Ett läsartipps!

För knappt en månad sedan tipsade en anonym läsare om ett vin från Chile. Jag ska erkänna att mina erfarenheter av Chilenska viner är extremt begränsad. Detta gäller Sydamerika i stort. Efter att ha kollat upp vinet och producenten ifråga kändes det mycket lockande att ge det en chans.




Producenten Concha y Toro ligger bakom den i Sverige så kända vinserien ”Casillero del Diablo” vilken görs i hela tretton olika buteljeringar och elva olika druvsorter, varav en är en ”Private Reserve”. Firman har ett stort utbud av viner och verkar vara rikligt belönad med utmärkelser och massor av goda bedömningar från diverse vinpublikationer. Lite förvånad blev jag allt när jag gjorde mina efterforskningar. Visste faktiskt ingenting om denna producent sedan tidigare.


“Don Melchor” är firman prestige Cabernet Sauvignon som även innehåller en del Cabernet Franc (3% för 2005an). Ursprunget är Puente Alto, i Maipo dalen, som ligger på hög höjd (650m ö.h.) och som har ett av de svalaste klimaten i dalen. Vinet har legat 15 månader på franska fat. Rankorna är mellan 20 och 27 år gamla. I betygs väg är nog Wine Spectators 96 poäng mest uppseendeväckande (The WA har ännu inte bedömt 2005an men väl 2004an som får 94+). Känns som om detta är tillräckliga argument för ett smakprov!



2005 Concha y Toro, Cabernet Sauvignon “Don Melchor” är djupt mörkröd och tät i färgen.

Doften är extremt omvälvande och stor. Påflugen är nog en bättre beskrivning. Faktiskt är det nästan så att aromerna känns kväljande först. Grön paprika och vitpeppar. Det doftar kött och gummi, sötklistrig och en anings rökighet med lakrits och tobak. Cederträ, cigarr och nötter. Ohyggligt mycket doft i vinet. Sylt, aprikoser, mandelmassa, vanilj och kaffe. En viss örtighet som lyser igenom och en nästan gräsig vegetativ doft som jag har svårt för. Lakritsrot och en kemisk karaktär som ger associationer till Sydafrika och gasbinda. Oliver och solution. Omöjligt att summera doftintrycken. Ett mischmasch av allt. Det ska tilläggas att detta är intrycken efter två dagars provande (vinet provades faktiskt över två dygn).

Smaken är mer harmonisk. Inte alls så ”jobbig” som doften. Svartvinbärsfrukt med en söt fast frisk smak av mörka bär. Viss ”kladdighet” och choklad med en känsla av gräddlikör i munnen. Eftersmaken är lång och tanninerna känns söta och helt integrerade i vinet. Lite mentol, björnbärsgelé, vingummi och körsbär i slutet. Smaken känns ”lättare” än vad doften antyder. Lite lustigt faktiskt.



Ett inte helt okomplicerat vin. Tror att man för det första måste gilla Cabernet Sauvignon väldigt mycket för att helt uppskatta vinet. Även en viss tolerans mot ”allt på en gång” fenomenet som vissa nya världen viner kan ge. Jag gillar inte vinet jättemycket. Det är godare att dricka än att dofta på. Jag är en utpräglad Syrah/Grenache älskare och har generellt lite svårare för de traditionella Bordeaux druvorna. Detta gör nog också att jag inte går igång på det här. Den som uppskattar Bordeauxblender från Europa och även nya världen ska nog prova detta vin. Mycket smak för pengarna vågar jag utlova. Sedan bör det nog tilläggas att det känns som om minst fem år i en källare hade gjort susen och då blir resultatet kanske ett helt annat. För att ge en antydan till vad jag tycker om kvaliteten så slutade jag på 91-92 Mina Vinare poäng. Då är det mer en bedömning av kvaliteten på vinet än en ”godhetsbedömning”.

Jag är glad för att jag provade vinet men kommer inte att köpa fler flaskor. Jag vill dock inte avråda andra från att prova vinet eftersom jag gissar att det mer handlar om en stilfråga än något annat. Fast det lockar en del att stoppa undan en flaska i tio år för att se vad som händer. Ska också tilläggas att vinet provades parallellt med 2005 Cuvée du Vatican, Chateauneuf du Pape “Reserve Sixtine”, vilket var svårt eftersom stilarna är så olika.

En omprovning!

För att komma vidare med inläggen kör jag på med en kort post om ett vin som det rådde delade meningar om när det provades för drygt en månad sedan.


Tre provare höll på korkdefekt – två på att det nog var korrekt. Jag var en av de två. Att något var ”lurt” med doften var vi nog överrens om men inte att det var korkdefekt. Vad göra? Självklart prova om vinet. Sagt och gjort. Måste erkänna att de tre andra provarna kanske hade rätt!

2005 Cuvée du Vatican, Chateauneuf du Pape “Reserve Sixtine” har en klar och mörk purpurröd färg. Doften är likörlik med sötfruktiga bär och gräddkola med choklad. Varm bränd frukt av fikon och jordgubbar. Svettig häst och stallig ton med en rökig animaliskhet. Vanilj, knäck och en Amaroneaktig känsla i näsan. Backelit och skokräm som leder åter till södra Rhône. Härligt!

Smaken är ren med lite syrlig körsbärsfrukt. Lång mineralrik eftersmak med torra tanniner. Lakrits och lite bränd kryddighet samt en friskhet som känns angenäm. Stramt men modernt på en och samma gång. Kanske inte lika yppig som de två tidigare proven.

Den här buteljen skiljer sig avsevärt från den senast provade men påminner desto mera om den första jag provade i maj. En mycket friskare frukt och renare ton. Lustigt nog tycker jag inte bättre om denna butelj än den misstänkt defekta buteljen. Jag hamnar på samma poäng – 94 Mina Vinare poäng!

Skämt å sidor – poäng är inte allt. Detta är ett jättegott vin och ett prisvärt köp för källaren. Jag har väldigt svårt att förstå en del kritiska omdömen som omger vinet. Jag tycker det känns hederligt och gott fast modernt. Fast inte modernare än Barroche tillexempel. Om jag förstått saken korrekt handlar det om ganska stora mängder vin som Cuvée du Vatican gör av “Reserve Sixtine”. Ungefär 25 000 flaskor. Ganska imponerande med Chateauneuf du Pape mått mätt. Vi pratar om en ”prestige cuvée”!

Nu är det snart bara två veckor kvar till årets höjdpunkt. Tolv viner från tolv producenter med ett betyg av Mästaren från 94-100 poäng! Alla från Chateauneuf du Pape. Mums!

Som ett väckelsemöte?

Nu har jag aldrig varit på ett väckelsemöte men kan tänka mig att det liknar provningen jag deltog i för några veckor sedan. Egentligen bär det mig emot att göra ett inlägg i ett ämne som inte direkt rör vin jag har provat. Grundtanken med bloggen har hela tiden varit att skriva om viner jag provar – Mina Vinare. Ibland blir jag dock förundrad över vinentusiasters märkligt avoga inställning till vissa fenomen i vinets värld.

Att jag gillar Robert Parker och The Wine Advocate lär inte komma som en chock för den som läser min blogg. Som jag skrev om i inledningen till beskrivningen av vertikalprovning av Clos des Papes blev stämningen allt annat än god under delar av provningen. Jag ska på ett så nyanserat sätt som möjligt försöka ge min bild av händelsen. Självklart blir det mycket hänvisningar till Robert Parker men det får ni stå ut med. Min kritik riktar sig inte mot hur vidare man delar Parkers omdömen och palett eller inte – utan riktar sig mot ett fenomen som jag är så innerligt trött på – nämligen den helt grundlösa negativa mytbildningen om Robert Parker och hans smak.

Vi börjar från början:

I inbjudan som Specialprovningarna i Skåne skickade ut står det att läsa: ”Clos des Papes i Chateauneuf du Pape behöver väl ingen närmare presentation för vinentusiaster, årgång 2005 blev Wine of the Year hos Wine Spectator, årgång 2003 blev det 3:e vinet i samma tidskrift. Alltid synnerligen höga poäng hos Parker (91-98).”

Två saker kan man konstatera. För det första finns det faktafel. Årgång 2003 blev det 2:a vinet, i Wine of the Year hos Wine Spectator, inte det 3:e. Vidare har inte vinerna vi provar fått mellan 91-98 poäng. Vinerna har fått mellan 88-97 poäng av Parker. Spelar detta någon roll? Egentligen inte. Fast har man inte kollat fakta bättre än så i sin inbjudan, kan man ju undra hur mycket sanning det ligger i övriga påståenden under kvällen.

För det andra tolkar jag texten i inbjudan som något positivt. Information som ska få mig intresserad av provningen. Marknadsföring kan man kalla det. Inte någonstans står det att läsa om vad övriga kritiker tycker om vinerna utan endast hänvisning till vad Parker och Wine Spectators läsare tycker. Detta kommer att förvåna mig stort under och efter provningen – varför man så positivt hänvisar till de bägge i inbjudan.

Kvällens provningsledare och tillika ansvarig för Specialprovningarna i Skåne är dessutom Svensk importör av Clos des Papes. Han har stor kunskap om regionen och vinerna därifrån. Överhuvudtaget har han goda vinkunskaper. Dessutom ett stort engagemang och är även en karismatisk person och en god talare – en predikant kanske?

Specialprovningarna i Skåne är sammansatt av medlemmar i Skånes regionala Munskänkssektioner och öppen för medlemmar med minst två betyg i vinkunskap. Detta medför att man förväntar sig en hög nivå och intresserade samt kunniga deltagare på provningarna.

Kvällen inleds med att provningsledaren förklarar att Clos des Papes inte är som många andra av distriktets viner - ett barrique lagrat vin - utan ett vin som lagras på de stora och klassiska faten - foudre. Producenten följer gamla traditioner och har inte låtit sig ryckas med i ”nya fat hysterin” som Robert Parker står bakom och förespråkar. Nu blir jag allt lite konfunderad. Jag som läser Parker vet ju redan detta. Ingen brukar med noggrannare tydlighet göra detta klart för sina läsare än Parker. Han skriver bland annat så här: “This remains one of the irrefutable reference point estates for traditional Chateauneuf du Pape. The wine is always aged in a battery of foudres in the air-conditioned and humidified cellars.” Generellt brukar Clos des Papes få goda omdömen av Parker, det har ju även inbjudan tydliggjort. Vad är problemet?

I nästa andetag får vi förklarat för oss varför man valt att ta med årgång 2002 som betraktas som ”dålig”. En lång utläggning om hur vinet vid ett restaurangbesök i Schweiz upplevdes som godare än några 100 poängs barriquelagrade Italienska viner. Utläggningen är mycket lång och målande i sin beskrivning och syftet är förståss att vi ska förstå att detta vin är ett mycket trevligt ”matvin” och fyller sin funktion mycket bättre än de stora stygga 100 poängs vinerna från Italien som ändå ingen orkar dricka upp. Försöker han säga att viner med höga ”Parker poäng” egentligen inte är något att ha och bättre då med ett ”svagare” vin från en dålig årgång? Eller att Parker inte kan ta till sig dessa lite ”sämre” årgångar?

Självklart drar stora delar av församlingen på munnen när den sedelärande historien berättas och de flesta har nu uppfattat saken så att Parker inte duger mycket till. Bättre då att producenten själv får berätta om förträffligheten med sitt vin och i sin marknadsföring använda berättelse som denna. Den Svenska importören har ju tydligen köpt argumenten. Nu även trettiotalet medlemmar från Munskänkarna.

Läser man vad Parker skriver om 2002an så står det så här: “A candidate for the wine of the vintage in 2002 is Clos des Papes” Han ger vinet 88 poäng. En poängnivå som knappast de mer medelmåttiga producenterna når upp till i lysande årgångar. Återigen ställer jag mig frågande – vad är problemet? Parker har ju uppenbarligen uppmärksammat Clos des Papes prestation denna dåliga årgång.

Nästa utläggning kommer att handla om Alsace. Nu berättar provningsledaren att Parker bara gillar söta viner och definierar detta med en restsockernivå och lite skämtsamt ska vi förstå att när Parker refererar till ”bone dry” så är det i själva verket söta viner. I nästa andetag berättas det vidare att när Pierre Rovani tog över Alsace från Parker blev det problem eftersom Rovani föredrar lite torrare vita viner. Ännu mera bekymmer är det nu eftersom David Schildknecht inte alls gillar söta viner utan bara vill ha torra viner. Problemet är alltså sådant att alla som köpt Alsacevin med höga ”Parker poäng” vet egentligen inte vad de har köpt – förutom grisen i säcken då.

Snacka om föraktfullt. Den som abonnerar på The Wine Advocate lär nog ha koll på läget – och även insett problemet med olika kritiker och deras olika preferenser. Är det värre för det handlar om The Wine Advocate än någon annan kritiker eller publikation? Tydligen. Själv förstår jag ingenting. Problemet är ju lika stort oavsett vem som är kritiker. Allt det handlar om är att verifiera sin kritikers smak och antingen stämmer det eller så stämmer det inte. Provningsledaren har lyckats med sitt uppsåt för nu nickar stora delar av åhörarna instämmande och tycker att om man är så dum att man köper vin baserat på ”Parker poäng”– då får man skylla sig själv.

Nu kommer nästa ”sanning”. Denna berättelse har vår provningsledare direkt från källan – nämligen pappa och son Avril. Robert Parker gillade tidigare inte vita viner från Chateauneuf du Pape. Han lär ha utryckt åsikter i stil med att de endast dög till att skölja munnen med mellan provningarna av de ”stora” röda vinerna! Fast efter att ha provat Clos des Papes vita vin ändrade han inställning och inser nu att det visst går att njuta av de mineraldominerade vita Chateauneuf du Pape vinerna (Jag uppfattade inte när i tiden detta skulle ha inträffat men fick för mig att det skulle ha skett under de senaste åren.)

En enkel sökning på vita viner från Chateauneuf du Pape på The Wine Advocates hemsida visar att det finns: en 99 poängare, tre 97 poängare, fyra 96 poängare, fyra 95 poängare och nästan nittio viner som fått mellan 90-94 poäng. Skulle Parker ha kommit till denna insikt tack vare att Familjen Avril hade vänligheten att ”lära” honom uppskatta vita Chateauneuf du Pape viner? Äldsta årgången är en 1945 Rayas provad i juli 1991 och därefter fyra årgångar från mitten av åttiotalet varav några provade i slutet av åttiotalet. Däremot är det först med de tidiga nittiotals årgångarna som det tar riktig fart. En observation dock, Parker verkar föredra Chateau de Beaucastels vita Chateauneuf du Pape viner framför andra producenters. Kan detta möjligtvis ha något med Importörens påstående att göra?

Nu kommer ytterliggare ett uttalande som får majoriteten av åhörarna att nästan vilja göra vågen, falla i trans och tala i tungomål. Provningsledaren låter påpeka att Parker nu äntligen kommit till insikt om att det inte alltid är så bra med nya fat!

Han har nämligen till för endast tre år sedan sagt att han bara delar ut de riktigt höga poängen till viner lagrade på nya barriquer. (Om detta gäller Chateauneuf du Pape specifikt eller vin rent allmänt får vi ingen förklaring till.) Nu kan inte min kompis hålla sig längre utan ber att få ordet och påpekar att detta nog inte riktigt stämmer. Som exempel för att illustrera sitt påstående tar han Parkers hyllningar av Domaine de la Vieille Juliennes ”Cuvee Reservee” som närmast prenumererat på 99/100 poäng de senaste åren. Här används ingen ny ek. Provningsledaren tittar oförstående på min kompis och verka undra vad han menar. Därefter går diskussionen/monologen raskt vidare. Det som slår mig efteråt är att nog 99% av deltagarna aldrig hört talas om Domaine de la Vieille Julienne. Ännu mindre att de gör vin i Chateauneuf du Pape. Följande beskrivning som Parker gör kanske hade underlättat för dem:

“Taking advantage of the ancient vines his family owns in the northern sector of Chateauneuf du Pape, and biodynamically farming the entire vineyard, he has produced extraordinary wines since 1998. Daumen’s winemaking philosophy is remarkably simple – old vines, tiny yields of around 20 hectoliters per hectare, no SO2 during vinification, aging in neutral tanks or wood, and bottling without fining or filtration. The results are wines of extraordinary purity, and naked expressions of terroir as well as the personality of the vintage. I can not recommend these wines highly enough.”

Kanske borde herr Provningsledare ha läst följande kommentar av Parker om Torbrecks Les Amis från Australien innan han så kategoriskt uttalade sig:

”Les Amis is David Powell’s homage to the most underrated great red wine of the world, France’s Chateauneuf du Pape. What is amazing about this wine is that Grenache tends to not do well in a lot of new oak, but this cuvee spends 18 months in new French oak, which is completely absorbed by the extraordinary fruit from Greenock Creek.”

Uppenbarligen hade redan Parker denna insikt om att ny ek och vin inte alltid är en lyckad kombination (även om Torbreck tycks klara det). En annan Parkerfavorit är Rayas. Redan 1992 och 1996 skrev Parker följande kommentarer:

“I would admire Jacques Reynaud even if he did not make profound wine because of his outspoken anti-oenologist, anti-technology, and anti-commercialism philosophy. What marvels emerge from some of the dingiest, most cramped, unsightly wine cellars in the world!”

“The 1990 Rayas may be the most prized wine in my personal collection. I would not trade it for anything less than a pristine bottle of 1921, 1929, 1961, or 1947 Petrus!”

Redan då lär Parker ha insett att ny ek inte alltid är nödvändigt för höga poäng. (En annan reflektion är att de som oftast och mest rabiat angriper ekade viner är Bordeauxälskarna. Där om någonstans är väl barrique och ny ek kutym?)

Det fortsätter sedan med att vi får veta att de flesta producenter tycker att årgången 1999 är mycket bättre än den uppskrivna årgången 1998. Avrils tycker mycket om 1999 och det gör även provningsledaren som framhåller att just den provade 1999an och 2001an är fulländade viner och bättre än 1998an. Detta har naturligtvis vinskribenterna inte förstått men väl den Svenske importören och Avrils själva. Nu är det inte bara Parker som får en släng av sleven utan nu sitter i princip varenda vinjournalist på de åtalades bänk. Nu nickas det bekräftande från många håll och många verkar vara överens om att vinjournalister bara är skräp och dem ska man inte lyssna på utan följa sin egen smak.

I princip är saken korrekt, att just 1998 brukar framhållas före 1999. Jag kan dock inte hålla mig utan ber om ordet och hänvisar till vad Parker skrivit om de bägge årgångarna från just Clos des Papes:

”Clos des Papes has produced one of the finest Chateauneuf du Papes of the vintage in 1999”

“While the 1999 performed better than the 1998”

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right”

1999an fick 94 poäng och 1998an fick 90 poäng.

Jag tycker faktiskt att det börjar bli pinsamt.

Får i princip ingen respons när detta tas upp. Det är som att det inte går att diskutera saken.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp en mer generell kommentar från provningsledaren. Han beskriver för församlingen att det framförallt i Skåne finns en ”Parker falang” som är besvärlig att tas med och att denna falang alltid framhåller Parker som den enda rätta vägen.

Jag känner mig inte utpekad. Vi känner inte varandra provningsledaren och jag. Han vet ungefär vem jag är men tror inte för en sekund att det är riktat till mig. Däremot tror jag att jag anar vem/vilka han syftar på. Det som känns konstigt med uttalandet är att det känns som han antyder någon sorts liknelse med de fascistoida rörelserna under trettiotalet på de Skånska slätterna – obehagligt faktiskt.

Återigen vill jag påpeka att detta inte för en sekund handlar om hur vidare man delar Parkers smak eller ej. Detta handlar om att ha belägg för vad man påstår. Ännu viktigare är det i ett sammanhang som i tisdags. Munskänkarna är en rörelse som arbetar för att sprida kunskap om vinets underbara värld. Tycker att man allt som oftast lyckas med detta. Framförallt via sina mycket fina och bra kurser. Det finns ett stort frivilligt engagemang från många medlemmar och atmosfären är oftast trevlig vid sammankomsterna.

Därför är det extra tråkigt när det som under denna provning sprids en massa ”halvlögner” som inte alls har med saken att göra. Varför alla dessa kommentarer överhuvudtaget? Varför inte bara hålla provningen och fylla på med intressanta detaljer om producenten som rimligtvis provningsledaren borde sitta inne med? Den som vill fördjupa sina kunskaper om Parker kan göra det på annat håll.

Den som ännu inte är medlem i Munskänkarna med önskar bli, ska inte bli skrämd av denna episod. Jag tror och hoppas att det runt om i landet arbetas på ett annat sätt. Att jag tycker mig ana en ”smakpolis” är nog för att jag själv uppskattar viner som inte alltid är gångbara inom Munskänkarna. Det betyder dock inte att jag accepterar en massa dumma påhopp och mytbildningar som bara är till för att öka och sprida fördomar!

Ärlig talat förstår jag inte varför man helt enkelt inte bara nonchalerar de kritiker man inte gillar eller delar uppfattning med. Beror det på komplex eller för att man inte klarar vetskapen om att det finns andra som kan mer än man själv - oavsett om man delar smak eller inte?

Avslutar med en kommentar av Neal Martin (The Wine Advocate) som nyligen skriver följande i sin krönika The Wine Journal:

“There is no right or wrong in wine. Both critics in question have impressed upon readers that at the end of the day, your own palate is the final judge. “So why do we need critics?” you question with validity. Well, because they can draw on a wealth of experience that most people are unable to do. They can speak to winemakers, visit wineries, witness practices that all combine to give an insight into a wine. A critic can taste dozens, possibly hundreds of wines in peer group tastings and if they are adept, single out the nuances that make one better than the other, offer a modicum of objectivity.”

Lev väl!

I Pipelinen!

Nu har det gått mer än en vecka utan ett inlägg och att kalla det skrivkramp vore väl att dramatisera saken för mycket – fåfäng är jag inte.

Har faktiskt inte haft någon större lust eller inspiration att skriva och dessutom har tiden inte räckt till. Har liksom ett arbete att sköta och dessutom en familj som behöver en familjefar. När vi pratade om arbete runt köksbordet för ett tag sedan undrade dottern vad mamma och pappa egentligen arbetar med. Lillebror svarade direkt att pappa arbetar med vin!

Det stämmer faktiskt inte alls. Har aldrig varit i branschen eller ens i närheten. Lite oroande då att en femåring uppfattar saken så. Undra vad han berättar på dagis?

Nåja, utan vin och spännande vinupplevelser har jag inte varit trots en veckas frånvaro i bloggvärlden. För att motivera mig själv och hålla ett eventuellt läsarintresse vid liv så tänkte jag kort berätta vad som är på gång:

- Vingårdsbesök med provning hos Nangijala.

- Tio Bourgogner - varav en 2005 DRC Échézeaux.

- Vinet på allas läppar - 2006 Pure! (Mötte dock tufft motstånd. För tufft?)

- Ett läsartipps – 2005 Don Melchor.

- En omprovning – 2005 Cuvée du Vatican ”Réserve Sixtine”.

- Ett helt onyanserat inlägg om Drew Noon (saknar dessutom objektivitet).

- En tuffing - 2004 Numanthia.

- Lite gott och blandat från Australien.

Avslutningsvis så var det ju också det där utlovade inlägget om anti Parkermässan och väckelsemötet hos Munskänkarna. Känns inte så kul att gnälla om det längre men har man utlovat något och dessutom skrivit klart texten är det väl lika bra att köra på. Alltså kommer det inlägget också.

Nu är förkylningssäsongen dessutom i full gång på dagis och i skolan – att jag skulle klara mig är en högoddsare så nu sitter jag här med kliande hals och rinnande näsa. Inga viner på ett tag men väl tid för bloggande!

I väntans tider!

Nu är det snart bara två veckor kvar till årets Bordeauxlotteri och eftersom jag inte har möjlighet att personligen närvara får jag ställa mitt hopp till släkt och vänner. Det hindrar ju inte att man kan ”värma upp” med lite klassikt vin till ankan. Så fort det vankas ankbröst blir jag vansinnigt sugen på moget och klassiskt vin. Dagens val föll på ett vin som jag provade för drygt sex månader sedan i en blindprovning och då var det inte svårt att gissa vinets ursprung.

1996 Chateau Trotanoy lanserade i ett släpp för drygt fyra år sedan och var märkligt ”billigt” med tanke på dagens priser för vinerna från denna klassiska region. Dock inte en av de stora årgångarna eller succéerna för egendomen. Kanske därför man fick ”rea” bort överblivna partier från den internationella marknaden? Mig gör det definitivt inget. Det är tillfällen som dessa som gör att jag lägger pengar på annars så osäkra kort.

Chateau Trotanoy ligger i Pomerol och redan under 1800-talet hade man stora framgångar och nådde en hög ryktbarhet, fast under namnet Trop Ennuie. I början av 1900-talet gav Jean-Jacques Moueix egendomen namnet Chateau Trotanoy. Egendomen ingår i Jean-Pierre Moueix portfölj och anses i mången litteratur vara nummer två i Pomerol efter samma familjs Château Pétrus. Egendomen är på 7,2 ha och planterad med 90% Merlot och 10% Cabernet Franc. Den årliga produktionen ligger kring 25 000 flaskor. Christian Moueix ansvarar även för vinmakandet på egendomen. (Det där med att vara nummer två i Pomerol känns helt tokigt!).

Färgen är klar och ljust tegelröd. Doften är typiskt sötmogen med en örtighet och drag av salubrin. Svamp, tryffel och svarta oliver. Lite rökig med drag av viltkött. Är det också choklad och marsipan i näsan? Lite söt kryddighet typ kanel. Även en anings känsla av grön paprika som inte jag riktigt gillar. Det doftar gott och typiskt men inte sensationellt. En lika mogen Chianti Classico doftar inte annorlunda. Senare tillkommer lite kaffe och ”bläckiga” aromer. Efter drygt sex timmar doftar vinet bättre och det känns helt korrekt även om det inte ger någon känsla av eufori.

Smaken är lite av en besvikelse. Alldeles för trött och tunn i frukten. Nästan fadd karaktär. Det kommer lite körsbär efter ett tag. Tanninerna känns helt mogna och strävheten är obefintlig. Detta är intrycket direkt vid dekantering. Efter flera timmar (återhällt i buteljen) så händer det mer. Sötare och godare frukt med lite ”jordgubbskok” och en syltigare känsla. Även en kryddighet som drar åt kanel till samt mild lakrits. Balanserat och väldigt gott till maten. Inget obehag alls att dricka vinet.

Helheten lämnar efter sig ett vin som är riktigt gott och trevligt till maten. Ett vin att njuta utan mat är det inte. Då blir det allt för torrt och tråkigt. Man måste också fråga sig om priset är rimligt. Visst känns 399kr helt okej med tanke på dagens nivåer. Fast om jag fick valet att välja en 1996 Chateau Trotanoy eller två 2001 Torbreck ”The Steading” så är valet självklart för mig – även om bytet gällt en mot en.

En tröst!

Ikväll blev suget efter Noon så stort att jag fick göra mitt yttersta för att hålla fingrarna i styr. Vad göra? Sydrhônare igen? En Shiraz? En Spanjor? Nej, det får bli en GSM…

2001 Torbreck ”The Steading”. Ett av mina mer lyckade inköp. Bra pris i förhållande till kvaliteten har det alltid varit också (199kr). Tyvärr har jag inte sett till vinet på länge i Systembolagets sortiment. I Danmark har det gått bra att köpa vinet men prislappen känns lite för hög. Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell. Powell som hos Rocky O’Callaghan’s Rockford bland annat arbetade med att ”städa upp” gamla vingårdar och insåg vilken potential dessa hade. Efter att ha säkrat kontrakt kunde han 1995 för första gången göra vin under namnet Torbreck, som kommer av en skog i Skottland där Powell tidigare arbetade som skogshuggare. The Steading härstammar från planteringar som överlevde “the vine-pull” projektet i början av åttiotalet. Rotstockarna i många av gårdarna är prephylloxera och frukten som levereras är Grenache, Shiraz och Mourvédre (Mataro). Blandningen är 60%, 20% och 20%. Vinet har vilat 18 månader på redan använda fat av både franskt och amerikanskt ursprung.

Färgen är klar och tegelröd. Doften är stor och först väldigt animalisk med inslag av rökt kött och gummi, nästan som cykelslang. Stallig med oliver, typ tapenade. En svag kaffeton med örter och en rökig kryddighet. Kött, blodighet och tjära med läder och lakritsrot. Ju längre vinet luftas – ju mer söta bärtoner framträder. Syltade jordgubbar, smörkola och ljus choklad. En riktigt god och härlig doft som bara växer med tiden i glaset. Doften är aldrig påträngande - bara finstämd och tydlig.

Smaken är mycket ren och fruktig. En tydligt sötfruktig karaktär med jordgubbssaft och körsbärspaj. Stor och viskös med en kryddighet som påminner starkt om Chateauneuf du Pape. Sötlakrits med violpastill och en friskt mineralrik eftersmak. Ett mycket harmoniskt och gott vin.

Det finns en renhet i smaken som jag önskar alla fick uppleva. Det är detta jag älskar med många viner från södra Australien. När man lyckas på det sätt som David Powell gör, blir det alltid gott och njutbart. Hedonistiskt skulle säkert någon vilja kalla det. Jag nöjer mig med njutbart och harmoniskt. Vinet är inte lastgammalt men förmodligen har det nått sin topp. Provade en flaska förra sommaren (2007) som var fullständigt lysande. Vinet har alltid varit gott men den flaskan var på topp. Kvällens butelj är nummer två i ordningen efter den upplevelsen och det känns som att kurvan börjat vika nedåt. Mitt råd till dem som fortfarande har flaskor kvar är att börja konsumera dem nu. Några år till är säkert okej men jag tror inte att det sker någon förbättring med fortsatt lagring.

Faktiskt ingen dålig tröst. Enda problemet är att Noon suget består!

Tio Påvar!

Efter att ha levt rövare och skällt på Munskänkarna i diverse inlägg och kommentarer på grannbloggar, kändes det allt lite genant när det så dök upp en inbjudan till en alldeles fantastiskt lockande provning - Tio årgångar Clos des Papes.

Klart man vill prova!

Detta arrangemang anordnades av Specialprovningarna i Skåne (tidigare Specialsektionen) som enligt uppgift lär vara den enda av sin typ i landet. Att eldsjälen och ansvarig även är framgångsrik vinimportör med just Clos des Papes i portföljen gjorde ju inte upplägget sämre. Clos des Papes är för mig en gammal favorit och trotjänare. Årgångarna som provades var 2005, 2004, 2003, 2002, 2001, 2000, 1999, 1998, 1996 och 1995.

(Nu blev det tyvärr så att jag fick vatten på kvarn och diskussionen urartade till det mest märkliga anti Parker möte jag någonsin upplevt. Det enda som saknades var att bränna den Amerikanska flaggan! Ett tag trodde jag att kompisen skulle avvisas från lokalen i sitt försök att ifrågasätta de helt omdömeslösa kommentarerna om Parker. För att inte förstöra intrycken från provningen i sig - ägnar jag denna post helt åt vinerna. Det kommer en separat post, om det som skedde runt om kring provningen i övrigt för jag vill inte ta fokus från vinerna – vilket ju faktiskt är det primära. Fast bered er på ett ilsket inlägg senare.)

Clos des Papes ägs av familjen Avril med pappa Paul som styrman. Sonen Vincent verkar dock ha fått utökat ansvar senaste åren och läser man mellan raderna i Parkers recensioner av de senare årgångarna, kan man allt ana att Vincents tillskrivs lite av äran till de ständigt positiva omdömena. Redan 1896 började man sälja vin under etiketten Clos des Papes. Egendomen är på 32 ha med 24 olika parceller utsprida kring byn. Stockarna är relativt unga med en ålder om ca: 35år. Sedan 1989 avstjälkas druvorna helt. Tre olika viner produceras. En vit Chateauneuf du Pape, en röd Chateauneuf du Pape och en VdT ”Petit Vin d’Avril”. Om man deklassificerar vin säljs det till negocianter. Den röda baseras på 65% Grenache, 20% Mourvedre, 10% Syrah och 5% övriga. Det görs ingen specialcuvée.

Av de årgångar som fanns med har jag tidigare provat 2005, 2004, 2003, 2001, 2000 och 1998. Att 2003an är en favorit har nog den som följt bloggen förstått. Denna kontroversiella årgång, som en del undviker, vilket jag inte begriper. Visst finns det en ovanligt hög värme och koncentration i en del viner från denna årgång men i just Chateauneuf du Pape tycker jag det kvittar. De karaktärerna hör liksom till stilen ändå. De två yngsta årgångarna har jag provat ganska nyligen och 2005an känns väldigt bra men naturligtvis lite ung. 2004an har jag lite svårare för. Därför kul att se hur den står sig denna kväll. 2001an var det länge sedan jag provade och minnesbilderna minner om ett ”lätt” vin i strukturen och ett vin jag avstod från att köpa just därför – kanske får jag ångra detta efter kvällens smakprov? Årgång 2000 och 1998 har inte imponerat på mig. För torra, kärva och fruktklena för att passa min smak. Det lustiga är att just 1998an köpte jag på plats för åtta år sedan och då sjöng vinet. Jättegott och sötfruktigt samt mångas favorit på vår resa. Därefter har något hänt - antingen med min smak eller med vinets utveckling. Även detta en kul utmaning med kvällens provning.

För att kolla oddsen i förväg, så indikerar CellarTrackers medlemmar följande ranking (baserat på snittbetyget): 2005, 2001, 1995, 2004, 2003, 2000, 1999, 1998, 1996 och 2002.

Parker har följande ranking (baserat på sammanlagda provningar av årgångarna): 2003, 2005, 2004, 2001, 2000, 1999, 1995, 1998, 1996 och 2002. Lite svårt att jämföra och naturligtvis helt ovetenskapligt men de som skiljer sig är framförallt 2003an och 1995an, kanske även 2001an. Hur som helst – en riktigt kul och stimulerande utmaning att kasta sig över.

Tyvärr visade det sig att man bestämt sig för att köra provningen helt öppet, vilket betyder att vinerna serverades och provades i åldersordnig med yngsta vinet först. Jag gjorde mitt bästa genom att ”hoppa” mellan glasen för att försöka hitta en logisk ordning att bedöma vinerna. Det kan vara svårt när man sitter på facit att inte påverkas av förhandskunskaper. Vidare visade det sig att vinerna (trots upphällda ett par timmar i förväg) kom att behöva lång tid i glasen för att helt visa upp sina doftspektra. Då hade å andra sidan temperaturen i glasen ökat så pass att temperaturen drog ner smakerna. Inte optimalt.

En reflektion var att vinerna hade oerhört många gemensamma drag och att det snarast kändes som att årgångarna knappast påverkat vinerna annat än i mognadsgrad. Kanske ett gott betyg att man lyckas producera så pass jämn och likartad kvalitet men samtidigt lite ”tråkigt”. Kändes nästan som NV Champagne! Likartat och utslätat men ändå gott. Håller noteringarna kort för att inte tråka ut med för mycket upprepning.

2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Färgen är klar och ljust purpurröd. Varm, ”julkryddig” doft med drag av lite brända fikon och kola/choklad. Solvarm frukt och en aning mint. Smaken är ren och stor med söt frukt samt choklad, lakrits, viol och lite fikonmarmelad. Tanniner och eldigt avslut i eftersmaken. Gott, ungt och mycket lovande. Tycker 94 poäng känns bra.

2004 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Klar mörk purpurröd färg (tätare och mörkare än 2005an). Lite sluten doft. Kryddor och tobak med en lite rökig och rå ton av tjära. Viol, mörka körsbär och lite viltkött. Smaken är ren i frukten med tydliga tanniner och en viss beska i eftersmaken. Det blir lite för mycket örtig och vresig körsbärsfrukt för min smak. Lite kärning och stjälkiga gröna smaker med gummi och lakrits i den relativt korta eftersmaken. Vi är varnade för att just denna årgång är i en sluten fas och inte är helt optimal att prova idag. Det är också ett av de viner som ”vinner” mest på att stå i glaset och luftas. Jag gillar normalt inte 2004 som årgång och således är detta ett av de viner jag gillar minst. Trots detta ett gott vin och värt 91 poäng men det är först efter mycket ”luftning”.

2003 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 97 poäng.
Klar ljus purpurröd färg. Doften är varm och aningen bränd i karaktären med en rökighet som påminner om nytjärat rep. Syltig körsbärspaj och fikonmarmelad med lite dadlar. Smaken är ren och syltig med jordgubbar och fikonmarmelad. Kryddig med fina rena tanniner och gummi med viol samt lakrits i den otroligt långa harmoniska eftersmaken som sitter i länge. Jag tycker detta är riktigt gott men det tar en stund även för denna årgång att helt komma till sin rätt. Jag tycker som Bob – 97 poäng!

2002 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 88 poäng.
Klar lite tunn nästan tegelröd färg. Tryffel och svamp med lite oliver blir första intrycket i näsan. Läder, svag antydan till tjära med en vegetativ dammig och mineralig doft. Även en känsla av mandellikör. Smaken är lite stram med en eldighet och örtighet i körsbärsfrukten. Viol och lakrits i den friska och fina men korta eftersmaken. Faktiskt riktigt trevligt och okej för ett vin från en så svår årgång. Inte alls oävet. Jag sätter 89 poäng som smakar bättre än vad man kan tro.

2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Lite “oren” aningen tegelröd färg. Ganska sluten doft först med svamp, läder och rökighet. Ganska mogen och stallig doft. Oliver och örter med en söt doft av viltkött. Smaken är ren med tydliga tanniner och lakrits, violpastill med en lite syrlig körsbärsfrukt. Elegant men samtidigt eldig och besk eftersmak med en ”vresighet”. Detta är också ett av de viner som blir bättre ju längre det står i glaset. Dock är det lite för oharmoniskt för att jag ska ge mer än 92 poäng. Detta är ett av vinerna som många har som sin favorit. Jag tycker det underpresterar- eller så stämmer det inte med mina smakpreferenser. Jag avstod ju faktiskt inköp för flera år sedan.

2000 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Mörk lite lila/sammetsröd färg och inslag av tegelrött. Stor och riktigt sötmogen doft. Ammarone är det första man tänker på. Choklad, likör fikonsylt, med mandelmassa/marsipan. Kirsch! Smaken är ”tjock” med portvinsdrag och choklad med marsipan och körsbärslikör. Lång eldig intensiv eftersmak. Kanske lite alkoholtung i stilen för att vara helt harmonisk. Tycker ändå att 94 poäng känns helt okej. Det är ett av de roligaste glasen att återvända till under provningen. Självklart ett av de mer kontroversiella vinerna och många är tveksamma till hur det doftar och smakar. Klart mycket bättre än den flaska jag drack för ett år sedan – kul!

1999 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 94 poäng.
Klart och ljust purpurrött i färgen. Lätt örtig doft med stall och läder. Animaliskt och jordigt med mognad. Lite höstlöv och allmän känsla av Bordeaux i näsan. Mörka körsbär. Smaken är kryddig med kanel och sötmogen frukt. Gummi och violpastill. Lakrits och lite viltkött. Fin och lång eftersmak. Imponerande gott och klassiskt. Tycker 93+ poäng blir bra. Tror att vinet kanske till och med kommer att bli ännu bättre om några år. Detta är också ett av vinerna som många har som sin favorit tillsammans med 2001an.

1998 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 90 poäng.
Färgen är klar och svagt tegel/purpurröd. En varm och kryddig doft med syltiga toner. Jordgubbar, kanel, örter och läder. Lite choklad och kola med rökighet och lätt dammigt med en antydan till mint. Smaken är ren med sandiga tanniner och kanske en aning fruktklen i avslutet. Varm körsbärskryddighet med gummibeska, lakrits och violpastill som avslutas lite vresigt och syrligt åt vingummi till. Jag gillar inte helheten i vinet men det är värt 91 poäng. Vinet känns konsekvent hela kvällen och ändrar sig inte mycket. Någon har det som sin favorit tillsammans med årgång 2000.

1996 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 89 poäng.
Ljust tegelrött i färgen. Doften är örtig och mogen med en lätt ”kolanötig” arom (nougat?) . Te och källare med svamp och rökighet samt en ”grön” ton i slutet. Smaken är klen och uttunnad i frukten. Kryddig och mogen starkvinston med en syrlig frukt i eftersmaken. Beska, rotfrukter och oxidation i slutet som gör att Rioja känns nära tillhands. Har nog passerat bäst före datum men väl värt 89 poäng för att vinet känns harmoniskt i sin mognad.

1995 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 92 poäng (omprovat 2003). 94 poäng i första rapporten 1997.
Mörkt tegel/sammetsrött i färgen. Doften är stor med tydlig mognad. Svamp, tryffel animaliskt med viltkött och rökta kryddor. Läder, källare, lakrits och mineraler. Superhärlig doft! Kvällens vinnare aromatiskt. Smaken är mycket god med ren stram fruktighet och en balans som är fantastisk. Gummi och violpastill i den långa fina intensiva eftersmaken som avslutas med lakrits och mineraler. Jättegott! Absolut kvällens stora överraskning och jag slutar på 95+ poäng. Jag tror att vinet har mer att ge. Det som hindrar mig från att sätta 97 poäng som jag var uppe i ett tag under provningen är att de övriga vinerna växer under kvällen men det gör inte detta vin. Kanske faktiskt att det tappar lite med tiden och vid sista glaset har inget mera hänt – detta drar ner betyget lite från min sida. En höstkväll med lite gott vilt som tilltugg och en flaska av detta vin skulle sitta som en smäck – då tror jag också de 97 poängen kommer tillbaks.

En kul provning. Alltid roligt med en vertikalprovning men lite ”negativt” var att årgångarna var kända på förhand och att dofter och smaker var så lika varandra i alla årgångar. Spänningen försvann efter ett tag med undantag för 2003an, 2000an och 1995an som stack ut mest (enligt mig). 2005an blir säkert riktig bra om några år och faktiskt är att om det finns likheter med 1995an så kommer den om tio år att vara ett storartat vin.

Synd att diskussionen före och efter provningen blev så snedvriden och märklig att lite av det roliga och trevliga med vinprovningen i sig förtogs. Man kunde väl ha hållit en Clos des Papes provning rakt upp och ned – utan att dra in en massa tyckande om Parker, Wine Spectator, Amerika och vinjournalism överlag. Jag kommer att fylla på med en post om denna diskussion (eller ett bättre ord – monolog) som förkom under kvällen – var så säkra!