Länge leve Kungen – en god fortsättning!

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…



Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.



Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

En Fylking!

Visst är det pinsamt när man står där och tittar på sina viner för att välja något att korka upp och man lite lamt konstaterar att man inte har något kul att dricka. Jag kan bli så arg på mig själv när det händer men inte desto mindre händer det förvånansvärt ofta. Troligen har det med vintrötthet att göra och man lyckas inte mobilisera kraft för ett rationellt val utan tar något som man från början inte haft en tanke på att öppna.

För min del handlar det ofta om att jag inte vill röra vissa viner för att jag har för få flaskor eller att jag fått för mig att de absolut ska sparas. Oftare beror det på att jag tror att det är fel tidpunkt att öppna vinet, därför att det skulle vara förhäxat av det så kallade ”tunnelspöket” (som jag nog egentligen inte tror på). Fast allra oftast beror det nog på att det känns som att det var igår jag drack vinet senast.

Därför blev det extra lyckat ikväll när jag, likt Gert Fylking inför beskedet från de Aderton om årets Nobelpristagare, fick utbrista – Äntligen!



Det var fyra år sedan senast och då i en provning med en hel del stora och mer berömda pjäser från Down Under. En delad förstaplats i provningen knep den här outsidern och många hade aldrig hört talas om producenten. Ända sedan den kvällen har jag funderat över när nästa flaska skulle korkas upp och om upplevelsen då skulle upprepas. Att det dröjt nästan fyra år beror helt enkelt på att jag en gång i tiden endast fick tag på två stackars flaskor – faktiskt det enda problemet med det här vinet:

2004 De Lisio, McLaren Vale "Catalyst" har en tät och djupt blodröd färg. Doften är direkt och explosiv med tydliga inslag av rök, fat och tjära. Blodig biff, skinka och charkuterier med nyrostat kaffe samt mörk choklad. Tryffel, terpentin och vedspis samt blommor och parfym med örtighet av mynta och rosmarin. Solvarm frukt, mintchoklad och körsbärslikör. Fenomenalt inställsam men även komplex till tusen – full pott!

Smaken är otroligt fruktig och ren med massor av röda bär och vit choklad. Vanilj, aprikoser, drottningsylt med en urläcker kryddighet och inslag av rostade fat. Likörlik koncentration och fantastisk balans med bitter mörk choklad och en aning sötlakrits. Mot slutet en del portvinslika drag och inslag av espresso. Bra syra och aldrig sötkladdigt.

För dem som vill läsa mer om producenten går det bra i ett tidigare inlägg här. För dem som tycker att det inte går att sätta numeriska betyg på vin så blir utlåtandet – Skitgott!

Vill man ha en numerisk analys så anser jag att vinet är värt 97 poäng, vilket är en mer än vad Bob delade ut på den gamla goda tiden - då han stod för härliga bedömningar som den här:

“A blockbuster in the making, the 2004 Shiraz/Grenache The Catalyst (80% Shiraz and 20% Grenache aged in primarily neutral French wood) boasts fabulous aromas of flowers, lead pencil shavings, blackberries, cassis, and subtle wood. This full-bodied, intensely packed and stacked effort possesses huge fruit extract, wonderful, mouth-coating glycerin, and a purity as well as seamlessness that must be tasted to be believed. Drink this undeniably profound Australian red over the next 10-15 years.”

Som sagt – Äntligen - och tänk att det skulle behövas lite aussie i glaset för att få tillbaks lusten!

Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

Karneval?

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.



Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:

Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.

Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!

Läge för en dumstrut?

Såvitt jag förstår existerar vår planet fortfarande om allt nu inte är en illusion. Kanske läge för Harold Camping att plocka fram dumstruten och skämmas. Han var ju så säker på att allt skulle gå åt helvete så att säga. Måste kännas bra dumt så här dagen efter och vad ska han använda för argument nästa gång? Strunt samma - vi övriga kan ju fira att jorden aldrig gick under.

Just fira gjorde jag idag och det med en riktig smällkaramell. Fast för mig som fortfarande dricker Aussies känns det lite som dumstrutsvarning.



I Sverige har det väl aldrig varit ansett som bildat eller speciellt intellektuellt att dricka viner från Australien men nu tycks nästan hela världen ha beslutat sig för att vinerna inget är att ha. Fast inte då bland vanligt folk och konsumenter av vardagsvin utan bland förståsigpåarna – det är kort och gott helt passé att dricka dessa viner och huvudargumentet tycks vara att de inte går att lagra. Fast jag tror nog att det är helt andra psykologiska aspekter som påverkar det hela. Trender skall aldrig underskattas och flockbeteendet tycks djupare rotat i oss människor än vad vi vill erkänna. Följa John kort och gott.

Själv ger jag inte upp utan njuter lika ohämmat som förr av mina vinare från Australien. Att de inte skulle tåla lagring är ju bara nys men däremot kan jag tycka att utvecklingen i flaskan över tid knappast är dramatisk. Nu är väl detta inte något självändamål men jag kan förstå kritiken från dem som förväntar sig en utveckling i buteljen liknande den man rent generellt är van vid från gamla världens viner.

En intressant tråd startades för ett tag sedan av Jay Miller på Bulletin Board. Trådens titel är: “What A Deal! or The Busted Bubble Blues” - för er som har lust att läsa och samtidigt prenumererar, finns det mycket tänkvärt i den tråden.

2003 The Standish Wine Company, Barossa Valley “The Standish Shiraz” har en mörk, djup och tät blåröd färg. Doften är stor och direkt harmonisk med rostade och mjuka drag. Först mintchoklad, aprikoser och vanilj med svagt grillad karaktär samt en elegant orientalisk kryddighet som sedan leder över mot mer rödbärighet så som hallon och jordgubbar. Därefter även en aning grafit och cederträ med inslag av tobak och ved. Underbart fintstämd och balanserad doft och kommer det banne mig inte lite pikant svettighet mot slutet – jovisst! Mycket läckert.

Smaken utmärker sig direkt genom en enorm balans och renhet. Inget vasst och kantigt utan istället en makalös mjukhet och harmoni. Jordgubbar, hallon, björnbär i en enormt sötmogen eftersmak men som också balanseras av en behaglig syra. Fantastiskt gott och smakfullt. Kryddighet och närmast exotisk fruktighet med inslag av nougat och körsbärspraliner. Riktigt gott och läckert med hur mjuka och behagliga tanniner som helst!

Jodå, detta är Aussie när det är som bäst. Fruktigt, smakrikt och absolut helt tillgängligt. Samtidigt är det inte alls övertydligt och vulgärt utan enormt snyggt balanserat. Jag är kanske inte lika överväldigad som Robert Parker vilken i oktober 2006 delade ut hela 99 poäng men jag tycker att det är ett väldigt bra vin. Kanske väntar jag mig ännu mera efter den helt ljuvliga prestationen av syskonvinet i februari. Det blir mycket goda 97 poäng och en absolut helt magnifikt njutbar upplevelse. Dock en aning för dyrt gentemot vad andra producenter i regionen kan prestera för ungefär 2/3 delar av priset.

Dan Standish grundade firman 1999 och producerar idag fyra olika viner från ägorna som tillhör hans föräldrar. Mindre än 10 000 flaskor buteljeras om året. Vingården är ekologiskt odlad och vinerna jäser naturligt samt produceras med rent hantverksmässiga metoder. Just detta vin består av druvor från snart etthundraåriga stockar som efter jäsning lagrats i nästan 3år på franska fat. Dan Standish är fostrad hos Torbrecks Dave Powell och samarbetar även med Jaysen Collins (tidigare Turkey Flats) i det gemensamma projektet Massena Vineyards.

Man får väl tacka Britterna för att man koloniserade även Australien – tänk vad vi missat annars!

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.

Utanför komfortzonen?

Det var väl så Michael Twelftree utryckte saken: “I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone.”



Nu är det kanske inte helt med sanningen överensstämmande att jag är utanför min ”komfortzon” när jag dricker vin gjort av Cabernet Sauvignon men någon utpräglad fantast eller älskare av denna druva är jag faktiskt inte. Det kan vara långt mellan gångerna för njutning och spontana glädjeyttringar. Sällan tycker jag vin smakar illa och att hävda att jag har svårt för Cabernet Sauvignon är kanske orättvist men det är definitivt inte min favoritdruva. Ofta tycker jag mig finna örtiga, bläckiga och gröna paprikainslag i viner gjorda av druvan. Samtidigt finns det oftast en läcker stallighet och kryddighet med cederträ i doften som tilltalar mig men i smaken brukar det bli lite murrigt och stramt. Jag saknar ofta den frukt och bärighet som tillexempel Grenache eller Syrah/Shiraz erbjuder. Alltför ofta blir det metalliskt och stramt när det handlar om Cabernet Sauvignon men framförallt Bordeaux - ungefär som att dricka ur en plåtmugg. Samtidigt kan dessa viner med mognadstoner tillhöra den största av upplevelser att konsumera.

Nya världen då? Nja, i princip lockar inte den heller med sina Cabernet Sauvignon baserade viner. Australien som är mitt favoritland brukar inte imponera med sina Cabbar och Sydafrika har jag helt vänt ryggen. Kvar står då Nord och Sydamerika med sina oftast välgjorda viner men i det ena fallet på tok för dyra och i det andra fallet alltför ovanliga och oftast atypiska viner kompletterade med lokala specialiteter som Malbec och Carmenère (trots sitt ursprung från klassisk mark).

Men så kom då månaden när tillfället uppenbarade sig och det inte gick att hålla tillbaks nyfikenheten. Två legendariska och kanske banbrytande viner för sina respektive ursprung och hemländer lanserades nyligen i ett av många förvirrande släpp i det allt svårare att överblicka och tillfälliga sortimentet.

Först i Argentina att göra vin med sikte mot toppen måste nog ändå Nicolás Catena anses vara. Han lär ha experimenterat en hel del och många ansåg nog honom galen i sin ambition att göra världsklassvin från Mendoza. Om han lyckats eller ej är inte jag rätt man att avgöra men de gånger jag provat Bodega Catena Zapatas viner så har de alltid fallit mig på läppen. Första gången jag provade Nicolás Catena Zapata var för sju år sedan och årgången var den numera berömda 1997an som vunnit flera prestigefulla tävlingar mot betydligt mer erkänt motstånd. Det var då ett ganska utvecklat vin men oerhört kraftfullt. Vid den tidpunkten upplevde jag det som ett av de bästa viner jag provat (dessutom skedde provningen helblint). Trots den positiva överraskningen har det aldrig blivit några inköp av vinet ifråga utan det har hela tiden kommit annat emellan – tills nu.

Pionjär i Kalifornien kan man kanske inte kalla Christian Moueix eftersom debuten med Dominus skedde så sent som med årgång 1983. Fast frågan är ändå om han inte gjorde något som idag känns unikt genom att producera ett vin från nya världen baserat på Cabernet Sauvignon (trots sin personliga berömmelse grundad på Merlot) i en stil som de flesta brukar anse mer Bordeaux än Bordeaux självt? Många är historierna om hur erfarna vinprofiler i blindprovningar utbrustit Bordeaux när de i själva verket haft Dominus i glasen. Tyvärr var jag inte med i en provning som hölls för fyra år sedan men jag har flera gånger hört berättas hur samtliga deltagare utan tvivel placerade 1991an i Médoc – även en av landets mest ansedda auktoriteter i just ämnet Bordeaux. Ett vin i en stil man uppenbarligen kan förvänta sig avviker en hel del gentemot övriga kultförklarade boutiqueviner från Kalifornien – eller?

Provade över två kvällar i helgen som gick:

2002 Dominus Estate, Napa Valley har en djup, tät och blodröd färg med inslag av sammetsrött. Det doftar först choklad, mocca, tobak och läder. En allmänt rostad och mörkt dov ton slår an första slaget. Sedan följer ett mer örtigt samt grönt inslag med paprika och oliver. För några sekunder är jag övertygad om att det kommer att bli som vanligt men då framträder en mer kryddig ton med kanel, cederträ och tryffel. Det rostade kaffet återvänder och sedan mer tobak, läder och svartvinbär. En viss sötmognad samt exotisk kryddighet, som från orienten, blir slutintrycket som avrundas med lite hederligt svettig sadel (av valfritt slag). Underbart god och klassisk doft som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Smaken är ren men först lite stram och bläckig med tydliga inslag av svarta vinbär och en oroande torr eftersmak. Även tanninerna känns torra men med en frisk och syrlig minerallitet som känns uppiggande. Eftersmaken är lång och närmast rostad men på ett elegant vis som mer leder mot tobak än kaffe. Sedan släpper vinet ifrån sig mer och övergår mot choklad, grädde, lakrits/salmiak och crème de cassis. En sälta med inslag av bitter lakrits växer fram och alltihop avslutas med ett väldigt elegant men också ruskigt gott slutintryck. Klassiskt!

Det här blev som kärlek vid första ögonkastet. Jag tror aldrig att jag tidigare har provat Dominus och därför tog nyfikenheten över från det sunda förnuftet. Inte direkt ett billigt vin och inte heller kanske tillräckligt moget för att visa sin fulla potential – men varför oroa sig över sådant när upplevelsen blev så fin och beslutet att korka upp visade sig så lyckosamt. Det här nästan överträffade mina förväntningar (eller rättare sagt förhoppningar) och resulterar i ett mycket positivt slutintryck. Skulle jag bli lurad i en provning om vinet dök upp blint? Troligen. Det finns något i smaken som antyder lite mer värme och fruktsötma än i de flesta Bordeauxviner men doften och helheten skriker ut Bordeaux så troligtvis skulle jag bli grundlurad i en blindprovning.

Robert Parker går så långt i sin bedömning från februari 2005 att han jämför med de legendariska årgångarna 1991 och 1994. Bäst sedan dess kallar han 2002an och delar ut 96 poäng. Absolut helt korrekt enligt min mening och jag lägger gärna på en pinne extra och slutar på 97 poäng sett över de två kvällarna. Intrycket jag fick är att vinet definitivt vinner på luftning och utvecklas åt det rundare och sötare hållet över tiden. Egentligen sker det ingen dramatisk förändring över loppet av de två kvällarna men intrycket är att det smakar som godast på slutet och det är alltid ett gott tecken. Ett mycket tilltalande vin som det är lätt att tycka om. Snyggt och prydligt och dessutom väldigt gott till mat.

2005 Bodega Catena Zapata, Mendoza ”Nicolás Catena Zapata” har en mörk och tät lilablå färg. Doften är direkt och stor med tydliga inslag av vanilj och kokos samt rostat kaffe. Plommon, choklad och syltig frukt med blåbär och mynta. Aprikos, marsipan och exotisk frukt i allmänhet samt en fetma i form av hudkräm parfymerad av blommor. Sedan finns det en annan dimension i doften i form av en köttighet av sällan skådat slag. Stall, svett, animaliskt, läder, brändhet, grillad biff och charkighet. En doft som snarast lurar mig att tro att det är Syrah i glaset. En ganska primär men oerhört spännande doft där säkert 24 månader på de nya faten påverkar slutresultatet en hel del. Antagligen tränger även Malbecdruvan (22%) igenom och sätter den köttiga prägeln på doften.

Smaken är stor och ren med frisk syra och tydliga inslag av körsbär och crème de cassis. Violpastill, minerallighet av typen stenkross/grus och därefter en frisk eftersmak av mentol, bärighet och kryddighet. Tanninerna upplevs först som väl tydliga och lite torra men detta ändras snabbt och därefter framstår smaken som betydligt mycket sötare med marsipan, choklad, nötter och kokt frukt. Det blir dock aldrig kladdigt eller svulstigt utan allt balanseras av den rika och rena fruktigheten samt en märkligt frisk och luftig kryddighet. Ett mycket snyggt och trevligt hantverk.

Skillnaden mot det föregående vinet kunde först inte vara större. Fast över tiden av de två kvällarna vinerna provas så förändrar sig detta mest. Från ett ganska outvecklat och lite kantigt vin till ett betydligt rundare och mer harmoniskt vin. Även i detta fall smakar sista glaset bäst och vid den tidpunkten är jag grymt imponerad av vinet. I början är jag lite mer fundersam och har svårare att uppskatta vinet och jag upplever det först lite ”enkelt” och anonymt. Inte i doften men väl i smaken. Doften är oerhört stor och ganska omtumlande. Smaken kommer först inte riktigt loss men när den väl gör det så smakar det rysligt gott. Skillnaden i ålder mot det föregående vinet är endast tre år men det upplevs som om det vore betydligt mer. I en blindprovning skulle jag lätt kunna gissa på upp till tio års skillnad. Definitivt ett ”gemmevin” som Dansken säger.

Bedömningar av Argentinska viner är det sällan man får läsa med Bobs underskrift. Istället är det idag Jay Miller som ägnar den Sydamerikanska kontinenten sin uppmärksamhet. Något han verkar göra med glädje. I detta specifika fall så gillar han innehållet så mycket att han i december 2008 slutar på hela 98 poäng. Har han då som vanligt tagit i för mycket tänker ni? Nja, sett över två kvällar så kan jag sträcka mig till 97 poäng men inledningsvis var det nog närmre 95 poängintervallet. Helt klart är att vinet garanterat vinner på lagring eller extremt lång dekantering. Gott smakar det hela tiden men den riktiga kicken sätter in först efter många timmars luftning. Något som inte alls är ett problem utan snarast en möjlighet. Sedan påverkas säkert intrycket av att det andra vinet är i en betydligt elegantare och mer lättbegriplig stil. Mot annat motstånd hade resultatet kanske blivit det omvända.

Vilket vin ska man då välja? Måste man välja?

Det handlar givetvis om tycke och smak men också den ekonomiska aspekten påverkar beslutet. Det är inga billiga viner. Prisvärt kan man aldrig kalla vin för femhundra respektive sjuhundra kronor. För den sanne entusiasten är det dock värt uppoffringen att köpa bägge vinerna. Lite beroende på perspektiv så får nog 495kr anses billigt för ett av de bästa viner som Argentina respektive den Sydamerikanska kontinenten har att erbjuda. Jämfört med mycket annat som kommer från gamla världen så anser jag nog att prislappen för 2005 ”Nicolás Catena Zapata” är helt okej. Faktiskt även i jämförelse med övriga jämlikar från den nya världen.

Med tanke på vad Kaliforniska kultcabbar idag kostar så framstår de 699 kronorna för 2002 Dominus Estate som billigt. Om man dessutom jämför med de prestigefulla kelgrisarna från Médoc och den östra stranden så framstår priset som löjligt billigt och närmast ett fynd. Inte för att jag är helt objektiv i mitt omdöme men nog är Dominus ett fullgott alternativ till mången dyrare Bordeaux.

Men om man nu måste välja?

Ja, då blir mitt råd till den som vill ha ett matvänligt och okontroversiellt toppvin att välja 2002 Dominus Estate. För den som vill chansa, i förhoppning om att bli rikligt belönad om tio år, kan välja 2005 ”Nicolás Catena Zapata”. Vill man luras i blindprovningar kan man välja vilken som. Få kommer att gissa rätt på ursprunget.

Om man vill bli rikligt belönad per omgående och anser att det endast får kosta 365kr så har jag ett tredje alternativ. Ett vin som öppnades kväll nummer två som kontrollvin för de bägge berömdheterna. Ett vin som direkt satte sig i förarsätet och förpassade de andra två till passagerare i baksätet. Nu blev det åka av:

Ofta undrar jag över varför jag gillar Aussies så mycket och om det är fel på mig eller om mitt omdöme blir helt grumlat när jag får Shiraz från Down Under i glaset. När jag är som mest fundersam och tvivlen växt sig starka brukar jag plocka fram något som jag tidigare uppfattat som gott just för att utmana och få bekräftelse på min goda (eller dåliga) smak.

Därför känns det extra roligt att 2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz inte bara står upp mot motståndet utan snarast slår knockout. Det här är ett sjuhelvetes gott vin som inte tilltalar den intellektuella sidan men väl den hedonistiska. Fast visst kan vin handla om njutning och direkta upplevelser istället för framtida förhoppningar? Visst kan det få smaka sött och saftigt med massor av ved, fat och tjära i näsan? Visst kan det vara läckert med asfalt, grillat kött och rökiga dieselångor som väller fram ur glaset? Visst smakar det mumma med jordgubbslikör, aprikospuré och choklad i munnen efter alla tanniner?

Jag tycker så och därför känns det härligt att återigen få uppleva vilken glädje (och rus) det här vinet ger mig. Kanske inte ett vin för alla men för dem som är villiga att gå utanför sin ”comfort zone” så utlovar jag en okomplicerad men extremt njutbar upplevelse i sann hedonistisk anda!

Trolltider!

En blogg om Julkalendrar vore kanske något nytt att satsa på men jag försäkrar att det inte är syftet med denna post. Rubriken till trots skall detta inte handla om en av SVT:s mest framgångsrika och populära Julkalendrar genom tiderna. Nej, istället skall detta handla om något så banalt som en kandidat till årets bästa vin 2010. Jul och vinter har vi fått så det räcker för de närmsta tio åren - global uppvärmning? I så fall får den gärna komma till Malmö nu.



Att årets bästa vin skulle avnjutas på årets första dag verkar ganska osannolikt. Ändå kändes det så den 1:e januari 2010. Nuförtiden är nyårsfirandet inte lika dramatiskt och intensivt som förr i världen. Visst festas det en del och klockan blir ofta sen med obligatorisk musikquiz och plattspisande. Fast hämtpizza och backhoppning avrundat med Ivanhoe fram på eftermiddagen var det många år sedan jag avnjöt. Nuförtiden blir det oftast rester och vanlig helglunk även på det nya årets första dag.

Självklart måste man avnjuta gott vin även en sådan dag och eftersom resterna detta år kändes som en perfekt matchning till lite Australiensiskt godis så föll valet på två viner jag väntat på att få prova. Egentligen var det ett vin som lockade mest men även det andra fick hänga med för jämförelsens skull. Två viner från samma årgång, samma producent och samma vinmakare – Christian Canute – men olika druvor.

Engelskan är ett trevligt språk men det har ett problem. Är "Uncle" mors eller fars bror? Eller är det bara en gammal farbror som vilken som helst? Inte vet jag men Christians "Uncle" är vinodlare i Barossa Valley och sedan 1998 även vinproducent med systersonen (eller är det brorsonen) Christian Canute från Rusden som ansvarig vinmakare.

James Hage är sjättegenerationens vinodlare i grund och botten och markerna han brukar har varit i familjens ägo sedan tidiga 1900talet. Det lite fåniga namnet Troll Creek Wines kommer från sägnen att det lever ett troll under en av broarna i vingården. Fånigt kan man däremot inte använda som begrepp för vinerna man producerar – åtminstone inte i årgång 2004. Fast producera och producera. Det handlar knappast om industriell produktion när man gör ungefär 1200 flaskor Shiraz och 600 flaskor Cabernet Sauvignon. Numera gör man även en klassisk blandning på de två samt ett rosévin gjort av Cabernet Franc. Den totala produktionen uppgår till 4200 buteljer årligen.

Egentligen var det meningen att endast öppna Shirazen men det gick inte att motstå att dra korken även ur Cabben. Nu kom det dock att bli så att den sistnämnda fick finna sig i att stå i skuggan av den förstnämnda. Redan när jag stoppade näsan i den nyöppnade flaskan Shiraz insåg jag att något stort var på gång - men först…

2004 Troll Creek, Barossa Valley - Cabernet Sauvignon har en mörkdjup och röd färg. Doften är söt med mynta, choklad och marsipan. Mandel, körsbär, kaffe och stallighet. Sedan svett, tepåse, rostade fat och läder med svartvinbärsgelé och Cremé de Cassis som med tiden övergår mer mot Calvados och äpplen till. Kaffesump, lakrits, ost och en aning grön paprika. Det kan synas konstigt men doften är trevlig och i mina ögon ganska typisk för druvan.

Smaken är ren och krispigg med cassis samt körsbär. Frisk med mynta, kaffe och citrus samt vanilj med marsipan. En aning gräddkola, choklad, äpple och en lite lustig sötsur känsla med minerallitet.

Jag är i grund och botten ingen Cabernetkille och ännu mindre så när druvan kommer från Australien. Det finns undantag och detta är delvis ett sådant. Vinet vinner definitivt över tiden och betyget från dag ett på 93/94 poäng ökar till kväll nummer två, som då slutar på hela 96 poäng. För mig är det alltid ett gott tecken när vinet smakar bättre dag två. Helt klart finns det potential. Kanske inte en stil som alla uppskattar men gillar man rikare och större varianter av Cabernet Sauvignon så är detta ett enormt bra alternativ. The Wine Advocate har bedömt via Jay Miller som delade ut 93 poäng i oktober 2007 med följande omdöme:

“The 2004 Cabernet Sauvignon (only 50 cases produced) was aged in equal proportions of one-year-old French and American oak. It offers a splendid bouquet of smoke, mineral, mulberry, and blackberry liqueur. On the palate it reveals the silky, elegant character that Canute is able to extract from Barossa Valley fruit. Supple, ripe, and forward, the flavors are intense, layered, and long. Drink this savory Cabernet over the next 10-12 years.”

2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz har en mörk, djup, tät och sammetsröd färg. Doften är enormt stor med kirsch, jordgubbssylt, aprikos och minerallitet. Sten, rostad choklad och vaniljblom med fatkryddighet och grillat kött. Kaffe, rök, tjära, asfalt och kryddighet av lavendel som avslutas med klart animaliska inslag. Hur läcker och inställsam doften än är så är det smaken som gör att upplevelsen om ett extraordinärt vin framträder

Det smakar choklad, kaffe, svartvinbärslikör, hallon och jordgubbar i en lång och koncentrerad men aningen eldig eftersmak. Björnbär, blåbär och drottningsylt. Smaken är ohyggligt ren och fin. Viskös med gräddighet och harmonisk med ett enormt bett i gommen. Lakrits, violpastill och karameller. Tänk om alla fick uppleva det här!

Några skulle säkert tycka att det vore förfärligt men flera tycka att det smakade som nektar. Jag som gillar denna typ av vin och är ganska van vid den, är i ett tillstånd av lycka och eufori. Så här skulle nog en blandning av Amon-Ra och Greenock Creeks viner smaka om man gjorde ett hopkok. Det är svulstigt, syltigt och kanske till och med syndigt men också rent, fokuserat och enormt fräscht. Jag tycker att Jay Miller är en riktig fegis när han i oktober 2007 nöjer sig med endast 95 poäng. I min värld är vi nära perfektion. Över två dagar slutar medelvärdet på 98 poäng. Drygt tre veckor senare provade jag om en flaska med i stort sett samma intryck och resultat. Jay Miller skrev:

“The 2004 Shiraz was sourced from 40- to 60-year-old vines. The wine spent 30 months in French and American oak, 30% new. Opaque purple-colored, it exhibits aromas of toasty oak, spice box, saddle leather, licorice, blueberry, and chocolate. Sleek and racy on the palate in spite of its ample size, the flavors reveal succulent blue fruit and chocolate, and a long, savory finish. Give it 3-5 years in the cellar and drink it through 2024.”

Ska man vara kritisk mot något så är det att typisiteten är för stor. Jag inbillar mig inte för en sekund att man skulle bli lurad av det här i en blindprovning. Den är övertydlig och ska man gilla det här bör man nog redan vara frälst. Jag tror inte att den oinvigde delar min uppfattning om att detta är världsklass men för den nyfikne kunde det nog vara en upplevelse utöver det vanliga!