Toppform eller formsvacka?

En som verkligen inte verkar ha några problem med formen är Zlatan. Låt oss hoppas att han bibehåller den under morgondagens drabbning och minst en halv vecka framåt. Själv befinner jag mig närmast i en avgrundsdjup formsvacka – åtminstone när det gäller bloggandet. Vindrickandet har hållit samma nivå som tidigare men att sätta intrycken på pränt har varit motigt. För att inte helt tackla av så känns det lika bra att gå ut hårt och köra ”live”. Listan på obloggade viner börjar bli lång och att lägga ett vin till på listan känns onödigt. Även lite inspirerad av ett telefonsamtal under dagen gör att det känns kul att komma igång igen.

Ett vin som jag direkt efter korkdragningen hoppades skulle vara på topp är ett vin som när det var ungt var mycket tilltalande om än lite tufft. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen och skrev då även ned mina intryck. Då kändes det som det var något på gång och därför var förhoppningarna stora på kvällens flaska. Första sniffen skulle visa sig öka förväntningarna.


2003 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” har en närmast svartröd, tät och enormt djup färg. Doften är stor och komplex med rök, tobak och mineraler som av musselskal och hav! Våt sten, fat, ved och mörkrostat kaffe samt choklad som ger ett djup åt doften. Frukten och bären finns där i form av björnbär, svartvinbärskompott och körsbärspaj. Animalisk med grillat kött och violer samt en blommighet och tropisk känsla som av aprikoser och rosor. Cederträ, blyerts och svett som finaste Bordeauxen. Underbart att dofta på.

Smaken är först lite lågmäld och mycket balanserad. Till maten känns vinet homogent och inget sticker ut åt något håll. Svartvinbär, ren och intensiv frukt. Mineraler, körsbär och tuggtobak. Efter maten upplever jag smaken som torrare med ganska tydliga och pulveraktiga tanniner. Mycket saltlakrits/salmiak med ek kryddighet och torkad frukt. Aprikoser, svartvinbärslikör samt plommon. En viss beska och lite Italieninspirerade syror. Gott men inte i paritet med doften.

Ett vin som lugnat ned sig betydligt och blivit mer civiliserat även om man kanske inte ska kalla det för elegant. Jag gillar vinet och det kombinerar Bordeaux med Aussieshiraz på ett förnämligt vis. Tidigare flaskor har varit både bättre och sämre och det ger ett betyg på 95 poäng som känns stabila idag men kanske försiktiga om smaken utvecklas åt samma håll som doften de kommande åren. Klart värt att spara men det gör inte ont att dricka det nu. Parker var positiv redan år 2006 med 96 poäng och rekommenderad konsumtion mellan 2006 till 2016. Inte helt tokigt får man förmoda.

Hoppas det finns de som fortfarande läser och för den tålmodige väntar förhoppningsvis nya intressanta bekantskaper från redan kända länder och distrikt. Kanske även ett och annat oväntat vin dyker upp. Själv blev jag mäkta imponerad förra helgen av ett vin från ett distrikt vars viner jag fått för mig att jag inte tycker om. Dags att tänka om?

Fem Spanjorer och en Italienare!

Inte för att vinerna hänger ihop provningsmässigt utan mer för att det kändes logiskt att gruppera ihop de Spanska vinerna. Vad då göra med Italienaren? Trots olikheter kändes det mest naturliga sällskapet just denna grupp Spanjorer – alternativet skulle annars vara tillsammans med kommande inlägg om viner från Australien och Rhône. Nej, bättre då tillsammans med de Spanska vinerna.

Följande viner har provats individuellt och vid olika tidpunkter under de gångna fem veckorna. Förhoppningsvis kan några av omdömena kännas angelägna för fler än mig - annars får ni ta del av följande noteringar mer utav nyfikenhet och akademiskt intresse.

Första vinet ut var en gammal bekanting som skänkt mycket glädje genom åren. Senaste antydningarna på Bulletin Board och CellarTracker har vittnat om ett snabbmognande vin som kanske har framtiden bakom sig. Lite oroligt om så skulle vara fallet. Provade förra flaskan så sent som för fem månader sedan och visst var det då moget men långtifrån övermoget.

2001 Finca Allende, Rioja ”Allende” har en mörkröd färg. Doften stor och stallig med en rökig karaktär. Animalisk med gummi som ett vin från norra Rhône. Viol, kafferost, kola och choklad. Kryddighet och blyerts. Jättetrevlig och fin doft.

Smaken är mognare med jordgubbssylt, vanilj och lite kryddig ek. Körsbär och choklad. Rund i karaktären med tydlig mognad och viss fatbeska. Lite kort eftersmak.

Helt okej men inget stort vin. Fin kvalitet och mer typisitet nu än när vinet var ungt. Då var det mindre Spanien och mera Rhône.

Robert Parker tyckte i juni 2005 att vinet var värt hela 93 poäng och att det skulle konsumeras mellan 2005 och 2012. Inte helt tokigt enligt min egen uppfattning. Denna butelj var värd 90 poäng och det känns nog som ytterliggare tre/fyra år i källaren ska gå bra. Bättre blir det nog inte men överleva kommer det att göra. Tidigare konsumerade flaskor har fått högre betyg av mig.

Finca Allende är en relativt ung firma och får nog sälla sig till gruppen modernister i Rioja. Fölande beskrivning är ”plankad” rakt av från Viña Españolas hemsida och eventuella säljargument i texten får stå för dem. Kan inte låta bli att notera att man erbjuder en 1996 Aurus för 27.500kr – men då får man också 27 liter vin! För den fina festen?

”Efter att ha arbetat för flertalet vingårdar grundade Miguel Angel de Gregorio denna vingård 1995 som fick namnet Finca Allende. Allende betyder ”på andra sidan”. vingården ligger i Briones, en medeltida by i hjärtat av la Rioja Alta, 8 km sydöst om staden Haro. De har 22 hektar odlad mark som består av kalk och aluvialera, där är vinrankorna placerade i nordlig riktning på 450-480 meters höjd. Området är influerat av atlantvindar. Druvtypen som odlas är nästan uteslutande Tempranillo, samt någon hektar Graciano. Skörden sker helt och hållet manuellt och man skördar varje del av odlingarna efter dess optimala punkt. Lagring av vinet sker på 225 liters ekfat, 90% från franska Allier och 10% från Virginia i Nordamerika. Varje år byts 33% av ekfaten ut. År 1999 köpte Finca Allende ett gammalt palats i byn Briones, här bygger man sin nya bodega som i fortsättningen skall stå för allt från selektering av druvor till lagring och buteljering. På vinerna från Finca Allende kan man inte hitta någon baksidesetikett med namnet crianza, reserva eller gran reserva då deras filosofi är att varje vin har sin optimala punkt av lagring.”

Till nästa höst är det dags att återknyta bekantskapen med Finca Allende då både 2004 Calvario och Aurus ska provas – längtar redan!

Så till ett helt annat vin. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 gav skyhöga 98 poäng och ansåg konsumtionsvänligt mellan 2017 och 2042! Lite för tidigt ute kanske någon kan tycka - att redan nu prova vinet? Jag har faktiskt redan hunnit prova vinet åtskilliga gånger – närmare bestämt fem gånger och har väl tyckt både si och så om det. För ungt har det aldrig varit men kanske för outvecklat för att helt leverera enligt förväntningarna. Utom då en av flaskorna provad för drygt ett år sedan.

2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” är mörkt rubinröd och tät i färgen. Det doftar mineraler, skog, ved, våt grus, mörk choklad och en aning kaffe. Rökig med stallighet och svartvinbärslikör samt nougat och marsipan. Även lite balsamvinäger och klister! Gott doftar det men doften är lite sluten trots att den är innehållsrik.

Smaken är koncentrerad och ren med eldighet och mineraler. Fat och påtagliga tanniner. En beska som även den är klart märkbar. Svartvinbärslikör och violpastill med en lång syrlig eftersmak. Nästan som bigarråer. Lite för torr frukt och mot slutet lakrits som ger intrycket av ett mörkt och lite dovt vin. Inte alls så fruktigt och nya världen aktigt som vissa tidigare flaskor varit. Gott men inte så tillgängligt som jag hoppats.

Helheten lämnar ett kompetent och potent vin efter sig som nu behöver ligga till sig. Det räcker till 96+ poäng men det är idag en bit kvar till Millers höga och ifrågasatta 98 poäng.

Jag läste en tråd på Bulletin Board av en tysk medlem som verkade ha hyfsad stor erfarenhet av Numanthia. Enligt honom brukar vinet direkt efter buteljering vara riktigt fruktpackad i något år för att sedan under ett par/tre år gå in i en sluten fas där det mest handlar om tanniner och träsmak. Efter detta ska vinet tydligen komma ut som ett mer Bordeauxlikt vin. Vi provade tre årgångar i vintras och då var faktiskt 2001an mycket Bordeauxlikt eller även som en mogen fin Côte Rôtie (jag brukar som bekant förväxla dem i blindprovningar). Tycker att 2003an varit lite jobbig ett tag men den senast provade buteljen hade börjat en förvandling som var påtaglig. Läs mer här (där finns även lite bakgrundfakta om Numanthia Termes).

Undra om inte den där tysken har rätt? Just nu känns 2004an allt annat än generös. Det är nog dags att vänta några år på nästa smakprov. Förhoppningsvis kommer det att vinna betydligt på detta. För dem som har 2001or går det utmärkt att börja konsumera dem nu. De som har 2003or kan nog vänta något år till men vinet är klart drickbar redan nu om man står ut med stora och mulliga viner vill säga.

Vi stannar i Toro och provningsnoteringen handlar om ett vin från en betydligt svårare årgång än de ovan nämnda. Årgång 2002 har väl inte precis rosat marknaden beträffande Spanska viner men eftersom moderhuset för detta vin är självaste Vega Sicilia så finns förutsättningarna att det trots allt handlar om ett bra vin. Även distriktet är nog en garant för att årgångsskillnaderna inte ska bli lika påtagliga som i andra Spanska regioner. Jag har fått för mig att Toro med sitt typiska varma inlandsklimat och sin platå garanterar en viss stabilitet som kanske inte andra regioner kan göra i samma utsträckning. En teori som Robert Parkers höga 94 poäng i juni 2005 kanske understödjer? Konsumtion 2005 till 2013 enligt honom. Tydligen tyckte Vega Sicilia själva att man gjorde ett bättre vin 2002 med sin Pintia än den utmärkta årgången 2001.

2002 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” har en djup och tät purpurröd färg. Doften är stor och rökig med lite grillade toner samt fat och varma mörka körsbärsaromer. Syltig och köttig med aprikoser och en blommig ton samt drag av asfalt och ved. Mycket trevlig doft.

Smaken domineras först av lakritspulver med en bärighet av björnbär. Sylt, choklad, kola och en frisk syra med efterföljande söta tanniner. Jordgubbar och aprikoser. Lite stålig och mineralig smak med sten och svartvinbärsmarmelad. Hur gott som helst.

Tycker nog detta var en av de bästa flaskorna hittills och det räcker till 93 poäng med snudd på en extrapoäng.

Tillskillnad mot den jobbiga 2004an av samma vin så är detta vin ganska njutbart. Jag har varit lite fundersam på om det skulle klara lagring eller inte men efter detta smakprov är jag ganska säker på att även den svagare årgången 2002 går bra att spara. Jag hoppas verkligen att 2004an kommer att rundas av och få lite drag av detta vin – då blir den hur bra som helst.

Den som vill läsa mer om tidigare provade viner från Vega Sicilia och Bodegas Pintia kan läsa här.

Så till ett närliggande distrikt – Ribera del Duero. Faktum är att just detta distrikt länge var min favorit i vinvärlden. Upptäckte Ribera del Duero ganska tidigt i min vinkarriär – redan i starten för sådär 16 år sedan. En vaken expedit på Systembolaget tipsade mig i samband med ett inköp av lite vin från Rioja. Han tyckte jag skulle prova ett spännande vin från Ribera del Duero – ett då ganska okänt Spanskt vindistrikt. Vinet var om jag minns rätt 1988 Bodega Señoro de Nava (vinet är jag bombsäker på men inte årgången). Efter den dagen hade Ribera del Duero gjort ett djupt intryck på mig och påverkade starkt mitt begynnande vinintresse. Tyvärr avtog intresset under ett par år för att under de senaste tre/fyra åren återigen ha tagit en plats i mitt hjärta – och det ordentligt. Följande vin är ett lysande exempel på varför.

2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” har en rubinröd färg. Doften är stor och varm med ett tydligt rostat inslag. Kryddig frukt och köttig samt charkig som en Hermitage med grillade toner. Lite krossad sten med tobak, cigarr och cederträ som värsta Bordeauxen. Även blyerts och stålighet med rotfrukter och svartvinbär. Klassisk och riktigt snygg doft. Kola och nyrostat kaffe med en nästan smörig fetma och vedighet. Superläckert! Inga poängavdrag för doften.

Smaken innehåller svartvinbärssylt och söta syltade körsbär med choklad och vaniljsås samt vispad grädde - Gud så gott! Jordgubbar och allmänt rödfruktig smak med en frisk men ganska viskös känsla. Smaken är trots inledningen mycket balanserad och harmonisk. Bärigt med hallon och mineraler i eftersmaken.

Ett underbart harmoniskt och allmänt gott vin. Ett feminint vin.

Parker var snål i juni 2005 när han endast gav vinet 94 poäng med rekommenderad konsumtion mellan 2005 och 2015. Jag tycker detta är ett lysande vin som förtjänar ett högre betyg. Det blir 96-97 poäng från mig.

Jag minns att jag provade vinet vid två tillfällen ganska snart efter lanseringen i maj 2006 . En gång öppet på en Munskänksprovning och en gång helblint. Tyckte det var ganska slankt och snyggt men litet intetsägande. Behöll trotsallt mina inköpta buteljer och det är jag evigt tacksam för idag. Denna samt förra flaskan provad för ett år sedan har utvecklats till ett mycket harmoniskt och gott vin. Precis så bra som man önskar att vin ska vara.

Även Munskänken uppmärksammade Bodegas Valsardo i samband med lanseringen och hade en specialartikel om Bodegan. Det handlade om hur vidare det var möjligt att urskönja om ett vin var femininare i sin karaktär om det var en kvinna som stod för vinmakandet. Så är det nämligen i detta fall. Att det är en kvinna som gjort vinet - Paloma Escribano. Kanske är det så att just den harmoniska och sensuella känslan i vinet kommer av en kvinnlig touche?

Mer om Bodegas Valsardo från Vinovativas hemsida (återigen – jag tar inte ansvar för innehållet).

”Mitt i Ribera del Duero ligger vingården Valsardo. Firman grundades 1998 är verkligen en passionerad kvinnas verk! För Paloma Escribano är endast det bästa gott nog och trots sin korta livstid har man redan producerat ett flertal storartade viner. Palomas naturliga vinmakarapproach utgår ifrån organisk odling, mycket selekterad skörd, jäststammar från gården och bästa möjliga ekmaterial. Denna filosofi märks i slutresultatet och 2001 Valsardo Reserva Superior belönades med 94/100 p av Robert Parker och dessutom kom samma vin på 2:a plats när världens främsta Tempranilloviner korades i Danmark förra året!”

Vi stannar i Ribera del Duero även med nästa vin. Dock en mer namnkunnig vinprofil och känd Sverigefavorit som nog inte behöver en djupare introduktion. En bodega som varje tränad Munskänk och vinintresserad känner väl till. Kanske en mer traditionell stil som går hem i större omfattning än de många nya, moderna och spännande vinproducenterna från Spanien? Nu tror jag i och för sig att även Alejandro Fernnández ansågs som nydanare och förnyare när han gjorde intåg med sina viner från Condado de Haza och Pesquera. I dag får han väl närmast anses som en traditionalist och institution i regionen.

1999 Condado de Haza, Ribera del Duero ”Reserva” har en klar tegelröd färg. Doften är stor och stallig med mycket animaliska inslag. Söt och mogen karaktär i näsan med vanilj och kokos. Ganska enkel men korrekt doft. Rökig kafferost och choklad med en viss kryddighet.

Smaken är frisk med lite torr frukt och syrliga körsbär. Viss örtighet med lakrits och en aning beska i eftersmaken. Även choklad och kryddor.

Nja, det här vinet lämnar inga djupare avtryck efter sig. Hederligt men inte speciellt minnesvärt. För min del får det nog allt räcka med 89 poäng.

Parker belönade vinet med generösa 91 poäng i april 2004. Ett förhållande gentemot priset som närmast får betraktas som fynd. Han tycker man ska dricka det mellan 2004 och 2014. Jag köpte just vinet för att prislappen var human i förhållande till den förmodade kvaliteten. Dessutom är det ett bra ”bjudvin” som även de flesta icke vinfanatiska gästerna kan uppskatta. Helt enkelt ett hederligt och gott vin. Någon enormt stor upplevelse är det dock inte.

Så till något helt annat - Italienaren! Ett vin som även det är vida känt i svenska vinkretsar. Senaste tiden har det dykt upp lite ”brus” på nätet om en yngre årgång än den jag provade nyligen. Ett vin som det var mer än två år sedan jag provade senast. Då beslöt jag mig för att avvakta ett par år innan nästa gång och nu var det alltså åter dags. En återseende som jag inte riktigt visste hur det skulle sluta. Det gick utmärkt. Bättre än förväntat faktiskt.

2001 Sportoletti, Umbria IGT ”Villa Fidelia” är djupt sammetsröd i färgen. Doften är kryddig av ekfat och espressoaromerna är påtagliga. En rökig och köttig doft med blyerts och asfalt. Aningen grön paprika och örtighet i andra vågen. Stall tonerna kommer sedan och därefter en söt doft av marsipan och aprikoser. Mineraligheten är också påtaglig. Ett mycket fint och harmoniskt doftintryck.

Smaken är harmonisk med fin och ren frukt. Choklad och svartvinbärslikör med en lite kryddig eldighet i den rena och balanserade eftersmaken. Något kort och torr ton dock. Lagom mognad med en viss beska och sötlakrits i eftersmaken.

Ett mycket behagligt och harmoniskt helhetsintryck.

Det här vinet har vunnit mycket på ett par års extra mognad och kommer troligen att fortsätta utvecklas till det bättre med ytterliggare lagring. Tror säkert Daniel Thomases hade rätt när han i april 2004 satte 95 poäng och konsumtion 2005 till 2020. Det här vinet klarar säkert 10 år till och kommer nog att smaka bra hela resan. Jag tycker detta är riktigt gott och representerar en stil som fortfarande tilltalar mig mycket för att komma från Italien. Jag har haft en ganska djup svacka under några år när det gäller Italienska viner. Detta var kanske nystarten jag behövde?

För mig ett klockrent 95 poängsvin med snudd på ännu högre betyg.

Fakta om Sportoletti kan ni hitta på VinUnics hemsida genom att klicka här.

Ja, detta var några av de ”obloggade” viner som tyngt anteckningsboken ett tag och det känns ganska skönt att få ut inlägget. Nu ska det bara fyllas på med lite godis från Australien och några riktigt trevliga Rhône viner som smakat både över förväntan men även underpresterat något mot tidigare prestationer. Även en riktigt dumdristig flasköppning som jag borde ha insett var helt fel ur mognadssynpunkt. Fast ibland går det inte att hålla sig. Det var revanschlusten som tog överhanden – den så emotsedda 100 poängaren, Skogens Drottning ni vet! Vågar jag antyda 2005?

Dagen efter Gårdagen!

Lite trött och hängig är man allt på morgonen – och lite torr i näbben. En lång kvällsprovning som blev till natt och på det en massa bloggande – puh. Visst är Chateauneuf du Pape underbart? Hög kvalitet till rimliga pengar och dessutom viner som är väldigt spännande att prova och som nästan alltid fungerar till mat. Så mycket vin för pengarna undrar jag om man får någon annanstans i världen – Australien kanske? Eller Spanien?

Hursomhelst även efter en bra provningskväll kommer ju en ny dag och en ny kväll. Klart man måste ha lite vin till maten även idag. Måste bli något kul – spännande – som lockar trötta smaklökar – samt ett trött huvud och lekamen. En stor Australiensare? Nej, inte tillräckligt stimulerande idag. En sydrhônare kanske? Nja, ganska sugen men synd att förstöra intrycken från gårdagen och det har dessutom varit lite mycket CndP senaste tiden. Jag behöver ett vin som lockar mer än så. Plötsligt är det självklart vilket vin det ska bli – ett vin som brukar kunna väcka de döda – eller åtminstone dem i koma - som mig!


2003 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia”.


Det var ett tag sedan jag provade vinet senast – i vintras under en provning – men då endast ett glas. Hemma konsumerades nog senaste buteljen för drygt 1 ½ år sedan. Mina minnesbilder från den gången framkallar Tivedens John Bauer skogar och Småländska granskogar. Mörkt och murrigt med en anings fat för att använda en underdrift.



Första gången jag provade Numanthia var med årgång 2001 i en blindprovning och när det avslöjades att det var ett vin gjort på Tempranillo trodde jag man drev med oss. Så mycket Syrah och Norra Rhône hittar man knappt i en Hermitage. Efter denna dag fick jag en helt ny syn på Spanien och Tempranillo. Har därefter provat 2003, 2004 och 2005. Ingen av dem har uppvisat samma drag som 2001an gjorde – däremot har det varit bra viner med undantag för 2005an. Det är bra märkligt att alla de föregående årgångarna legat i Beställningssortimentet - - som varit internationellt erkända och eftersökta viner – och när så den mer ifrågasatta 2005an dyker upp – då lanserar Systembolaget vinet i det tillfälliga sortimentet! Journalistkåren är positiv och Munskänken uppmärksammar vinet. Det är bra tröttsamt.

Jay Miller var ganska snål i sitt omdöme med 92 ifrågasatta poäng. Han skrev bland annat följande i sitt omdöme:” This leads to a firm, very structured wine with questionable balance. The finish is long but tannic. This is a wine that demands cellaring but purchasing it is a gamble.”

Kritiserad och ifrågasatt vad han menade svarade han följande: ” Meaning if you buy it, recognizing that there may always be balance issues, you will need to cellar it in the hopes that time will round it out. If you want a sure thing, stay away.”

Var ju självklart tvungen att prova vinet och får nog hålla med Jay i hans omdöme. Ett väldigt kärvt och besvärligt vin. Men klart Systembolaget behöver ju inte bry sig om sådant. Efter att ratat de föregående årgångarna verkar plötsligt någon på inköp vaknat och kommit på att nu ska det köpas in Numanthia – och då blir det 2005an! Måste erkänna att jag ofta förundras över valen i Systembolagets lanseringar.

Nu har dessutom Familjen Eguren under 2008 sålt Bodegan till LVMH (Moët Hennessy – Louis Vuitton) vilket har gjort att många blivit oroliga inför framtiden. Kommer priserna att jagas upp? Kommer kvaliteten att hålla samma höga nivå? Många är frågetecknen och jag får nog vara glad för mina 2003or och 2004or. Allt Eguren bröderna rör vid, verkar omvandlas till guld och nu är de ju fortsatt igång i Toro med sin kvarvarande egendom Dominio de Eguren så hoppet kvarstår – kanske nästa stjärna?

Nu handlar ju detta inlägg dock om 2003 Numanthia!

Färgen är mörkröd och tät med ett lila inslag. Doften är stor med ett varmt och sötfruktigt inslag. Björnbärssylt och choklad. Vanilj och blåbärspaj/muffins som är riktigt härligt i näsan. Sedan kommer stalligheten med kafferost och de mer animaliska blodiga och rökiga aromerna med grafit/blyerts som får tanken att dra åt Bordeaux till. Doften är både modern och klassisk på en och samma gång. Riktigt trevligt och de mer tydliga träiga inslagen har dämpats ordentligt sedan senaste flaskan - Doften är mycket elegantare idag. Riktigt trevligt.

Smaken följer doften med en först söt björnbärssylt och svartvinbärslikör. Mineraler och en frisk lite kall smak med grafit/blyerts och röda friska bär i eftersmaken. Lakrits och viol med ganska tuffa tanniner framträder ju längre tiden går. En viss eldighet i eftersmaken och ett riktigt bra bett i avslutet. Smaken känns som en korsning mellan en Bordeaux och en Aussiecabernet!

Helhetsintrycket lämnar efter sig ett mycket behagligt och harmoniskt vin som har utvecklats väsentligt sedan senast jag provade vinet hemma. Till maten är det en riktig vinnare och skänker stor njutning. Glasen efter maten är lite besvärligare – men det kan ju bero på min dåliga dagsform – och känns mer igen från föregående buteljer. Har alltid legat kring 96/97 poäng på detta vin och det gör jag ikväll också – fast denna flaska vinner poäng på harmoni och elegans gentemot tidigare buteljer – som mer vunnit på urkraft och koncentration.

Ser fram emot ett smakprov av 2004an som är ett helt annat vin – eller var – det kan ju ha hänt massor sedan sist även med det vinet!