med kola i mitten. Sist men inte minst dessa inlagda gurkor! Visst det kan låta tjatigt men ibland kör man fast i vissa spår och identifierar vissa aromer på ren rutin. Egentligen finns det kanske något annat där bakom som man inte kan utrycka på bättre sätt.

Smaken är ren med en eldig och tydligt kirsch karaktär. Grenache som sig bör. Örter och smörig lakritskola med en tydlig nötighet och på slutet frisk citrusaktig syra. Sedan tar det liksom slut. Jag väntar och vill ha mer men det kommer aldrig. Det är som man blir blåst på konfekten och blir lite sur och besviken trots allt gott i doft och smak. Visst 93 kanske ändå 94 poäng men inga glädjeyttringar.

Nja. Jag har högre förväntningar än så här på ren Grenache av en så erkänt duktig vinmakare som Roman Bratasiuk. Förhoppningsvis är det helt fel tidpunkt att dricka detta vin nu. Kanske kommer det att utvecklas till den skönhet jag hoppas på efter att provat flera andra av Clarendon Hills Grenache viner. Två herrar som uppenbarligen tror mycket på vinet är Robert Parker som först i oktober 2006 gav vinet 94-96 som fatprov och sedan Jay Miller som spikade det till 95 poäng i sin slutrapport i oktober 2007. Jay anser man ska dricka detta mellan 2007 och 2015. Undra det.

Läs gärna mer om producenten hos Primewine eller HJ Hansen. Tyvärr känns Clarendon Hills egen hemsida väldigt misskött och den är nog inte uppdaterad på väldigt länge.

Så – till för mig en mycket välbekant firma och vinmakare. Det finns tre notiser om Mitolo och Ben Glaetzer på denna blogg. Läs gärna mer här, här och här. Jag tänkte inte ge mig in på en mer detaljerad presentation än såhär eftersom det redan finns en del material om producenten och Ben att tillgå via tidigare inlägg. Se vidare länkar där.

Nästa vin finns det dock mer att läsa om hos Frankofilen som gjorde en alldeles ypperlig analys av vinet i somras. Läs gärna här vad han tyckte då.

Så här tycker jag om samma vin provat för någon vecka sedan.

2004 Mitolo “Shiraz G.A.M.”, McLaren Vale har en djup, mörk purpurröd färg. Doften är stor och söt med först ljus mjölkchoklad och mynta. Violer och lakrits med tydligt rostade fat och rökighet. Asfalt, tobak, järn och mineraler. Sedan charkighet med baconsvål och gummi. Parfym och björnbärssylt med vaniljsocker. Kanske lite tryffel också? Det här känns som det är så nära Norra Rhône man kan komma i Australien. En årgång som 2003 då. Jättefin doft som gör mig helt nöjd.

Smaken är ren, fin och elegant på en och samma gång. Tjock, viskös känsla med körsbär och hallonsyrlighet och sedan mörkare frukt av björnbär och blåbär. Fat och choklad med vaniljkräm. Fina mogna tanniner och en fyllighet i eftersmaken. Helt i balans. Charkig och köttig i strukturen. Mycket gott och harmoniskt vin just nu. Jag gillar det mycket. Det är doften som gör att helheten blir så bra.

Det här vinet provade jag åtskilliga gånger ganska snart efter inköpet i december 2006. Jag var då ganska fundersam till Parker’s mycket höga 97 poäng. Det kändes som om han lite väl lättvindligt delade ut poäng baserat på tidigare meriter och kanske charmad av stilen. Men som så ofta brukar han få rätt. Det här vinet har enligt mig utvecklats dramatiskt senaste året och är idag ett väldigt bra vin. Denna och senaste provade flaskan i mars är definitivt ett 96/97 poängsvin. Riktigt läckert och gott.

I helgen konsumerades nästa Mitolo. Inspirerad av Frankofilens provning av Mitolos Cabernet Sauvignon vin Serpico och de efterföljande kommentarerna beslöt jag mig för en förnyad bekantskap med 2005 Mitolo ”Savitar”. I en av mina kommentarer utryckte jag en viss skepsis mot Ben Glaetzer’s 2005 Amon-Ra. Jag har faktiskt lite avvaktande inställning till det vinet och även 2005 Godolphin som jag inte gillade alls och även 2005 Mitolo ”G.A.M.” som inte heller den riktigt övertygat mig. Som jag utryckte i kommentaren har jag haft samma känsla också för 2005 Mitolo ”Savitar” men nu tyckt den börjat visa sin rätta potential. Så därför kände jag mig givetvis tvungen att verifiera mitt uttalande. Har jag lovat för mycket eller inte?

2005 Mitolo “Shiraz Savitar”, McLaren Vale har en djup, tät och nästan svartröd färg. Doften är stor med en tydligt bränd och kryddig ton. Rostade fat och grafit. Viltkött, plommon och allmänt mörka, dova toner. Choklad med svartvinbärsgelé. Mineraler och lite dammig grusväg. Det finns mycket där i doften som känns inneslutet och vill ut. Jag är inte helt övertygad om att den visar sig från sin bästa sida just nu.

Smaken är frisk med hallonsyrlig bärighet och med en direkt intensiv känsla. Eldigt med en viskös varm och tjock blåbärsfruktighet. Plommon och svarta vinbär samt nästan medicinala toner. Körsbär, lakrits och violpastill. Påtaglig fatbeska i eftersmaken. Inte helt integrerade fat uppenbart. Inte helt i balans just nu. Jag tycker det blir lite småjobbigt att dricka vinet som det uppträder denna gång.

Nej, jag tog nog i lite för mycket i min kommentar till Winepunker. Den här flaskan tog mig tillbaks till tidigare intryck och misstänksamhet mot Ben Glaetzer’s prestationer med årgång 2005. Undra om något gått fel eller att han haft tankarna på annat håll lite distraherad av tidigare framgångar? Eller så är det så att hans och Mitolos 2005or behöver mycket mer tid för att visa upp sin rätta potential. Kanske är det så att Parker får rätt även med det här vinet till slut och att hans 96 poäng känns lika självklara som i fallet ovan? Inte vet jag men jag hoppas verkligen så. Jag tycker vinet är bra och ger det 93/94 poäng men de känns lite krystade och kanske lite högre än vad jag egentligen tycker utifrån ett godhets perspektiv.

(Dag två, just nu faktiskt, har vinet ändrat karaktär en hel del till ett mycket friskare intryck i både doft och smak. Mer mineraler och snyggare frukt. Det här ordnar sig nog tillslut.)

En liten fundering kring korken dock. Korken på denna flaska var röd på ovansidan. Förmodligen för att vinet blödigt igenom mellan kork och flaskhals. Kanske på grund av höga temperaturer före/under/efter transport? Har haft någon kork på 2004 Mitolo ”G.A.M.” som varit likadan. Även två flaskor av mina The Colonial Estate viner har visat samma fenomen. De har det gemensamt att det är samma importör som tar hem dem till Sverige men även att jag köpt dem via samma Systembutik i Malmö (vid olika tidpunkter dock). Mest sannolikt skulle det vara om det gått fel i transporten till Sverige och att de kan ha transporterats vid samma tillfälle. För inte kan det väl vara Systembolagets distribution som ställer till det? Ska tilläggas att jag aldrig märkt något defekt i doft eller smak på vinerna – utom möjligen en lite ”tröttare” känsla i någon av flaskorna.

Så till en helt annan sak – desserten!

Söta och förstärkta viner från Australien läser man inte om så ofta. Robert Parker brukar dock slösa med superlativen när han kommer in på ämnet. Han brukar använda termer som:

“Australia proves this country is hard to beat when it comes to their fortified after-dinner wines, which still sell for a song.”

Ofta är det trevliga viner som knappast behöver något sällskap i form av mat utan står sig ensamma som en dessert i sig själv. Den som lider av diabetes bör nog inte ens tänka tanken på att konsumera dessa viner. Restsockerhalterna är skyhöga (ibland upp till 400 gram per liter) och konsistensen ofta sirapslik. Gillar man inte denna kombination så kan jag garantera att det inte ens är värt ett försök. Det är dödsdömt från början. Jag har dock inga sådana betänkligheter utan sätter genast igång med skönsången för att få mina droppar nektar!

Mest berömt för denna typ av vin är nog Chambers Rosewood Vineyards i Victoria. De lär ha solera system igång med de äldsta komponenterna härstammandes från 1890! Deras ” The Rare series” brukar prenumerera på 100 poäng av Bob. Jag tycker att de flesta viner jag provat är mer eller mindre lika varandra i stilen och det behövs nog ganska stor erfarenhet för att kunna särskilja dem både med avseende på kvalitet och druva/ursprung. Dutschke gör några riktigt bra exempel för denna typ av vin från Barossa Valley men även Yalumba har ett par riktigt bra viner från Rutherglen.

Vinet jag provat kommer från Chambers Rosewood Vineyards men är en av deras standard buteljeringar och med en humanare prislapp än deras mer berömda prestigeviner.

N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen är nästan läderaktig eller orange till färgen. Doften stor och söt med pomerans och citrusaromer. Litchifrukt och blommig med bonvax, peppar, soja och citron te. Bränd och knäckig med fikon och dadlar samt vanilj och en från barndomen tydlig association till Nickelkola.

Smaken är sirapslik med soja, balsamvinäger och lakrits. En lång intensiv eftersmak med mint, choklad och apelsinskal. Eftersmaken är viskös, eldig och faktiskt nästan evig i sin längd. Mycket gott men också lite ”påfrestande” att dricka. Inget man tar stora klunkar av. Restsockerhalten är höga 180-240 gram per liter.

Ett trevligt och typiskt vin i sin stil. Ska tillägga att halvflaskan stod öppen i över en vecka i kylen (utan att ”pumpas”) och visade inga tecken på utmattning. Visst la sig lite av eldigheten och de intensivaste smakerna på slutet men inte så att det störde. Perfekt att ha stående i kylen till Julens festmat och tilltugg.



Eftersom det är ett icke årgångsbetecknat vin är det svårt att veta exakt vad man dricker i förhållande till vad Parker har provat. Man får utgå från när han testat och när man tror flaskan man dricker är buteljerad om man vill ha Parker’s omdöme som referens. Just detta vin brukar få mellan 93 och 95 poäng vilket känns helt okej för mig med. Inte helt enkelt att poängbedöma dessa viner. Risken finns att man blir lite smakbedövad och skenar iväg på grund av den ganska omtumlande upplevelsen. Man får allt sansa sig lite. Parker skriver bland annat följande om detta vin i två av sina omdömen från juni 2001 (95 poäng) och februari 2000 (93 poäng):

"It is amazing how many sensational efforts emerge from this country. This luxurious offering possesses such extraordinary unctuosity, thickness, complexity, and richness that it must be tasted to be believed. It is not just a big, thick sugar ball, because it has sound underlying acidity as well as remarkable complexity and freshness. A spoonful or two is enough for most non-gluttons to appreciate the riveting heights this cuvee represents. At $15 this is a sensational bargain. The wine possesses notes of smoke, roasted nuts, coffee, brown sugar, maple syrup, prunes, honey, fruitcake, overripe orange/apricots, and remarkable spicy characters. This is a riveting example of a fortified dessert wine that I enthusiastically recommend. I use the Rosewood sweeties for many charitable meals/wine tastings I donate, and guests always go ga-ga over these rarities. In summary, life is too short not to try this wine ... a true Australian treasure."

"There are two levels of quality - big and bigger. This is a decadent wine of extraordinary unctuosity, sweetness, and richness. This wine is between 6 and 10 years old, and is a viscous, super-sweet offering with a raisiny, pruny flavor. The non-vintage Muscat exhibits a raisiny, prune-like character to its colossal fruit level. It is spectacular, as well as under-valued. Once in the bottle, it changes slowly, and thus can be kept for two decades."

Sådär - det gick ju att komma vidare bland de obloggade vinerna. Nu återstår bara Rhônevinerna, en Bordeaux, en Amerikan, en Sydafrikan, ett vingårdsbesök och en vinprovning med bara Sydafrikanska viner. Puh. Får väl bita ihop och nöta på. Förhoppningsvis intresserar det någon och inom mig finns trotsallt drivkraften att få anteckningsboken ren. Sedan har jag ju de riktigt roliga godbitarna kvar – men dem spar jag på till Julen eller det nya året. Hammerhead vet vad jag tänker på! Risken är väl också att listan fylls på. Kanske redan till helgen. Det väntas nämligen fint besök!