Vid regnbågens slut!

Det sägs ju att det är vid denna man hittar skatten av renaste guld. Nu var det varken regn eller regnbåge på himlen när jag gav mig iväg från Domaine de la Vieille Julienne men det känns som om jag hittade en riktig skatt vid mitt nästa stopp. Vägen dit var inte lång men väldigt smal. Längs D72 mot korsningen till D68, strax efter Vieille Julienne, så svänger det upp en liten väg till vänster och följer man denna kommer man fram till en egendom som inte gör så mycket väsen av sig. Fast väg och väg. Det rör sig snarast om en traktorstig som inte känns så kul att färdas på med tanke på just ett möte med en traktor – inte ens en cykel om jag ska vara ärlig. Värt att färdas längs denna väg var det dock, för vid ankomst stötte jag på en helt underbar person, vars vin måste vara årets största överraskning och fynd.

Inte för att jag var helt oförberedd på att det med stor sannolikhet skulle vänta ett prisvärt vin vid ankomst men att kvalitén skulle vara så hög som ryktet gjort gällande, det vågade jag inte hoppas på. Nu var det verkligen så och en av resans trevligaste upptäckter gjordes längs denna oansenliga grusväg där plötsligt texten på skylten löd - Domaine de Ferrand.



Philippe Bravay tog över ansvaret från fadern Charles 1995 och med årgång 1997 började han buteljera det mesta av skörden under eget namn. Dessförinnan såldes skörden till negocianter med undantag för en liten del som närmast buteljerades för husbehov. Känns mönstret igen? Finns det något annat distrikt i världen som känns så dynamisk som Chateauneuf du Pape? Jag tycker inte det. Möjligtvis då vissa distrikt ännu längre söderöver – nämligen på södra halvklotet.

Egendomen grundades av Charles 1960 men har en historia som är betydligt äldre. Man har hittat egendomen på kartor daterade 1760. Den består av mark som ger både AOC Côtes du Rhône (10 ha) och AOC Chateauneuf du Pape (5,5 ha). Precis som Vieille Julienne ligger gården i den del som tillhör kommunen Orange i Quartier Le Grès. Man gör enbart rött vin och stockarna har en genomsnittsålder av 80+ år och de är alla belägna i den norra delen av distriktet. Man avstjälkar beroende på årgång. All vinifiering och lagring sker på betong, stål och epoxitankar. Ingen ek används överhuvudtaget. Inte ens foudres. Philippe försöker göra ett så naturligt vin som möjligt och använder koldioxid för att förhindra oxidation och minimera användningen av svavel. Endast en buteljering görs och det förkommer ingen special eller prestigecuvée. Basen är ca: 90% Grenache och resterande del utgörs av de övrigt förekommande druvorna. Ungefär 15 000 till 18 000 flaskor per år buteljeras av firmans Chateauneuf du Pape. Ytterliggare 30 000 flaskor Côtes du Rhône och ca: 12 000 flaskor Côtes du Rhône "Cuvée Antique Vieilles Vignes" buteljeras under firmans etikett. En mindre del av skörden säljs även av till uppköpare.




Man kan fråga sig hur det kom sig att jag hamnade hos Philippe Bravay denna dag. Jag hade knappast tagit någon notis om egendomen dessförinnan. Mitt enda minne om att jag uppmärksammat den var när Decanter placerade 2004an högt upp på deras lista över bästa viner från distriktet i årgång 2004. Annars har jag knappast lagt märke till producenten överhuvudtaget. När Robert Parkers noteringar (från hans fatprov av årgång 2007) publicerades i oktober förra året, ägnade jag denna rapport en hel del tid och analys. Poängen för Domaine de Ferrand var ganska höga men framförallt var det något i följande text som fick mig intresserad:

“I hope proprietor Charles Bravay receives the recognition he deserves from Chateauneuf du Pape enthusiasts. Domaine de Ferrand has been a top performer over the last decade, and these are classic old style Chateauneufs that are meant to age. They represent the essence of an open-air Provencal market.”

Även notiser på Bulletin Board gjorde mig intresserad och när Harry Karis skrev följande här växte nyfikenheten. Harry börjar ju bli en lika stor auktoritet på området som Bob själv. Fler notiser följde och även denna drog uppmärksamheten till sig.

Hade då Parker sovit på sin post fram till och med 2007an? Inte då. Redan 1995an uppmärksammas och även efterföljande årgångar. Betyget i siffror har kanske inte alltid varit så lysande men hans text har ju antytt en viss begeistring. Kanske ligger det ändå något i att texten är viktigare än siffrorna? Döm själva:

1995: “Domaine de Ferrand may be an estate worth watching.” (85-87 poäng)

1998: “it displays all the characteristics of a future star.” (92 poäng)

2003: “Philippe Bravay came to my attention a number of years ago, and he is one of the most serious of the young generation of vignerons in Chateauneuf du Pape. His Cotes du Rhones are real sleeper selections, and not that far off the mark of his brilliant Chateauneuf du Pape . Both his 2003 and 2004 vintages have provided beautiful wines that frugal consumers should be checking out. These are brilliant wines.” (92 poäng)

2004: “Another young Turk of Chateauneuf du Pape making waves and raising the overall level of quality is Philippe Bravay, who has created a name for this domaine over the last decade or more. These are traditionally made Chateauneuf du Papes with loads of character and oozing with Provencal typicity. If you don’t like pepper, kirsch, roasted herbs, and meatiness in your wines, stay far clear of these, which offer those characteristics in spades.” (91 poäng)

Jag tycker alltid att det är lika kul att läsa Parkers noteringar och analyser. Säga vad man vill men han är vaken för nya intryck. Synd bara att det dröjde så länge innan jag själv upptäckte att detta är en producent värd att undersöka. Ibland förblindar nog siffrorna trotsallt.




Nu stod jag där på uppfarten tillslut och vid ankomsten av ett motorfordon tittade Mamma Bravay genast ut från sin balkong och meddelade vänligt att Herrn i huset var på väg. Jag tror det var det hon sa. Jag kan ingen franska att tala om men det var så jag tolkade hennes ord. Strax efter dök så Philippe upp och kom genandes över gården. Jag kände direkt igen honom från bilder på nätet. Sedan började ett av de trevligaste och hjärtligaste besöken under hela resan.

Han berättade om egendomen och om sin filosofi i vingården och vinmakandet. Ganska snart stod det klart att han i grunden är en vinbonde med fötterna i myllan. Vinifieringen verkar han ägna sig så lite som möjligt åt. Kul var det att höra honom berätta att han först var djupt missnöjd med sin 2007a och inte ville prova den alls under lagringen. Han ville helst glömma bort den. Så fick han i januari besök av sin Brittiske importör och givetvis ville man provsmaka från tank. Motvilligt lät han sig övertalas men till sin stora förvåning blev han mycket positivt överraskad. Plötsligt smakade det gott! Det blev mer och mer uppenbart under vår diskussion att Philippe är en enkel man med en stor dos ödmjukhet. Vänlig, rolig och mycket sympatisk på alla vis. Att redogöra för allt vi diskuterade går inte men vi berörde allt från det Svenska Vin & Sprit Monopolet (går sällan att undvika) till hans dagliga vedermödor som vinproducent. Det var inte svårt att känna sympati för honom – en riktig hedersman.

När jag så skulle prova visar det sig endast finnas Chateauneuf du Pape att tillgå. All Côtes du Rhône är redan slutsåld, säger han. Visst säger jag, det blir bra. Han berättar att han buteljerat 2007an den 18 juni – fem dagar före mitt besök. Så infinner sig genast oron att jag inte ska tycka om det jag får i glaset och att jag ska behöva komma upp med någon krystad undanflykt till varför jag inte kan handla något vin med mig. Gissa vad som händer? Just det, jag blir alldeles betagen. Jag vill handla nu! Jag frågar försiktigt vad priset är? Han svarar utan att röra en min att prislappen är € 16,80 per styck. Jag missuppfattar det han säger och ber honom upprepa priset och tror inte det är sant. I huvudet börjar nu hjärnan arbeta för fullt och jag undrar hur mycket jag kan få med mig och hur mycket pengar detta motsvarar. Då tillägger han att jag bara kan få köpa sex buteljer…

Nu börjar en mardröm. Här har jag hittat skatten och så får jag inte ta den med mig. Allt känns hopplöst och jag undrar varför jag inte kan få köpa fler flaskor. Han förklarar att trycket är enormt och att alla vill ha mer. Jag bönar och ber men inser att jag inte kan sikta högre än mot tolv flaskor men han är benhård. Jag försöker spela på strängar som att om jag bara får köpa sex flaskor kommer jag aldrig att våga öppna en flaska förrän det är för sent. Får jag tolv flaskor med mig kan jag ju dricka de första sex under de närmaste åren och spara de sista sex till långt senare. Han funderar länge och som så många gånger förut – förlorar den som först bryter tystnaden. Han erkänner sig besegrad och har stora kval men ger med sig och säger att det får väl vara okej då, för den här gången. Mitt livs affär är just genomförd!

Problemet är nu att han givetvis inte tar kreditkort och jag har inte tillräckligt med kontanter på mig. Vad göra? Återkom ikväll säger han, så kan du hämta vinet då. Jag misstänker att detta är en undanmanöver och att jag nog inte kommer att komma hem med en enda butelj till Sverige. När jag så återvänder till kvällen möter han mig igen men ser lite tröttare ut. Han säger att telefonen ringt hela dagen och att alla vill handla men nu får det vara stopp. Han berättar att han helt enkelt inte tänker sälja mer. Jag får mina tolv flaskor och är nu en lycklig man!

2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en klar purpurröd färg. Doften är väldigt stor med klart animaliska drag och tydliga toner av herbes de Provence. Garrigue, parfym, rosenvatten och lavendel. Lite kemiska inslag så som skokräm och backelit. Frukten består av fikon, jordgubbar, blåbär och björnbär. Det finns även ett drag av sötlakrits, marsipan, nötter och choklad. Orientalisk kryddbasar samt rök, asfalt och tjära med rostat kaffe. Mot slutet känns den nästan blodiga och djuriska doften lite rå. Jag kan inte annat än tycka att doften förtjänar alla överbetyg som man bara kan ta till. Helt förförisk och perfekt för sitt ursprung. Jag tror att begreppet ”funky” stämmer väldigt väl in på det här.

Smaken är rund, söt och intensivt kryddig med violpastill, lakrits och choklad. Jordgubbskompott, kola, bittermandel och fikonsylt. Rostat kaffe, aprikospuré och persika. Nästan karaktär av soja samt blåbärskräm. Enormt viskös men samtidigt en frisk och elegant framtoning. Det finns ibland en ”kladdig” och koncentrerad karaktär men som ändå balanseras av en fin friskhet och en intensiv kryddighet. Detta gör att smaken aldrig hamnar på fel sida om vad som kan anses som ”för mycket av det goda”.

Helt klart är detta ett vin som kan tänkas polarisera en hel del. Antingen faller man pladask för stilen och charmeras samt förförs av den intensiva och hedonistiska framtoningen. Eller så blir man misstänksam och börjar fundera i banor som alkoholhalt och restsötma. Jag tycker att detta är så mycket södern att det knappast går att hitta en bättre representant. Parker skriver i sin recension av 2007an att Philippe Bravays viner: “represent the essence of an open-air Provencal market”. Just den enormt Provensalska framtoningen gör att den söta och kompakta frukten aldrig blir för mycket. Dessutom inbillar jag mig att vinet har en perfekt struktur för lagring. Jag går givetvis igång på det här och vid mitt besök och första smakprov sätter jag lite försiktigt 95/96 poäng vilket ligger i linje med Robert Parkers 94-96 poäng från fat. Nu hör det till saken att jag provat om vinet tre gånger på hemmaplan med betyg som snittar på 97/98 poäng. Det kan synas väl mycket men det finns en sådan kvalitet i det här vinet att om man bara gillar stilen så blir det knappast bättre än så här. Komihåg att vinet på plats kostade €16,80!

Under min vecka i distriktet stöter jag på ytterliggare ett vin som charmar mig på samma vis som Domaine de Ferrand gör. Dock doftar inget annat vin bättre. Kanske finns det de som når upp i samma nivå – men inget annat vin överträffar doften i denna skapelse. Väl hemma igen har samtliga tre smakprov överträffat förväntningarna. Ett imponerande facit. Nu kan man fundera på om det är trovärdigt att jämföra en enkel Chateauneuf du Pape i betyg mot en storhet som tillexempel Chateau Pavie? Jag anser att det går men den som har svårt för söderns stil håller säkert inte med mig. När man betänker att man får en hel låda av Philippe Bravays nektar för samma kostnad som en flaska av de dyrare årgångarna Pavie blir det nästan lite olustigt. Dessutom gör Pavie ungefär 100 000 flaskor per år, att jämföra med Domaine de Ferrands ca: 18 000 flaskor.

Om någon nu skulle tro att jag är ensam om att ha fått fnatt, kan det vara bra att följa länken här. Denna går till Bulletin Board och ett inlägg om tre provade viner från Chateauneuf du Pape årgång 2007.

Tre dagar senare återvänder jag till Andreas Becker på Domaine de la Vieille Julienne och han frågar mig hur veckan varit? Jag berättar om mina intryck och plötsligt frågar han mig om jag någonsin var hos Domaine de Ferrand och vad jag tyckte. Jag berättade precis som det var och Andreas frågar genast om jag fick köpa något vin med mig? Jodå. Jag berättar som det var och då skrattar Andreas och berättar att han försökt köpa vinet på uppdrag åt ett par kunder (efter mitt besök hos Vieille Julienne) men att han fått nobben – då kände det ännu bättre med ett tolvpack i bagaget!

Nästa anhalt blev betydligt mycket tråkigare som möte betraktat men vinet gick inte av för hackor. Producenten där sten får symbolisera namnet på både egendomen och en av cuvéerna?

PS. Glömde helt bort Wine Spectator. Tänkte att det kunde vara kul som motvikt till Parker att ha med en annan referens när det gäller alla 2007or. Så här tyckte James Molesworth efter att han gett vinet 94 poäng:

“This is seriously dark, with bittersweet chocolate, braised beef,
fig, tar and ground espresso notes leading the charge, while dark
plum and currant fruit wait in the background. Cuts a broad swath
on the muscular finish. Very backward, with a ways to go, this has
harnessed more grip than most in this vintage. Best from 2010
through 2030.”

. DS

Med fjärilar i magen!

Så kom då äntligen morgonen jag längtat så efter. Inte utan en viss förväntan gick jag och la mig kvällen innan (som ett barn inför Julafton). När så klockan ringde for jag upp som en fjäder (vilket inte händer så ofta) och gjorde mig redo för dagens äventyr. Tre producentbesök bokade och minst ett par som jag planerat att köra canvasbesök hos (fast tvärtom, köpa – inte sälja). Skulle vinerna från 2007 verkligen vara så bra som ryktet gjort gällande, skulle jag få tag i alla viner jag ville ha och framförallt, skulle någon finnas på plats för att möta mig, när jag så anlände till dagens första anhalt?

Det sista var i högsta grad en relevant fråga. Jag hade nämligen ganska tidigt under året bokat med Mr alltiallo på egendomen men sedan något överraskande i mars fått ett mejl från honom som meddelade att han bestämt sig för att lämna sin post. Vad skulle nu hända? Ingen skillnad alls, svarade han mig. Kom som avtalat så möter jag dig och förklarar närmare då. Märkligt tänkte jag, först slutar han, sedan ska han ändå möta mig på egendomen vid mitt besök. Klart att jag funderade i bilen på väg dit, skulle han verkligen vara där och ta emot mig eller skulle jag få vända i dörren?



Visst stod han där på gården när jag kom, i sällskap med ägaren och vinmakaren i egen hög person – Jean Paul Daumen. Nu blev det bara ett kort hej till honom och sedan tog Andreas Becker med mig ut i vingården. Så började ett informativt och trevligt besök hos den producent som under senare år seglat upp som min personliga favorit - Domaine de la Vieille Julienne.

Först måste dock frågan om hans framtid redas ut. Varför detta märkligt komplicerade upplägg? Jo - Andreas berättade att han länge närt en dröm om att börja handla med vin på ett bredare plan och inte bara jobba med en egendom och producent. Alltså hade han tagit beslutet att starta upp en service som kortfattat går ut på att han på uppdrag åt all världens kunder (privatpersoner) köper upp vin och ombesörjer transport runt hela jordklotet. Tanken är att den som är intresserad av ett eller flera viner från Rhône (både norra och södra) ska kunna kontakta Andreas som i sin tur, försöker förhandla fram bästa möjliga pris. För detta tar han 10% på ordervärdet och sedan kan han antingen ombesörja transport eller samla upp vinerna, på en förutbestämd plats. Bekvämt för kunden men går det verkligen att leva på detta undrar jag? Enligt Andreas så har han kunder som gärna köper både en och två pall vin så kanske går det ändå. Hursomhelst, den som vill, kan nå Andreas Becker här (verkar vara högst provisoriskt än så länge).

Varför stod han då framför mig nu? Han hade ju en ny karriär på gång. Förklaringen är att han inte helt brutit med Jean Paul Daumen utan att han även i fortsättningen, på uppdrag av egendomen, kommer att förmedla dess viner till hugade spekulanter. Lite märkligt upplägg kan tyckas men nu stod han ju där och tänkte både berätta om egendomen samt låta mig få prova lite vin – något som jag längtade mycket efter, även om klockan bara var förmiddag.

Vieille Julienne ligger i distriktets nordligaste del, som tillhör kommunen Orange. Denna del motsvarar ungefär 12% av arealen, av den totala del som omfattar AOC Chateauneuf du Pape. Egendomen ligger på ”fel” sida om D72an och hamnar därför precis norr om appellationsgränsen. Gårdens vinareal som ligger direkt i anslutning hamnar således utanför det som får kallas AOC Chateauneuf du Pape och skörden blir därför istället buteljerat som AOC Côtes du Rhône. Den mark som ger råmaterialet till firmans Chateauneuf du Pape ligger till största del på en norrslutning mitt emot egendomen på andra sidan landsvägen. Man har även parceller på andra platser men alla i norr. Marken är blandplanterad vilket betyder att de olika sorterna får samsas i vingårdarna.

Se bilderna nedan och gissa vad som är Grenache och vad som är Mourvedre (ståendes bredvid varandra i Côtes du Rhône marken):

I vissa bra år när det anses berättigat, buteljerar man även en prestigecuvée under namnet Réservé. Denna görs av druvor som kommer från egendomens äldsta parceller och som är planterade i ren sandjord. Åldern på rankorna är plus hundra år och består av ungefär 1ha planterade med Grenache (90%) och Syrah (10%) När högre makter och Jean Paul så vill, beslutas det om man ska göra en Réservé eller inte. Förvånansvärt nog avstod man just i årgång 2007 med att göra en Réservé. Detta eftersom Jean Paul ansåg skillnaden för liten gentemot standardvinet. Nu har jag läst att det nog finns ytterliggare orsaker till detta, att det delvis skulle bero på Jean Pauls principfasthet. Han arbetar strikt efter principen att varje tank som används vid skörd ska vara full av must till kvällen och innehålla minst 50% Grenache. Detta gäller bägge vinerna. Om inte detta kriterium uppfylls blir det helt enkelt inget. Just 2007 verkade bedömning vara att alla druvor inte skulle vara mogna samtidigt – därför ingen Réservé.

Andreas berättar senare när vi besöker källaren att den stora fördelen man har hos Vieille Julienne, gentemot många andra egendomar, är att markerna ligger i direkt närhet, vilket gör att druvorna efter skörd kommer oerhört snabbt i tank. Därför kan man minimera användandet av svavel och undviker oxidation genom snabbhet i processen (en liten dos svavel tillsätts även vid buteljering). Just detta problem är annars stort för många odlare som har ganska lång väg från plockning till tank. Norrläget samt den sandiga jorden gör att man avstjälkar alla druvor helt, eftersom man annars skulle få vänta på tok för länge på stjälkarna att mogna. Man använder ingen ny ek under lagring samt buteljerar helt utan filtrering och klarning. All jäsning och lagring sker på betongtankar och foudres.

Man producerar ett normalår ungefär 24 000 flaskor av standardvinet och 2 400 flaskor av Réservé när denna görs - annars går musten i standardcuvéen. Ingen vit Chateauneuf du Pape görs. Även vin under AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays buteljeras men antalet vet jag inte. Eftersom arealen för dessa är större än för Chateauneuf du Pape och skördeuttaget borde vara högre, kan man gissa på att det är uppåt 40 000 till 50 000 flaskor per år. Stilen på vinerna får nog betraktas som mer traditionell än modern - även om de är ganska fruktdrivna. Fram till och med årgång 2001 gjordes även en Chateauneuf du Pape "Vieilles Vignes" men sedan dess går den musten till standardcuvéen.

Så till smakproven.

Vid mitt första besök fick jag prova 2007 och 2003 av Chateauneuf du Pape samt 2006 Réservé. En flaska 2007 Côtes du Rhône fick jag med mig för avnjutning i huset men noteringen från det smakprovet kommer även med i detta inlägg. Tre dagar efter mitt första besök var jag så tillbaks på egendomen och provade då som hastigast om 2007 Chateauneuf du Pape. Dessutom har faktiskt en flaska av den senare även slunkit ned på hemmaplan under sommaren och därför kommer mitt intryck av det vinet att baseras på helheten från tre separata provningstillfällen.

2007 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en djupt mörk purpurröd färg. Doften domineras först av lakrits, viol och salmiak med en mörk och kompakt fruktighet. Orientaliskt kaffe och mörk choklad med mentol och nötter samt en underbar minerallitet. Backelit, järn och peppar. Skog, våt grusväg och svett med en härlig tobakskaraktär mot slutet. Frukten associerar till fikon, jordgubbar och svartvinbär. Jag gillar detta enormt mycket. Speciellt den omprovade flaskan på hemmaplan övertygar stort i doften.

Smaken är ren och koncentrerad med en sval och frisk karaktär som leder mot massor av mineraler och närmast sälta. Lakrits och violpastill som en halstablett. Mörka körsbär, blåbär och ett köttigt animaliskt inslag med en lång eftersmak. Örter, svartvinbär och fikon kommer med luftning. En viss malörtsbeska med runda tanniner och hallonfruktigt med kirschkaraktär efterhand. Riktigt gott.

Ett imponerande vin i sin friskhet och mineraldrivna karaktär. Behöver rikligt med luft och bör njutas långsamt. På plats noterade Andreas först min förvåning över att fruktigheten var så pass dämpad. Han påpekade att många kommenterat just det faktum att man förväntat sig en sötare fruktkaraktär och istället möts av mycket mer minerallitet än man varit bered på. Det är inte utan att jag blir lite förvånad. Är det så här 2007 ska vara? Det ska senare visa sig att det varierar kraftigt beroende på producent. Just Vieille Julienne kom för mig att kännas som ett av de mer strukturerade vinerna och mindre inställsamt. Lite i samma stil som Clos des Papes. Första intrycket var mest svårbedömt, en flaska öppnad en dag före mitt besök och dessutom provad på förmiddagen. Andra smakprovet var på eftermiddagen och en helt nyöppnad butelj. Tredje gången hemma, blev det en hel flaska över två kvällar.

Allt detta tillsammans gör att poängintervallet kom att variera kraftigt. Från 94-97 poäng. Det intressanta är att alla tre gångerna var intrycket att vinet blev bättre och bättre vilket alltid är ett gott omen. Jag tror att vinet ska ligga i den övre delen av mitt betyg. 96/97 poäng är rimligt med tanke på hur väl det utvecklas i glaset. Robert Parker har från fat föregående år bedömt vinet till 93-95 poäng medan Neal Martin delade ut hela 97 poäng under sin turné i området. Wine Spectator lite försiktigare med 94 poäng och Jeb Dunnuck med sin The Rhône Report uppe på 97 poäng. "För vem ska jag tro på, tro på, tro på när allt är såhär?" Ett bra vin är det. Alla kommer inte att gilla det. Söker man söt jordgubbsfrukt kanske detta inte är rätt val. Vill man ha ett mer Burgundiskt vin och gillar komplexitet så är nog detta ett av årgångens mest spännande viner. Jag är en supporter och tror stenhårt på att detta är en vinnare i längden. Pris på plats € 44.-

2006 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape "Reserve" har en mörk och intensiv röd färg. Det doftar mörk choklad, kafferost och söt blåbärsylt. Kola, Cassis och massor av bär. Parfymerat och blommigt med rosenvatten. En kompakt och svår doft att tränga igenom på kort tid och med det lilla innehåll jag har i glaset.

Smaken är intensiv med ren frukt och lakrits samt violpastill i en lång, lång eftersmak. Gummi och mineraler med Creme de Cassis samt tanniner som biter sig fast. En lätt beska mot slutet. Ett oerhört kompakt vin.

Kul att få prova det här. Ett av de bästa viner jag någonsin provat är samma vin i årgång 2000 - ett helt magiskt vin. Detta är mycket stramare och kompaktare vilket säkert släpper med mognad men just nu är det mycket kraft och potential. Smaken är förvisso god redan nu men det är ingen lättviktare. Det är betydligt lättare att poängbedöma det här. Det blir 97 poäng och jämfört med Bob så ligger de i linje med hans 96+ poäng. Samma som Neal Martin. Från fat var dock Parker inne på ett högre betyg än vad det blev tillslut (96-100). Enligt uppgift gjordes endast 1500 flaskor av denna årgång. Smakar det så kostar det. Hela € 240.- landar prislappen på. Jag avböjer bestämt erbjudandet att köpa några buteljer. Att prova kostar dock ingenting mer än sorgen att inse att jag troligen aldrig kommer att få prova vinet igen.

Vi börjar sedan diskutera den så omdebatterade årgången 2003. Jag är nyfiken på Andreas syn på saken och han menar som flera andra, att de som lyckades 2003, gjorde fantastiska viner. Han älskar själv årgången. Just 2003 Réservé sägs vara ett av de mest monumentala viner som gjorts. Han menar att de odlare som väntade ut septemberregnet och inte skördade för tidigt fick perfekta druvor. Att sedan skörden inte påminde om något man tidigare upplevt, är en annan femma. Redan från början insåg man att 2003 inte var som något man tidigare upplevt. Denna åsikt mötte jag hos fler producenter under min vecka. Andreas gick ned i källaren och kom upp med en flaska 2003 av standardvinet som han tycker att vi ska prova. Jag protesterade inte.

2003 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en svagt utvecklad tegelröd färg. Doften är stor med mognadstoner och klara inslag av fikon samt kokt sylt. Utvecklad med kaffe, choklad, läder och tobak. Gummi, kaffe, viol och en aning animalisk. En härlig och typisk doft som inte alls chockerar mig. Härligt.

Smaken är stor och ren med intensiv mineralkaraktär och lite eldig med peppar och kryddor i allmänhet. Bra längd och ganska tuff för sin ålder. En aning fikon och kanderade körsbär. Mörkfruktig med vingummikaraktär. En lita udda fågel jämfört med de två föregående vinerna. Gott hur som helst.

Jag gillar normalt 2003orna och så även denna. Kanske saknar den ändå all den minerallitet som för mig är Vieille Juliennes adelsmärke. Vinet känns också förvånansvärt utvecklat och kanske är det så att den extrema årgången kommer att spöka framöver i många viner. Absolut ett spännande vin och jag slutar på 94/95 poäng, vilket är högre än Parkers 92 poäng i februari 2006. Ett vin som nog inte går hem i alla läger. Jag är svag för 2003 och det gör att jag inte lider det minsta av att detta vin har en värme och söthet som är lite mer än vad det brukar vara. Det finns fortfarande flaskor kvar att köpa för € 46.- per styck.

2007 Domaine de la Vieille Julienne, Côtes du Rhône "Lieu-Dit Clavin" har en mörkt purpurröd färg. Det doftar sälta, mineraler och lakrits med viol. Elegant. Choklad och syrliga körsbär med en aning backelit och skokräm. Garrigue. Fin och korrekt doft. Helt i linje med de större vinerna.

Smaken är frisk och syrlig med lakrits, körsbär och en antydan till fikon. Aningen kort i eftersmaken med ett lite torrt avslut. Jordgubbar, hallon och friskhet. En lättare smak än vinerna från det mer prestigefulla distriktet.

Ett bra vin och med tanke på prislappens €12.- så är det ganska mycket vin för pengarna. Det här är en stil som ofta är njutbar till mat och “vardagsbehov” och i det syftet fyller det sin funktion mer än väl. Det blir 90 poäng som smakar gott. Parker från fat på 88-90 med tillägget. “one of the finest wines of the appellation”.

Så var då debuten lyckad och nästa anhalt blev ett canvasbesök hos en producent nästgårds och ytterliggare lite längre norrut. Lustigt nog hade Andreas aldrig provat den producentens vin men han var nyfiken på att få veta vad jag tyckte, om jag lyckades få ett smakprov. Det lyckades jag med. Bara ett vin att skriva om men vilket vin sedan – resans fynd! En “Dark horse” utan dess like.

Beträffande Domaine de la Vieille Julienne så stärkte de sin position på min topplista. Tidigare inlägg om egendomen finns här och här.

En fråga om klass?

Få lär de intresserade vara som har missat debatten om Château Pavie och dess ägare Gérard Perse. Precis som det har framförts på flera bloggar i dessa dagar har kontroverserna bland kritikerna varit många – speciellt med årgång 2003. Man kan fundera på varför åsikter som Clive Coates “Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant” och Jancis Robinson “a ridiculous wine” överhuvudtaget förts fram. Är det verkligen ett så udda och extremt vin? Jag tycker inte det och inte heller gjorde övriga provare så under lördagens nattmangling. Kanske ligger andra faktorer bakom det hela – som konservatism och klasstillhörighet?


En som är inne på det spåret är den kritiker som blev måltavla för pajkastningen. Kanske ligger det något i Robert Parkers uttalanden om att problemet har sin grund i de uppstickare som under senaste tjugo åren gjort enorma framsteg på främst den östra stranden, vilket inte helt fallit i god jord hos de etablerade Brittiska kritikerna. Följande utdrag ur en intervju i NYT från 2006 med Parker ger en intressant förklaring till meningsskiljaktigheterna:

“I think you have to look at the history of Bordeaux to fully comprehend that most of the Medoc tend to look at these people as peasants, as, you know, hillbillies,” Parker said. “I came on the scene and tried to look at things in a sort of democratic point of view, on a level playing ground.”

Gérard Perse purchased Pavie, a historic St.-Emilion property, in the mid-1990s, and changed the viticulture and winemaking practices. When the wines got richer, fuller-bodied and more densely packed with flavor, opponents cited them as Parker wines. In fact, Parker rated the unfinished ‘03 as 96-100 points, his highest rating for a wine tasted before it is released.

“I think the rhetoric that Jancis used in referring to Perse’s wine as a late-harvest zinfandel and undrinkable, and Clive Coates saying you need a brain transplant to appreciate this wine, I mean, this is over the top,” he said.

Is it possible that Parker, the son of a construction equipment salesman, who from the beginning has seen himself as a crusader shaking up the establishment, over-identifies with the Bordeaux nouveaux? He denies it, and says that Gérard Perse, the proprietor of Pavie, has simply been misunderstood. “Part of the problem is he’s a self-made man who tends, like a lot of self-made people, to have an ego that would probably dwarf Donald Trump’s,” he said.

Nog om debatten och över till vinerna. Niklas Jörgensen, alias Mise en bouteille, tog initiativ till en vertikalprovning av alla de nio årgångar Château Pavie som släppts under Gérard Perses regim. Inte bara hade Niklas vänligheten att skicka inbjudan till bloggarna i huvudstaden utan även jag fick en förfrågan. Det är jag oerhört tacksam för. Om det finns något tillfälle man ska resa över sextio mil för en vinprovning så borde detta vara just ett sådant tillfälle. Drömmen om att få prova Château Pavie har funnits länge och om då chansen att få prova nio stycken samtidigt dyker upp, går det givetvis inte att tacka nej.

Att dessutom få se vilka filurer som döljer sig bakom alias som Vinovis, Frankofilen, Finare Vinare, JW, Dansk i 08, Vinosapien, peblin (Bon Logg 360) och nettare e gioia (Anders W), gjorde nyfikenheten närmast oemotståndlig. Gabriel (Bristly) har jag redan haft nöjet att träffa. Tyvärr kunde inte Winepunker delta men han hämtade ut sin andel för avsmakning på egen hand - något som förmodligen besparade honom från den värsta huvudvärken. Det blev nämligen en hel del extraviner som, hur bra och trevliga de än var, gjorde natten väldigt lång och morgondagen ganska seg. Det är omöjligt till och med för mig att summera allt detta i en enda lång post och därför följer i detta inlägg endast de viner som ingick i huvudprovningen. Alla bonusviner får en egen post så småningom. Alla utom ett. Niklas chocköppning med välkomstbubbel måste givetvis få vara med i detta inlägg – även om det inte hade sitt ursprung i Bordeaux.

Huvudrollsinnehavarna serverades i tre flighter varav årgångarna i respektive flight var kända men inte ordningen. Som vanligt först lite intryck samt gissningar och därefter allmänna funderingar med kommentarer. Poängen måste givetvis också få vara med – eller måste den? Jag funderade ett tag på att chockera genom att utelämna dem men det går ju inte. För vissa viner fick jag ett ganska stort spann och de poäng som här redovisas är i några fall ett medelvärde. Inga efterhandsjusteringar – det lovar jag.

Starters

Färgen är klar och halmgul med fin mousse. Doften är mycket kryddig med ett brödigt inslag och sötfruktighet. Citrus och nästan exotiska drag med en härlig renhet och närmast druvighet. Smörkola som tilltar efterhand och även mer jordiga och dammiga toner. Blommor och hudkräm som förstärker det exotiska inslaget. Härlig doft. Smaken är frisk och ren med en krämighet som för mig känns ovanlig. Citrus och oerhört ren fruktighet med nästan lite röd frukt som hallon och smultron. Även i smaken tydlig smörkola och gräddighet. Riktigt gott och läckert. Jag har däremot ingen gissning överhuvudtaget.
1996 Moët & Chandon, Champagne "Cuvée Dom Pérignon"
Jag är nästan helt novis när det gäller Champagne men detta är ju så klassiskt att till och med jag begriper att det är bra dricka. Hur snyggt och gott som helst. Inställsamt och harmoniskt samt med stor potential förmodar jag. Nästan synd att dricka det så här snabbt i inledningen av en provning. Jag klagar förståss inte över Niklas generositet men beklagar de gäster på hans bröllop som blev blåsta på det här. Lite darrigt med poängen så här i början men 94 stycken känns relevant. Lite extra kul att förutom Antonio Gallonis två gånger 95 poäng så har även Mästaren själv för ovanlighetens skull bedömt det vi har i glasen. Två gånger och dessutom med hela 98 poäng som resultat. Bra grejor det här.

Färgen är gyllengul och väldigt intensiv. Stor och blommig doft med en fet och vaxig karaktär. Persika, aprikos och nästan kokos. Rostat kaffe, gummi samt fat i allmänhet och ett närmast oxiderat slutintryck med marsipan och nötter. Spännande doft. Smaken är först ren med persika och en aning citrus. Ganska fet munkänsla med torr frukt som sedan leder mot en bitterhet som känns lite störande. Fat och smör men också ett inslag av gräs som gör att vinet nästan känns som ett motsatsförhållande. Frisk och fräsch ena stunden och torr med nästan oxiderade drag i nästa stund. Låg syra överlag. Är det Dompan i föregående glas som stökar till det för mig?
2000 Château Monbousquet Blanc, AOC Bordeaux Contrôlée
Jag är ingen stor fantast av torr vit Bordeaux. Inte heller detta smakprov ändrar på den uppfattningen. Helt okej och lite småspännande men inte så värst imponerande. Kanske lite för gammal? Ett ovanligt vin som görs i ganska små kvantiteter (5400 flaskor) av den lite udda blandningen 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle och 5% Sémillon. Vinet vilar på nya fat i ungefär sex månader. Kul och intressant men poängen blir tveksamma 89 som kanske är något poäng för mycket. Denna årgång är ej bedömd av Parker men övriga årgångar har belönats i 90-92 poängintervallet. Verkar lite högt faktiskt.

Så till giganterna!

Flight 1

Vin 1
Färgen är klar och mörkt röd. Doften domineras direkt av typiska och stalliga aromer med cederträ och blyerts. Allt som Cabernet Sauvignon ska ha – fast det är mest Merlot i glaset. Att man aldrig lär sig. Hästsadel och läder med en pikant kryddighet av kanel och järn samt ett inslag av grön paprika. Ganska mycket mineraler bland all animalisk gödselkaraktär. Bläckig blir ett slutintryck. Smaken är mjuk, rund och fräsch med ganska mycket lakrits och violpastill. Bra tanniner som balanseras av en fin och frisk syra av citrusfrukt. Körsbär, lingon och sedan en mer torkad fruktighet som leder mot ett drag av starkvinsmognad. Gräddig lakrits som sedan ger lite medicinkaraktär. Ganska elegant. Det här borde vara nolltvåan.
2002 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Alla är på samma linje. Det gäller för övrigt hela första flighten. För mig den svagaste av alla de årgångar Pavie vi kommer att prova. Det gäller nog årgången överlag. Korrekt och typiskt Bordeaux som nästan gör vinet lite tråkigt. Bra och välgjort men ingen riktig wow-känsla. Styrkan ligger i att vinet är så friskt ibland allt det rika i smaken. Vinner säkert på lagring men går bra att dricka redan nu. Jag hamnar lite krystat på 93 poäng och det är en mindre än Parkers 94 poäng. Han anger dessutom 2008-2025 som lämpligt intervall för konsumtion.

Vin 2
Färgen är klar och purpurröd. Det doftar massor av cederträ, tobak, cigarrlåda och söt frukt. Choklad, julkryddor och en allmänt mörk samt rostad ton. Kokt frukt med klart syltiga inslag av både björnbär och jordgubbar. En lite kall stålig känsla med mjölkspann och mejeri. Det doftar så fruktigt och fluffigt att det känns som bubbelgum. Mot slutet kommer det även lite gröna toner. Ganska härlig doft om än ung. Smaken är mindre generös med strama och oförlösta tanniner som ger ett ungt och hårt intryck. Lingon och slånbär med ganska jobbiga garvsyror som gör att smaken känns obalanserad med ett enormt bett i eftersmaken. Även lite lakrits. Det klart mest avvikande vinet i flighten och gissningen är solklar.
2005 Château Pavie, Saint Émilion Grand Cru "Arômes de Pavie"
Inte så gott som det är lovande. Få uppskattar detta mer än mig. Jag tycker inte att det smakar i närheten så gott som det doftar. Kanske är det en tidsfråga och troligen blir vinet bättre av att få vila några år till. Slottets andravin och gjort av de unga och nyplanterade stockarna. Man kan fråga sig om det här med andravin är en bra idé. Man blir lite lurad på konfekten. Inget billigt vin är det heller, ca: 700kr i inköpspris enligt Niklas. Jag tror ändå på framtiden och den fina doften ger 90 poäng från mig och Bob. Han anger drickfönstret till 2008-2020. Jag lär förmodligen aldrig få veta om framtiden verkligen gör att smaken förlöses. Andraviner från Bordeauxslott för 700kr styck är inget jag har i samlingen.

Vin 3
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Det doftar paprika, kanel, stål och jord. Därefter kommer den svettiga hästsadeln med cederträ och dammighet samt järn och mineraler. Piptobak och gödselstack med en allmän mörk fruktighet. Kanske ett lite grönt inslag långt där bak? Inte så aromatiskt som de två föregående vinerna. Smaken kompenserar dock för detta. Ren körsbärsfrukt med röd citrusfrukt och enormt frisk minerallitet. Bra balans och tanniner med en fin, intensiv och lång eftersmak som nästan känns enorm. Lakrits, cederträ och blyerts som smakar gott, hur märkligt det än låter. Välgjort och klassiskt. Det finns två alternativ kvar att gissa på men det måste vara nollettan.
2001 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
De flestas favorit i flighten. Gissningarna håller ihop gruppen och det allmänna intrycket är att Pavie smakar så mycket Bordeaux som det bara kan. Inget kladdigt här inte. Själv tycker jag att detta är så typiskt Bordeaux att jag återigen tycker det smakar lite för korrekt. Inget att klaga på och helheten är fin. Kanske är det doften som gör att det bara blir 94 poäng denna gång. Parker är generösare med sina 96 poäng och rekommenderar konsumtion mellan 2007 och 2024. Inte för att det fyller någon funktion för mig att ha denna vetskap. Källaren svämmar inte direkt över av Paviebuteljer…

Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är fantastisk med tobak och kryddor samt portvinsmognad. Söt choklad och orientalisk kryddighet med mysk och kanel. Lakrits, violer, plommon och en enormt fruktig doft gentemot tidigare viner. Cederträ, jordgubbar och mineraler samt en rejäl dos hederlig svett. Fantastiskt. Så här ska det vara. Smaken är utvecklad och krämig med lakrits och intensiv fruktighet. Körsbär, plommon och svartvinbär med en fantastisk koncentration och precision. Eftersmaken är lång och intensiv. Harmoniskt så det förslår. Mognaden lämnar inget tvivel om årgången.
1999 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så här ska vin dofta och smaka. Hur gott som helst. Om alla Bordeauxer utvecklades så här fint och kostade en bråkdel av vad de gör, så skulle jag vara omvänd från och med nu. Detta är för mig ett sådant tillfälle där det blir så uppenbart varför Bordeaux har sin storhet. Det är nästan stereotypen av rödvin. Jag är imponerad och nöjd till tusen och poängen jämkas tillslut ihop till 96 stycken. Lysande! Parker positiv med 95 poäng som slutbetyg. Konsumtion mellan 2005 och 2027. Lite kul är att Bobs beskrivning från ett av fatproven anspelar på allt det som jag gillar med vin:

“This is a hedonistic, sweet, expansive, and unctuous wine. The acidity is low, and the color a saturated purple/black. The bouquet offers fabulous minerality along with copious quantities of thick, succulent, black raspberry, cassis, and cherry liqueur fruit, all nicely dosed with subtle smoky new oak. It is a wine of immense richness, layers of concentration, and a viscous, long finish that should ensure 30-40 years of drinkability.”

Förväntningarna ökar när nästa gäng ställs på bordet!

Flight 2

Vin 5
Färgen är mörk, tät och purpurröd. Doften stor med massor av rostat kaffe, som espresso och mocka. Stall, svett och mörk frukt med kokos. Gödsel, blommor och lite fatvanilj med ett inslag av aprikos och svartvinbär. Lite varmfruktig stil med rosor och mineraler. Härlig doft. Smaken är ren med en frisk syra av körsbär och svartvinbär. Vanilj, grädde och en viss beska i eftersmaken. Kryddor och mineraler, nästan som metall och blyerts. En grön ton mot slutet och kanske lite klenare frukt. Som de flesta andra gissar jag på nollfyran.
2004 Château Pavie Decesse, Saint Émilion Grand Cru Classé
Visst är det en nollfyra men inte den vi tror. Faktiskt skiljer sig inte denna så värst mycket från de övriga Pavie vinerna som man skulle kunna tro. Kanske är den lite klenare i stilen men grundsmaken och aromerna är de samma. För att vara ett lägre rankat vin klarar det sig bra. För mig är det värt 94 poäng vilket ligger helt i linje med Robert Parker. Han anser att konsumtion skall ske mellan 2012 och 2025. Vi är lite tidigt ute men det känns inte. Tvärtom känns vinet lite för tillgängligt.

Vin 6
Färgen är klar och djupt purpurröd. Doften är söt och kryddig med mycket frukt och fatkaraktär. Kanel, peppar, citrus (apelsinskal) och kokos. Fikon i grädde samt mynta och muskot med kola och blommor. Återigen en frisk minerallitet och fluffighet som bubbelgum. Härlig doft. Smaken är ren och mineraldriven med en krispigghet i frukten som är jätteläcker. Körsbär och violpastill med ganska tuffa tanniner och en väldigt lång, stram eftersmak. Creme de Cassis och ett grönt inslag som av vinbärsblad. Mycket lovande. Ett härligt strukturerat vin. Jag som övriga tycker att stilen avviker något och gissningen leder därför (felaktigt) mot det föregående vinet.
2006 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Den enda årgången Pavie som avviker mot övriga. Förmodligen är det ungdomen. Jag gillar detta väldigt mycket. Betydligt mycket mer än övriga gruppen. Kanske är det dragen av den nya världen som förför mig? Potent och laddad inför framtiden. Det här kommer bara att bli godare och godare. Jag sätter mitt betyg i tron om att det verkligen är Pavie Decesse i glaset och är imponerad. Att det sedan visar sig vara äkta vara i glaset gör ingenting. Det blir ett plustecken i betyget eftersom framtiden ligger för detta vin. Jag sätter 95+ poäng och är nära Bobs 96 pinnar. Han menar att vi skulle ha väntat tills 2015 med att smaka på detta men att vi inte skulle ha väntat tills efter 2035. Visst är det ett lagringsvin. Parker beskriver det på sitt sätt: “Backward and extraordinarily pure, it is built like a Manhattan skyscraper with exceptional focus, depth, texture, and length. It’s all here, but 5-10 years of patience will be warranted.”

Vin 7
Färgen är mörk, tät och närmast svartröd. Det doftar mörk frukt och nyrostat kaffe. Blommor och espresso med plommonkompott och lite bränd karaktär. Blyerts, grafit, cederträ och rostade fatinslag. En aning stall och dynga som ger en ganska typisk Bordeauxkaraktär. Trots mycket aromer så känns doften lite sluten och oförlöst. Smaken är ren med svartvinbärsfrukt och kaffe. Blyerts och plåt samt tanniner i massor. Inte helt harmoniskt. Garvsyror som är påtagliga med ett kaffebeskt avslut som sedan drar åt kvistar och kärnor till. Cassis och plommon med ett bläckigt slutintryck som ger en känsla av ett knutet och oförlöst vin. Jag som övriga gissar felaktigt på nollsexan.
2004 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Ett mycket ogeneröst vin men som har allt som behövs för att bli ett bra vin. Inte så gott just nu men mycket potent. Känns yngst av alla provade viner. Kanske är det även så att vinet är i en knuten fas vilket gör att ingen är överdrivet positiv till det här. Mycket Bordeaux dock. Det blir ett högt betyg igen med 94 poäng för potentialen vilket är en pinne lägre än Parkers 95+ poäng. Han anger 2009 till 2025 som konsumtionsriktmärke. Bob tycker dessutom att detta är en av de mer utvecklade och tillgängliga årgångarna. Märkligt.

Vin 8
Färgen är klarröd med ett svagt inslag av tegelrött. Doften är fantastisk med söt frukt och portvinsaromer samt grillade och varma inslag. Stall och svett med julkryddor som kardemumma och kanel. Solvarm jordgubbsfrukt och hallongelé. Superläcker. Fat och blyerts med vaniljsocker som tydligt visar vad det handlar om. Härligt. Smaken är väldigt ren och balanserad med krispigg fruktighet och minerallitet. Hallon i grädde och en intensivt lång eftersmak med massor av goda tanniner. Vilket bett och underbar mognad! Måste vara nittioåttan.
1998 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé

Detta blir mångas favorit i denna flight. Definitivt min. Likheterna med 1999an är slående. De har mognaden gemensamt. Precis så här gott ska det vara med lite mognad och utveckling i ett vin. Riktigt läckert. Perses första årgång och om det är stilen som ändrats sedan denna och 1999an gjordes eller om det bara är mognaden som gör skillnaden kan jag inte svara på – men godast hittills är de. Jag är återigen uppe på 96 poäng med snudd på 97. Egentligen kan man bortse från dessa då det inte behöver vara godare än så här. Detta skulle jag kunna njuta varje dag. Sagolikt gott. Parker hyllar med 95 poäng i april 2001. Kul är att han senare samma år i Hedonist’s Gazette drämmer i med hela 99 poäng under en provning med EWS i New York. Vinet röstas dessutom fram som vinnaren bland alla provade 1998or. Han avslutar med följande citat:

“The tasting once again demonstrated the greatness of 1998 St.-Emilions and Pomerols, as well as the fact that the 1998 Pavie, at about one-third of the 2000's price, is undoubtedly one of the greatest Pavies ever made.” Kul!

Så till titanerna!

Flight 3

Vin 9
Färgen är klarröd. Doften är stor och vedig med en söt ton av choklad samt kaffe/mocka. Ett jordigt inslag som av lera samt varm och syltig frukt av plommon och sviskon. Doften är väldigt dov och mörk med kola och papper samt kanel. Nästan lite Grenacheoxiderad. Spännande. Smaken är stram men ren och tanninerna är påtagliga. Lakrits och violpastill med kokosfett och en gräddighet som är angenäm men sedan ger ett lite beskt intryck. Inte helt balanserat. Svårbedömt. Jag, tillskillnad från övriga, tror (felaktigt) på Monbousquet.
2003 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Lite förvånande för mig. Jag hittar en jordighet som inte finns i något annat vin. Tycker det avviker för mycket. Vinet är ruskigt bra men något stör mig i smaken. Beskan är tydlig och kanske är det ändå så att den extrema årgången har satt sina spår i detta vin? Lite osäker är jag men det räcker ändå till 96 poäng (satta utan att veta säkert vad det var i glaset). Parker har ju som bekant hyllat det här med 98+ poäng och från fat bedömt det som en potentiell 100 taggare. Inte just nu anser jag. Kanske kommer de men då sker det nog under den period han anser att man ska konsumera vinet, 2010 till 2050! Även denna är omskriven i Hedonist’s Gazette där Bob i december 2006 skriver följande: “Absolutely off the charts, this was the finest bottle I have ever tasted of the 2003 Pavie. I found this wine powerful, disjointed, and nearly over the top when it was first bottled, but it has calmed down considerably, and this bottle was pure nectar. Rich and full-bodied with superb definition and purity, but none of the so-called late harvest characteristics that have been falsely attributed to it. It's a beauty that appears to be on a much faster evolutionary track than the 2000.”

Vin 10
Färgen är tät och svartröd. Doften är stor och fet med ett inslag av vax. Gummi, kola, kokos och fat. Rök, ved och tjära. Exotisk och gräddig med smörkola och Creme de Cassis. Mineraler och friskhet i allt det stora. Kanske lite för mycket av allt? Svårt att bena ur alla beståndsdelar för doften är så kompakt. Smaken är likörlik med Creme de Cassis och nästan gräddkola i sin mycket koncentrerade framtoning. Tuffa tanniner och en extremt lång och koncentrerad eftersmak. Gräddig textur och en kompakthet som knappast ger ett generöst intryck. Måste vara nollfem.
2005 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så klagar man på Aussies? Det här är mycket av allt mitt i ett kompakt mörker som lovar hur mycket som helst inför framtiden. Det är gott redan nu men det vore synd att inte vänta länge än om man var lycklig ägare till en eller flera flaskor. Snacka om resursslöseri att dricka detta nu. Ju längre tiden förlöper, ju mer händer det i glaset. Jag får ett stort spann i mina poäng. Från 96 till 99 och som avslutning jämkas de till 98+ poäng. Löjligt kanske men vinet är så lovande att man bara måste medge att framtiden ligger för det. Helt charmerande är det inte just nu men det beror kanske på vad som varit i glasen tidigare under kvällen och vad som skulle komma senare i flighten. Parker på 98+ poäng med konsumtionsfönstret 2020-2060. Lite tidigt kanske att tro att charmen ska finnas med redan nu i paketet. Han klämmer i med följande lovord: “As they say, the truth is irrefutable - this is one of the world’s most outstanding wines, and the 2005 Pavie should take its place among the greatest achievements of Bordeaux in the last 50 years.”

Vin 11
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och stallig doft väller ur glaset. Rök, fat, ved och kolgrill. Lera, kokos och rostade varma toner. Hederlig svett och en minerallitet som ger ett friskt och lite örtigt intryck med rosor på slutet. Espresso och krutrök. Jösses vad laddad doften är. Smaken är ren och frisk med en koncentrerad och likörlik struktur. Varm och eldig men med en krispigg fruktighet som är underbar. Som koncentrerad Creme de Cassis. Eftersmaken är intensiv, stram och lång med röd citrusfruktighet som balanserar hela paketet. Nästan oändligt i eftersmaken. Jag tror därför felaktigt på nolltrean.
2005 Château Monbousquet, Saint Émilion Grand Cru Classé
Jag luras av värmen och den udda stilen i detta vin. Det gör inget. Att Monbousquet lurar mig så kan jag leva med. Kanske är detta för mycket för vissa. Några i gruppen uppskattar inte detta vin helt. Kanske är det nya världen som spökar igen? Jag tycker detta är underbart och med tanke på vad Parker skriver i sin recension om egendomen så tror man inte det är sant: “From a less than noble terroir in Saint-Sulpice de Faleyrens, Gerard Perse has accomplished miraculous things at Monbousquet. Prior to his acquisition of this property in the mid-nineties, this wine tasted like watered-down Beaujolais, but Perse has turned it into one of the more stunning, modern-styled wines of Bordeaux.” Jag slutar över Bobs 95 poäng och landar på hela 97 pinnar. Parker anser konsumtion lämplig mellan 2015 och 2028. Jag dricker gärna detta redan imorgon igen.

Vin 12
Färgen är klar och rubinröd med en vacker lyster. Det är nästan så att utseendet avslöjar att det är en riktig Primadonna i glaset. Doften är lite mullig och dov med stalliga och mineralliga inslag. Rostat kaffe och mörk choklad med en kanelkryddig arom som ger ett intryck av orientens basarer. Creme de Cassis (igen) och mörkfruktighet av lite odefinierbar karaktär. Lite tillknäppt och precis som i 2005an är det lite svårt att hitta allt. Smaken är bedövande. Ren och krispigg fruktighet med mängder av frisk minerallitet och citrusfrukt. Apelsinlikör och körsbärskoncentrat. Nästan läskande syror för att använda ett slitet begrepp. Svartvinbärslikör såklart – Creme de Cassis! Eftersmaken är bokstavligen oändlig. Ingen tvekan – så här smakar en titan.
2000 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé

Nu ska jag vara lite tråkig och ”bara” sätta 99 poäng. Varför det? Jo, doften är inte så exceptionell som man ska förvänta sig av ett perfekt vin. Flera av de övriga årgångarna har en mycket trevligare och i min smak härligare framtoning. Jag tycker det saknas något i doften på detta vin. Petitesser kan tyckas och kanske rent av lite löjligt men ska man vara så ärlig som det bara går, så hade jag önskat mig mer av doften. Smaken är däremot perfekt. Det går inte att hitta något som inte borde vara där eller som skulle vara där. Ett lysande vin som naturligtvis kommer att skänka glädje och njutning i många år för lyckliga ägare. Parker ger som bekant 100 poäng men roligast är hans kommentar:

“this is the kind of phenomenal wine that Perse's critics were afraid he might produce - a no-compromise, immortal wonder that represents the essence of one of Bordeaux's greatest terroirs.” Drick mellan 2012 och 2050. Amen!

Hur knyter man ihop säcken och summerar det här? Ärligt talat är det svårt. Hur många provningar som denna genomförs det per år runt om i landet eller till och med i världen? Inte många. Niklas ska ha all heder för att ha kraften, viljan och orken att förverkliga sin dröm och för att han vill dela den med oss. Jag är djupt tacksam för att ha fått vara med och jag tvekar inte för en sekund att göra om det ifall det skulle bli aktuellt igen. Dessutom vill jag tacka övriga gänget för ett öppenhjärtigt mottagande och en riktigt kul kväll tillsammans. Det var länge sedan jag hade så kul på en provning. Det finns många minnesvärda kommentarer och vissa går knappast att återge i skrift. Jag misstänker att de inte blir lika kul så här i efterhand som de blev i stridens hetta. Fast “grönare än Kermit” är nog oslagbar. Det var Frankofilens spontana uttalande om den "Danske Barolon". Några till från honom var riktigt kul men de passar sig inte på min blogg. Man får vara försiktig med vad man publicerar med tanke på sökmotorer.

Ska man vara lite kritisk? Självklart ska man vara det. Det är lätt att tro att allt var världsklass bara för att några av vinerna spelade i högsta divisionen. Egentligen var det bara 2000an och 2005an som stod ut alldeles extra i form av poäng och rikedom. Några var ganska normala viner, om än korrekta och typiska. Ytterliggare några var inte poängmässigt i topp men däremot som vinupplevelse enormt minnesvärda. Jag tänker då på 1998an och 1999an som för mig nästan blev den största behållningen. Så mycket "vindrickarglädje" är det svårt att få med tillräcklig upprepning. Tyvärr är prisnivån på vinerna helt absurda och det gör att jag även i fortsättningen håller mig till mina invanda distrikt och viner. Kvaliteten och njutningen är lika stor i dem men för en betydligt billigare peng. Om jag hade blivit lottomiljonär eller fått ett miljonarv från en okänd släkting i Amerika så hade jag nog spenderat en del av pengarna på Château Pavie men i brist på detta så fortsätter jag i invanda mönster. Ett vin som verkligen fick mig att inse att allt som glimmar inte kostar guld kom i den efterföljande bonusprovningen. Då insåg jag återigen att den sanna glädjen ligger i upplevelsen oavsett ursprung och prestige. Sjörök är en ledtråd…

Niklas, fortsätt gärna dina försök att omvända mig och komma över till den andra sidan – jag kanske inte är ett helt hopplöst fall. Ett stort tack för din och familjens gästfrihet!

Perfekt för en kväll som denna!

För ovanlighetens skull känns inte vinsuget så speciellt påtagligt denna dag. Förklaring ligger inte i en lång tågresa från Stockholm till Malmö utan i en kväll (eller snarast natt) med på tok för mycket vin och alldeles för lite sömn. Efter drygt elva timmar i en källarlokal med totalt 26 viner och bara elva provare så förstår de flesta att det tynger lite extra över ögonbrynen denna afton. Att dela en stor upplevelse med tio andra vin-nördar är ju knappast någon bestraffning men dagen efter inser man att priset ibland är högt.

Jag ska erkänna att jag knappast satt och funderade över vinval till söndagens måltid under min hemresa från Niklas fantastiska provning av nio årgångar Chateau Pavie. Den som är snabb i huvudräkning inser att tjugosex minus nio innebär ytterliggare sjutton viner som provades under detta halva dygn. Att summera de intrycken i en post förmår jag inte. Därför får jag dela upp det hela i två poster så snart kraften kommit åter.

Fast nu kom jag ju ändå hem till lammfärsbiffar med ugnsbakade rotfrukter och en härlig sås på getost. Klart man måste ha vin. En marmeladstinn Shiraz från Australien kändes allt annat än lockande och även en mullig Chateauneuf du Pape ströks från listan. Bordeaux helt uteslutet (skulle kännas helt tafatt efter gårdagens upplevelse) och tankarna på en mogen Sangiovese poppade upp men även detta kändes för kraftigt denna dag. Valet föll så tillslut på ett vin jag inte provat på dryga två år. Då med ett blekt intryck jämfört med när vinet var yngre. Ändå bestämde jag mig för att ge de sista två buteljerna chansen att få visa vad mognad kan göra.

Dessutom hade jag lovat mig att låta de få Bourgogner jag äger få ligga tills jag investerat i två riktiga Pinot Noir kupor men just denna dag kändes behovet så stort att barbaren i mig ändå tog en Bourgogne ur ett icke optimerat glas – må Claes förlåta mig.



Historien om Domaine Hubert Lignier är tragisk. Efter att i generationer sålt sin skörd till Négocianter började Hubert Lignier buteljera under eget namn. Framgångsrik och hyllad beslöt han sig så 2003 för att pensionera sig och överlåta hela ansvaret på sonen Romain. Strax efter skörden samma år fick Romain beskedet att han drabbats av en hjärntumör och avled så året efter endast 34 år ung. Epilogen har sedan knappast gjort egendomen något gott. Romains änka hamnade i dispyt med Hubert Lignier och resten av släkten om hur egendomen skulle drivas vidare. Jag kan inte slutet på historien men har fått för mig att egendomen nu delats i två och att det finns två olika buteljeringar av samma viner under två olika etiketter. Den som vet mer är välkommen att kommentera och fylla på med detaljer.

2000 Hubert Lignier, Morey St. Denis har en klar och ljust röd färg som är förvånansvärt outvecklad. Doften är så typiskt Pinot Noir skön med rökighet och animaliskhet som gör att jag blir nöjd bara av att dofta på vinet. Rostat kaffe och tydliga fatinslag med en rödbärig frukt. Körsbär och en aning jordgubbar med vanilj och en viss örtighet. Välhängt kött och blodighet som gör att jag genast förstår varför jag nuförtiden hamnat längre söderut i mitt val av vin. Kanske ett drag av unkenhet och jordighet med gummi och asfalt fast inte så att det stör utan snarast förstärker intrycket av vinets ursprung. Inte världens största doft men väldigt typisk och fin. Jag gillar detta mycket.

Smaken är präglad av den svaga årgången med lite för lätt och syrlig frukt. Lätt vegetativa inslag med en pikant örtighet. Klarbär med en förnimmelse av jordgubbar och hallon. Fatvanilj och kaffe med en stålig minerallitet som ger ett fräscht och friskt inslag. Grönt äpple? Något kort eftersmak men helt balanserad fast på samma gång lite klen. Ganska okomplicerat och anonymt men korrekt och lite ”små gott”. Ett vin att uppskatta för vad det är.

Självklart är gommen lite trött och bortskämd efter gårdagen vilket gör att detta knappast har en ärlig chans. Ändå är det så perfekt just denna dag. Man behöver inte göra det svårare än så här. Ett gott vin som fyller sin funktion och med en fräschör som jag upplever som uppfriskande. Årgång 2000 är ingen av de större och det börjar märkas allt tydligare i detta vin. Första gången jag drack det här för fyra år sedan var vinet mycket homogenare och fruktigare men även mer präglat av fat. Om jag får välja så föredrar jag vinet som det var för fyra år sedan. En dag som denna känns det där med poäng lite avlägset. Givetvis måste jag ge mig på ett försök och 89 poäng känns ganska bra. Det är förövrigt samma poäng som Pierre Rovani gav vinet i juni 2003.

Så - dags att samla tankarna inför en summering av en enormt kul och trevlig kväll med massor av goda viner och skyhöga poäng… även för en Pinot Noir från Kalifornien som tog mig med storm. Först måste jag dock leta reda på en CD singel i gömmorna som jag plötsligt känner en enorm lust att återupptäcka.