(Oc)kult?

Jag tror att jag funderat över begreppet kultvin i något tidigare inlägg men i så fall är det dags att friska upp minnet nu. Vad är egentligen ett kultvin?

Min definition är att det i första hand rör sig om ett vin från Kalifornien och då främst gjort på Cabernet Sauvignon med eller utan iblandning av övriga Bordeauxdruvor. På senare tid känns det som även viner gjorda på Chardonnay och Rhônedruvorna kommit att ingå i begreppet. I andrahand inbillar jag mig att ordet kommit att användas om viner i små upplagor och gjorda i en lite extrem stil som går mot invanda mönster och då gärna från utomeuropeiska länder. När sedan garagerörelsen i Saint-Emilion satte fart och även de många Vino da Tavola från Italien fick bredare spridning än att enbart omfatta Sassicaia känns det som om begreppet kultvin kommit att innebära mycket mer än det kanske var tänkt från början.

Egentligen har jag inga synpunkter på hur och i vilken mening man använder begreppet kultvin men jag har en inbyggs misstänksamhet så fort ordet dyker upp - speciellt när vinerna kommer från de södra delarna av Frankrike och företrädesvis då Languedoc.

Ibland får jag för mig att det räcker med en kul typ som har både pengar samt visioner och gärna slår sig ner i någon by i Languedoc samt genast vill utmana mer prestigefulla regioner i Frankrike för att ordet kultvin ska dyka upp som ett brev på posten. Då blir jag genast misstänksam och får för mig att denna typ vill ha mycket mer betalt för sitt vin än vad innehållet i flaskan motiverar - att det bara handlar om marknadsföring och blåögda konsumenter. Den som gräver djupare brukar då kunna hitta minst lika bra viner från någon granne som nöjer sig med en bråkdel av priset.

Trots min ståndaktighet faller givetvis även jag i fällan och ibland är nyfikenheten så stor att principfastheten får ge vika.

Det finns många att nämna och säkert flera som jag inte kommer på i just detta inlägg men visst är namn som Mas de Daumas Gassac och La Grange des Pères dem man främst tänker på och numera även La Pèira en Damaisèla. Sneglar man längre söderöver dyker Domaine Gauby upp och för den som tittar åt Provence till kommer namnet Domaine de Trévallon osökt upp på listan. Jag är långtifrån någon expert i ämnet och egentligen inte så intresserad heller. Har jag därför missat någon uppenbar producent får ni ursäkta mig. En sak vet jag dock – att det finns ytterligare ett namn att föra upp på listan – en producent som kanske är själva essensen av begreppet kultvin och i vissas ögon är så mycket kult, att man till och med betvivlar att vinerna finns i verkliga livet – ja, faktiskt så att man kan kalla det för ockult!



Historien känns igen och är berättad många gånger förut. Ung man tar över ansvaret från fadern men nöjer sig inte med att sälja druvorna till uppköpare eller kooperativet i byn utan vill skapa sitt eget vin och dessutom då ett vin i världsklass. Så kan man kort sammanfatta hur det gick till när Christophe Peyrus i nådens år 1991 tog över ansvaret för familjens vingård. Han konsulterade ett antal berömdheter både i närheten och i andra regioner med målsättningen att synliggöra namnet Clos Marie på vinradarn.

Tillsammans med Francois Julien driver Christophe den 20 hektar stora egendomen vid byn Lauret, norr om Montpellier och man tillämpar sedan år 2000 biodynamisk odling. Inte en gnutta svavel förekommer innan vinet buteljeras, först då anser man sig behöva tillföra endast en ynka liten dos för att produkten ska bli hållbar. Appellationen under vilken vinerna buteljeras är Coteaux du Languedoc, Pic Saint-Loup och man gör vitt vin, rosévin och fyra olika röda cuvéer.

Av alla viner är det i ärlighetens namn ett vin som gjort att kultstatusen uppnåtts. Intressant är att det inte i förstahand handlar om amerikanska samlare som gjort att vinet blivit eftersökt – nej faktum är att det är i hemlandet som vinet "Les Glorieuses" blivit hetast. Ett vin som till största delen består av Grenache med en aning Syrah iblandat. De som känner till vinet hävdar att det är ett vin som ska jämföras med de största och mest berömda från Châteauneuf-du-Pape. Vinet sägs behöva mognad för att helt komma till sin rätt, vilket för övrigt sägs gälla alla producentens viner. Jag kan tyvärr inte delge min syn beträffande dessa påståenden men om ett år hoppas jag kunna prova och rapportera om "Les Glorieuses". Tills dess får ni hålla till godo med ett av Clos Maries enklare viner, döpt efter sonen och består av en blandning lika delar Grenache och Syrah:

2007 Clos Marie, Coteaux du Languedoc Pic St. Loup "Simon" har en purpurröd färg. Doften är stor och blodig med chark, läder, cederträ och grafit. Animalisk med stall och jordighet samt mörkrostad choklad. Nötter, grillade kryddor, vax och ett inslag av papper och trä. Rök, tjära, kaffe och enbär samt närmast tång och mineraler. Blommor, parfym, blåbär och bränt gummi. Det doftar mycket och delvis gott men ändå får jag en känsla av att det över alltihopa ligger en hinna av nyhyvlat träplank. Orent är inte rätt beskrivning men nästan. Funk kanske är ett bättre uttryck.

Smaken är frisk och syrlig med en aning torr fruktighet som första intryck. Körsbär, violpastill, mineraler och örter. Svartvinbär och citrusfrukt. En viss stramhet men också förstärkt torrhet i eftersmaken med ett kärnigt och aningen glest samt snipigt slutintryck.

Jag är inte helt såld på stilen. Utan att vilja väcka anstöt så finner jag ett drag av lite "för mycket" biodynamisk odling. En aning glest och syrastint som mer leder mot Crozes-Hermitage eller rentav Sangiovese och Pinot Noir. Jag hittar inte fullt ut Grenachefrukten som jag hade hoppats. Vinet är gott, hederligt och balanserat men en aning för tamt och kanske rentav anonymt. Att det finns kvalitet i dropparna råder det ingen tvekan om och kanske är det på tok för tidigt att döma redan idag men jag kan inte riktigt sträcka mig till David Schildknechts 92-93 poäng från fat. I mitt tycke räcker det långt med 90 poäng för att vinet är uppenbart välgjort och även komplext men lite besviken är jag nog ändå. Som om jag hade förväntat mig mer frukt och kompaktare sådan.

Själv har jag aldrig vare sig besökt egendomen eller träffat Christophe Peyrus men rykten gör gällande att det är en man som inte accepterar besök eller vill sälja vin till kreti och pleti. Nej, detta lär vara en man hårdare än granit och kärvare än en Barolo. Han ska ha skrivit följande på baksidesetiketten till sina tidigare årgångar:

“Perfection is never found in man, sometimes it can be found in his intentions.”

David Schildknecht har bara gott att säga om egendomen:

“The Clos Marie of Christophe Peyrus and Francois Julien is a superstar in the Languedoc firmament, and nothing I am about to write is going to change that, I can only confirm with awe!”

“It’s a measure of the excitement that within fifteen years, this estate has ascended from obscurity to the top echelon of French wine addresses.”

Vad kan vara mer passande än att avsluta med ett klipp från min favoritfilm. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en likhet eller ej:

Mer om Clos Marie finns att läsa här och här.

Helgon och martyrer – en trio som imponerar!

“I was blown away by how the 2007 Gigondas cuvees, which I had rated very highly from barrel last year, had put on weight and texture, and had become essentially as compelling as Gigondas can be.”

Så inleder Robert Parker sin recension om Domaine Saint Damien årgång 2007. Ännu mera södra Rhône och tvåtusensju tänker kanske många nu – med all rätta. Det har blivit lite av en hype som för en redan frälst ibland känns påtvingad och lite för populistisk och kanske rentav folklig - speciellt som området länge tillhört det som tidigare betraktades som en subkultur. Nu med 2007orna känns det nästan mainstream.



I augustimånads "mittimånaden släpp" lanseras ännu en i raden av hyllade 2007or från Châteauneuf-du-Pape. Redan i vintras fanns 2007 La Ferme du Mont, Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" att köpa i broderlandet Danmark och därför har jag redan hunnit prova den med klart godkänt som resultat. Dock håller jag inte med Jancis Robinson om att det är ett av de tre bästa vinerna från årgången (19 av 20 poäng). Inte heller Parkers 96 poäng känns befogade, fast visst är vinet bra men som så många gånger tidigare under året har det visat sig finnas många alternativ och dessutom billigare sådana. Satteliterna har banne mig överpresterat mer än vad jag tror att någon ännu riktigt har vågat inse. En av dem är Gigondas.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Vieilles Vignes" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är stor, rökig och djurisk med chark, läder samt stall som första intryck. Malört, tjära och blodighet men därefter mer kryddighet i form av mynta och lavendel samt garrigue och peppar. Enebuske, diesel, körsbär, nickelkola samt jordgubbsdestillat. Klassisk robusthet som känns helt rätt.

Smaken är ren och fruktig med svartvinbär, lakrits och kryddor. Finmalda tanniner, körsbär, kirsch, hallon och jordgubbar med en aning torra tanniner mot slutet. Koncentrerat och fint i eftersmaken med en antydan till eldighet.

Kanske lite för rustikt för att i min smak helt leva upp till Parkers 95+ poäng. Vinet är riktigt bra men en aning lantligt och burdust vilket gör att vinet inte är helt insmickrande till en början. Efterhand framträder ett mer njutbart vin och 94 poäng känns därmed helt rätt. Det råder inte brist på potential och innehåll men de efterföljande vinerna håller en ännu högre kvalité vilket gör att detta vin hamnar lite i skymundan. Hederligt gott dock och mycket troget sitt ursprung.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" har en djupt purpurröd färg. Doften är först något knuten för att sedan öppnas upp ordentligt med en tydlig rökighet och blodighet med massor av animaliska inslag. Sedan mandel, peppar, lavendel och stålighet samt något som närmast kan liknas vid kakao. Fikon, choklad, marsipan och kaffepulver med ett inslag av jordgubbspaj med mynta samt nickelkola. En doft att älska eller hata. Jag associerar den med Clos des Papes och är helt såld. Full pott!

Smaken är väldigt ren och frisk med hallon och jordgubbar som med sin långa och intensiva eftersmak närmast framkallar känslan av likör. Trots rikedomen ett balanserat intryck med kryddighet och kolasnören. Kaffe, choklad och kirsch med smörkola samt vit choklad och bärighet. Hallon, grädde och vit choklad samt precis som i doften även en förnimmelse av Clos des Papes. Supergott!

Parker på 95 poäng men med följande tillägg:

“The 2007 Gigondas Louisiane (80% Grenache, 15% Mourvedre, and 5% Cinsault from 70- to 80-year-old vines) merited 98 points at one tasting, but I’ll be conservative here. This amazing wine possesses a dense purple color as well as an extraordinary nose of a liqueur of rocks intermixed with cassis, kirsch, licorice, incense, and spring flowers. Made from incredibly low yields of 22 hectoliters per hectare (which no doubt explains the remarkable focus, concentration, richness, and 50-second finish), this historic Gigondas is a tour de force in winemaking. It should drink well for 20+ years.”

Jag tycker att han är lite feg och även om 98 poäng känns lite högt så är definitivt 96/97 pinnar befogat. Ett mycket bra vin i en stil som jag gissar kan vara något kontroversiell.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Les Souteyrades" har en klar och djupt purpurröd färg. Doften är stor och fruktig med tydliga inslag av hallon och jordgubbar. Choklad, lavendel och örter med en tropisk fruktighet som leder mot ett parfymerat och blommigt intryck. Sedan mer animaliska inslag med rökt kött, grillade kryddor och nästan gödselstack. Jordighet och garrigue men även ett drag av sötlakrits samt vanilj. En komplex och läckert fängslande doft.

Smaken är dock den stora behållningen med sin superkoncentrerade frukt och framförallt rena sådana. Ett sagolikt rent och balanserat vin trots sin koncentration och rikedom. Smaken är så läcker med massor av röda bär som hallon och jordgubbar men även svartvinbär och ett drag av nötighet av mandel. Sedan mer vanilj, vit choklad och jordighet. Underbart gott!

Ett mycket balanserat och friskt vin med en renhet som verkligen imponerar. Eftersmaken och dess längd samt koncentration bara förstärker intrycket om vinets kvalité. Bob landade på hela 97 poäng i oktober 2009 och jag säger inte emot. Det kan synas högt för ett vin från en appellation som Gigondas men vinet är verkligen värt sina höga poäng – framförallt på grund av sin renhet i frukten. Riktigt läckert och framförallt drickbart redan nu. Kommer det att hålla? Ingen aning men just nu är det "as good as it gets" – allt för under 250kr!

För den som vill veta mer om producenten rekommenderas ett besök hos Søren Gudiksen.

Kan man få nog av tvåtusensju och södra Rhône? Inte i min smak men däremot kan jag inte låta bli att fundera på om det snart kommer ett bakslag. Känns Toscana och 1997 igen? Då lägger jag inga andra värderingar än hysterin i påståendet. Kvalitén i vinerna har jag inga misstankar om men hur länge kommer Vinjournalisterna, Systembolaget och Munskänkarna att stå på barrikaderna? Inte så värst länge till är jag rädd för. Kanske tar det slut redan med årgång 2008?

Stora frågor för de små - eller var det små frågor till de stora?

När sonen gick i förskola och tillhörde de äldsta barnen i gruppen hade man en speciell frågestund där de fick ta upp allmänna frågor och funderingar. Av någon anledning kom jag att tänka på det temat en kväll i början av juni. Ännu aktuellare blev det när dottern frågade mig vilket land i världen som är mest berömt för sitt vin? Givetvis blev svaret Frankrike.

Fast allt började ett par månader tidigare när hustrun och jag satt och funderade över sommarsemestern 2010 – vart skulle vi åka? Årgång 2008 i södra Rhône lockade ju inte lika mycket som 2007 men samtidigt är Frankrike favoritresmålet över allt annat så helt enkelt att bortse från landet i fråga är det ju inte. Varför inte Roussillon i år igen utbrast jag? Vi som trivdes så bra där förra året och livet var ju ganska okomplicerat med sköna bad och lagom tempo. Att sedan vinerna från regionen överraskade positivt gjorde ju knappast saken sämre. Alltså en favorit i repris och årets sommarsemester bar åter till Roussillon.

Ska man vara ärlig så är det de förstärkta vinerna från regionen som gjort sig mest berömda men att dricka ”uppspritad” druvmust är normalt inget för mig och därför borde resmålet egentligen inte passa mig - men ingen regel utan undantag som ordspråket lyder. Vinerna från Collioure imponerade ju stort förra sommaren så varför skulle inte historien kunna upprepa sig?


Pang på rödbetan och ett besök i byns La Maison des vins efter att ha installerat oss på rummet och lämnat resten av familjen vid poolen. Den trevliga och kunniga damen från förra året var på plats och visst mindes hon mig efter en kort uppfriskning av minnet. Det var då som temat i rubriken först kom över mig. Tänk vad mycket de vet om närområdet men vad lite de vet om världen. Då kändes det plötsligt bra att leva i ett land där kunskapen inte är begränsad av den lokala traditionen och kulturen. I Monopolland får vi ta del av all världens viner!

Vi kom att språka om Languedoc och Châteauneuf-du-Pape då det plötsligt slog mig hur okunnig man kan vara även om man lever mitt i verkligheten så att säga. Hon som spenderar dagarna i ända med det regionen erbjuder, jämfört med mig som kan välja och vraka från allvärldens hörn. I det läget kändes det ganska bra att ha ett aningen bredare perspektiv.

Fast ska man se till Roussillon som helhet så måste det vara den region i Frankrike som är mest komplett och självförsörjande. Man saknar inget – förutom mousserande vin då. Man gör söta vita och röda viner i allt från ungdomlig stil till kraftigt oxiderade varianter. Torra vita viner, rejäla roséviner och kraftfulla rödviner – allt man behöver för en komplett måltid och lyckad kväll. Är då detta den ultimata vinregionen?

Nja, kanske blir det ändå för mycket av allt men för lite av det goda så att säga. Visst görs det bättre söta viner från andra platser på vår planet. Självklart finns det fler spännande vitviner från andra delar av Frankrike och övriga världen - och bara drygt trettio mil norröver görs det ännu häftigare rödviner.

Är man då inte bäst på något? Jodå – godare och bättre roséviner har jag aldrig provat. För att citera en nyfunnen vän och vinhandlare i Collioure så kan man absolut inte likna Roussillons rosévin vid de bleka och grisskära varianterna från Provence – nej här handlar det om nästan ljusröda viner som får de enklaste röda Bourgogneviner att framstå som ett skämt.

Just ett skämt är den gamla skrönan i Folieklubben om damen på vinkursen som undrade vad man kunde äta till rosévin? Smörgåstårta svarade kursledaren varpå damen undrade om det verkligen passade? Nej, svarade han – men kvällen är ju ändå förstörd! Jag inser nu att han säkert inte hade smakat rosévin från Roussillon.

De vita torra vinerna är i mitt tycke väldigt spännande men också en aning likformiga. Feta i texturen med mycket tropisk frukt och en allmänt inställsam karaktär. Mer eller minde fat och då ibland en ganska burdus stil där träigheten emellanåt tar över. Fast när det lyckas som bäst är det viner som jag anser överträffar mycket i fråga om pris kontra kvalitet. Fast lite för lika varandra är de ibland och om jag får välja så är nog ändå Riesling intressantare, även Gewürztraminer för att inte tala om Pinot Gris och givetvis även Chardonnay när den är som bäst. Fast just den sistnämnda är en vinstil som Roussillons vita viner i mångt och mycket påminner om - och för dem som gillar Rhônedalens vita viner är garanterat Roussillon ett spännande alternativ. Kanske är det dags för Munskänkarna att lyfta in Grenache Blanc samt Grenache Gris och då samtidigt lyfta ut Silvaner och Savagnin ur betygskurserna?

De söta vinerna är ett kapitel för sig. Stilarna är så många och varierade att det inte går att generalisera. På sätt och vis kan jag nu förstå varför det är de förstärkta vinerna som gjort Roussillon berömt. Prisvärda är de sannerligen. Denna gång beslöt jag mig för att ge dessa viner en chans och det ångrar jag inte även om jag fortfarande tycker att mycket smakar som sockerlag och vinbål.

För mig som är rödvinsfantast är det trots allt de röda vinerna som lockar mest. Vinerna påminner mycket i sin stil om släktingarna lite längre norröver. Då tänker jag inte främst på Languedoc utan södra Rhône. Likheterna är slående och förmodligen beror det på druvsammansättningen. I Roussillon härskar Grenache med Mourvedre som tvåa även om också Syrah och Carignan förekommer flitigt. Skillnaden gentemot Languedoc upplever jag främst vara just de sistnämnda druvorna. Jag får ofta känslan av att man i Languedoc premierar Carignan men även Syrah. I Roussillon känns det som de två har en mer underordnad roll och oftare förekommer som komplementdruvor till främst Grenache. Mourvedre verkar ha en popularitet som endast Bandol annars kan stoltsera med. Man anser att druvan i sig endast ger bra viner om den växer havsnära – och det gör den ju onekligen både i Bandol, Banyuls och i Collioure.

Ska jag vara kritisk mot de röda så är det då främst att de ibland blir lite för grovhuggna och finesslösa. Goda är de men jag hittar inte riktigt samma komplexitet som exempelvis de flesta viner från Châteauneuf-du-Pape erbjuder men som också övriga Côtes du Rhône kan leverera. Många är lika bra men få är bättre än bascuvéerna från just Châteauneuf-du-Pape. Fast det finns de som verkligen lyckas och då är förhållandet pris kontra kvalitet svårslaget.

Vilka är då de heta producenterna?

Ja, det beror nog på vem man frågar.

Jag har sedan förra besöket ägnat det gångna året åt att försöka lära mig mer och även prova viner från just Roussillon lite oftare. En sak är vad man läser sig till och en annan är vad den egna smaken säger. Utan att säkert veta, så får jag känslan av att det i den norra delen av distriktet vuxit fram en grupp som hänger sig åt biodynamisk vinodling och ekologiska viner. Kommer man till Collioure och Banyuls så pratas det inte så mycket om detta. Inte för att jag tror att man har något emot sådan odling eller att det inte förekommer – utan snarast för att det inte verkar finnas något intresse av att marknadsföra vinerna som sådana. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men jag får någon slags bild av att man i norra delen är lite pretentiösare gentemot de mer avslappnade och jordnära vinbönderna i Collioure. Just det sistnämnda är nog så viktigt. Där är det faktiskt mest vinodling som gäller – få gör eget vin, det mesta tycks buteljeras under kooperativ och de som buteljerar under egen etikett är lätträknade.

För mig råder det ingen tvekan om att det är Collioure och Banyuls som är de intressantaste appellationerna. Eller egentligen skulle man kunna säga appellationen. De bägge AOCna omfattas av samma geografiska gränser och det är endast en fråga om man gör torrt eller sött vin. Så enkelt är det faktiskt.

Producenterna här är enormt vänliga och jordnära men också väldigt hängivna sina viner. Under senare år har det etablerats fler och fler producenter och många har kommit utifrån. Klart synligast är kooperativet Cellier des Templiers. Lite enklare viner och då främst under AOC Banyuls. För ett antal år sedan beslöt man sig för att satsa på lite exklusivare viner och då uppstod La Cave de l’Abbé Rous. I princip samma kooperativ men ett annat varumärke och lite mer kräm i buteljerna om man vill förenkla det hela. Man fick hjälp av Bordelaisen Dr. Alain Raynaud och snart var succén ett faktum. Själv tycker jag att vinerna från La Cave de l’Abbé Rous är mycket bra men inte riktigt i samma klass som vad en del andra presterar.

Hetast är nog Philippe Gard som kom till regionen 2000. Oavsett om man talar med vinhandlare, agenter eller producenter så framhåller man Philippe Gard som stjärnan i området och de viner han gör under egna etiketten Coume del Mas framhålls som det bästa Collioure kan erbjuda. Jag är beredd att hålla med. Detta år hade jag en osannolik tur och lyckades pricka in vistelsen just när den årliga vinfestivalen i Collioure gick av stapeln. Arton producenter på marknadsplatsen en söndagsförmiddag i juni och drygt trettiograders värme med jazzmusik som ackompanjemang – det blev en upplevelse jag sent ska glömma. Prestigelöst är bara förnamnet. För € 3.- fick man ett glas och därefter var det bara att ge sig på så många viner man hann med under drygt fyra timmar – allt i ett stort folkhav och under en stekande sol.

Just med anledning av detta anser jag mig ha fått en bra bild av de viner Collioure har att erbjuda och i det sammanhanget framstår Coume del Mas som den just nu hetaste producenten. Det vita vinet "Folio" anses av de flesta vara ett av de två bästa vita vinerna från distriktet. De tre röda cuvéerna framhålls av vissa som det bästa som görs, även om det säkert finns de som misstycker. Jag är beredd att ställa mig på supportrarnas sida. Lustigt nog skulle man kunna tro att Advokatens representant för regionen skulle samtycka men David Schildknecht tycks inte helt övertygad – trots smakrikedom och sötfruktiga viner (eller just därför?).

På bilden Philippe Gards samarbetspartner, Andy Cook:

Producenten som gjorde distriktet berömt tycks vara på väg i en neråtgående spiral. Omdömen i stil med att man inte kan skilja vinerna från defekta viner framkom på ett par ställen. Även antydningar om att man använder Medelhavsvatten för rengöring av tankarna och faten fördes fram. Lite sorgligt men jag kan förstå vad de menar. Mötet med Jean-Michel Parcé var inte lika muntert detta år. Hans Domaine du Mas Blanc tycks tappat tätpositionen man hade under 1990-talet och början av 2000-talet.

Det bästa vita vinet parallellt med "Folio" anses Domaine de La Rectorie göra. Deras "L’Argile" anses av många vara just bäst och det var något som gladde mig extra mycket att höra. Förra året så besökte jag producenten mer eller mindre av en tillfällighet och jag minns tydligt att jag då upplevde "L’Argile" som det i särklass bästa vita vinet jag provade. Tydligen fungerar det att lita till sin egen smak - även om man ibland har Bob som styrman. Producentens rosévin anses för övrigt också tillhöra eliten och om jag inte helt missminner mig, föll även den mig på läppen föregående år.

På tal om förra året så upptäckte jag då en producent som verkligen fångade mitt intresse. Givetvis stod ett återseende med Domaine St Sébastien högt upp på listan. Efter mejlväxling så träffade jag återigen Romuald Peronne och han var precis så kul som senast och dessutom lika entusiastisk. Precis som han antydde föregående år har man nu bytt namn på sina cuvéer och dessutom infört ett par nya. I ärlighetens namn imponerade inte hans 2008or lika mycket som 2007orna gjorde förra året. Inte så att vinerna var dåliga men de saknade det där lilla extra bettet som de hade 2007. Dock imponerade fatprovet av 2009 "Inspiration Marine" stort. Hundra procent Mourvedre från havsnära läge. Enligt Romuald hade Revue des Vins de France representant varit lyrisk över samma smakprov och utnämnt det till ett av årgångens bästa viner från Roussillon. Om någon trots allt skulle tvivla över mina slutsatser så höll jag i november förra året en provning med viner inköpta från 2009-års resa och som bästa vin utsågs just 2007 Domaine St Sébastien "Cuvée Alexandre" – kul att man inte är ensam om att ha god smak ; )

Årets upptäckt då? Ja det blev faktiskt två producenter som imponerade. Mer eller mindre av en slump provade jag ett vin från Domaine la Tour Vieille och blev ganska imponerad. Upptäckte att för en gångs skull verkade jag och David Schildknecht vara ganska överens. Beslöt mig för att utforska producenten vidare och det visade sig lyckosamt. Mycket bra viner till mycket rimliga pengar. Dyraste röda vinet kostade € 13.- och det får nog anses som ett fynd. Kanske aningen rustika och lite omoderna men väldigt välgjorda och hederliga.

Den andra producenten får dock förbli en hemlighet tillsvidare. Skulle jag en gång få för mig att bli vinimportör så vet jag vem jag skulle försöka börja inleda ett samarbete med… mannen på bilden! Fast det förblir nog mest en fantasi så det blir säkert ett senare inlägg om producenten i fråga.

Fler namn? Ja, en av de hetare tycks Domaine Madeloc vara. Pierre Gaillard, känd från norra Rhône, etablerade sig för några år sedan i Banyuls och han har fört med sig nytänkande och traditioner från Rhône. Lite annan fokus på druvor kan också vara en av anledningarna till att stilen skiljer sig något. I och med årgång 2008 tog dottern Elise över ansvaret och hennes 2008 "Serral" tillhörde en av mina favoriter på festivalen.

Côtes du Roussillon då? Ja här känns namnen mer välbekanta och den som alla framhåller (dock utan någon större entusiasm i rösten) är den kanske mest välbekanta producenten av dem alla – Domaine Gauby. Det verkar finnas en respekt för Gerard Gauby och hans viner men ingen tycks helt sympatisera med honom. Kanske har hans omtalade ego något med saken att göra eller så är det helt enkelt så att vinerna har sin högst egna och personliga stil? Jag besökte aldrig egendomen men provade ett av vinerna. 2006 Domaine Gauby, Côtes du Roussillon "Vieilles Vignes" som var ett riktigt läckert vin men i en stil som inte direkt skvallrade om sitt ursprung. Här handlar det mindre om sötfruktighet och rikedom utan mer om komplexitet och nyanser. Läckert men mer likt det man åstadkommer i Bordeaux och kanske även Bourgogne men mest likt av allt, tyckte jag vinet var en personlig favorit – nämligen Domaine du Pegau. I en vertikalprovning av Pegau undrar jag om någon hade hittat svartepetter. Förövrigt en producent (Gauby alltså) som Schildknecht är lyrisk över – rättvist eller ej får andra bedöma.

En producent som Schildknecht inte är helt lyrisk över (om än positiv), det är en producent som de insatta annars framhåller som ”the Star” – Herve Bizeul med sin Domaine du Clos des Fées. Alla tycks högakta Bizeuls arbete och med hans bakgrund borde man ju veta var skåpet skall stå. Jag besökte Clos des Fées och hoppas kunna återkomma med en mer detaljerad rapport men för att reta aptiten lite så måste jag skvallra om att vinerna var superba. I mina ögon är Schildknecht ute och snedseglar. Hans vita vin var resan höjdpunkt med avseende på vitt vin.

Fler då? Ja, det finns många. Namn som nämns bland de stora är Domaine Gardies, Mas Amiel (söta) och sedan finns det en uppsjö av lärjungar till Gerard Gauby som försöker överträffa hans viner och enligt vissa ibland lyckas med detta. Stormrika Bordelaiser som plöjer ner vinsten på bystan finns det också i form av Calvet-Thunevin. En producent som dock alla tycks vara överens om är Domaine de l’edre som på några få år har lyckats med sitt hobbyprojekt och etablerat sig som en av de hetaste producenterna i regionen. Tyvärr lyckades jag varken träffa dem eller få prova några viner under min resa men de finns representerade i Danmark, så skam den som ger sig.

Detta är bara ett axplock av producenter och att namnge dem alla är närmast omöjligt. På hemmaplan har jag provat en del under året men ingen värd att namnge med tanke på att samtliga ovan omnämnda framstår som bra mycket bättre.

För den som är sugen på att upptäcka mer rekommenderas verkligen ett besök i regionen och förutom trevliga och öppna människor erbjuds riktigt bra viner till humana priser. Dyrare än € 25,- för de röda och € 18.- för de vita behöver det inte bli och då får man mycket vin för pengarna. I de allra flesta fall räcker det med € 10.- till €15,- för en klart godkänd upplevelse.

Sist men inte minst – glöm all jämförelse med Languedoc. Möjligtvis förekommer dubbelnamnet i turistbroschyrer men inte i Katalanernas värld – det är bara Systembolaget och Munskänkarna som tycks tro det. Tyvärr också även en hel del etablerade vinkritiker från ”over there”.

För den som orkar vänta - kommer det (snart) mera!

Som ljuv musik!

Det är glädjande besked som nått våra breddgrader i veckan. Delvis på grund av detta kändes det plötsligt inspirerande att så här i efterhand göra en post om en favorit som konsumerades förförra lördagen.

Anledningen till att buteljen knäcktes var dock en helt annan. Med vetskapen om att det dryga 60mil längre norrut satt ett gäng och provade en massa goda nollsjuor, så var jag tvungen att söka tröst i något från distriktet och årgången.




2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en tät och lila/purpurröd färg. Doften är stor och kryddig med en tydlig fruktsöt ton. Jordgubbar, kirsch, smörkola och marsipan. Nyrostat kaffe med vit choklad, nötter, lavendel och rosor. En känsla av vanilj samt gummi och sedan örter. Ett modernt anslag och ett mycket parfymerat intryck blir det jag tar med mig.

Smaken är mycket ren och frisk men också viskös. Minerallitet, jordgubbar, hallonsoda och kolasnören. Lakrits, syrlighet och nästan äpplekart. Kryddor, apelsinlikör, örter och en tuttifruttikaraktär med karameller av typen "supersura". Enormt gott med en intensiv och väldigt lång eftersmak som sitter i ordentligt.

För att vara ett vin gjort av 100% Grenache från snart hundraåriga stockar, så känns vinet inte alls så svulstigt, eldigt och intensivt som det ibland kan göra. En aning ny ek används vid lagringen och kanske är det den som ger den lite krämiga strukturen åt vinet. Att Robert Parker gillar Janasse och "Cuvée Chaupin" är nog välkänt vid det här laget men med årgång 2007 är han gladare än någonsin. Från fatprovets 95-99 poäng slutade han så småningom i oktober 2009 på 98 poäng med följande rader:

”A cold terroir and sandy/clay soils have given the wine an extraordinary amount of acidity and freshness that serve it well in buttressing the fabulously concentrated, massively extracted, old vine Grenache. This blockbuster wine possesses enormous richness and density as well as an incredibly unevolved, young personality. Everything is there, including awesome aromatics, unbelievable layers of kirsch, raspberries, licorice, incense, and blacker fruits, and a finish that goes on for close to a minute. However, I would age this wine for 2-4 years and drink it over the following two decades or more. It is a tour de force in old vine Grenache as well as one of the vintage’s most compelling wines.”

I december skrev han så i Hedonist’s Gazette om ett antal omprovade 2007or och ansåg då "Cuvée Chaupin" vara värd hela 99 poäng. Jag är inte lika odelat positiv utan anser nog att det får räcka med 96/97 poäng från mig. Inte för att jag är besviken men jag har provat så många 2007or vid det här laget att jag inte riktigt kan se varför Bob skulle anse detta vara så extremt mycket bättre än många andra viner med ungefär samma framtoning från årgången. Jag har ett antal obloggade 2007or som mer än väl matchar det här vinet även om det också finns de som inte gör det. Ett makalöst bra vin är det givetvis.

För att försöka summera intrycken så upplevde jag denna flaska ganska annorlunda gentemot det smakprov jag fick under sommaren som gick. Då minns jag vinet som betydligt mörkfruktigare med mer lakrits och fikon samt en betydligt jordigare och delvis maskulinare stil. Så här drygt tio månader senare blir intrycket av vinet betydligt slankare, bärigare och rödare. Även friskare med en ganska påtaglig syra som inte stör mig utan snarast balanserar upp vinet men något överraskad är jag ändå. Anledningarna till olikheterna kan vara många och att spekulera är onödigt men kanske var det kvällens sällskap som ånyo gjorde stort intryck…

En helt annan historia som det brukar heta men det har dykt upp en ny personlighet och favorit på min Châteauneufradar och jag ska be att få återkomma i ärendet lite längre fram. Även om representationen av spännande producenter från distriktet har ökat väsentligt på våra breddgrader de senaste tre åren, så finns det fortfarande en närmast outtömlig källa av aldrig sinande godsaker att upptäcka i södern – men nu ska vi glädjas åt att det i vårt land äntligen blivit ordning beträffande Janasse!

PS. Ikväll blir det hela tjugo viner från Alsace i glasen – ibland är det inte så dumt att vara Munskänk trotsallt! DS

Och julen varar väl till påska…

Tanken var att hålla en uppföljningsprovning på temat Châteauneuf-du-Pape och årgång 2007 före påsken men på grund av bristande ork och tid så blev det aldrig något med den saken. Rubriken var reserverad för just det planerade inlägget men eftersom provningen aldrig blev av i tid så skrinlades rubrikplanerna för framtida bruk… trodde jag.

För ett par veckor sedan damp det ned en förfrågan och inbjudan till Gomseglet. Vår vän vinimportören undrade om vi kunde tänkas vara intresserade av att besöka honom och hustrun under påskhelgen för en bit mat och lite gamla viner som de gärna ville bjuda oss på.


Själv tvekade jag inte en sekund utan svarade per omgående att jag i alla fall hade tid och gärna kom som gäst. För ett tag trodde jag att chansen hade glidit mig ur händerna och att provningen redan var fulltecknad. Tydligen hann jag in i tid med mitt svar och därför var jag en av de både lyckliga och tacksamma Gomseglarna som fick avnjuta en fantastisk samling viner i trevligt sällskap med en efterföljande Boeuf Bourgogne som också den var magnifik.

Det var länge sedan jag var så förväntansfull inför en provning och inte blev jag besviken.

Vinerna serverades i flighter om sex med två extraviner på slutet. Samtliga viner i de sex flighterna serverades helblint och i en ordning med en pedagogisk indelning. De två extravinerna serverades helt öppet. Ingen poänginsamlig eller dissekerande av Parkers omdömen utan mer en diskussion beträffande vinernas ursprung och mognadsgrad. Nedan följer mina provningsnoteringar och tankegångar med efterföljande facit med allmänna funderingar och observationer.

Uppvärmning – Den vita flighten:

Vin 1
Färgen är klar och ljust gröngul med inslag av guldnyans. En örtig och gräsig doft men också fatvanilj och rökighet. Fetma, vax och gummi med mineraler av sten/grus. Riktigt läcker doft. Smaken är ren med krisspigg frukt och nästan brödighet. Tropisk frukt med citrus, gräs och örter. Kafferost och ekkryddighet. Gott och smakrikt i en tillgänglig stil. Chardonnay eller Bordeaux? Kanske rentav Soave?
2003 Château Montus, Pacherenc du Vic-Bilh Sec
Nja, det blev ju inte så bra gissat. Fast å andra sidan är det nog inte många som skulle gissa rätt på det här. Jag visste faktiskt inte att Alain Brumont gjorde en torr vit Château Montus. Druvan i vinet är Petit Courbu och jag tror aldrig att jag tidigare hört talas om den eller provat den. Normalt brukar det vara Petit Manseng och Gros Manseng man förknippar med området. Ingen stor produktion med sina 20 000 buteljer årligen. Jag tycker att det här smakar riktigt gott och jag upplever en hög kvalitet i vinet. För mig ett 92 poängs vin som passar min smak extremt väl. Mig veterligen aldrig bedömt av Parker. En kul och överraskande inledning på kvällen tycker alla.

Vin 2
Färgen är ljust laxrosa eller närmast orange. Doften direkt oxiderad med mandelmassa, moget äpple och svamp. Rostad karaktär med kaffe, nougat och röda bär samt ett blommigt inslag. Intressant och spännande. Smaken är oxiderad med uttorkad fruktighet och övermogna äpplen. Mandel, skalbeska, pomerans och örtighet. Klart moget vin eller så är vi i Jura. Gissar dock på norra Rhône eller övermogen Bourgogne. Svårt när vinet är så här utvecklat.
1991 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Gissningen gick hem men vinet smakar direkt inte godare för det. Intressant och som substitut till Sherry fungerar det perfekt. Under den starkt oxiderade ytan finns det en fruktighet som ändå lyser igenom och gör vinet spännande. Det blir 87 poäng men mer av akademiskt intresse. Det här vinet brukar kunna uppträda lite hur som helst även i unga år så jag är inte helt säker på att det endast är åldern som tagit ut sin rätt. Parker på 90 poäng vid senaste smakprovet 1996 och med ett dricksfönster angivet fram till och med 2009. Det var nog på håret. Ingens favorit.

Inledande röda uppmjukningsflighten – Den enkla?

Vin 3
Färgen är ljust sammetsröd. Doften är örtig med kanel, järn, stall och bläckighet. Kardemumma, metall, svett och läder med inslag av höstskog. Gräs, medicinalinslag och choklad med torkad frukt och svamp. Ganska mogen och förförisk doft. Smaken är stram med svartvinbär, örter och torkad frukt. Kännbara tanniner och ett uttorkat intryck med starkvinstoner. Utvecklat, korrekt och ganska gott. Kan det vara något annat än Cabernet Sauvignon eller Bordeauxblandning från antingen just Bordeaux eller annars Italien?
1993 Château Vannières, Bandol
Ja, det kunde det. Inte första eller sista gången som Mourvedre lurar mig eller någon annan till klassisk mark i Bordeaux. En i gruppen gissar tillslut rätt och det är ganska imponerande, speciellt som de första tre röda vinerna hör ihop – så mycket berättar vår provningsledare. Jag provade ganska nyligen årgång 1998 av samma vin och det var ingen kul upplevelse. Det här smakar mycket godare och är faktiskt mindre utvecklat. Klassisk producent som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Kanske det ”tunnaste” och minst koncentrerade vinet under kvällen men gott doftar och smakar det. För mig ett vin värt 90 poäng men man ska inte förvänta sig ett storslaget vin utan ett mer matvänligt och elegant vin. Jag är osäker på den exakta druvsammansättningen men Mourvedre brukar dominera med ett inslag av Grenache. Ej bedömt av Parker men yngre årgångar har börjat bedömas av Neal Martin i The Wine Advocate med ganska fina betyg som resultat.

Vin 4
Färgen är klar och svagt tegelröd. Doften är stor och bläckig med rostade inslag och en metallisk karaktär som sedan övergår alltmer mot stall, dynga och multna löv. Kött, kanel och mörka dova inslag. Djurisk till tusen. Smaken är ren, bärig med lakrits, svartvinbär och körsbär. Ganska tuffa tanniner och mörkfruktigt med plommon som framträder mer efterhand. Ett lite rustikt vin som ger associationer åt Sydafrika till men även modern och experimentell Bordeauxblandning från Italien?
1994 Domaine Tempier, Bandol "Cuvée Spéciale Cabassaou"
Eftersom vi inte hade facit på det förgående vinet fortsätter de galna gissningarna. Som sagt Bandol och Mourvedre är inget man dricker för mycket av. Svårt att känna igen men med facit i hand så finns ju allt där som man ska söka efter. Detta är kanske den mest kända (och erkända) producenten i området. Gör ett antal olika cuvéer och just Cabassaou är Domaine Tempiers prestigecuvée gjord på nästan enbart Mourvedre. Högst personligt vin som kanske inte är helt okomplicerat att dricka. För min del imponeras jag av vinet och koncentrationen men besväras av de klart murriga tonerna. Det blir ändock 92 poäng från mig. Har bedömts lite då och då genom årens lopp i The WA och det finns en notering av Parker från 1997 om ett vin vid namn 1994 Domaine Tempier, Bandol "Cuvée Speciale" och jag gissar att det är samma vin. I så fall delar han ut lite låga 87 pinnar med konsumtion före år 2005 som rekommendation. Det är lite onödigt försiktigt. Det här håller flera år ännu. Kanske är han försiktig eftersom han anser årgången svår:

“While 1993 was a terrific year for this small Mediterranean appellation, 1994 was a difficult vintage in Bandol. Domaine Tempier's two cuvees of 1994 look impressive, especially their regular cuvee. Surprisingly, the 1994 Bandol Cuvee Speciale (90% Mourvedre) is more evolved than the Cuvee Classique. The Cuvee Speciale exhibits a spicy, sweet, garrigue (the earthy, Provencal herb melange of aromas) nose, good ripeness, and round, spicy, medium-bodied flavors. Plenty of Mourvedre's tree bark, animal fur, and leathery component is present in this wine, so tasters should be prepared for a provocative example of Bandol. It will drink well for 7-8 years.”

Vin 5
Färgen är klar och aningen tegelröd. Det doftar mycket och det doftar mentol, dill, konjak och nötter med en aning mynta, vanilj och choklad. Örter, lakrits, rök och ved med tjära och en aning klister. Inte helt okontroversiellt. Smaken är ren, fruktig med citrus, svartvinbär, bläck och körsbär. Lite konjak, apelsin och en sötsyrlig eftersmak med inslag av gräddighet. Rikt och runt i en klart sötare stil än de två föregående vinerna. Eftersom jag är övertygad om att vi har ett Cabernet Sauvignon tema tror jag fortsatt på detta fast nu från Australien eller kanske USA?
1992 Ridge, Contra Costa County "Mataro Evangelo Vineyard"
Självklart är det fortfarande Mourvedre i glaset men med en liten skvätt Zinfandel iblandad. Ett gott vin från en klassisk producent om än från den nya världen. Det är kul att jämföra detta mot de två föregående vinerna och stilen är verkligen olik dessa bägge. Den som påstår att vinerna från nya världen inte går att lagra ljuger. Av de tre är detta det smakrikaste och fruktigaste vinet men också det ungdomligaste. Mycket gott som resulterar i 93 poäng och jag tror att detta går utmärkt att spara ett tag till. Enligt vår provningsledare så görs inte längre detta vin av Ridge och han om någon borde veta. Parker har bedömt vinet i juni 1994 med 89 poäng som resultat och konsumtion fram till 2001 som rekommendation. Återigen en försiktig rekommendation. Detta håller och smakar gott nio år senare:

“Dark ruby-colored, with an intensely fragrant bouquet of black and red fruits, pepper, and spicy wood, this supple wine is medium to full-bodied, with loads of delicious glycerin-imbued, chewy fruit. A joy to drink, Ridge's 1992 Mataro (Mourvedre) should continue to drink well for 6-7 years. My instincts suggest this would be a flexible wine to serve with a multitude of dishes.”

Nästa röda flight – den enklare…

Vin 6
Färgen är mörk, tät och nästan lilaröd. Det doftar köttigt, bläckigt och rökigt med tjära och ved. Svartvinbär, stall, läder, rostade fat och blå/mörk frukt. Sedan blodigt och mer animaliskt med lite ost i avslutningen. Underbar doft. Smaken är nästan gräddig med lakrits, violpastill och svartvinbärs frukt. Tuffa tanniner och påtaglig stramhet men också friskt med bra syra och mineraler. Citrus, vinbärsblad och en antydan till beska i eftersmaken. Otroligt robust vin. Mogen Malbec? Alternativt något från sydvästra delen av Frankrike - Tannat?
1986 Mas de Daumas Gassac, Vin de Pays de l'Hérault
Herregud vad svårt det kan vara. Ett vin som är 24 år gammalt och ser ut som om det vore nybuteljerat och uppträder som om det hade högst fem års ålder! Det här är nästan sensationellt. Jag har aldrig provat ett så gammalt vin som jag har upplevt så här ungt och outvecklat. Vinet är ganska välkänt i Frankrike och man brukar hitta det på hyllorna i de finare vinbutikerna. Inte brukar det var speciellt billigt heller. Jag vet faktiskt inte om vinet tas in i Sverige av någon importör men helt klart ett vin att fundera på och i så fall stoppa det längst in i vinförådet. En blandning av 75% Cabernet Sauvignon och resterande andel består av Malbec, Merlot, Syrah, Cabernet Franc, Pinot? samt Tannat. Jag är positiv med 93+ poäng och anser seriöst att det behöver ytterligare tid och mognad. Ytterst sparsamt representerat i The Wine Advocates databas. Robert Parker har ändå erfarenheter av vinet. I sin recension av årgång 1995 skriver han bland annat:

“I have had the pleasure of buying, cellaring, and drinking all of the Mas de Daumas Gassac reds since 1978. They have always been very good, but I am unimpressed with the rustic tannin that remains in so many vintages I purchased and cellared. The wines have always possessed good depth and robustness, but they are best drunk in their first 5-6 years of life when they are exuberant, fiery, and mouthfilling. To my taste, the roughness of the tannin becomes exaggerated with long term aging. There have been refinements to the wines' style, as the tannin in recent vintages is somewhat sweeter in the top years, which may auger well for more harmonious development past 7 or 8 years of age.”

Senaste årgångarna har dock börjat dyka upp igen men med ganska ljumma betyg. Intressant historia har Mas de Daumas Gassac dock och följande utdrag står David Schildknecht för i en av sina recensioner:

“When Languedoc pioneer Aime Guibert planted his first vines in 1972 and crushed his first Mas Daumas Gassac red in 1978, he was convinced that, improbable though it must have seemed to virtually any other observer at the time, his property and wine would gain worldwide renown. And it did. But a lot of even less predictable changes including grands vins have come to the Languedoc in the last thirty years which Guibert never imagined.”

“As such, it cannot be said that any other Languedoc growers of note have followed Guibert’s lead in blend or style. These wines appear destined to remain anomalies, while the reputation of the Terraces du Larzac area and the Languedoc as a whole has risen to prominence thanks to a focus on Mediterranean varieties and a style far removed from the “classic Medoc vinification” that Guibert still advertises and that his early mentor the famed Emile Peynaud had in mind. Ironically, the tag line used in Guibert’s promo materials is “Wine as it used to be” (Un vin comme autrefois).”

Vin 7
Färgen är mörk, tät och närmast svartröd. Doften är enormt rökig med kolgrill, vedspis och rostade toner. Stall, diesel och mycket komplexa aromer av aska och en aning tobak. Det är svårt att hitta någon direkt frukt bland all rökighet men jag älskar doften. Smaken är ren, fruktig och söt med en aning mandel och apelsinskal. Nötighet med citrus och jordighet av mineraler. Koncentrerad och lite rå i stilen med en påtaglig syra och tanniner i pulverform. En riktig jävla käftsmäll är vad det är. Häftigt och personligt med en härlig komplexitet - men vad är det? Jag är helt nollställd och det enda som dyker upp som alternativ är Aglianico eftersom jag tänker på den Terra di Lavoro jag nyligen provade.
1995 Domaine de Trévallon, Vin de Pays des Bouches-du-Rhône
Om det förra vinet var sensationellt så är detta en supersensation. En blandning bestående av 60% Syrah och 40% Cabernet Sauvignon. Jag har aldrig provat vinet förut och ännu mindre känt till något om dess historia. Namnet klingar bekant men jag har inga referenser till vinet eller funderat på dess existens. Detta är grymt häftigt men inte helt okontroversiellt. Det är långtifrån alla som denna kväll uppskattar vinet så som jag gör. För mig är det 96+ poäng och en av de roligaste upplevelserna på länge. Historien om egendomen och dess ägare är än mer intressant än föregående historia. Robert Parker skriver i en av sina Rhôneböcker att Domaine de Trévallon är en av hans största upptäckter under sin karriär. I The Wine Advocates databas går det bara att hitta omdömen om årgång 1990 (94p) men jag misstänker att det finns noteringar om fler årgångar i tidigare böcker. Historien är närmast bisarr med bortsprängda berg för att hitta det optimala läget för vinrankorna och planteringarna. Besök gärna hemsidan men ett utdrag om hur man upptäcktes följer här:

“Aubert de Vilaine, from the Domaine de la Romanée Conti, in Burgundy, was the first person to be impressed with our wines, back in 1978, during a tasting in Beaumanière. He mentioned it to his importer in the United States, who loved it and began buying our red wines, recalled Eloi and Floriane Dürrbach. This importer told Robert Parker about us, who then tasted our '82 vintage. He really loved it. In fact, ours was the first wine made in the Alpilles that Robert Parker ever wrote about. That was in 1984. It is since then that the name of Trevallon began to forge its reputation. But we were better known abroad than in France.”

“We were lucky. Some great French chefs, such as Raymond Thuillier, of the Oustau in Baumanière, Pierre Troisgros and Pierre Gagnaire soon included Trevallon wines on their wine menus. We now have more than 600 restaurant customers throughout France and our wines are available at restaurants all over the world.”

Så kan det gå - när Bob är på…

Nästa par – En stor och en liten…

Vin 8
Färgen klar och mörkt röd. Det doftar läder, stall, gasbinda och tryffel. Udda kombination måhända men väldigt spännande. Sedan doftar det mer hederligt plåster och lim med en markant rökighet av kolgrillad och vidbränd biff. Därefter korv och lagerblad. Doften är sannerligen lite udda men oerhört komplex. Smaken drar åt körsbär, violpastill och lakrits till. Klart mineralig och syrlig smak med svartvinbär, citrus och lakrits. Även i smaken en lite grillad köttighet. Mycket lång eftersmak med inslag av beska. Det borde vara Syrah eftersom alternativen börja kännas uttömda. Klassisk mark?
1990 E. Guigal, Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Med tanke på vem vi befinner oss hos är ju inte detta direkt oväntat. Däremot är jag lite överraskad över den så enormt stekta aromen i vinet. Nu ska ju Côte-Rôtie ha den karaktären men i ett tjugoårigt vin? Mycket läckert och imponerande. Möjligtvis tappar vinet väl snabbt i glaset och intrycket försämras något. Ändå 92 poäng och ett skolboksexempel på mogen Côte-Rôtie. Parker försiktigare med 90 poäng. Jag har provat detta vin ett antal gånger i sin ungdom. Minns en ung men god flaska avnjuten i Paris 1995 och hade jag då vetat att jag femton år senare skulle återstifta bekantskapen så hade jag nog haft vett att föra anteckningar på papper redan då. Kul.

Vin 9
Färgen är tät och mörkt röd. Det doftar klister, mynta, choklad och nötter. Starkt oxiderad och söt doft men ändå korrekt (tror jag). Konjaksfat och likörlika aromer med gummi, pomerans och svett men också något som kan liknas vid avslagen Coca-Cola. Högst personlig doft. Smaken är lite bitter med mandel, kryddor och apelsinskal. Svartvinbär och sötfruktighet. Spännande smak men inte så värst mångfasetterad. Med tanke på föregående vin så skulle man kunna gissa på en tolkning från den nya världen på samma druva. Eller en Spanjor?
1990 Ridge, Spring Mountain District "Petite Sirah York Creek"
Lite klurigt tema från vår provningsledare. Nu lär inte Petite Sirah och Syrah vara närbesläktade men ledtråden vi fick får ju sägas vara korrekt. Ett vin som delvis delar gruppen. Någon tycker att vinet är defekt andra gillar det mycket. Jag tror att vinet är korrekt men högst udda i sin stil och kanske är något lurigt med dess utveckling. Kvalitén finns där och gott smakar det men doften är sådan att man antingen gillar den eller avskyr den. Intressant är det och jag sätter återigen 92 poäng som mer beror på personligheten än "vill ha" faktorn. Även detta bedömt till 90 poäng av Parker fast redan år 1994. Då tyckte han att vinet hade lagringspotential till år 2019. Han skrev följande i sitt omdöme:

“Petite Sirah lovers will be delighted to hear that Ridge's 1990 York Creek Petite Sirah is a winner. Although backward and closed, it is hard to ignore its opaque purple color, and big, fleshy nose of licorice, cassis, and spicy oak. Full-bodied, with massively-concentrated flavors, this behemoth should be laid away for 4-5 years. As vertical tastings of Ridge York Creek Petite Sirah have proven, top vintages of this wine last for 18-25 years.”

Ett nytt par – Nu blir det enkelt…

Vin 10
Färgen är tät, mörk och blodröd. Doften är mörk, dov och rostad med tjära och violpastill. Stall, häst och lagerblad samt buljong och grillat kött med vedspis och kryddor. Medicinalkaraktär med gasbinda och ett något grönt inslag på slutet av paprika och örter. Klassiskt. Smaken är ren och koncentrerad med svartvinbär, körsbär och klart märkbara tanniner. Tuff syra och lång eftersmak med ett lite bläckigt slutintryck. Kanske en aning opolerad och vrång men ack så lovande. Nu måste det väl ändå vara Bordeaux eller en kopia från Italien?
1990 Château Bouscassé, Madiran "Vieilles Vignes"
Det går inte lysande denna afton men det är inte heller helt enkelt att gissa på dessa viner. Det här vinet börjar lite kärvt men under kvällens lopp utvecklas det mest positivt. Det blir godare och godare ju längre det står i glaset. Efter en något försiktigare inledning så landar jag avslutningsvis på hela 94+ poäng och jag tror definitivt att detta håller i många år ännu. Ett imponerande bygge som kräver en matbit till eller en ganska härdig provare. Sällan bedömt av Parker men det finns en notering (90p) om just årgång 1990 fast då bascuvéen (eller så är det "Vieilles Vignes" fast att detta inte framgår). Intressant är dock följande rad:

“Put this wine as a ringer in a blind tasting with top notch Bordeaux and see what happens!”

Svaret på detta vågar jag mig på att gissa!

Vin 11
Färgen är mörkt röd och tät. Det doftar direkt förföriskt av grädde, viol och tuttifrutti. Nickelkola, aprikos, parfym, rosor, nötter och konjaksfat. Köttbuljong, mentol och sötma. Underbar doft. Smaken är frisk men syltig av körsbär, Crème de Cassis och gräddlikör. Mineraler och violpastill i en lång och elegant eftersmak. Detta smakar verkligen gott. Förmodligen en Bordeauxblandning från nya världen (eftersom jag fortfarande tror att vi är i Bordeaux på förra vinet). Australien eller USA?
1990 Ridge, Santa Cruz Mountains "Monte Bello"
Kalasgott vin som tar död på myten om att vinerna från nya världen inte går att lagra. Supersnyggt och elegant vin i en förföriskt god stil. I september 2000 höll man på Operakällaren i Stockholm en tävling om världens bästa rödvin från årgång 1990. Det lär ha varit 200 viner i det ursprungliga startfältet och hur det då gick för detta vin vet jag inte. Däremot vet jag att man fem år senare gjorde om provningen, fast med något färre viner (ca:170st) och då slutade detta vin på en delad åttondeplatts tillsammans med 1990 Le Pin. Ingen annan Bordeaux (eller Bordeauxblandning för den delen) kom före. Läs mer här. Ganska intressant. Parker försiktig med endast 93 poäng i oktober 1993. Själv tycker jag att 96 poäng blir utmärkt för detta mycket goda vin.

Sista paret – De säkra korten…

Vin 12
Färgen är ganska tät och mörkt röd. Det doftar mycket, det doftar viol, mynta, lavendel, rosor och minerallitet. Stall, svett, rök och tjära. Örter, vit choklad och närmast grillad lakrits. Sedan även apelsinlikör. Otroligt rika aromer. Smaken är först fruktig av svartvinbär, aprikoser och körsbär. Violpastill, mandellikör, choklad, grädde och smörkola. Ganska tuffa tanniner med kryddighet och en rik eftersmak. Ett inte helt enkelt vin att gissa på i alla sin storhet. Antingen en Priorat, annan Spanjor eller till och med Amarone?
1995 Clarendon Hills, McLaren Vale "Blewitt Springs Grenache Old Vines "
Det kunde man ju ha förstått med facit i hand. Fast lite överraskande att en femton år gammal Aussiegrenache är så här pigg och kraftfull. Clarendon Hills har ju annars på senare tid fått kritik för att vinerna inte håller för lagring. Då har man inte provat denna butelj – det är uppenbart. Detta blir generellt gruppens favorit och det vin som rent allmänt upplevs som kvalitativt bäst. En rolig överraskning. Jag är mycket högt i mina poäng först men tycker sedan att vinet blir lite för mycket och landar på 96 poäng tillsist. Ett klart imponerande bygge men också ett vin som kanske mer kommer till sin rätt som "provningsvin". Parker skyhögt med hela 97 poäng redan i april 1997 och följande omdöme (i urval):

“Based on the strength of his 1994s, proprietor Roman Bratasiuk was named one of my "Wine Producers of the Year" in issue #108. He has produced what could be called the Chateau Rayas of Australia - only more concentrated!”

“The 1995 Old Vine Grenache Blewitt Springs (made from 90-year old vines) is one of the greatest Grenache wines I have ever tasted - from anywhere!”

Vin 13
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften är fantastisk med stallighet, choklad, nötter och syltade jordgubbar. Mognadstoner med kanel, örter och sviskon. Rök, tjära, rostad och djurisk med läder och närmast gödselaromer. Djurkadaver, rosor och hallonsylt i en märklig förening. Otroligt läckert. Smaken är ren, syltig med torkad frukt och gräddig lakritslikör. Violpastill, kolasnören, salmiak och en koncentrerad samt mycket lång eftersmak med tydliga starkvinsinslag. Ruskigt läcker och fantastiskt gott. Det här måste väl ändå vara hemma?
1994 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Så skönt att äntligen känna sig hemma och dessutom med en av mina favoriter. Det ska sägas med en gång att hela gruppen är långtifrån lika entusiastisk som mig. Även Parker är mer tveksamt inställd med försiktiga 91 poäng i augusti 1996. Han tillägger förvisso att detta är ett av distriktets bästa viner i årgång 1994. Jag tycker att han har rätt i det men helt fel med poängen. Jag tycker att detta är värt 96 mycket starka poäng och endast den lite torra frukten förhindrar ett ännu högre betyg. För mig är detta perfekt moget och otroligt gott att dricka nu. Detta hade gärna fått legat i min källare.

Extra vin – Som om det behövdes…

Vin 14

1995 Clos Erasmus, Priorat
Färgen är djupt rubinröd och tät. Det doftar först massor av tobak, läder, cigarrlåda och tjära. Sedan kokos, katrinplommon, bigarråer och svartvinbär samt te. Det doftar som en mix av Amarone och Portvin. Läckert men ganska speciellt.

Smaken är intensiv med tydlig körsbärssyrlighet och kompottlik fruktighet. Kola, choklad och kryddighet med sviskon, katrinplommon och allmänt torkad fruktighet i den fina eftersmaken. Även lite associationer till lagerblad och te i smaken. Mycket gott men doften är nog ändå den stora behållningen.

Inte så utvecklat som åldern gör gällande. Klarar säkert många år till i en källare utan att mattas överhuvudtaget. Efter de föregående vinerna så känns detta vinet yngre på något lustigt vis. Jag slutar precis som Robert Parker på 96 poäng men hans är från februari 2000 med följande omdöme:

“The 1995 Clos Erasmus's levels of extract and richness are nearly off the chart. Only 280 cases were produced of this wine, which tips the scales at 14.6% alcohol. The wine had been open for 24 hours before I tasted it, yet it revealed no signs of oxidation or fruit deterioration! This is not a wine for the shy. It is a huge, massive, powerhouse example with a dense, port-like purple color, and aromas of macerated black fruits intermixed with minerals and French oak. Huge in the mouth, with extraordinary purity, this wine is almost too much of a good thing - but I loved it! Give it 4-5 years of cellaring and drink it over the following two decades.”

Extra vin – I bakvänd ordning…

Vin 15

1999 Diebolt-Vallois, Champagne "Blanc de Blancs Fleur de Passion"
Färgen ljust halmgul med fin mousse. Det doftar smörkola, choklad och nötter med kafferost och nästan lite mandellikör.

Smaken är mycket ren och fräsch med smörkola, mineraler och citrusinslag. Grus/sten men också en lite fruktsöt eftersmak av melon och honung samt nickelkola.

Lite tokigt naturligtvis att avsluta kalaset med Champagne men efter allt rödvin smakar det underbart gott och friskt. Den ibland så jobbiga syran i denna dryck stör nu inte det minsta. Det blir lite svårt dock att seriöst ge sig på en djupanalys efter alla dessa viner men jag upplever det som solida 94 poäng vilka kanske inte är helt "nyktra" vid denna tidpunkt.

Nuvarande WA experten på området - Antonio Galloni - har provat en senare årgång och är nöjd. Ännu roligare är att den nya Australienexperten - Lisa Perrotti-Brown - är nöjdare med sitt smakprov. Det bådar gott inför framtiden!

En fantastisk afton naturligtvis. Förutom goda och intressanta viner så var efterföljande måltid med sina spännande berättelser ur verkligheten minst lika givande. Det är kul att få lite insikt i spelet bakom kulisserna och att höra alla gamla rövarhistorier och givetvis är det frestande att återge dem här på bloggen men det ska jag inte göra.

Tack C och K för en riktigt trevlig provning och kväll tillsammans. Jag gör om den när som helst!

En kort reflektion beträffande vinerna och poäng. Antingen har det gått inflation i Parkers skala eller så har han missbedömt flera av vinerna. Fast kanske är det så att jag förförs av utvecklingen och mognaden i vinerna och lägger på ett par poäng extra. Kanske har vi båda rätt – fast på var sitt sätt?

En sak är säker. Lärdomen av denna provning är att man borde lämna nyckeln till källaren hos en person med vilja av stål och en orubblig karaktär. Sedan skulle denna person vägra att återlämna nyckeln de närmsta tio åren och under tiden fick man leva på Bag in Box. Belöningen om tio år skulle förmodligen vara njutbar.