För den sanne Chateauneuf du Pape fantasten!

Nästa års givna Julklapp?

Klicka här.

Vad säger man? Imponerande!

För den som inte kan vänta tills boken publiceras – rekommenderas under tiden Søren Gudiksen helt fantastiska hemsida om distriktet. Jag tycker inte det finns en bättre källa till information än denna. För er som ännu inte upptäckt den rekommenderas ett besök genom länken här.

Fyra från Rhône och en Bastard!

Förlåt – inte Bastard utan Bandol ska det vara. Eftersom det är Mouvedre som gäller i Bandol fick denna platsa in bland Rhônevinerna.

Återigen har dessa inget gemensamt mer än att de hänger ihop ursprungsmässigt. De två 2003orna provades dock under två kvällar sida vid sida. De övriga tre vinerna provades vid helt andra tillfällen. Förhoppningsvis kan ett par av noteringarna vara av intresse för den ständigt växande skaran Chateauneuf du Pape entusiaster.

Den första korkdragningen var ett riktigt dåligt beslut av mig. Borde naturligtvis insett det omöjliga och samtidigt meningslösa i att försöka få ut något som helst njutbart ur denna butelj. Ibland blir dock nyfikenheten för stor och då viker min annars så starka karaktär ner sig ; )





Lite revanschsugen efter den nesliga besvikelsen av mötet med 2001 Domaine de la Mordorée “Cuvée de la Reine des Bois” som lockat mig länge med sina magiska 100 poäng tog det dåliga omdömet överhanden och en 2005a togs fram till slakt. Jag har fått för mig att denna ska ha en större potential än vad Robert Parker’s i och för sig höga 95 poäng ger sken av. Christophe Delorme som äger Domaine de la Mordorée med sin bror lär själv enligt obekräftade rykten ha uttalat sig om att han anser detta vara den bästa Cuvée de la Reine des Bois han gjort. Då är det klart att lusten tar överhand trots att alla indikatorer pekar på att just detta vin i årgång 2005 borde vara alldeles för outvecklat och besvärligt. Strunt samma:

2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée de la Reine des Bois” har en tät och mörk blåröd färg. Doften är stor men stram och lite rökig med tjära. Rökta kryddor a la herbes de Provence och kanel. Skokräm/backelit med lakrits och viol. Mineraler och stenkross med en blodig och köttig doft. Garrigue och blommigt parfymerad arom med en bränd karaktär av fikon. Lite kola och kafferost med fat och tobak som drar åt nya världen till. Ja, doften är det då inga problem med. Mycket lovande. Trots ganska mycket nyanser känns doften lite oförlöst.

Smaken är stor, eldig, kryddig åt det vilda och otämjda hållet till. Lakrits, violpastill och medicinaltoner. Enbär och mineraler med känsla av våt sten och svartvinbärslikör. Mycket påtagliga och torra intensiva tanniner. Fatbeska och en lång intensiv eftersmak. Friskhet men också en tuff känsla i gommen. Helt klart för hårt och kantigt i sin stil för att bli omedelbart gott.

Ja, visst blev det som expertisen antytt. Helt omöjligt att få något vettigt ur det här. Inte så att vinet är för tufft och smärtsamt utan för att det inte bjuder på sig själv för fem öre. Nästan helt omöjligt att lirka fram något gott och hedonistiskt ur detta. Visst känns potentialen och karakteristiken i vinet men jag har svårt att avgöra om det kommer att bli bättre än de 95 poäng Parker gett det. Undra jag. Visst, jag håller med om 95 poäng men inte smakar de bra just nu. Tycker nog att många andra 2005or känts mer harmoniska och lovande än vad det här vinet gör. Ett dåligt köp är det inte men med facit i hand hade jag nog hellre satsat på andra viner från denna årgång. Hoppas jag har fel. Parker anser att 2005an mår bäst av att vila till 2010 och klarar sig enligt honom till 2025.

Nästa vin är en ren omprovning av en tidigare bekant. Självklart kan jag förstå dem som virrar på huvudet i oförstånd men ibland blir lusten för stor. Förra flaskan delades på fyra under en middag och jag hann aldrig riktigt dissekera vinet då. Alltså ett nytt försök ensam vid rodret (nåja, hustrun fick allt smaka också – på vinet alltså). Skulle mina intryck sluta med ett bättre vin eller inte?

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Pure” har en klar purpurröd färg. Doften är kryddig och bärig med jordgubbar och kolasnören. Fat och vanilj samt lite kryddig ek och blodigt kött. Sälta, hav och tång. Lite backelit och skokräm med lakrits på slutet. Soja, fikon, garrigue, tobak och cigarr med lite örtigt drag av teblad och kaffe. Aromatiskt är detta hur läckert som helst. En hel del gemensamt med 2005an.

Smaken är ren med tokmycket lakrits och godis toner. Som röda lakrits/kolaband. Mynta och kaffe med lite tobak/snus känsla och ingefära med litchifrukt. Örtighet med garrigue med ett alldeles för kort och torrt avslut. Helheten lämnar ett mycket torrt och konstigt drag efter sig och tanninerna känns allt annat än behagliga. Det finns också ett drag av nya världen i smaken som jag inte riktigt kan ta på. Tyvärr drar den torra känslan i smaken ner helhetsintrycket. Det smakar helt enkelt inte så harmoniskt och gott. Obalanserat.

Ack, ack. Inte alls så gott och kul som jag trodde. Är jag helt ur form? Tekniskt och kvalitetsmässigt självklart ett bra vin. Fast riktigt gott blir det inte denna gång. Förra buteljen var ju så öppen och inställsamt god. Varför inte så denna gång? Är det maten, sällskapet och/eller motståndet som ändrar på detta intryck? Vet inte. Vad jag dock vet är att nu får resterande flaskor vila ett tag innan nästa försök. Som det smakar nu finns det ingen anledning att ge sig på det igen inom kort. Kanske om två/tre år igen – om nu inte lusten tar överhand vill säga.

Poängen jag sätter är med en förhoppning om att potentialen jag hittar i vinet kommer att blomma ut. Fast risken är att detta kommer att resultera i en viss besvikelse framöver. Jag tycker plötsligt att detta mer påminner om 2004an än den ljuvliga 2005an i smaken och då kommer i alla fall jag att bli besviken. Lite kul att de 95+ poäng jag satte förra gången bekräftades av Bob i hans senaste bedömning från oktober i år. Vi är nog ganska synkade han och jag ; ) Det bevisar ju även mina intryck av 2006orna från Clos Saint Jean. Dock är vi inte helt överens denna gång. Jag nöjer mig med 93/94 tveksamma poäng. Parker tycks dock anse att konsumtion kan ske redan nu fram till och med 2022.

Han har mycket att leva upp till - gullgossen Julien Barrot.

Så raskt till de två 2003orna som gjorde mig allt annat än besviken.

Först ut i ordningen var ett vin som jag provat förut - och då tyckt rysligt mycket om. En producent som tillhör de mer traditionella kan man tycka. En klar Parker favorit under årens lopp. En liten avmattning i hans annars så goda omdömen av denna producent tycker jag mig dock ha märkt för de senaste årgångarna. 2003an verkar han dock gilla lika mycket som mig. Han har för övrigt kommenterat årgången i följande tråd på Bulletin Board.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Réservée” har en aningen tegelröd och klar färg. Doften är stor och animalisk med rökig lakrits karaktär. Bränd fruktighet med rökta kryddor, garrigue och backelit med fikon och örter. Portvinssöt frukt med djup jordgubbsfruktighet. Vilda aromer med gödsel, rosor, lavendel och herbes de Provence. Utvecklad mineralisk karaktär som liksom sammanfattar vad Chateauneuf du Pape ska dofta. Så rätt!

Smaken är STOR och intensivt fruktig med värme och eldighet. Påtaglig frisk syra med mörka körsbär och en ren fin lång eftersmak. Jättegott. Viss brändhet med strama tanniner och kryddig lakrits. Smaken är verkligen intensiv och kryddig. Syltig och kompakt med jordgubbar och sötlakrits. Mycket, mycket gott! Det går inte riktigt att förmedla känslan av att dricka det här vinet. Essensen av södra Frankrike?

Hugh så gott! Jag förstår inte varför så många vinentusiaster är så avoga till det här vinet. Det är ju precis hur gott som helst. Skillnaden mot en del andra årgångar jag provat av Pegau’s viner är att denna inte domineras av de animaliska toner som jag annars så tydligt hittar i deras viner. Det finns en mer utpräglad sötaktig frukt i denna årgång som gör att njutningen blir större. Kanske hedonistiskt men det är väl det vin handlar om? Eller är det att sitta och sörpla på syrliga och tunna viner som bara lämnar suget efter Novalukol. efter sig? Lite skoj och lite allvar. Jag gillar denna stil av vin väldigt mycket men kan också förstå att det kan bli lite för mycket om det är andra saker man söker i sina vinupplevelser. Jag gillar detta så mycket att det blir hela 98 poäng som jag idag känner mig mycket trygg med. Vem vet om detta vin håller? Inte jag. Parker anser tydligen att det ska konsumeras mellan 2006 och 2026. Han har endast bedömt vinet officiellt som fatprov med 95-98 poäng i betyg. Senare omprovningar i Hedonist’s Gazette har resulterat i hela 99 poäng.

(Efter att jag publicerade mitt inlägg upptäckte jag en aktuell tråd som berör just detta vin på Bulletin Board. Den intresserade rekommenderas att följa länken här.)

Kanske en brasklapp beträffande flaskvariation. Har fått för mig att det kan variera ganska friskt mellan olika buteljeringar av Pegau’s viner. Laurence Feraud brukar ju vara bland de sista i området med att buteljera och det har även genom årens lopp antytts att det kan variera mycket mellan olika buteljeringar. Jag hämtade hem 2005or till mig och kompisen i Danmark under våren och väl hemma brytandes trälådan blev jag lite fundersam. Taskigt etiketterade flaskor, löv och jord i lådan. Känns inte helt tryggt. Har de verkligen koll på kvaliteten?

Så, utmanaren till det föregående vinet. Ett efterlängtat smakprov. Bestämde mig tidigt för att just detta vin i årgång 2003 skulle försökas inhandlas för ett smakprov. Det tog lite tid men till slut fick jag tag i det under en inköpsrunda i Danmark. Som jag kommenterat tidigare släpptes mig veterligen inte vinet i Sverige. Endast 40% av normalproduktionen gjordes denna exceptionellt varma årgång. Tydligen var HJ Hansen mer på hugget än Ward Wines och då går det som det går.

2003 Delas Frères, Hermitage “Marquise de la Tourette” har en sammetsröd färg med en blå kant i glaset. Doften är fantastiskt stor – större än det föregående vinet. Massor av rostade toner och grillat kött. Smörkola, choklad och kokos. Generös fathantering uppenbarligen. Mentol, parfymerat blommig doft med örter och vanilj. Blåbärs och svartvinbärslikör, lagerblad och gummi med oliver/tappenade på slutet. En smörig och fet känsla är det dominerande intrycket. Det doftar väldigt gott.

Smaken är ren och kryddig med choklad och en viskös känsla i munnen. Körsbär med en stram eftersmak som är lång med lite bitter fruktighet i slutet. Kola och fetma men också en frisk hallonsyrlighet med mentol. Rökt skinka, rotfrukter, jordgubbar, buljong, lagerblad och blåbär. Nu tänker någon att det här smakar som Shiraz från Australien. Visst finns likheten. Just därför tilltalar detta mig oerhört mycket.

Mycket gott och kul vin att prova. Är det då så atypiskt som alla tycks tro? Tycker nog inte det. Kanske mer generös är ett bättre begrepp. Mer och större muskler samt smak kanske - men visst känns det som Norra Rhône. Rundare och mjukare frukt än vad tillexempel den för mig så jobbiga 2005an erbjuder. Jag tror mycket på det här vinet och att det kommer att klara många år i källaren. Hur det utvecklas är en annan sak. Jag är ingen ”spåman” så jag får bara gissa eller lita till expertisen som säger 2006-2026 och ger 95 poäng – Bob alltså. Jag höjer till 96/97 poäng.

Delas är lite av en personlig favorit till mig. Förmodligen för att ett besök hos dem år 2000 resulterade i det trevligaste producentbesök och provning på plats jag upplevt. Kvalitetsmässigt kanske det inte är Delas som är den förnämsta producenten i regionen men hederliga, goda och prisvärda (i alla fall i Sverige) viner gör de. Det kommer nog lite fler noteringar framöver om firmans viner på denna blogg.

Okej en Bastard – förlåt Bandol kvar. Den som inte klarar en sågning bör nog sluta läsa här.

För några år sedan fick jag för mig att plötsligt börja köpa viner från Bandol. Det var nog minnena från en semesterresa till Provence som framkallade den lusten. Dessutom att huvuddruvan i regionen är Mouvedre som länge var lite av en personlig favorit (innan Grenache spåret helt tog över). Därför köpte jag, lite till och från, en del vin från distriktet. Nu finns inte mycket kvar men jag har provat lite yngre årgångar som kompisen släpat hem förra sommaren. Det jag provade då var riktigt gott och bra. Allt annat än man kan säga om följande vin:

2000 Château de Pibarnon, Bandol har en svagt tegelröd färg. Lite stallig och animalisk doft med en rökig ton, nästan som Islay Whiskey. Tjära, kryddor och allmänt mörka murriga drag. Lite oren doft. En bränd kola ton med aningens choklad och rostat kaffe. Läder och svett med skokräm och en känsla av ”dynga” och smuts som inte alls blir så angenäm som det blir i vissa viner ibland. Det känns helt enkelt ofräscht. Spännande är det dock.

Smaken har en påtaglig syra som ger ett rått uttorkat drag åt vinet. Rökig som sot rester på grillad mat över öppen eld. Beska och stjälkighet med kärnor och körsbär. Mäsk, malörtsbeska och en viss eldighet i slutet. Tanniner som inte alls harmonierar med vinet och en kemiskt bitter eftersmak med denna återkommande malört. Usch! Det blir bara värre och värre ju längre tiden lider. Det vinner inte alls på luft.

Så synd att det blir så här. Jag är varnad. Under en dialog med Finare Vinare varnade de mig för att just Pibarnon årgång 2000 inte skulle vara så bra. Inte ens egendomen själva ska vara så nöjda enligt samma källa. Vi är rörande överens. Det här är ganska mediokert. Problemet är nog att det kan uppfattas som spännande och typiskt för många men för mig blir det nästan som ett defekt vin. Jag sitter och stör mig på den hela tiden återkommande känslan av ett orent och förorenat vin – i smaken. Doften är okej. Till och med lite spännande. Nu ska man ju dricka vinet också och då räcker det inte med att det är trevligt att dofta på. Det blir 84 poäng och det är doften som håller uppe det höga betyget. Om det doftat som det smakar hade jag nog inte kommit över 80 poäng. Nu kan den kritiske kanske antyda att dessa viner behöver minst tio års lagring innan konsumtion. Det tror inte jag på – inte att det blir bättre i alla fall. Jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevt tidigare flaskor så här ”dåliga”. Har provat det tre gånger förut utan att imponeras men detta är sämst hittills.

Gud så befriande! Snart bara lite småposter kvar och två lite tyngre inlägg om temaprovningar. Skam den som ger sig. Den vakne kanske har konstaterat att fotografierna är tagna i samma miljö? Jodå – jag har sparat på liken och fotat dem nyligen. Man känner sig bra dum när man står vid återvinningsstationen och dumpar ett gäng tombuteljer som dessa. Tur att inte så många begriper vad det varit i flaskorna!

Sex från andra sidan Jorden!

Eller man kanske skulle kalla det för – sex hedningar? Ibland känns det så när man lyssnar på eller läser om svensk vinelits syn på vinerna från Australien. Få länder framkallar sådan avsky och förakt från etablissemanget som de Australiensiska vinerna gör. Undra varför?

Jag minns en kund/distributörs eviga tjat om hur goda han tyckte Shirazvinerna från Barossa Valley var. Detta var någon gång i början/mitten av nittiotalet och jag tyckte mig veta allt jag behövde om vin. Han levererade mycket produkter till Kockums Marine och framförallt då till u-båtsprojektet för Australiensiska marinen – Collins klassen. Han besökte Australien och Adelaide några gånger och fick en del personliga kontakter nere på plats. När vi träffades och diskuterade vin tyckte jag att hans tjat om dessa viner var lite löjligt. Tänk – jag som visste så mycket om vin och kunde allt om Bordeaux, Bourgogne och Rhône, varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om en avart till vin gjort på någon lokal variant av Syrah?

Inte helt överraskande har jag en radikalt annorlunda syn på dessa viner idag. Ibland önskar jag att vi fortfarande hade kontakt och att vi kunde fortsätta våra diskussioner. Så kul vi kunde ha haft. Nu får jag fortsätta i min ensamhet och precis som honom försöka övertyga andra om att vinerna generellt från Australien inte alls är några industriella drycker med tillsats av ekchips och syra. Visst görs även dessa viner men det är då inte bara i Australien man manipulerat industrivinerna. Alla tycks ha glömt glykolskandalen i Österrike när man uppenbarligen tyckte vinerna smakade för surt.

Om bara vinälskarna kunde inse att Australien inte bara består av de dominerande storföretagen utan att det bakom dessa finns en uppsjö av små dedikerade entusiaster som gör en vintyp som inte går att efterlikna någon annanstans. Små upplagor av helt naturlig gjorda viner med en enorm rikedom och komplexitet. Många av dessa görs endast i volymer om 1 000-15 000 flaskor per år. Unika och hederliga viner av hängivna yrkesmän och kvinnor.

Följande sex viner har det gemensamt att de kommer från samma land. Provade vid helt olika tidpunkter under de senaste åtta veckorna. Inga extremviner utan ganska normala viner från en kontinent som har förmånen att kunna leverera hög kvalitet till rimliga pengar. Jag vill påpeka att detta inte alls ska tolkas som att jag anser att dessa representerar det bästa man kan prestera från Australien. Om jag hade velat ta till storsläggan hade startfältet sett annorlunda ut. Hoppas någon läsare blir intresserad och att skaran av nyfikna entusiaster ökar med några nya anhängare.

Första vinet ut är ett sådant vin som framkallar korkskruvångesten inom en. Har inte så många flaskor kvar och dessutom har vinet en tuff uppgift att leva upp till högt ställda förväntningar från föregående smakprov. För drygt 1 ½ år sedan provades senaste flaskan som då var magisk. Ett bland de tio/tjugo största vinögonblicken i mitt liv. Hade provat det dryga året innan och då tyckt att det var väldigt bra och lovande men fortfarande lite ungt och ”kladdigt”. Så när då flaska nummer två i ordningen strök med hade tiden gett vinet precis den där lilla extra utvecklingen det behövde. Ett oförglömligt vin. Klart att förväntningarna var högt ställda när så butelj nummer tre i ordningen skulle upp till bevis.

1998 Peter Lehmann “Stonewell Shiraz”, Barossa Valley har en djup sammetsröd färg. Doften är stor med söt frukt som drar åt det lite ”stickigt” örtiga till. Kryddor och peppar med en rökigt animalisk karaktär. Viltkött med aprikoskompott och en allmän bärighet som drar åt körsbär till. Ljus choklad, marsipan, gurkinläggning, vanilj, arrak och eukalyptus. Mycket Australien i den här doften. Tydliga fataromer med rostad karaktär. Givetvis tilltalar den här doften mig mycket.

Smaken är ren med tydlig frukt och en något syrlig inledning. Körsbär och hallon med en viss fatbeska. Mognad, aprikoser, lakrits med en lite bitter eftersmak som inte längre bjuder på speciellt stora tanniner. Eldigt och varmt i stilen med tydliga drag av Portvin. Rökigt och kryddigt med en koncentrerad och lång eftersmak i nästa våg. Även tydliga inslag av mintchoklad och pastiller typ ”Kungen av Danmark”. Gott och typiskt traditionellt Australiensiskt i stilen.

Det är gott men lite för utvecklat och typiskt nya världen kladdigt i helhetskänslan för de riktigt höga poängen. Lite för tydligt.

Tyvärr var nog mina förväntningar för högt ställda – eller så var mina smaklökar och dagsform sådana att det inte ”klickade” denna gång. Nu var ju inte vinet på något sätt dåligt eller tråkigt. Tvärtom så var det mycket gott, typiskt och harmoniskt men den lilla extra kicken kom aldrig. Kanske hade det varit bättre att provat vinet igen strax efter förra flaskan för att förhoppningsvis fått uppleva samma magi igen. Kanske kommer det ögonblicket åter vid nästa försök men jag betvivlar det. Tror att toppen varit nådd och att utvecklingskurvan nu pekar nedåt.

Hursomhelst räcker detta ändå för 94 poäng precis som Parker gav det i oktober 2002 med ett konsumtionsfönster mellan 2002–2018. Han brukar få rätt till slut den gode Bob!

Peter Lehmann grundade vineriet 1979 som en motreaktion mot den industriellt inriktade överproduktionen av bulkvin. Han var tidigt ute och brukar kallas för "The Baron of the Barossa". Följ gärna länken i namnet och ta del av mycket läsvärd information.

Ett av mina mest lyckade inköp är nästa vin. Aldrig har det underpresterat utan tvärtom – levererat över förväntan, gång på gång. Vi har haft provningar med tufft motstånd och det här vinet har alltid klarat uppgiften med bravur. Kanske inte det mest komplexa vinet i världen men rakt upp och ned förbannat gott. Flera gånger har jag ställt det mot Syrahvin från Rhône och USA och alltid har de som fått uppgiften att identifiera ursprunget gissat på Frankrike på detta vin för de har tyckt att det smakat bäst och då per automatik kopplat samman godhet och kvalitet med Frankrike. Så fel.


2002 d'Arenberg “The Laughing Magpie Shiraz-Viognier”, McLaren Vale har en mörk, djup och tät färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med en nästan kladdig känsla. Fat, mynta, nagellack och örtig. Sedan denna typiska arom av inlagd smörgåsgurka – dillfrön? Rökigt och rostat med tydliga kirsch drag och espresso med kryddig ek. Cigarrlåda och rökt kött. Inte helt olik vinet ovan i doften. Kanske lite mer vulgärt och rätt på. Jag gillar doften skarpt.

Smaken är eldig med en friskhet av körsbärslikör och svartvinbärssaft! Påtaglig syra med choklad och jordgubbssyltighet som ändå håller ihop och gör att smaken upplevs som väldigt balanserad. Körsbärskompott känns som det bestående intrycket.

Mycket gott och hedonistiskt i sin stil. Publikt skulle nog många vilja säga. Jag har alltid legat något poäng högre på detta vin gentemot Parker’s 93 poäng. Så även denna gång med 94+ poäng. Jag tror nämligen att det kommer att fortsätta utvecklas till ett ännu bättre vin. Parker kallar det ” the La Mouline of McLaren Vale” i sin recension – kanske lite väl magstarkt!

Jag ska med en gång erkänna att jag provat andra årgångar av detta vin men aldrig riktigt tyckt de varit så bra som 2002an. Senare årgångar har närmast känts klumpiga i sin stil. Det är något speciellt med detta vin i denna årgång. En del som provat vinet i andra årgångar kanske inte riktigt känner igen sig i beskrivningen men jag tror i så fall att det är just året 2002 som gör den stora skillnaden. Det var ett år som var ovanligt svalt i södra Australien. Det anses ha gett viner med en mer sval och Europeiskt karaktär. En bekymmersfri växtsäsong som dessutom gav hög kvalitet på skörden. Kan varmt rekommendera denna årgång rent generellt för Australiensiskt vin.

Mer om d’Arenberg och karaktären Chester Osborn finns att läsa på deras sköna hemsida (följ länken i namnet).

En annan kultfigur är Roman Bratasiuk. En av de personligheter som tidigt gjorde sig ett namn hos Robert Parker och dessutom med sina viner Clarendon Hills nått en publik som kanske inte alltid brukar konsumera vin från Australien. Lite av hög status får man nog erkänna att hans viner har. Speciellt Astralis som närmast nått astronomisk ryktbarhet och kändisskap. Själv har jag aldrig provat vinet men väl många andra av Clarendon Hills viner. Även en hel del med lite ålder har provats genom åren och de har alltid levererat spännande upplevelser. Goda och mycket komplexa aromer och smaker. Ett vin som dock gjorde mig lite missnöjd för knappt ett år sedan under en stor Australienprovning arrangerad av mig själv är nästa vin. Förhoppningsvis skulle denna flaska ställa allt tillrätta igen.

2005 Clarendon Hills “Grenache Onkaparinga”, Clarendon/ McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Doften först lite knuten med chark och torkad skinka i synnerhet. Bärigt och parfymerat samt jordigt med en sötkladdig och lite ”stickig” örtighet. Kirsch, tobak, kaffe och gräddig mjölkchoklad med kola i mitten. Sist men inte minst dessa inlagda gurkor! Visst det kan låta tjatigt men ibland kör man fast i vissa spår och identifierar vissa aromer på ren rutin. Egentligen finns det kanske något annat där bakom som man inte kan utrycka på bättre sätt.

Smaken är ren med en eldig och tydligt kirsch karaktär. Grenache som sig bör. Örter och smörig lakritskola med en tydlig nötighet och på slutet frisk citrusaktig syra. Sedan tar det liksom slut. Jag väntar och vill ha mer men det kommer aldrig. Det är som man blir blåst på konfekten och blir lite sur och besviken trots allt gott i doft och smak. Visst 93 kanske ändå 94 poäng men inga glädjeyttringar.

Nja. Jag har högre förväntningar än så här på ren Grenache av en så erkänt duktig vinmakare som Roman Bratasiuk. Förhoppningsvis är det helt fel tidpunkt att dricka detta vin nu. Kanske kommer det att utvecklas till den skönhet jag hoppas på efter att provat flera andra av Clarendon Hills Grenache viner. Två herrar som uppenbarligen tror mycket på vinet är Robert Parker som först i oktober 2006 gav vinet 94-96 som fatprov och sedan Jay Miller som spikade det till 95 poäng i sin slutrapport i oktober 2007. Jay anser man ska dricka detta mellan 2007 och 2015. Undra det.

Läs gärna mer om producenten hos Primewine eller HJ Hansen. Tyvärr känns Clarendon Hills egen hemsida väldigt misskött och den är nog inte uppdaterad på väldigt länge.

Så – till för mig en mycket välbekant firma och vinmakare. Det finns tre notiser om Mitolo och Ben Glaetzer på denna blogg. Läs gärna mer här, här och här. Jag tänkte inte ge mig in på en mer detaljerad presentation än såhär eftersom det redan finns en del material om producenten och Ben att tillgå via tidigare inlägg. Se vidare länkar där.

Nästa vin finns det dock mer att läsa om hos Frankofilen som gjorde en alldeles ypperlig analys av vinet i somras. Läs gärna här vad han tyckte då.

Så här tycker jag om samma vin provat för någon vecka sedan.

2004 Mitolo “Shiraz G.A.M.”, McLaren Vale har en djup, mörk purpurröd färg. Doften är stor och söt med först ljus mjölkchoklad och mynta. Violer och lakrits med tydligt rostade fat och rökighet. Asfalt, tobak, järn och mineraler. Sedan charkighet med baconsvål och gummi. Parfym och björnbärssylt med vaniljsocker. Kanske lite tryffel också? Det här känns som det är så nära Norra Rhône man kan komma i Australien. En årgång som 2003 då. Jättefin doft som gör mig helt nöjd.

Smaken är ren, fin och elegant på en och samma gång. Tjock, viskös känsla med körsbär och hallonsyrlighet och sedan mörkare frukt av björnbär och blåbär. Fat och choklad med vaniljkräm. Fina mogna tanniner och en fyllighet i eftersmaken. Helt i balans. Charkig och köttig i strukturen. Mycket gott och harmoniskt vin just nu. Jag gillar det mycket. Det är doften som gör att helheten blir så bra.

Det här vinet provade jag åtskilliga gånger ganska snart efter inköpet i december 2006. Jag var då ganska fundersam till Parker’s mycket höga 97 poäng. Det kändes som om han lite väl lättvindligt delade ut poäng baserat på tidigare meriter och kanske charmad av stilen. Men som så ofta brukar han få rätt. Det här vinet har enligt mig utvecklats dramatiskt senaste året och är idag ett väldigt bra vin. Denna och senaste provade flaskan i mars är definitivt ett 96/97 poängsvin. Riktigt läckert och gott.

I helgen konsumerades nästa Mitolo. Inspirerad av Frankofilens provning av Mitolos Cabernet Sauvignon vin Serpico och de efterföljande kommentarerna beslöt jag mig för en förnyad bekantskap med 2005 Mitolo ”Savitar”. I en av mina kommentarer utryckte jag en viss skepsis mot Ben Glaetzer’s 2005 Amon-Ra. Jag har faktiskt lite avvaktande inställning till det vinet och även 2005 Godolphin som jag inte gillade alls och även 2005 Mitolo ”G.A.M.” som inte heller den riktigt övertygat mig. Som jag utryckte i kommentaren har jag haft samma känsla också för 2005 Mitolo ”Savitar” men nu tyckt den börjat visa sin rätta potential. Så därför kände jag mig givetvis tvungen att verifiera mitt uttalande. Har jag lovat för mycket eller inte?

2005 Mitolo “Shiraz Savitar”, McLaren Vale har en djup, tät och nästan svartröd färg. Doften är stor med en tydligt bränd och kryddig ton. Rostade fat och grafit. Viltkött, plommon och allmänt mörka, dova toner. Choklad med svartvinbärsgelé. Mineraler och lite dammig grusväg. Det finns mycket där i doften som känns inneslutet och vill ut. Jag är inte helt övertygad om att den visar sig från sin bästa sida just nu.

Smaken är frisk med hallonsyrlig bärighet och med en direkt intensiv känsla. Eldigt med en viskös varm och tjock blåbärsfruktighet. Plommon och svarta vinbär samt nästan medicinala toner. Körsbär, lakrits och violpastill. Påtaglig fatbeska i eftersmaken. Inte helt integrerade fat uppenbart. Inte helt i balans just nu. Jag tycker det blir lite småjobbigt att dricka vinet som det uppträder denna gång.

Nej, jag tog nog i lite för mycket i min kommentar till Winepunker. Den här flaskan tog mig tillbaks till tidigare intryck och misstänksamhet mot Ben Glaetzer’s prestationer med årgång 2005. Undra om något gått fel eller att han haft tankarna på annat håll lite distraherad av tidigare framgångar? Eller så är det så att hans och Mitolos 2005or behöver mycket mer tid för att visa upp sin rätta potential. Kanske är det så att Parker får rätt även med det här vinet till slut och att hans 96 poäng känns lika självklara som i fallet ovan? Inte vet jag men jag hoppas verkligen så. Jag tycker vinet är bra och ger det 93/94 poäng men de känns lite krystade och kanske lite högre än vad jag egentligen tycker utifrån ett godhets perspektiv.

(Dag två, just nu faktiskt, har vinet ändrat karaktär en hel del till ett mycket friskare intryck i både doft och smak. Mer mineraler och snyggare frukt. Det här ordnar sig nog tillslut.)

En liten fundering kring korken dock. Korken på denna flaska var röd på ovansidan. Förmodligen för att vinet blödigt igenom mellan kork och flaskhals. Kanske på grund av höga temperaturer före/under/efter transport? Har haft någon kork på 2004 Mitolo ”G.A.M.” som varit likadan. Även två flaskor av mina The Colonial Estate viner har visat samma fenomen. De har det gemensamt att det är samma importör som tar hem dem till Sverige men även att jag köpt dem via samma Systembutik i Malmö (vid olika tidpunkter dock). Mest sannolikt skulle det vara om det gått fel i transporten till Sverige och att de kan ha transporterats vid samma tillfälle. För inte kan det väl vara Systembolagets distribution som ställer till det? Ska tilläggas att jag aldrig märkt något defekt i doft eller smak på vinerna – utom möjligen en lite ”tröttare” känsla i någon av flaskorna.

Så till en helt annan sak – desserten!

Söta och förstärkta viner från Australien läser man inte om så ofta. Robert Parker brukar dock slösa med superlativen när han kommer in på ämnet. Han brukar använda termer som:

“Australia proves this country is hard to beat when it comes to their fortified after-dinner wines, which still sell for a song.”

Ofta är det trevliga viner som knappast behöver något sällskap i form av mat utan står sig ensamma som en dessert i sig själv. Den som lider av diabetes bör nog inte ens tänka tanken på att konsumera dessa viner. Restsockerhalterna är skyhöga (ibland upp till 400 gram per liter) och konsistensen ofta sirapslik. Gillar man inte denna kombination så kan jag garantera att det inte ens är värt ett försök. Det är dödsdömt från början. Jag har dock inga sådana betänkligheter utan sätter genast igång med skönsången för att få mina droppar nektar!

Mest berömt för denna typ av vin är nog Chambers Rosewood Vineyards i Victoria. De lär ha solera system igång med de äldsta komponenterna härstammandes från 1890! Deras ” The Rare series” brukar prenumerera på 100 poäng av Bob. Jag tycker att de flesta viner jag provat är mer eller mindre lika varandra i stilen och det behövs nog ganska stor erfarenhet för att kunna särskilja dem både med avseende på kvalitet och druva/ursprung. Dutschke gör några riktigt bra exempel för denna typ av vin från Barossa Valley men även Yalumba har ett par riktigt bra viner från Rutherglen.

Vinet jag provat kommer från Chambers Rosewood Vineyards men är en av deras standard buteljeringar och med en humanare prislapp än deras mer berömda prestigeviner.

N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen är nästan läderaktig eller orange till färgen. Doften stor och söt med pomerans och citrusaromer. Litchifrukt och blommig med bonvax, peppar, soja och citron te. Bränd och knäckig med fikon och dadlar samt vanilj och en från barndomen tydlig association till Nickelkola.

Smaken är sirapslik med soja, balsamvinäger och lakrits. En lång intensiv eftersmak med mint, choklad och apelsinskal. Eftersmaken är viskös, eldig och faktiskt nästan evig i sin längd. Mycket gott men också lite ”påfrestande” att dricka. Inget man tar stora klunkar av. Restsockerhalten är höga 180-240 gram per liter.

Ett trevligt och typiskt vin i sin stil. Ska tillägga att halvflaskan stod öppen i över en vecka i kylen (utan att ”pumpas”) och visade inga tecken på utmattning. Visst la sig lite av eldigheten och de intensivaste smakerna på slutet men inte så att det störde. Perfekt att ha stående i kylen till Julens festmat och tilltugg.



Eftersom det är ett icke årgångsbetecknat vin är det svårt att veta exakt vad man dricker i förhållande till vad Parker har provat. Man får utgå från när han testat och när man tror flaskan man dricker är buteljerad om man vill ha Parker’s omdöme som referens. Just detta vin brukar få mellan 93 och 95 poäng vilket känns helt okej för mig med. Inte helt enkelt att poängbedöma dessa viner. Risken finns att man blir lite smakbedövad och skenar iväg på grund av den ganska omtumlande upplevelsen. Man får allt sansa sig lite. Parker skriver bland annat följande om detta vin i två av sina omdömen från juni 2001 (95 poäng) och februari 2000 (93 poäng):

"It is amazing how many sensational efforts emerge from this country. This luxurious offering possesses such extraordinary unctuosity, thickness, complexity, and richness that it must be tasted to be believed. It is not just a big, thick sugar ball, because it has sound underlying acidity as well as remarkable complexity and freshness. A spoonful or two is enough for most non-gluttons to appreciate the riveting heights this cuvee represents. At $15 this is a sensational bargain. The wine possesses notes of smoke, roasted nuts, coffee, brown sugar, maple syrup, prunes, honey, fruitcake, overripe orange/apricots, and remarkable spicy characters. This is a riveting example of a fortified dessert wine that I enthusiastically recommend. I use the Rosewood sweeties for many charitable meals/wine tastings I donate, and guests always go ga-ga over these rarities. In summary, life is too short not to try this wine ... a true Australian treasure."

"There are two levels of quality - big and bigger. This is a decadent wine of extraordinary unctuosity, sweetness, and richness. This wine is between 6 and 10 years old, and is a viscous, super-sweet offering with a raisiny, pruny flavor. The non-vintage Muscat exhibits a raisiny, prune-like character to its colossal fruit level. It is spectacular, as well as under-valued. Once in the bottle, it changes slowly, and thus can be kept for two decades."

Sådär - det gick ju att komma vidare bland de obloggade vinerna. Nu återstår bara Rhônevinerna, en Bordeaux, en Amerikan, en Sydafrikan, ett vingårdsbesök och en vinprovning med bara Sydafrikanska viner. Puh. Får väl bita ihop och nöta på. Förhoppningsvis intresserar det någon och inom mig finns trotsallt drivkraften att få anteckningsboken ren. Sedan har jag ju de riktigt roliga godbitarna kvar – men dem spar jag på till Julen eller det nya året. Hammerhead vet vad jag tänker på! Risken är väl också att listan fylls på. Kanske redan till helgen. Det väntas nämligen fint besök!

Fem Spanjorer och en Italienare!

Inte för att vinerna hänger ihop provningsmässigt utan mer för att det kändes logiskt att gruppera ihop de Spanska vinerna. Vad då göra med Italienaren? Trots olikheter kändes det mest naturliga sällskapet just denna grupp Spanjorer – alternativet skulle annars vara tillsammans med kommande inlägg om viner från Australien och Rhône. Nej, bättre då tillsammans med de Spanska vinerna.

Följande viner har provats individuellt och vid olika tidpunkter under de gångna fem veckorna. Förhoppningsvis kan några av omdömena kännas angelägna för fler än mig - annars får ni ta del av följande noteringar mer utav nyfikenhet och akademiskt intresse.

Första vinet ut var en gammal bekanting som skänkt mycket glädje genom åren. Senaste antydningarna på Bulletin Board och CellarTracker har vittnat om ett snabbmognande vin som kanske har framtiden bakom sig. Lite oroligt om så skulle vara fallet. Provade förra flaskan så sent som för fem månader sedan och visst var det då moget men långtifrån övermoget.

2001 Finca Allende, Rioja ”Allende” har en mörkröd färg. Doften stor och stallig med en rökig karaktär. Animalisk med gummi som ett vin från norra Rhône. Viol, kafferost, kola och choklad. Kryddighet och blyerts. Jättetrevlig och fin doft.

Smaken är mognare med jordgubbssylt, vanilj och lite kryddig ek. Körsbär och choklad. Rund i karaktären med tydlig mognad och viss fatbeska. Lite kort eftersmak.

Helt okej men inget stort vin. Fin kvalitet och mer typisitet nu än när vinet var ungt. Då var det mindre Spanien och mera Rhône.

Robert Parker tyckte i juni 2005 att vinet var värt hela 93 poäng och att det skulle konsumeras mellan 2005 och 2012. Inte helt tokigt enligt min egen uppfattning. Denna butelj var värd 90 poäng och det känns nog som ytterliggare tre/fyra år i källaren ska gå bra. Bättre blir det nog inte men överleva kommer det att göra. Tidigare konsumerade flaskor har fått högre betyg av mig.

Finca Allende är en relativt ung firma och får nog sälla sig till gruppen modernister i Rioja. Fölande beskrivning är ”plankad” rakt av från Viña Españolas hemsida och eventuella säljargument i texten får stå för dem. Kan inte låta bli att notera att man erbjuder en 1996 Aurus för 27.500kr – men då får man också 27 liter vin! För den fina festen?

”Efter att ha arbetat för flertalet vingårdar grundade Miguel Angel de Gregorio denna vingård 1995 som fick namnet Finca Allende. Allende betyder ”på andra sidan”. vingården ligger i Briones, en medeltida by i hjärtat av la Rioja Alta, 8 km sydöst om staden Haro. De har 22 hektar odlad mark som består av kalk och aluvialera, där är vinrankorna placerade i nordlig riktning på 450-480 meters höjd. Området är influerat av atlantvindar. Druvtypen som odlas är nästan uteslutande Tempranillo, samt någon hektar Graciano. Skörden sker helt och hållet manuellt och man skördar varje del av odlingarna efter dess optimala punkt. Lagring av vinet sker på 225 liters ekfat, 90% från franska Allier och 10% från Virginia i Nordamerika. Varje år byts 33% av ekfaten ut. År 1999 köpte Finca Allende ett gammalt palats i byn Briones, här bygger man sin nya bodega som i fortsättningen skall stå för allt från selektering av druvor till lagring och buteljering. På vinerna från Finca Allende kan man inte hitta någon baksidesetikett med namnet crianza, reserva eller gran reserva då deras filosofi är att varje vin har sin optimala punkt av lagring.”

Till nästa höst är det dags att återknyta bekantskapen med Finca Allende då både 2004 Calvario och Aurus ska provas – längtar redan!

Så till ett helt annat vin. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 gav skyhöga 98 poäng och ansåg konsumtionsvänligt mellan 2017 och 2042! Lite för tidigt ute kanske någon kan tycka - att redan nu prova vinet? Jag har faktiskt redan hunnit prova vinet åtskilliga gånger – närmare bestämt fem gånger och har väl tyckt både si och så om det. För ungt har det aldrig varit men kanske för outvecklat för att helt leverera enligt förväntningarna. Utom då en av flaskorna provad för drygt ett år sedan.

2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” är mörkt rubinröd och tät i färgen. Det doftar mineraler, skog, ved, våt grus, mörk choklad och en aning kaffe. Rökig med stallighet och svartvinbärslikör samt nougat och marsipan. Även lite balsamvinäger och klister! Gott doftar det men doften är lite sluten trots att den är innehållsrik.

Smaken är koncentrerad och ren med eldighet och mineraler. Fat och påtagliga tanniner. En beska som även den är klart märkbar. Svartvinbärslikör och violpastill med en lång syrlig eftersmak. Nästan som bigarråer. Lite för torr frukt och mot slutet lakrits som ger intrycket av ett mörkt och lite dovt vin. Inte alls så fruktigt och nya världen aktigt som vissa tidigare flaskor varit. Gott men inte så tillgängligt som jag hoppats.

Helheten lämnar ett kompetent och potent vin efter sig som nu behöver ligga till sig. Det räcker till 96+ poäng men det är idag en bit kvar till Millers höga och ifrågasatta 98 poäng.

Jag läste en tråd på Bulletin Board av en tysk medlem som verkade ha hyfsad stor erfarenhet av Numanthia. Enligt honom brukar vinet direkt efter buteljering vara riktigt fruktpackad i något år för att sedan under ett par/tre år gå in i en sluten fas där det mest handlar om tanniner och träsmak. Efter detta ska vinet tydligen komma ut som ett mer Bordeauxlikt vin. Vi provade tre årgångar i vintras och då var faktiskt 2001an mycket Bordeauxlikt eller även som en mogen fin Côte Rôtie (jag brukar som bekant förväxla dem i blindprovningar). Tycker att 2003an varit lite jobbig ett tag men den senast provade buteljen hade börjat en förvandling som var påtaglig. Läs mer här (där finns även lite bakgrundfakta om Numanthia Termes).

Undra om inte den där tysken har rätt? Just nu känns 2004an allt annat än generös. Det är nog dags att vänta några år på nästa smakprov. Förhoppningsvis kommer det att vinna betydligt på detta. För dem som har 2001or går det utmärkt att börja konsumera dem nu. De som har 2003or kan nog vänta något år till men vinet är klart drickbar redan nu om man står ut med stora och mulliga viner vill säga.

Vi stannar i Toro och provningsnoteringen handlar om ett vin från en betydligt svårare årgång än de ovan nämnda. Årgång 2002 har väl inte precis rosat marknaden beträffande Spanska viner men eftersom moderhuset för detta vin är självaste Vega Sicilia så finns förutsättningarna att det trots allt handlar om ett bra vin. Även distriktet är nog en garant för att årgångsskillnaderna inte ska bli lika påtagliga som i andra Spanska regioner. Jag har fått för mig att Toro med sitt typiska varma inlandsklimat och sin platå garanterar en viss stabilitet som kanske inte andra regioner kan göra i samma utsträckning. En teori som Robert Parkers höga 94 poäng i juni 2005 kanske understödjer? Konsumtion 2005 till 2013 enligt honom. Tydligen tyckte Vega Sicilia själva att man gjorde ett bättre vin 2002 med sin Pintia än den utmärkta årgången 2001.

2002 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” har en djup och tät purpurröd färg. Doften är stor och rökig med lite grillade toner samt fat och varma mörka körsbärsaromer. Syltig och köttig med aprikoser och en blommig ton samt drag av asfalt och ved. Mycket trevlig doft.

Smaken domineras först av lakritspulver med en bärighet av björnbär. Sylt, choklad, kola och en frisk syra med efterföljande söta tanniner. Jordgubbar och aprikoser. Lite stålig och mineralig smak med sten och svartvinbärsmarmelad. Hur gott som helst.

Tycker nog detta var en av de bästa flaskorna hittills och det räcker till 93 poäng med snudd på en extrapoäng.

Tillskillnad mot den jobbiga 2004an av samma vin så är detta vin ganska njutbart. Jag har varit lite fundersam på om det skulle klara lagring eller inte men efter detta smakprov är jag ganska säker på att även den svagare årgången 2002 går bra att spara. Jag hoppas verkligen att 2004an kommer att rundas av och få lite drag av detta vin – då blir den hur bra som helst.

Den som vill läsa mer om tidigare provade viner från Vega Sicilia och Bodegas Pintia kan läsa här.

Så till ett närliggande distrikt – Ribera del Duero. Faktum är att just detta distrikt länge var min favorit i vinvärlden. Upptäckte Ribera del Duero ganska tidigt i min vinkarriär – redan i starten för sådär 16 år sedan. En vaken expedit på Systembolaget tipsade mig i samband med ett inköp av lite vin från Rioja. Han tyckte jag skulle prova ett spännande vin från Ribera del Duero – ett då ganska okänt Spanskt vindistrikt. Vinet var om jag minns rätt 1988 Bodega Señoro de Nava (vinet är jag bombsäker på men inte årgången). Efter den dagen hade Ribera del Duero gjort ett djupt intryck på mig och påverkade starkt mitt begynnande vinintresse. Tyvärr avtog intresset under ett par år för att under de senaste tre/fyra åren återigen ha tagit en plats i mitt hjärta – och det ordentligt. Följande vin är ett lysande exempel på varför.

2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” har en rubinröd färg. Doften är stor och varm med ett tydligt rostat inslag. Kryddig frukt och köttig samt charkig som en Hermitage med grillade toner. Lite krossad sten med tobak, cigarr och cederträ som värsta Bordeauxen. Även blyerts och stålighet med rotfrukter och svartvinbär. Klassisk och riktigt snygg doft. Kola och nyrostat kaffe med en nästan smörig fetma och vedighet. Superläckert! Inga poängavdrag för doften.

Smaken innehåller svartvinbärssylt och söta syltade körsbär med choklad och vaniljsås samt vispad grädde - Gud så gott! Jordgubbar och allmänt rödfruktig smak med en frisk men ganska viskös känsla. Smaken är trots inledningen mycket balanserad och harmonisk. Bärigt med hallon och mineraler i eftersmaken.

Ett underbart harmoniskt och allmänt gott vin. Ett feminint vin.

Parker var snål i juni 2005 när han endast gav vinet 94 poäng med rekommenderad konsumtion mellan 2005 och 2015. Jag tycker detta är ett lysande vin som förtjänar ett högre betyg. Det blir 96-97 poäng från mig.

Jag minns att jag provade vinet vid två tillfällen ganska snart efter lanseringen i maj 2006 . En gång öppet på en Munskänksprovning och en gång helblint. Tyckte det var ganska slankt och snyggt men litet intetsägande. Behöll trotsallt mina inköpta buteljer och det är jag evigt tacksam för idag. Denna samt förra flaskan provad för ett år sedan har utvecklats till ett mycket harmoniskt och gott vin. Precis så bra som man önskar att vin ska vara.

Även Munskänken uppmärksammade Bodegas Valsardo i samband med lanseringen och hade en specialartikel om Bodegan. Det handlade om hur vidare det var möjligt att urskönja om ett vin var femininare i sin karaktär om det var en kvinna som stod för vinmakandet. Så är det nämligen i detta fall. Att det är en kvinna som gjort vinet - Paloma Escribano. Kanske är det så att just den harmoniska och sensuella känslan i vinet kommer av en kvinnlig touche?

Mer om Bodegas Valsardo från Vinovativas hemsida (återigen – jag tar inte ansvar för innehållet).

”Mitt i Ribera del Duero ligger vingården Valsardo. Firman grundades 1998 är verkligen en passionerad kvinnas verk! För Paloma Escribano är endast det bästa gott nog och trots sin korta livstid har man redan producerat ett flertal storartade viner. Palomas naturliga vinmakarapproach utgår ifrån organisk odling, mycket selekterad skörd, jäststammar från gården och bästa möjliga ekmaterial. Denna filosofi märks i slutresultatet och 2001 Valsardo Reserva Superior belönades med 94/100 p av Robert Parker och dessutom kom samma vin på 2:a plats när världens främsta Tempranilloviner korades i Danmark förra året!”

Vi stannar i Ribera del Duero även med nästa vin. Dock en mer namnkunnig vinprofil och känd Sverigefavorit som nog inte behöver en djupare introduktion. En bodega som varje tränad Munskänk och vinintresserad känner väl till. Kanske en mer traditionell stil som går hem i större omfattning än de många nya, moderna och spännande vinproducenterna från Spanien? Nu tror jag i och för sig att även Alejandro Fernnández ansågs som nydanare och förnyare när han gjorde intåg med sina viner från Condado de Haza och Pesquera. I dag får han väl närmast anses som en traditionalist och institution i regionen.

1999 Condado de Haza, Ribera del Duero ”Reserva” har en klar tegelröd färg. Doften är stor och stallig med mycket animaliska inslag. Söt och mogen karaktär i näsan med vanilj och kokos. Ganska enkel men korrekt doft. Rökig kafferost och choklad med en viss kryddighet.

Smaken är frisk med lite torr frukt och syrliga körsbär. Viss örtighet med lakrits och en aning beska i eftersmaken. Även choklad och kryddor.

Nja, det här vinet lämnar inga djupare avtryck efter sig. Hederligt men inte speciellt minnesvärt. För min del får det nog allt räcka med 89 poäng.

Parker belönade vinet med generösa 91 poäng i april 2004. Ett förhållande gentemot priset som närmast får betraktas som fynd. Han tycker man ska dricka det mellan 2004 och 2014. Jag köpte just vinet för att prislappen var human i förhållande till den förmodade kvaliteten. Dessutom är det ett bra ”bjudvin” som även de flesta icke vinfanatiska gästerna kan uppskatta. Helt enkelt ett hederligt och gott vin. Någon enormt stor upplevelse är det dock inte.

Så till något helt annat - Italienaren! Ett vin som även det är vida känt i svenska vinkretsar. Senaste tiden har det dykt upp lite ”brus” på nätet om en yngre årgång än den jag provade nyligen. Ett vin som det var mer än två år sedan jag provade senast. Då beslöt jag mig för att avvakta ett par år innan nästa gång och nu var det alltså åter dags. En återseende som jag inte riktigt visste hur det skulle sluta. Det gick utmärkt. Bättre än förväntat faktiskt.

2001 Sportoletti, Umbria IGT ”Villa Fidelia” är djupt sammetsröd i färgen. Doften är kryddig av ekfat och espressoaromerna är påtagliga. En rökig och köttig doft med blyerts och asfalt. Aningen grön paprika och örtighet i andra vågen. Stall tonerna kommer sedan och därefter en söt doft av marsipan och aprikoser. Mineraligheten är också påtaglig. Ett mycket fint och harmoniskt doftintryck.

Smaken är harmonisk med fin och ren frukt. Choklad och svartvinbärslikör med en lite kryddig eldighet i den rena och balanserade eftersmaken. Något kort och torr ton dock. Lagom mognad med en viss beska och sötlakrits i eftersmaken.

Ett mycket behagligt och harmoniskt helhetsintryck.

Det här vinet har vunnit mycket på ett par års extra mognad och kommer troligen att fortsätta utvecklas till det bättre med ytterliggare lagring. Tror säkert Daniel Thomases hade rätt när han i april 2004 satte 95 poäng och konsumtion 2005 till 2020. Det här vinet klarar säkert 10 år till och kommer nog att smaka bra hela resan. Jag tycker detta är riktigt gott och representerar en stil som fortfarande tilltalar mig mycket för att komma från Italien. Jag har haft en ganska djup svacka under några år när det gäller Italienska viner. Detta var kanske nystarten jag behövde?

För mig ett klockrent 95 poängsvin med snudd på ännu högre betyg.

Fakta om Sportoletti kan ni hitta på VinUnics hemsida genom att klicka här.

Ja, detta var några av de ”obloggade” viner som tyngt anteckningsboken ett tag och det känns ganska skönt att få ut inlägget. Nu ska det bara fyllas på med lite godis från Australien och några riktigt trevliga Rhône viner som smakat både över förväntan men även underpresterat något mot tidigare prestationer. Även en riktigt dumdristig flasköppning som jag borde ha insett var helt fel ur mognadssynpunkt. Fast ibland går det inte att hålla sig. Det var revanschlusten som tog överhanden – den så emotsedda 100 poängaren, Skogens Drottning ni vet! Vågar jag antyda 2005?

Guldkant!

När Henrik Schyffert slog igenom var han en av dem som tillhörde två gäng – Hassan och Killing-gänget. Lite som honom har några av oss ”vinkompisar” det. Vi är några som är med i två gäng – Gomseglet och Folieklubben. Ibland förenas vi i lösare konstellationer med deltagare från bägge gängen. Så var det förra fredagen då jag firade Julafton!

Detta inlägg ska dock handla om en av våra provningar i Folieklubben. Kortfattat så går det ut på att alla provare tar med en egen flaska vin som ska vara druv och/eller ursprungstypisk. Prisklassen ca: 200kr. Två gånger om året ökar vi insatsen och höjer prisnivån till 500-700kr. Då kallar vi det för Guldfolieprovning. Denna provning var just en sådan. Faktiskt är att denna dessutom innebar femårsjubileum för Guldfolievarianten. Den ”vanliga” har varit igång längre än så.

Det är inte alltid som kvaliteten blir högre bara för att inköpspriset ökar – tvärtom faktiskt. Tycker många gånger kvaliteten är nog så hög på våra vanliga Folieprovningar men ofta blir typisiteten större när priset ökar. Det är som om vi tar ut svängarna för mycket på våra ordinarie provningar men när det blir Guldfolie så brukar vinvalen ofta styras mot de mer klassiska vinerna och distrikten. Enklare att gissa blir det dock inte - alltid lika svårt.

Vi provar helblint och efter att alla viner provats diskuterar vi under ledning av den vars vin vi analyserar för stunden. Den personen leder diskussionen utifrån sitt vinval och styr tillbaks övriga när villospåren leder alltför långt ut i tassemarkerna. Nedan följer mina egna noteringar och funderingar, rätt svar i form av vinets namn och därefter en kort summering. Naturligtvis kan jag inte ens i dessa sammanhang hålla min nestor och ledstjärna i mörkret helt utanför. När så passande följer även hänvisningar till Bob och The Wine Advocate!

Provningen skedde i två flighter. Den första bestående av tre mousserande och ett stilla vitt vin. Andra flighten bestod av åtta röda viner.

Flight 1

Vin 1
Färgen är ljust halmgul med lite gyllene inslag. Doften ganska stor och smörig samt brödig med rostad ton och nötter. Choklad och sötmogen frukt med tydliga inslag av mineraler och mogna/bokna äpplen. Smaken är friskt mineralig med citrusfrukter och en viss beska i eftersmaken. Äpplekart med fin syra och renhet samt en sälta i munnen. Hederligt och gott. Jag gissar på Blanc de Blanc och 8-10 års ålder.
Svar: 1997 Jacquesson & Fils “Avize Grand Cru”, Champagne
Inte så dum start. Jag är inte precis Champagne experten i vårt gäng. Ungefär hälften gissar på Blanc de Blanc och andra halvan på Blanc de Noir. Tydligen en lite sämre årgång men självaste Richard Juhlin lär rekommendera detta hus i årgång 1997. Man lyckades tydligen bra mot övriga producenter. Juhlin lär ha gett vinet 93 poäng – vilket är exakt vad jag också sätter. M som är vår Champagnekonnässör verkar nöjd med inledningen.

Vin 2
Färgen är lite blekare mot föregående vin. Doften är frisk men samtidigt lite dammig med mineraler och ett blommigt/parfymerat inslag. Lite syrlig frukt och äpplen med kex och brödighet. Mindre doft dock än föregående vin. Eller knuten? Smaken är ganska stor med äpplen och rödfruktiga inslag av smultron och bärighet i eftersmaken. Choklad och en brödighet som också känns krispigg. Vass syra som sitter kvar länge. På grund av den rödare och ”mörkare” tonen så gissar jag på röda druvor i detta vin. Kanske inte endast men dock till stor del. Känns äldre än förra vinet.
Svar: N.V. Alfred Gratien “Cuvée Paradis”, Champagne
Ja, det här går ju nästan som tåget. De flesta gissar på Blanc de Noir. Enligt uppgift en cuvée på 65% Chardonnay, 18% Pinot Noir och 17% Pinot Meunier. Åldern på cuvéen innan den släpps ska vara minst 6 år. Kvalitetsmässigt tycker jag lika som förra vinet, 93 poäng. Smaken är större men doften mindre. Troligen gör inslaget av de röda druvorna att det känns lite fylligare och mer som en mat Champagne. Juhlin har provat och är inte så positiv med endast 85 poäng. Även Parker har faktiskt bedömt cuvéen år 2000 med 89 poäng som resultat!

Vin 3
Färgen är något gulare/intensivare än föregående viner. Doften stor och brödig med kex och rostad ton. Nötter, choklad och sötfruktighet med päron och vanilj. Lite klister och rostat kaffe. Större och komplexare i näsan än de två tidigare. Smaken är stor, fruktig med söta päron och lite mer av karamell. Det finns en viss beska i eftersmaken och längden är bättre än de två tidigare vinerna och den är även mer utvecklad i smaken. Moussen känns också intensivare i detta glas gentemot de två tidigare. Det finns lite gemensamt med vin 1 i smaken så det får bli en gissning på Blanc de Blanc men äldre än de två tidigare.
Svar: 1997 Jacquesson & Fils “Avize Grand Cru”, Champagne
Ja, se där! Det som nästan aldrig brukar hända, hände denna gång. Två provare har tagit med samma vin. Jag är ganska nöjd ändå. Är nog ensam om att gissa på Blanc de Blanc. Övriga mer inne på inslag av röda druvor. Lite lustigt att jag som en av dem som provar minst Champagne prickar rätt – eller kanske just därför? Att jag inte begriper bättre och därför inte krånglar till det? Alla är överrens om att olikheterna är stora mot vin 1. Framförallt känns denna sötare och mognare. Vi kollar degorgeringsdatumet och de är enligt etiketterna degorgerade samtidigt. Även inköpen är gjorda ungefär samtidigt och i samma butik. Märkligt men inte ovanligt. Man kan förstå att kritiker inte alltid har det så lätt. På tal om det så blir min bedömning en poäng bättre än Juhlin’s. Jag sätter 94 poäng. Han har nog provat en torrare flaska! Sötare = godare ; )

Vin 4
Färgen är ljus och gröngul. Doften är stor och fatig med en rostad och fet, blommig ton. Kafferost och rostade nötter. Mycket rost! Citrusfrukt med en lite gräsig känsla. Konjaksfat och viss kemisk karaktär i näsan. Smaken får stora problem efter de tre Champagnerna. Syrorna i munnen är så intensiva att detta vin upplevs som platt i smaken. Jag får ett intryck av ett vin med mycket låg syra och en kemisk beska av tvål och därpå lite fadd frukt. Synd att man är så påverkade av de tre tidigare vinerna. Det kommer sedan mer sötfruktighet och smörighet i eftersmaken som leder mot ett eldigt intryck. Det doftar klockren Chardonnay men det är svårare med smaken. Den känns obalanserad. Får lite funderingar på Rhône eftersom den är så låg i syran. Kan det vara en rikligt fatad Bourgogne eller nya världen Chardonnay? Kanske ett udda vin från Loire? Varmt år i alla fall och ung i ålder.
Svar: 2005 Domaine de la Vougeraie “1er Cru Clos Blanc de Vougeot”, Vougeot
Jag tror att alla påverkades av de tre Champagnerna. Alla var inne på samma spår som mig. Vi var väldigt eniga. Det visar sig att denna vingård är ett såkallat Monopol läge och att den är planterad med 4% Pinot Gris och 1% Pinot Blanc förutom Chardonnay. Om alla dessa ingår i det buteljerade vinet framgår ej. Jag är inte jätteimponerad. Årgången har nog gett ett väl kraftfullt och lite för klumpigt vin. Det var nog inte bara syran från Champagnerna som påverkade mig. Får ofta känslan av att vit Bourgogne är mindre elegant ibland gentemot sina kusiner från nya världen. Min bedömning blev 91 poäng och då är det doften som håller uppe betyget. Kul med ett vitt vin från Vougeot dock!

Snart lite rött i glasen!

Flight 2

Vin 5
Färgen är djup och aningen tegelröd. Doften stor och stallig med animaliskhet. Svamp, tryffel, ved och skog. Höstlöv och ”dynga” med cigarrlåda. Tobak i allmänhet och cederträ i synnerhet. Lite jordig med rökig ton och kryddig (kanel) mogen frukt som nästan känns syltig och bärig. Jättegod och trevlig doft! Smaken är mogen med utvecklad söt frukt. Körsbär, lakrits, svartvinbär och cederträ. Kryddigt av kanel med lite örtig och syrligt bärig frukt. Mycket balanserat vin. Aromer och smaker hänger fint ihop. Lite ”klen” frukt dock. Klart att man måste gissa på Bordeaux. Västra stranden får det bli med tanke på cederkaraktären. Kanske Pessac Leognan?
Svar: 1999 Château La Croix St. Georges, Pomerol
Klart det var Östra sidan. Man har 50% chans men ofta gissar jag 100% fel. När vi diskuterar vinet säger B som är vår nestor i blindprovning (och även den som tagit med vinet) att cederträ i karaktären för honom är typiskt för Östra sidan! Tänk att inget sagt det tidigare. Är det därför jag nästan alltid gissar fel? Producenten är tydligen rena ungdomen och detta lär enligt Parker vara debutårgången, fast det finns noteringar om en 1998 på CellarTracker. Fantastiskt kul. En cuvée på ren Merlot. Jag är helt överens med Bob som gett 93 poäng. Jag slutar precis lika med honom. Ett tag var jag något positivare.

Vin 6
Färgen är purpurröd. Doften rökig med mörkt fruktiga toner och choklad. Lite kemiskt ”stickig” med körsbär och syltighet. Espresso, rostade fat och lite kokos. Sötlakrits med kanel och stallighet. Smaken är fruktig och fyllig med körsbär och svartvinbär. En viss eldighet med kryddighet av kanel. Sylt och vingummin med kaffe och kokos som går igen från doften samt choklad och fat. Ett ganska tufft vin. Eftersmaken är lite kort och vresig. Eftersom detta är ”mitt” vin behöver jag inte gissa. Jag vet ju vad det är i glaset. Vad tror övriga provare?
Svar: 2000 Marchesi Mazzei, Castello di Fonterutoli “Siepi”, Toscana IGT
Många var inne på Spanien. Ingen i nya världen. Ju mer diskussionen pågick gled fler och fler in på Italien. Några förslag på druvor och distrikt lite längre söderut än Toscana dock. En provare inne på Merlot spåret (50% Merlot och 50% Sangiovese). Bra gjort. Inget lätt vin att identifiera. Jag hade med detta vin för fem år sedan på vår första Guldfolieprovning och tycket det kunde vara trevligt att följa upp jubileet med detta vin fem år senare. Nu har inte jag kvar några anteckningar från den provningen och att ur minnet kunna jämföra är omöjligt. Minns vagt att gissningarna då gick mot USA och Kalifornien till. Visst har vinet utvecklats men det känns inte moget eller färdigt. Någon provare tycker det är för tufft och kärvt vilket jag kan förstå. Inte fantastiskt eller omtumlande. Jag sätter 93 poäng vilket är en mer än Bob (detta var den sista årgången från Italien som Parker själv bedömde).

Vin 7
Färgen är klarröd och ljusare än övriga viner. En stor och rökigt animalisk doft med kryddig och utvecklad ton. Fat, skog och kola med söta inslag av balsamvinäger och lite soja. En fin men lite mindre doft än några av de övriga vinerna. Smaken är sötfruktig med syltiga jordgubbar och smörkola. Nästan saftig i smaken. Lakrits med kryddor och en beska i eftersmaken. Lite vass och örtig lingonaktig syra på slutet. Jag har ingen klockren gissning. Pinot Noir i doften men inte i smaken. Kan det vara Grenache? I så fall en lite ”svagare” producent eller cuvée från Södra Rhône? Känns inte heller uppenbart nya världen i doften men kanske i smaken. Svårt val.
Svar: 2003 Bouchard Finlayson, Pinot Noir “Tête de Cuvée - Galpin Peak”, Walker Bay
Pinot Noir och nya världen känns ju inte helt fel. Att vinet däremot kom från Sydafrika hade jag aldrig trott. Fick inte alls de känningarna. Ingen kloak eller avlopps karaktär! Mycket modernt och balanserat vin men inte så spännande. Platter är lyrisk med fem stjärnor och det gör mig precis som tidigare lite konfunderad. Är detta det bästa Sydafrika kan prestera i sin stil? I så fall är hoppet ute. Jag har hoppats att bli överbevisad efter flera besvikelser men hittills har det inte skett. Inte ens Columella imponerar på mig. Visst är vinet gott och trevligt men det räcker inte längre än till 92 poäng.

Vin 8
Färgen är purpurröd och mycket mörk samt tät, nästan inslag av blått. Doften kemisk med rökig, fatig och ”sötbränd” karamellig frukt. Körsbär, svartvinbär – kirsch. En viss gräddighet med fatvanilj. Det doftar ganska läckert och lovande. Smaken är tuff med råa tanniner och en snipig lite stjälkig karaktär med en stålighet och hårdhet som inte är angenäm. Frukten finns och den är ren men lite örtig och uttorkad med beska i eftersmaken. Kryddor, kaffe och svartvinbär. Det här är inte alls min typ av vin. Jag har inte heller någon bra gissning. Det lämnar inga avtryck i min minnesbank. Jag är nollställd.
Svar: 2001 Castelgiocondo (Frescobaldi) “Lamaione”, Toscana IGT
Inte så lätt. Det finns en råhet som stör mig mycket i karaktären på det här vinet. Att 100% Merlot kan bli så här förundrar mig. Ärligt talat var jag lite okoncentrerad när detta vin diskuterades och jag har inget minne av vad övriga provare tyckte eller gissade på. Hur som helst finns det kvalitéer i vinet om man bortser från den personliga smaken och jag sätter 91 poäng till slut. Ett poäng lägre än vad Daniel Thomases gjorde.

Vin 9
Färgen är klar, svagt tegelröd och vackert skimrande. Det doftar mycket och det doftar tjära, banan, skumgodis och tuttifrutti. Söt doft om man ska summera det. Det finns en kemisk arom med brända toner. Ved, kaffe, chokladpulver (kakao) och lite örtig paprika. En ganska udda men spännande doft. Smaken har mycket gemensamt med doften och domineras först av tuttifrutti, skumbanan och jordgubbar. Det kommer svartvinbär och paprika med beska i eftersmaken. Ingen direkt längd. Jag tänker direkt på Sydafrika och Cabernet Sauvignon. Är ganska säker till och med.
Svar: 1997 Château Lynch-Bages, Pauillac
Att det kan bli så tokigt? När övriga provare börjar prata om elegans och Bordeaux är jag helt förstummad. Jag har aldrig tankar åt det hållet. Varför känner vissa så tydligt och direkt att det är Bordeaux – och tycker det är elegant? Detta är en typ av vin som jag aldrig direkt gillar. Nu händer det förvisso mycket i glaset under kvällen och till maten har karaktären ändrats något och njutningen är också större. Mitt betyg känns inte helt konsistent. Jag pendlar mellan 89-92 poäng. Parkers 86 känns alldeles för lågt. Undra vad som stört honom? Dock kan jag inte låta bli att förundras över den tydligt rostade fatkaraktären. De mest rabiata anti barrique förespråkarna brukar också vara de mest fanatiska anhängarna av Bordeaux och Bourgogne. Där om någonstans är väl barriqueer och nya sådana vanligt förekommande.

Vin 10
Färgen är djupt mörkt purpurröd och tät. Doften utvecklad med lite örtiga inslag av söta fikon och jordgubbar. Grillat kött med lakrits och violpastill. Bränd och sötvarm fruktighet samt inslag av välhängt viltkött med lite jordighet. Jag gillar doften mycket. Smaken är ren med solmogen fruktighet och fikon med eldighet och jordgubbssylt. Koncentrerad och lång eftersmak med en lite rå, bränd och köttig karaktär. Plommon, smörkola, lakrits och violpastill. Jepp, det här är min typ av vin - jättegott. Var är vi i världen då? Jag får ingen riktigt tydlig magkänsla. Norra eller Södra Rhône kanske? Får ingen uppenbar Chateauneuf du Pape känsla men inte heller någon ren Syrah känsla. Inte alldeles lätt. Hittar dock inga bättre alternativ.
Svar: 2004 Finca Allende “Calvario”, Rioja
Självklart. Inte första (eller sista) gången som man blir lurad av en modern Tempranillo. Riktigt kul att prova detta vin. Jag hade med en 2001a för några år sedan som också var mycket bra men 2004an känns ännu bättre. En vingård som planterades 1945. Inte ren Tempranillo utan en liten iblandning av 8% Grenache och 2% Graciano. Så här bra blir det med kvalitetstänkande och bra druvmaterial. Lite modernt sinnelag behövs nog också. Många gissade på Grenache och flera gissningar drog förutom Rhône till Priorat. Inte helt ologiskt. Jag gillar detta så mycket att jag höjer Jay Miller’s 95 till 96 poäng.

Vin 11
Färgen är sammetsröd. Doften mycket stor och sötaktigt fruktig med inlagd smörgåsgurka och Konjak. Vilken härlig kombination! Fat, mintchoklad, rökig ved och lite stickig eldighet i näsan. Marsipan, sylt, aprikoser, violer och grädde. Jag är hemma! Smaken är varm med ren söt, rund frukt. Körsbärssylt med violpastill och lakrits. Eftersmaken lång med en köttig och pepprig fruktighet. Konjak och nötter med ljus choklad. Hur gott som helst. Jag gissar självklart på Shiraz från Australien och vågar mig på ett förslag på en årgång som blir 2001.
Svar: 2001 Henschke, Shiraz “Mount Edelstone”, Eden Valley
Så skönt. Det känns så bra att man går igång på det här. Att i en helblind provning genast få den där härligt pirrande känslan i kroppen när man provar en fullblodsaussie gör mig trygg. Det är inte bara nys eller en fix idé jag fått. Det händer i princip varje gång det dyker upp ett sådant vin. Andra provare är inte lika entusiastiska. Flera gissningar på USA och Cabernet Sauvignon. Lite ”gnäll” över hög alkoholhalt och kommentarer i stil med: ”undra hur det smakar till maten”. För det första är det 14% alkoholhalt och det är bland de lägre denna kväll. Mat? Måste man äta? Kan man inte bara njuta av de intensiva och syndiga smakerna i ett vin som detta? Jag är i alla fall frälst. Jag har faktiskt provat vinet som ungt och gillade det lika mycket då. Från mig klockrena 97 poäng. Parker lite mer försiktig med sina 95 poäng.

Vin 12
Färgen är sammetsröd. Det doftar grillat kött, chark, violer, lakrits och animaliskt. Parfymerad doft med rosor samt tjära, papper och rökighet. Överhuvudtaget en ganska vild och köttig arom som lovar gott men som inte är alltför stor. Kanske har föregående vin dämpat förmågan i näsan? Smaken är ren med sötmogen bärig frukt. Hallon, mineraler och svartvinbärslikör i den långa och fina eftersmaken. Moget och harmoniskt. Fin balans. Jag gissar på Norra Rhône med Bordeaux som alternativ. Jag kan ha väldigt svårt ibland för att särskilja Côte Rôtie från t.ex. Margaux. Så, vis av den vetskapen ligger jag ofta lågt när jag får intryck som jag får av detta vin. Svar: 1998 Château Pichon-Longueville Baron, Pauillac
Ja, det kunde man kanske lista ut. Bordeaux alltså. Eftersom jag gissade på Norra Rhône. Det brukar bli såhär. De flesta övriga provarna är såklart rätt med Bordeaux från början. Många, inklusive mig tycker vinet är ungt i karaktären. Några även att det är för tufft i stilen. Jag är själv lite förundrad eftersom jag provade detta vin för ungefär ett år sedan. Jag upplevde det då mycket mera utvecklat och moget med en torrare frukt och mindre kraftfullt. Detta var en kul överraskning och betyget blir klart över Parker’s 90 poäng med 93 poäng från mig (förra buteljen gav jag 91 poäng).

Vet inte om man blir vare sig klokare, duktigare eller bättre vinprovare av det här men kul är det. Trots man ibland är helt ”uppdribblad” på läktare så är det alltid lika kul att gissa och höra vad andra tycker. Ibland får jag känslan av att ju mer vin man provar desto svårare blir det. Man får för många intryck helt enkelt. Även ett ökat mångfald i vinvärlden under senare år gör ju att man ofta ställs inför helt okända druvor eller distrikt. I just dessa sammanhang finns en annan uppenbar ”riskfaktor”. Vi känner varandras smakpreferenser ganska väl nu och ofta smyger sig en tanke in i stil med: ”aha, det är hennes/hans vin, då är det säkert en…” Helt fel naturligtvis men det händer. Gissa om många tagit för givet att Australiensaren är min?

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att de två viner jag tyckte i särklass bäst om var de två viner som även The Wine Advocate gett högst betyg. Betryggande eller skämmande? Välj själv!