Vin - kan Isabel Ferrando också göra och inte fegar hon då. Nej, här är det fullt blås och fantastiskt bra viner som går från klarhet till klarhet. När nu hennes två intressantaste viner från årgång 2010 ska provas är det med stor spänning jag korkar upp de bägge buteljerna. Ett av förra årets favoritviner kom från just Domaine Saint Préfert. Frågan är om inte även ett av 2012års favoritviner kommer att komma från henne men denna gång från det andra varumärket i hennes portfölj – Colombis. Kul dessutom att hon helt skamlöst deklarerar de 16% alkohol buteljen faktiskt innehåller (även om jag tror det är i underkant).
Isabel lär ha brutit samarbetet med Philippe Cambie och gör nu vin i en aning mer traditionell stil utan hel avstjälkning. Dessutom expanderar hon och äger vinmark i fler lieu-dits än tidigare. Kanske är det bara början av en ny epok vi nu upplever?
2010 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en klar purpurröd färg. Doften är fullkomligt magisk med massor av röda bär så som jordgubbar och hallon. Choklad, kaffe, rostade örter och kolaremmar. Lakrits och backelit med en minerallitet av dammig grusväg och våt sten. Helt perfekt och ren med en aning vanilj och blommighet som ger ett läckert och komplext inslag i den annars mycket fruktiga och aromatiska doften. Även ett köttigt och animaliskt inslag träder fram efter ett tag med drag av terpentin och rök.
2010 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en klar och djup purpurröd färg. Doften är mer sluten fast också mer spännande på ett märkligt vis. Kanel, orientaliska kryddor, körsbär samt garrigue i en klassik och lite rustik stil. Järn, stål och minerallitet och drag av blåbär samt trädbark och en aning stallighet samt svettighet. Sälta, örter och en jordighet/stjälkighet. Tobak, läder och rök men också samma florala och dammiga inslag som det föregående vinet.
Smaken är mycket frisk med en påtaglig syrlighet fast också enormt koncentrerad. Svarta vinbär, mörka körsbär och klart markerade tanniner. Lakrits, sälta och mineraler in en tuff och inte helt inställsam stil. Det känns som en blandning av grus och svartvinbärsdryck med en fantastiskt lång och intensiv eftersmak. Ingen sötkladdighet alls utan snarast en förbluffande stram och klassik vinsmak som förvånar en del.
Det här är två fantastiskt bra viner men i två ganska olika stilar. Vilken man föredrar beror alldeles säkert på ens preferenser men också om man vill njuta för stunden eller pina sig i väntan på framtiden. Vilket som kommer att smaka bäst om 10-15år är svårt att säga men om jag skulle gissa, vågar jag påstå att Charles Giraud kommer att överleva Colombis.
Jag fullkomligt älskar 2010 Colombis och jag är lika tagen som första gången jag provade 2005 Noon "Eclipse". Likheterna finns och jag hoppas verkligen inte att det skrämmer bort någon. Jag tycker att detta är så nära total vinglädje man kan komma. Betyder det perfektion och 100 poäng? Svaret är ja om man bara ser till stunden men om man ska fundera över framtid och vad man tycker nästa gång så kanske 98/99 räcker. Om Parker får ett perfekt smakprov och har en bra dag så är jag ganska säker på att ”the three digit number” ligger nära tillhands även för honom (från fat 95-97).
Ett vin han redan annonserat för just det perfekta betyget är 2010 Charles Giraud. I oktober förra året tog han i med 98-100 poäng. Är detta då fel? Absolut inte men man måste nog ha stor framtidstro och god hälsa för att få uppleva potentialen i vinet. Allvarligt talat så räcker det kanske med bara några år men helst fem till tio för att helt få ut vinets potential. Själv sätter jag 97 poäng just nu och väntar ett bra tag innan jag smakar igen – tror jag.
PS. En post om den fantastiskt lyckade och trevliga skånska bloggkonferensen är på gång men ännu ej färdig. DS
5 kommentarer:
Jag hade tänkt vila ett tag med Colombis, men jag blir nu verkligen sugen att testa den omgående.
Nyfikenheten är också definitivt väckt angående historien om Isabel Ferrando. Vi väntar på detta blogginlägg!!
Jag vill inte lura någon att dricka Colombis alltför tidigt. Absolut går det bra att spara och säkert i många år ännu. Gott är det dock och för mig kommer det att vara riktigt svårt att hålla korkskruven i styr.
Jag ska försöka skriva om mina besök i byn och mötena med människorna men det är så många måsten i vägen.
Sitter nu med resterna från gårdagen i glasen och inte har mitt intryck förändrats. Möjligen är Charles Giraud ännu bättre ikväll medan intrycket av Colombis består.
Tack för ett supertrevligt inlägg - som så ofta på denna blogg.
Vad säger du om årgång 2009 jämfört med 2010? Har du några intryck eller avtryck du kan dela med dig av efter att du provat dessa två storheter från 2010?
Chris
Hej Chris!
Tack för de vänliga orden men ursäkta mitt sena svar.
Jag har inte provat mycket CndP från 2010. En del Côtes du Rhône och viner från satelliterna vilka alla varit bra men en aning strama och tuffa. Ska man tro på producenterna och experterna så är årgång 2010 en mycket stram och syradriven årgång som behöver lång tid i källaren. Av det lilla jag provat kan jag bara hålla med. En bra årgång är det dock men kanske inte så typisk för det som tilltalar de redan frälsta. De som annars tycker att CndP är för eldigt och sött i frukten kommer att bli förvånade med 2010.
2009 har jag däremot provat mycket av och jag är sådär när det gäller vinerna. En del är supergoda och tillgängliga men saknar struktur medan andra är ett inferno av alkohol och sötma. Några är riktigt bra men sällan i nivå med 2007 eller 2005 (för att ta några av de närmsta bra årgångarna som exempel).
Generellt sett tycker jag att 2009 är för obalanserat men med vissa viner som är ruskigt goda just nu – hur de sedan håller är svårt att gissa.
2010 däremot är nog ett säkert kort men inte för konsumtion nu.
Hoppas det hjälpte något!
Johan
Stor hjälp! Tack! /Chris
Skicka en kommentar