När korkskruven löper amok!

Vissa viner öppnar man bara inte. De ska först ha nått rätt ålder och perfekt mognad – eller… kanske ska man ändå våga prova?

Tänk att sitta där med ett moget vin och aldrig veta hur det smakade i sin ungdom. För dem som arbetar professionellt med vin är det säkert en annan sak. De har ofta förmånen att prova mycket vin, både unga så som mogna. En vanlig samlare och konsument har ju sällan möjlighet att prova vin i samma omfattning. Det blir oftast de egeninköpta buteljerna som sparats i väntan på den rätta tidpunkten. När den infaller är ju inte helt enkelt att veta och man får då lita till vad proffsen anser. Det är sällan jag helt håller med dem och oftast tycker jag att många viner är klart drickfärdiga redan som unga men samtidigt kan jag även tycka att det där mogna vinet man sparat så länge, förmodligen kunde ha sparats ännu några år. Givetvis inträffar det motsatta också – förmodligen oftare och man förbannar att man inte öppnade buteljen tidigare.

Därför har jag sedan några år tillbaks beslutat mig för att våga prova mina viner som unga och sedan följa dem tills jag antingen tycker att de är i behov av vila och mognad eller helt enkelt tills jag har så få kvar att de bara måste sparas. Detta förfarande förutsätter att man har en viss tillgång och därför har jag slutat köpa brett och vitt, utan istället fokuserat och fler flaskor av varje enskilt vin. Sedan händer det ändå att jag har för få flaskor för att våga öppna en för att prova och hellre chansar på att vänta på det rätta tillfället. Så var fallet med förförra helgens viner men ett inlägg hos Frankofilen med efterföljande kommentarer ändrade på min annars så rakryggade hållning och försiktighet…



Om man nu ska prova Domaine de la Grange des Pères för första gången i sitt liv så kan det ju vara kul med en referens. Alltså måste en utmanare korkas upp och gärna då något som har så mycket likheter som möjligt. Givetvis måste årgången stämma och även lagringspotentialen. Valet blev enkelt med avseende på årgången – 2007. Varför då inte något från Södra delarna av Rhône? Gillar man en viss vinstil så är det väl bra att jämföra något nytt mot något som man just gillar. Châteauneuf-du-Pape kändes givet men frågan var från vilken producent. Något som bör lagras och gärna något där druvsammansättningen kan matchas mot varandra. Då blev valmöjligheterna plötsligt inte lika stora och i princip återstod bara en kandidat – att det sedan visade sig finnas mer gemensamt blev en ren bonus.

Så här i efterhand har jag läst mig till att de bägge egendomarna faktiskt har en del andra kopplingar. Dels har Laurent Vaillé arbetat hos familjen Perrin och varit med och gjort vin på Château de Beaucastel innan han startade i egen regim. Inte nog med detta utan även kloner från just Beaucastel lär vara planterade i vingården. Vilka druvor det rör sig om förtäljer inte historien men man kan ju gissa på Mourvèdre eller Counoise (även kloner från Chave, Domaine Tempier och Domaine de Trévallon lär finnas i planteringarna). I korta ordalag kan man väl säga att just druvsammansättningen i vinet ifråga inte verkar helt klargjort men att döma av dem som borde veta, så lär det vara ungefär 1/3 del av vardera Mourvèdre, Syrah och Cabernet Sauvignon med en skvätt Counoise i buteljen.

Château de Beaucastel använder ju alla tretton tillåtna druvor och har dessutom egenheten att använda betydligt mycket mindre andel Grenache än annars kutym i distriktet. Dessutom vill man ha en markerad andel Mourvèdre eftersom det anses viktigt för vinets struktur. Läs gärna mer här om ett tidigare inlägg avhandlande egendomen ifråga. Hur den exakta druvsammansättningen för 2007an ser ut vet jag inte men på Beaucastels hemsida sägs följande:

“The thirteen grape varieties of the Châteauneuf-du-Pape appellation with a strong percentage of Mourvèdre and Grenache (30% each), Syrah 10%, Counoise 10% Cinsault 5% and the rest divided up amongst the remaining grape varieties: Vaccarèse, Terret noir, Muscardin, Picpoul, Picardan, Bourboulenc, Roussanne.”

Kanske inte helt likt Domaine de la Grange des Pères druvsammansättning men vissa likheter finns ju. De bägge vinerna provades över två kvällar och till den andra kvällen fick de sällskap av en annan klassiker som förvisso inte har så mycket gemensamt med avseende på druvsammansättningen men en långliggare är det och sparas bör den - så därför kändes det kul att få jämföra de tre.

2007 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape har en djup, mörk och tät purpurröd färg. Doften är först stram och lite metallisk med efterföljande rökighet. Läder, mineraler, lakrits samt garrigue. Sedan mer frukt i form av blåbär, fikon och nästan tuttifrutti. Exotiskt fruktig med aprikos och crème de cassis men ändå med en sval ton. Frukten tar nu överhand men utan att bli överdådig. Senare återkommer de mer jordiga tonerna och speciellt dag två tar åter stalligheten över men nu även med lite grillade toner och vissa drag av tjära. Blommighet och nästan mintighet kompletterar den nu lite varma och sötfruktiga stilen. Härlig dag ett men ännu godare doft under kväll nummer två.

Smaken är ren och koncentrerad med mjuk samt rund fruktighet av fikon och allmänt mörka bär. Rostad choklad, eneträ och kaffe med kryddighet i den aningen torra eftersmaken. Samtidigt en friskhet och ganska markerad syra. Till detta lite jordgubbslikör, körsbär och svartvinbär men utan sötma. Dag två känns smaken mer tillknäppt och en först lite tung alkoholkänsla oroar en del. Det finns då också en viss beska men även en tobakskänsla som stramar åt en hel del. Frukten känns mindre närvarande och då den känns, är det främst i form av plommon.

Efter en mängd provade nollsjuor känner jag mig både lite överraskad och lurad. Jag förväntade mig att även Beaucastel skulle vara öppen och tillgänglig i en sötfruktig stil. Inte den här. Visst går det alldeles utmärkt att dricka detta redan nu men jag inbillar mig att belöningen är mycket större för den tålmodige. Det känns att vinet har kapacitet för lagring men jag får en känsla av att det främst är doften som kan utvecklas till något riktigt stort. Smaken är en aning icke typisk för årgången och jag har lite svårt att se varför vinet skulle ändra karaktär åt det rikare och fruktsötare hållet. Det finns heller inga påtagliga tanniner att skylla på. Fast givetvis kommer även detta att utvecklas åt det mognadssöta och kryddigare hållet men jag tror att det kommer att mogna mer åt Beaucastelhållet till, än åt det typiska tvåtusensjuhållet, om ni förstår vad jag menar.

Den som rädds de typiskt fruktsöta nollsjuorna men normalt gillar distriktets viner borde satsa på Beaucastel i denna årgång. Här härskar mer klass och struktur än hedonism och den som gärna väntar tio till femton år kommer säkert att bli nöjd. Hur bra är det då? Ja, Robert Parker har tagit i med 96 poäng vilket för min del känns lite högt. Jag tycker nog att 94 poäng känns bra men då med ett plustecken som gardering för vad framtiden kan göra med detta vin. Skulle jag dricka en ung Beaucastel idag, skulle jag hellre plocka fram 2006an. Det var ett vidunderligt gott och tillgängligt vin vid den fina vertikalprovningen förra hösten, som det går att läsa mer om här.

2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en djupt blåröd och vacker färg. Doften är först påfallande syrahdominerad med nybromsat bildäck, bacon, grillat kött och charkighet. Läder, animaliskt, svett och rostat kaffe samt mörk choklad. Sedan utvecklas doften mer åt det gräddiga hållet med kola, jordgubbar, hallonsylt och nästan sviskon. Därefter mer komplexa aromer av kanel, ceder, grafit och tobak. Det finns nästan något Bordeauxlikt över doften fast med ett komplement av marsipan. Underbart läcker doft. Under andra kvällen ökar doften om möjligt ännu mer men med tydligare drag av stallighet, djuriskhet och grillade ekaromer. Knockout!

Smaken är ren, koncentrerad och bärig. Det börjar med körsbär och crème de cassis samt en kryddig och aningen eldig eftersmak. Sedan mer örter, blåbär och mörka skogsbär med en bläckig ton och tebeska. Pepprig med choklad och en stigande känsla av friskhet samt syrlighet. Kanel, plommon, pinjenötter och markerade tanniner. Sedan nästan portvinslika inslag med rom och sviskon. Riktigt gott och hela tiden i utveckling. Under efterföljande kväll har det utvecklats ännu mera med torkad frukt, örter, jordgubbslikör och närmast kakao. Fy vad gott det är!

Jag är nästan mållös i sällskap med det här vinet under kväll nummer två. En känsla av lycka sprider sig i kroppen. Detta är ett mycket bra vin i en stil som man nog får kalla komplex. Vinet behöver tid i glaset/flaskan/karaffen för att komma till sin rätt. Eftersom jag mig veterligen aldrig tidigare provat vinet kan jag inte heller jämföra med andra årgångar. Om karaktären på vinet kommer sig av årgången eller om det alltid uppträder på detta vis får någon annan besvara men jag har fått svar på min fråga. Är detta vin värt all den uppmärksamhet och status som anhängarna hävdar? Absolut – svarar jag. Detta är ett vin av yppersta klass men som samtidigt tilltalar lustfylldheten och det hedonistiska i vindrickandet.

Jag tror att det handlar om balans. Vinet har en enorm rikedom och tendenser till att bli för mycket men i min smak går det aldrig över styr utan allt balanseras perfekt. Dessutom utvecklas vinet konstant och som provare tappar man aldrig intresset att fortsätta analyserandet. Det finns en komplexitet i all rikedom som hela tiden balanserar det fruktsöta och fatiga intrycket. Hur mycket ny ek som används vet jag inte men det finns en tydlig ekfatskaraktär som man måste ha acceptans för. Jag hävdar dock att Laurent Vaillé lyckas balansera även detta och för mig är det ett bevis på stor vinmakarkonst. Jag har både hört och läst att man anser att Grange des Pères har en tendens att utvecklas åt det burgundiska hållet med ålder. Kanske stämmer det men baserat på mina intryck skulle jag hellre satsa mina pengar på en utveckling åt Bordeaux till. Hur som helst är det ett vin som säkerligen mår bra av att sparas men i motsatts till det föregående vinet är detta riktigt gott även idag. Hur bra? Ännu har inte The Wine Advocates specialist uttalat sig men det finns antydningar om ett generöst betyg från David Schildknecht så småningom. I sin recension av 2006an (94-95 poäng) skriver han följande:

“Laurent Vaille’s 2007 components had not yet been blended when I visited him in December. The Syrah, Cabernet Sauvignon, and Mourvedre each were sensationally concentrated and highly expressive, promising one of the finest Grange des Peres red bottlings ever. All of these grapes were enormously ripe in flavor already by mid September, and while that entailed alcohol levels of 15-16%, the young component wines evinced no heat or harshness.”

Jag förekommer honom och drar först till med 96 poäng för att sedan höja till hela 99 poäng. Jag vet att det är väldigt mycket men vinet är så gott och så lovande att det inte går att göra på något annat vis. Kväll nummer ett var jag nöjd med 96 poäng men till den efterföljande kvällen hade smaken och helheten utvecklats så positivt att det bara är löjligt att leta brister. Det var då så gott som man överhuvudtaget kan förvänta sig att vin kan bli. Varför då inte 100 poäng? Tja, varför inte…

Jag sitter faktiskt under andra kvällen och funderar på vad det är som jag tycker så mycket om i vinet. Det slår mig då att det har många likheter med andra viner och producenter jag gillar. Det finns något i 2007 Grange des Pères som liknar det bästa som kommer från Ribera del Duero. Jag tänker på den 2004 Bodegas Aalto "P.S." jag provade förra hösten. Även ett annat spanskt vin men gjort av en Australiensare flimrar förbi – 2006 Bodegas El Nido "Clio". Samma runda mjuka frukt och chokladighet går igen i de bägge vinerna. Tillslut är det dock känslan av en favoritproducent som sprider sig och det är faktiskt Greenock Creeks Vineyard & Cellars. Kanske är det som att svära i kyrkan när jag jämför 2007 Grange des Pères med dessa producenter men mina associationer leder dit – det är inget jag kan förhindra. Blanda samman de tre ovan och lägg till en extra skvätt struktur och stramhet samt kanske även mer balans och toppa det hela med en dos 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" så blir likheterna ganska stora.

Förutom referensen till Frankofilens inlägg i inledningen finns det mer att läsa om vinet och producenten hos Finare Vinare, MMM, den svenska importören Winetrade och även en engelsk webbhandel här.

2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är enormt kryddig med garrigue, gödsel, läder och herbes de Provence. Mycket animaliskt och uttrycket ”a bit of shit” kommer till sin rätta men i positiv bemärkelse. Visst finns det även frukt i doften och då i form av körsbärslikör och hallonkarameller. Vidare en blommighet av jasmin, mint, engelsk smörkola och en närmast Pinot Noir-lik doft av nickelkola. Det finns också en nötighet som av mandel och den gamla ”fylledrickan” Marinella. Riktigt trevligt!

Smaken är ren, koncentrerad och tjock med körsbärslikör, ljus choklad och örter. Crème de cassis, gräddlikör men med ganska påtagliga tanniner. Eftersmaken är ganska tuff och stram med en viss träighet och toner av gummi. Efterhand mer körsbärskompott men aldrig ett kladdigt intryck utan snarast en slankhet i kombination med längd, kraft och koncentration. Riktigt bra.

Jag brukar gilla Domaine du Pégaü och gör så även denna gång. Även detta är en tvåtusensjua som absolut kommer att gynnas av flera år i källaren. Precis som i fallet Beaucastel handlar det mer om en typisk Pégaü än en typisk 2007a. Gillar man normalt sett inte Pégaü så gör man förmodligen inte det med årgång 2007 heller. Jag reflekterar direkt över att doften är slående lik 2003an vid ungefär samma ålder. Jag minns att jag sommaren 2007 smakade 2003an för första gången och då rös av välbehag inför doften. Det är exakt samma sak nu. Jag tycker att de doftmässigt är enormt lika varandra i samma skede och jag hoppas verkligen att den yngre fortsätter utvecklas i den äldres spår. Tillskillnad från fallet med Beaucastel så är jag betydligt mer belåten även om jag inser att det är alldeles för tidigt att dricka 2007 Domaine du Pégaü redan nu. Ont gör det inte - men resursslöseri är det sannerligen.

Smakmässigt finns det dock en del skillnader gentemot 2003an. Den upplevde jag som betydligt sötare men också kraftfullare än 2007an och jag tror aldrig att den yngre kommer att bjuda på samma euforiska upplevelse men den kommer att vara bra nära. Kanske kommer 2007an att kännas mindre kontroversiell och troligen upplevas som friskare och stramare men ha allt övrigt man kan önska sig av en Pégaü. Bästa årgång sedan 2003an om jag får bestämma. Parker har fortfarande bara ett fatprov tillgrund för sitt betyg på 94-96 poäng. Jag är positivare och slutar på 96/97 poäng baserat på godheten idag men också den förmodat positiva utvecklingspotentialen. Ett uppfriskande exempel på hederlig och gammaldags Châteauneuf-du-Pape.

Det var en riktigt lyckad vinhelg som avslutades med en kanske än mer imponerande uppställning viner. Dessa tolv var dock vita till färgen och inledde höstsäsongen i Gomseglet. Återkommer med en vit trappstege till himlen!

När teoretiska teorier tillintetgörs…

Château de Beaucastels viner ska ju inte gå att dricka före sin tioårsdag och dessutom ska de dofta som gammalt omklädningsrum och smaka som kokt frukt. Varför smakade och doftade då 2006an som renaste nektar och var hur tillgänglig som helst? Ibland stämmer inte teori och praktik överrens och det blev tydligt i fler än ett fall när tio årgångar Château de Beaucastel provades på Restaurang Basement i Göteborg.

Introduktionen till egendomen tycker jag mig färdig med i och med föregående inlägg men om någon missade det så går det bra att läsa här. Hur hamnade jag då på Restaurang Basement i Göteborg med tio årgångar Beaucastel i glasen (Malmöbo som jag är)?

För att göra en lång historia kort så började allt i mars månad då jag la en kommentar på Bristly Wine Agents blogg. Gabriel Enning hade besökt "Découvertes en vallé du Rhône" i Avignon och rapporterade massor av intressanta iakttagelser för en Chateauneuf du Pape entusiast som mig. Inte bara jag njöt av läsningen utan även en Johan S, som flitigt kommenterat och kommunicerat med Gabriel, gillade det han läste. Eftersom vi uppenbarligen delade passionen för distriktets viner, kom så Johan upp med förslaget att arrangera en vertikalprovning av Château de Beaucastel. Om jag var intresserad? Självklart men var och när? Var det verkligen på allvar eller bara en nyck i stridens hetta? Läs mer här.

Så kom då i maj månad den formella inbjudan till ett mycket lockande arrangemang. Dessutom fenomenalt generöst – Johan med sin Carina ville dela sin passion för Château de Beaucastel med oss och lockade med några på pappret fantastiska årgångar. Skulle det ändå verkligen bli av, blev min första tanke. Klart att man tackade ja. Carina och Johan hade under många år rest i södra Frankrike och flertalet gånger besökt Château de Beaucastel och blivit nära bekanta med egendomen men också samlat på sig flera årgångar av firmans röda vin. Nu ville man alltså ställa till med ett praktarrangemang och bjuda på en upplevelse som då inte jag ville missa. Dessutom på en av Göteborgs allra främsta restauranger.

Runt bordet tretton sugna vinprovare som förutom Johan och Carina bestod av deras vänner samt då Gabriel och mig med våra respektive. Inbjudna var även Finare Vinare som tyvärr tvingades tacka nej i sista stund. Synd, för jag hade sett fram emot att få träffa dem i egen person och dessutom dela upplevelsen med dem. Vi som var där njöt av både vinerna och maten samt det trevliga sällskapet. Kul att Basements ägare och frontman Ulf Wagner dessutom var en av gästerna och delade med sig av sina vinkunskaper. En lärorik afton. Förutom vinerna som ingick i vertikalprovningen så dök det även upp trevliga bekantskaper till den efterföljande menyn och har man en vinimportör i sällskapet så förvånar det kanske ingen att han hade en joker i bagaget.

Känt på förhand var att årgångarna 1989, 1990, 1994, 1995, 1996 och 1998 skulle finnas med i startfältet. I slutskedet tillsatte Johan och Carina alltså fyra extraårgångar och dessa var för övriga gruppen helt okända. De tio årgångarna delades in i två omgångar och vi fick inte veta vilka årgångar som kom i vilken omgång. Detta gjorde åtminstone för mig, att omgång nummer ett blev en alltför tuff utmaning. Den enda jag lyckade ana mig till var 1998an och att några av resterade viner säkert härstammade från 2000-talet. När vi doftat och smakat en stund avslöjades så vilka årgångar som var med i startfältet och då blev det något lättare att med uteslutningsmetoden försöka hitta rätt. Jag beskriver därför vinerna i omgång ett rakt upp och ned, utan någon gissningslek. Omgång nummer två beskrivs dock utifrån mitt resonemang och gissningar, eftersom vi då viste vilka fyra årgångar var men inte den femte. Dessutom inte om den var äldre eller yngre än övriga. En kort summering följer efter varje vin med i vissa fall lite allmänna åsikter från gruppen.

Omgång 1

Vin 1
Purpurröd färg. Doften är lätt dammig med rökiga och brända inslag. Jordig med varm fruktighet och en mineralkaraktär som kan liknas vid stål/metall. Rostat kaffe, chark, ladugård med lite svettigt inslag. Det doftar gott och ungefär som förväntat. Smaken är knuten med ett mörkfruktigt och bittert inslag av körsbär. En aning syrlig karaktär av citrus och eftersmaken tanninrik med en vrång kärvhet som ger ett lite stjälkigt och grönt inslag. Smaken harmonierar inte helt med doften och dessutom upplever jag smaken som ganska knuten.
2004 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Det ante mig att detta är en 2004a. Eller rättare sagt så hade jag inte alls en tanke på det innan årgångarna var kända. Jag upplevde vinet som äldre än vad det är och dessutom inte alls så typiskt som man skulle kunna tro. Övriga i gruppen gillar inte heller detta speciellt mycket och mitt minne säger mig att det var det vin som gick sämst hem hos gruppen. Jag hamnar lite ljumt på 91 poäng eftersom doften trotsallt gör vinet intressant. Robert Parker däremot har varit positivare med sina först (92-95) från fat och därefter 93+ poäng från butelj. Han får kanske rätt så småningom? Det känns som om det här vinet kan bli bättre med mognad men säker är jag inte.

Vin 2
Färgen är ljust tegelröd och skvallrar om lite ålder. Doften är stor och utvecklad med läder, svamp, tryffel och stallighet för att inte säga gödselstack. Örter och garrigue med klara animaliska inslag och kryddighet. Lavendel, rökig men också lätt oxiderad med en förnimmelse av salubrin. Spännande men lite udda. Smaken är sötmogen med fin rondör och frisk syra. Kryddig med en viss eldighet på grund av lite väl torr frukt. Körsbär, citrus och örter förblir mitt intryck även om eftersmaken är bra och balanserad men kanske lite kort.
1996 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
På pappret den svagaste årgången. Det känns enligt mitt förmenande. Detta är det vin som i min smak blir minst tilltalande och mer vinner gehör för sin mognad och utveckling. Återigen gör doften att jag hamnar lite högre i poäng än vad smaken motsvarar och 90 poäng får bli mitt slutbetyg. Det är något positivare än Parker som från fat gav (86-87) som sedan justerades till 89 poäng från butelj. Minns inte vad gruppen i övrigt ansåg men jag tror att det svagare året märktes i allas glas.

Vin 3
Färgen klar och purpurröd med ett svagt drag åt tegelröd till. Doften är stor även om den först upplevs som lite sluten. Medicinalkaraktär med fikon, svamp, tryffel och rostade toner. Animalsikt, blodigt och köttigt med mörk choklad och plommon. Svartvinbär, mörka bär och lätt parfymerat som av rosor. Jag tycker det doftar gott. Smaken är ren, mogen med plommon och svartvinbär. Lite bränd karaktär med karameller och tjära samt inslag av gummi som ger en viss kärvhet i eftersmaken. Koncentrerat.
1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Ett klart lyft enligt mig men några i gruppen är mer tveksamma. Det förekommer även spekulationer om att vinet inte är helt korrekt eftersom det delvis sticker ut något men även upplevs som oxiderat. Detta ändrar sig efterhand och misstankarna om ett defekt vin läggs åt sidan. Min teori är att det just är årgången som spelar in. Det sägs att Beaucastel detta år hade mer Grenache i blandningen än normalt och att andelen Mourvedre på motsvarande sätt var lägre. Innan jag vet årgångarna är jag ganska säker på att detta är just 1998an. Vinet har en mer bränd och varm ton som är typisk för årgången. Jag är dock inte lika entusiastisk som Parker utan stannar på 93 poäng. Bob satte (92-94) från fat för att sedan i omgångar höja till
95 poäng två gånger och slutligen landa på hela 96 pinnar. Lite för generöst tycker jag och det tror jag att hela gruppen håller med om. Eller kanske behöver det bara mer tid?

Vin 4
Purpurröd färg. Doften är enormt stor med köttig och syltig frukt som jordgubbar och plommon. Söt i karaktären men kryddig och parfymerad med rökta örter och ingefära. En mjuk ton av choklad som ger ett härligt intryck mot slutet. En mycket ren och polerad doft. Smaken är varm med rondör och renaste svartvinbärslikören som ger en lång och intensiv eftersmak. Bra bett men en fin och balanserad syra som drar åt röd citrusfrukt till. Det finns en viss antydan till alkoholbeska men den stör inte mig. Tvärtom upplever jag vinet som väldigt rent och bärigt med allt på plats och inget avigt som sticker ut. Smällgott!
2006 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Jag upplever att detta är allas favorit i första omgången. Vinet går hem i gruppen och Gabriel börjar lyriskt jämföra med en (ur sitt stall) känd vinmakare och producent. Ren, fin och len frukt. Koncentration och en närmast ”modern” känsla. Är det möjligtvis så att ett generationsskifte är på gång? Kanske inte men kul att spekulera är det. Läser man Parkers omdöme så framgår det att även han gillar det här. Han skriver vidare att ingen "Homage à Jacques Perrin" gjordes detta år och att den frukten därför gått till standardvinet. Är det detta som gör skillnaden? Ingen aning men det retar mig kopiöst att jag inte handlade några flaskor i somras. Det hade varit kul att få följa det här vinet. Årgången förtjusar ånyo och det blir 95+ poäng från mig. Parker på (92-94) från fat och sedan 95 poäng från butelj. Så klokt av honom.

Vin 5
Färgen är djupt purpurröd. Återigen är doften först något sluten. Sedan lossnar det mer. Söt frukt med en ljuvlig kryddighet med peppar och blodigt djuriska drag. Rosor och petroleum som en fin Riesling. Parfymerad och rökig med röda bär som ger ett elegant intryck. Stall mot slutet. Smaken är först lite rå med ett stramt och tufft utryck. Tanninrikt med lakrits och violpastill. Lång och intensiv eftersmak som är kärv men samtidigt oerhört lovande. Oförlöst med potential blir slutintrycket.
2005 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Inte så förvånande när årgången avslöjas. Det här är både knutet och tjurigt men så laddat att det inte går annat än att gilla det. Måste nog sparas i många år för att komma loss och bli fullt drickbart. Ju längre vinet står i glaset, desto mer lossnar det. Jag höjer mig efterhand och slutar på 94 poäng som var lägre inledningsvis. Inte så långt ifrån Parker faktiskt som först gav (93-95) från fat för att sedan sluta på 94+ poäng från butelj. Pålitlig karl den där Bob…

Slutintrycket efter första omgången blir för mig att det där med årgångar verkligen spelar roll. De fem vinerna tycker jag alla representerar sina årgångar väl. Omdömet från gruppen blev att alla vinerna var ganska olika trots att det var samma egendoms vin i glasen. Om vi var nöjda så långt var det inget mot vad vi skulle vara när kvällen var över. Däremot upplevde många att omgång två bjöd på mer likartade upplevelser. Något som säkert berodde på att mognaden blev påtagligare i nästkommande uppställning.

Omgång 2

Vin 6
Färgen är purpurröd. Doften är rökig med klar medicinalkaraktär och gasbinda som första intryck. Kryddig och örtig. Gödselstack och riktigt genomsvettig hästsadel med rökdimmor av cigarrtobak. Söt, svettig och varm med en fin mörk bärighet. Det går inte annat än att fascineras av den här doften. Mogen doft är precis vad det handlar om. Smaken är varm och mogen med citrus och beska av apelsinskal. Lakrits och sötmognad samt en viss alkoholvärme i eftersmaken. Mer läckert än gott. Spännande om än lite för moget för min smak. Kan det vara omgångens äldsta vin? Ett äldre vin än 1989?
1995 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Märkligt att vinet inte är äldre än vad det är. Jag upplever att mognadsgraden är mycket högre även om färgen antyder ungdom. Många gillar detta mycket och framförallt är det doften som förför. Kanske är den lite för typiskt ”Beaucastelsmutsig”? En viss oenighet råder kring detta vin. Jag tycker om vinet och landar på 93+ poäng. Även om jag uppfattar vinet som utvecklat så finns det mer att ge. Parker har provat det flera gånger med först (92-94) från fat och därefter två gånger med 93 som resultat och slutligen med 92 poäng som slutbetyg. Jag tror att årgång 1995 med sin lite stramare struktur kommer att bli en vinnare i längden. Jag minns vertikalprovningen av Clos des Papes förra hösten där just deras 1995a var ett underbart vin. Mer om den här.

Vin 7
Färgen är ljust purpurröd med dragning åt tegelröd. Det doftar torkad frukt med valnötter och cigarrtobak. Cederträ, garrigue, tjära och lite varm, nästan bränd söt fikonfrukt. Det är en oerhört läcker och komplex doft som bara växer efterhand. Jag börjar hoppas redan efter första doftprovet att det än nu den kommer. Smaken är oerhört söt, varm och närmast lite bränd med gummi och härligt solmogen frukt. Jordgubbssylt, kirsch, violpastill och mycket lång och intensiv eftersmak. Glycerin! Viskös och härlig rondör med koncentration och en köttig och varm avslutning med charkuteri. Ohyggligt gott! Jag är 99,9% säker på att detta måste vara 1989an innan jag ens smakat färdigt de kvarvarande vinerna. Så gott kan bara en legend smaka.
1989 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Gud vad skönt det kändes när det avslöjades att detta var just 1989an. Den som läst om vinet vet att det är något extra med just Beaucastel i denna årgång. Parker skriver: “Full bodied and concentrated, it is one of the most powerful as well as highly extracted Beaucastels I have ever tasted.” Några är förvånade över att detta är ett tjugo år gammalt vin. Inte jag och inte vår värd heller. Johan har provat vinet förut och är också säker på att det är 1989an. Så rikt och så harmoniskt på en och samma gång. Eftersom jag läst om vinet och bildat mig en uppfattning och dessutom är helt överrens med Bob om poängen så kändes det givet att det är det vin det är. Han är ganska duktig på att skriva om vin också – inte bara på att sätta poäng. Jag ger klockrena 97 poäng och är uppe på 98 och vänder. Så läckert som ett moget vin kan bli. Parker har bedömt vinet fem gånger med följande svit: 97, 97, 97, 95 och 97 poäng. Fantastiskt att detta levererade. Tack Carina & Johan!

Vin 8
Färgen är purpurröd. Doften är varm och rökig med tjära och cederträ samt inslag av rått kött. Blodig med medicinalkaraktär och piptobak. Animalsikt med korv, stall och chark samt mynta. Väldigt läcker doft. Smaken är stor, varm och koncentrerad med lakrits och violpastill. Eftersmaken är bra med markerade tanniner och en viss körsbärsbeska samt friskhet. Efter 1989an så är detta dock chanslöst. Jag har svårt att gissa på ålder men någon nittiotalsårgång känns det som.
1994 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Kanske inte helt oväntat. Årgången tillhör inte de största och det lyser lite igenom när man smakar på vinet. Det doftar fantastiskt men smakar inte lika härligt. Lite uttorkat och jag tappar intresset även om vinet är korrekt. Jag är ändå nöjd och 92 poäng känns okej. Några gillar detta bättre än mig. Ser man på Parkers betyg så anar man att han börjat ifrågasätta vinets utveckling. Från fat (94-96) därefter 93 två gånger och senast 90 poäng. Han summerar det ganska bra redan år 2003: "Although dense and chewy, it remains tannic and firm. It will keep for two decades, but it is not a hedonistic example and how much pleasure it will provide remains to be seen."

Vin 9
Färgen är klar och ljust purpurröd. Det doftar läder, örter och värme. Även i detta vin inslag av blodig biff och medicin. Söt och mycket utvecklad doft. Klart spännande. Smaken är solmogen, syltig och varm med en fräsch citruston. Jordgubbar, svartvinbär och koncentration med en syrlighet men också klar starkvinssötma som ger ett härligt elegant intryck. Jag gillar detta och funderar på om det kan vara 1995an?
1985 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Tio år fel är väl inte så tokigt? Det säger antingen något om mitt omdöme eller något om vinets hållbarhet. Även om 1989an är vinnaren så är jag nästan mer imponerad över detta vin som är tjugofyra år gammalt – eller ungt. Jag är generös men 95 poäng måste det bli med den intensiteten och renheten. Jättegott. Parker har sänkt sig från en serie av 4 x 93 poäng till 91 poäng senast. Det tycker jag är synd. Hans kommentar från 2003 är intressant: "One of the most charming Beaucastels since it was first bottled (and still holding on today), is the gorgeous 1985. Its medium ruby color reveals considerable amber/pink at the edge. This offering demonstrates that a wine does not need a lot of tannin and power to age well; it’s all about balance. Velvety-textured, opulent, sweet, and appealing, this remains a classic Beaucastel."

Vin 10
Färgen är klarröd. Doften stor, rökig med tjära och ved. Varm och lite bränd frukt med fikon och syltade aprikoser. Karameller, söta bär och kanel med en underbar renhet i doften. Ung i karaktären. Smaken är först ganska tuff med kärvhet och tanniner samt en påtaglig syra. Lite grovhuggen. Körsbär, svartvinbär och kirsch med en intensiv och väldigt lång eftersmak. Kryddig och ungdomlig med en väldigt ren smak efterhand. Ju längre vinet står, ju mer händer det. Jag ser årgången på denna flaska när vinet serveras så jag vet vad jag har i glaset, vilket faktiskt chockerar mig något.
1990 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Nitton år och nästan outvecklat. Ganska makalöst. Det känns nästan som om vinet är för ungt att dricka och att det måste ha flera år till innan det börjar visa upp sekundära aromer. Inte allas favorit och någon är lite besviken. Jag tycker att vinet växer efterhand och just harmonin och renheten i vinet imponerar mest. Sista dropparna doftar renaste jordgubbssaften. Jag pendlar mellan 94-97 poäng men slutar med 96 tillsist. Riktigt lovande och bra. Inte så hedonistisk som 1989an men kvalitativt i samma nivå. Imponerande. Parker har gett vinet 94 poäng vid tre tillfällen för att senast höja till 96 poäng. Detta skulle jag vilja prova om tio år för att följa utvecklingen.

Vad säger man? Det är inte svårt att känna tacksamhet och uppskattning över att bli bjuden på en provning som denna. Det svåra är att få Carina och Johan att förstå hur mycket jag uppskattar det. Inte för att jag har tunghäfta men ibland kan ord kännas tomma. Jag är djupt tacksam och glad över att jag och min hustru fick vara med och prova dessa viner. Vi känner inte varandra sedan tidigare och inte heller har vi tidigare träffats. Endast kommunicerat i cyberrymden och via telefon. Tänk vad vin kan förena. Tack så mycket!

Nu var inte kvällen slut med detta. Vi var ju på toppkrog och njöt en massa god mat och efterföljande viner också. Jag tog inte så detaljerade anteckningar över vinerna och inte heller fick jag med alla på bild men lite utrymme är de värda.

Menyn med viner såg ut som följer:

Bäck-forell, prästost och spenat serveras med ljummen sallad på trattkantareller och rostad muscatpumpa, emulsion på krondill och kräfta samt smågurkor och nyplockat ängsgrönt från Mölnebo Odlingar.

2007 Stein, Mosel Saar Ruwer "St. Aldegunder Palmberg-Terrasen Riesling Spätlese feinherb" Tror att detta är det rätta namnet men är inte helt säker. Spännande sötma och syra i kombination. Ganska lätt och fräscht i stilen. Tydligen en ganska udda herre den där Stein. Kanske värd att veta mer om? En vinupplevelse mer för maten än poängen men 90 pinnar hann jag tänka.

Lyrtorsk och stenbitsrom från Mollösund serveras med buljongkokta grönsaker, gräslök, persilja samt glacerade kantareller och mandelpotatispuré.

2006 Château Coucheroy Blanc, Pessac-Léognan Serverad blind ur karaff från en magnumbutelj. Ingen gissade rätt. Chablis och Alsaceriesling var vanligaste förslagen. Bitande syra som blev okej till mat. Inte min kopp te. Försvinnande gott till maten men bara 88 poäng i boken.

Österlenlamm samt Rönnängstomater och olika sorters basilika serveras med smörböna och pecorino, frasig persiljerot samt nicoise-oliver i demi glace. (Beroendeframkallande – så underbart gott! Min favorit.)

2005 Tenuta Sette Ponti, Toscana IGT "Crognolo" Serverat blint ur karaff med förslag på Cabernet Franc och även Chile. Själv missar jag sällan att pricka en sträv Italienare… Kul att ha rätt ibland. Ett bra vin med massor av kraft. Ceder, blyerts och espresso. Smak av körsbär och cederträ med ett svartfruktigt och väldigt stramt intryck. Tufft utan mat men en njutning till lammet. 90/91 pinnar tänker jag när det är dags att summera kvällen.

Mörk choklad serveras med tjock karamelliserad yoghurt, hasselnötssocker samt hallon som smulor och sorbet. (Till detta en Chenin Blanc från Loire som jag varken hann fota eller anteckna namnet på. Söt och god dock.)

Att maten smakade tror jag alla förstår.

Så var det ju då Vinimportören och hans Joker. Kanske blir Gabriel ond på mig eftersom jag inte hunnit stämma av publiceringen med honom. Eller så blir han glad? Jag blev i alla fall glad över att han ville låta oss prova och bedöma hans senaste stjärnskott i produktportföljen. Ett vin som redan i glaset såg ut att passa min palett…

2007 La Peira en Damaisela, Coteaux du Languedoc - Terrasses du Larzac "Las Flors de la Peira" har en intensivt mörk och närmast svartröd färg. Doften är stor med massor av lakrits och violer med vaniljsötma och syltig frukt. Drottningkräm, kafferost och tjärpastiller med nästan känsla av flytande salmiak. Syltig men sval på en och samma gång. Smaken är stor med återigen en känsla av att dricka lakrits. Violpastill och intensiv fruktsötma. Vanilj, aprikos och en intensiv samt mycket lång eftersmak. Modern, tuff men också solvarm. Sedan denna läckra kyla i smaken trots marmeladstrukturen. Gott men inte för alla gommar.

Den som har provat Chateau de la Neglys viner kommer att känna igen sig. Samma moderna struktur med massor av frukt och kraft men ändå en viss elegans. Själv tycker jag att dessa viner från Languedoc blir som en mix av ovanligt fruktiga Syrahviner från Norra Rhône och svala vindistrikt i Australien. Jag tycker att de saknar lite själ och ursprung men däremot saknar de inte karaktär. Opolerat och välborstat på en och samma gång. Det blir 93 kanske 94 poäng av mig. Det är även vad David Schildknecht tyckte i sin rapport från i somras om Languedocs viner, (93-94) från fat. Tydligen nästa stora stjärna på den sydfranska vinscenen.

Återigen ett stort tack till alla för en väldigt trevlig och underhållande kväll. Såklart ett extra stort tack – igen – till Carina och Johan för ert initiativ och er generositet. Jag tog lite privata bilder på sällskapet men dem tänker jag inte publicera här. En som ändå gärna ville vara med på bild var Ulf Wagner – känd från TV (som min hustru lite diskret påpekade för mig efter en stund).

PS. En liknande vertikalprovning finns att läsa om på Anders Wennerstrands blogg här. DS

Stickspår och villospår!

När jag skulle välja bild till ”huvudet” i bloggen så var jag bestämd på att det skulle vara en egenfotograferad bild. Valet kändes självklart – de härliga oetiketterade buteljerna från Chateau de Beaucastel. Efter att vinintresset växte sig starkare och starkare under början av nittiotalet och vi bilade runt i Europa så var det naturligt att besöka både Bordeaux, Bourgogne och Alsace. Lustigt nog dröjde det ända tills år 2000 innan vi kom till Rhône. Detta område som redan från början blev en favorit. Ganska tidigt efter mitt nyfunna vinintresse fick jag lära mig att nästa stora ”heta” vindistrikt – det var Rhône.




Jag gillade vinerna därifrån närmast direkt efter det att jag kommit i kontakt med dem. Speciellt vinerna från södra Rhône. Jag köpte en del viner från Chateauneuf du Pape under första halvan av nittiotalet men det var oftast enklare viner avsedda för stormarknader och buteljerade under négociant etiketter. Förvisso var det färre producenter som buteljerade under egen etikett då och utbudet var därefter. Om man jämför med dagens situation så är det en dramatisk skillnad. En explosion av ambitiösa odlare som börjat buteljera sina åtråvärda droppar under eget namn. Trenden måste ha börjat någonstans i mitten eller slutet av just nittiotalet. Då jag kom i kontakt med distriktet första gången såg det dock annorlunda ut.

Den första ”vinbibeln” jag använde mig av, var Tom Stevensons uppslagsbok ”Vin”. Utgåvan jag köpte var från 1988 men då (1991) kändes den helt aktuell. När jag nu läser i avsnitten som handlar om Chateauneuf du Papes viner så känns den allt annat än aktuell. Tom Stevenson gör i boken ett försök att förmedla sina personliga favoriter enligt sitt eget rangordningssystem. Två producenter hamnar i högsta divisionen. Domaine du Vieux Télégraphe och… just det - Chateau de Beaucastel.

Han rankar de bägge före både Clos des Papes och Chateau Rayas. Märkligt nog står inte Henri Bonneau omnämnd överhuvudtaget. Som tur är har jag lärt mig mycket sedan dess och även fått andra auktoriteter att lära av.

Något år efteråt inhandlade jag Mölstad och Frithiofssons bibel – En värld av vin. Den utgåvan är från 1994 och blev snabbt ett komplement till Stevenson. Även dessa bägge herrar avhandlar Chateauneuf du Pape och hade då hela nio producenter omnämnda!

Om Chateau de Beaucastel skriver man bland annat:

”Ett av de främsta vinerna i området – och i världen!”

När så planeringen gjordes inför semesterresan år 2000 i södra Frankrike så rådde det ingen tvekan om vilken producent som stod högst på önskelistan över egendomar att besöka.

Hustrun, jag samt en vän till oss avvek under tre dagar för att resa till Rhônedalen medan resten av vännerna var kvar i södra Provence. Efter att vi under ett tidigt morgonbesök hos Delas Frères fått alldeles för mycket vin att prova var det tur att vår vän erbjöd sig att köra bilen till nästa anhalt – Chateauneuf du Pape.

Så äntligen stod vi på parkeringen utanför Beaucastel och var i tid till det avtalade mötet. En mycket stor och ståtlig holländare vid namn Mike tog emot oss. Han hade ett förflutet som sommelier i Lyon men var nu anställd på egendomen för att ta hand om besökare och provningar. Förutom oss tre var även ett ungt amerikanskt par närvarande. De arbetade på ett kryssningsfartyg och var nu på semester i Europa och ville lära sig mer om vin – ett besök hos Beaucastel således. Gruppen var alltså inte större än fem personer och besöket började med att vi satt i trädgården under nästan 45 minuter och fick en föreläsning om egendomen och distriktet. Därefter fick vi en rundtur med smakprov av de nybuteljerade 1998orna samt en äldre årgång.

Jag lärde mig mycket den dagen. Det jag bär med mig av de teoretiska kunskaperna är att:

En Chateau de Beaucastel, Chateauneuf du Pape, ska aldrig drickas före sin tio års dag. Helst först vid femton års ålder.

Serveringstemperaturen ska vara 15 garder Celsius. Inte varmare – inte kallare.

Vinet bör avnjutas till mat under höst och vintermånaderna – gärna med mycket viltkött och svamp.

Ingen ny ek kommer i närheten av det röda vinet.

Mourvédre måste spela en dominerande roll och alla 13 tillåtna druvor ska användas i slutblandningen – annars blir balansen fel.

Fårspillning och marc från förgående år är den enda gödning man använder sig av i vinmarken.

Få producenter i området är så rigida och konservativa som Beaucastel. Förutom att vara en av de äldsta och mest respekterade egendomarna är man också en av de mest framgångsrika. Man var väldigt tidiga med att introducera en specialcuvée 1989 med sin "Homage à Jacques Perrin" (möjligtvis kan Bonneau anses vara först med sin Célestins) . Man gör områdets allra främsta vita vin – ingen annan anses komma i närheten av deras kvalitet.

Om man är seriös med sitt intresse för distriktets viner måste man ge Chateau de Beaucastel en chans. Att döma ut egendomen är det samma som att peka finger åt premier cru slotten i Médoc. Det kan man gärna göra när det gäller vad som fylls i flaskorna och man inte gillar innehållet men historien och egendomarnas betydelse bör man vara mer försiktig med att döma ut. Man kan diskutera Beaucastel och deras vinstil samt tycka mer eller mindre om den men man bör beakta att egendomen är ett föredöme för hela distriktet och att många har dem att tacka för dagens framgångssaga. Det är inget hokuspokus även om Beaucastels metoder ibland kan anses kontroversiella.

Fråga en, av vin, normalintresserad fransman vad han eller hon vet om Chateauneuf du Pape och svaret lär omedelbart bli Chateau de Beaucastel. Det kommer med modersmjölken precis som kunskapen om de stora i Médoc. Vilken toppkrog i Frankrike har en vinlista som inte innehåller ett urval av Beaucastels viner?

Vid mina besök i somras, hos flertalet producenter i området, förundrades jag över att så liten del av försäljningen sker på hemmamarknaden och så stor del går på export. Svaret blev som oftast att den franske vinkonsumenten i grunden är en vinsnobb som vill briljera med sina kunskaper och har väldigt svårt att acceptera nya namn och trender. Varför köpa vin från en producent som endast har fem till tio års historik att falla tillbaks på när man kan köpa vin från dem som bevisligen presterat år ut och år in i minst ett sekel? Alltså förknippar fransmännen distriktet med producenter som just Chateau de Beaucastel.

Detta betyder ju knappast att egendomen inte har haft framgångar på exportmarknaden. Robert Parker gör en kul notis i sin bok ”The World’s Greatest Wine Estates”:

"It is ironic that Beaucastel, while being America’s best-known Châteauneuf-du-Pape, is undeniable the appellation’s most atypical wine."

"The Mourvédre tends to give this Châteauneuf-du-Pape more structure and tannin, as well as an unmistakable perfume of animal and mushroom-like, tree-bark scents"

Läs gärna mer om Chateau de Beaucastel och deras historia på hemsidan här men även hos Søren som (alltid) har mycket att bidra med här. Då slipper jag ge mig på en sammanfattning och oftast är självstudier bästa metoden för ökad kunskap. Även Jeb Dunnucks samlade provningar kan vara av intresse här.



Vinerna vi fick prova vid vårt besök var:

1998 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel Blanc"

1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape Blanc

1998 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel"

1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape

1986 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape

Rekapitulerat djupt ur minnet så minns jag egentligen bara de sista två vinerna. 1998an var i det närmaste nybuteljerad och var då enormt fruktdriven med massor av söta smaker. Det tolv år äldre vinet hade en av de mest fantastiska dofter jag dittills känt i ett vin. Animaliskt till tusen och kanske var det den brettanomyces som alla talar om som satte sin prägel? Eller så var det Mourvédre? Just 1986an dömde Parker ut fullständigt och ur minnet kan jag inte återkalla ett så dåligt vin som han beskriver. Jag njöt och fick påfyllning. Som Holländaren sa till mig: ta ett glas till, det är inte varje dag du får chansen att dricka en fjorton år gammal Beaucastel. Denna flaska öppnade han för att vi skulle förstå varför minst tio års mognad åberopades. Inte klagade vi.

Varför just nu denna fokus på Chateau de Beaucastel?

Dels för att jag snart ska försöka mig på en sammanfattning av sommarens producentbesök i distriktet och jag inte besökte egendomen denna gång. Då måste man ”grunda” med baskunskaperna. Ett stickspår således inför kommande reseskildring.

Också för att jag i somras hade nöjet att dela vår väns, på plats inköpta, Côtes du Rhône 1997 Coudoulet de Beaucastel

Även för att styra bort från en del färska villospår.

Sist men inte minst viktigt – det kommer mera. Om allt faller på plats så kommer snart en rapport från, en på pappret, synnerligen spännande provning (jag är säker på att den blir lika spännande i verkligheten).

För att avsluta med lite vin så var vi fyra personer som delade på vår väns flaska inhandlad för nio år sedan. Förvarad i ett skafferi under ganska brutala förhållanden som gjorde att åtminstone inte jag räknade med någon stor upplevelse. Nu var det sonens födelsedag och eftersom vår vän är gudmor till honom beslöt hon att även fadern och modern skulle få fira lite denna dag. Jag tog inga anteckningar utan njöt vinet rakt upp och ned, ur två välfyllda glas.

Ur minnet var denna 1997 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel" vid full vigör om än ganska mogen. Klart tegelröd i färgen med en stor och utvecklad doft av mognad. Körsbär, tobak och läder. Kanel, kardemumma och torkad frukt. Klart stalliga inslag med ganska mycket källarkaraktär. Smaken fullt frisk med lite mogen söt portvinsframtoning. Körsbär, kryddor och torkad frukt. Full njutbart och i bättre skick än mången dyr Bordeaux av samma ålder. Kanske inte helt min typ men väl värd 90/91 poäng.

Som sagt – om Gud är god så kommer det snart en mer omfattande och spännande rapport om vinerna från ”högste chefen på jorden” och hans sommarresidens. Påven alltså - inte Bob!

PS. Besöket hos Chateau de Beaucastel gjordes före digitalkamerans intåg i mitt liv så därför få ni hålla tillgodo med skannade och nedladdade bilder från nätet. DS