Ett mellanspel!

Ikväll har det druckits mer Aussie än vad som är nödvändigt och kanske börjar jag tvivla?

Uppståndelse?

Att efter sju månaders tystnad åter starta upp bloggen, kanske inte var världens mest genomtänkta idé. Det ska erkännas med en gång att det varit närmast befriande att inte känna tvånget eller plikten att skriva om viner man druckit eller provat. Istället bara njuta av dropparna och inte ta en endaste notering eller ens fundering på kvalitet och poäng.

Nu kan det kanske verka konstigt att bloggandet skulle vara ett tvång? Fast egentligen inte. Själv har jag varken Facebook eller Instagram men när jag ser omgivningen fullständigt uppslukade av dessa fenomen så känner jag igen mitt eget beteende från den mest aktiva bloggperioden. Man känner närmast ett tvång att vara en del av fenomenet och dessutom blir det nästan som ett begär att hela tiden följa vad som sker i bloggosfären. Det ska erkännas med en gång att efter bara några veckors frånvaro så kändes det oerhört lugnt och rogivande.

Nu var kanske inte frånvaron helt frivillig i mitt fall. Att förlora bägge sina föräldrar inom loppet av dryga halvåret gjorde väl knappast lusten större eller ens möjligheten att hinna med om jag så hade velat. Som enda barn är det inte helt enkelt att hålla ihop tillvaron mitt i allt sorgearbete. Nu var de förvisso inte purunga och åldrandet är trotsallt det som tar död på de flesta av oss men visst har det varit påfrestande att få ihop vardagen. Att sedan jobbet påkallat mer uppmärksamhet än vanligt och dessutom familj, hus och hem måste få sin del av kakan, har ju knappast gjort att det känts speciellt prioriterat att ägna överbliven tid åt bloggen.

Samtidigt har det varit befriande - och det ska erkännas att från första tidens veckovisa besök på BON LOGG, så gick det plötsligt mer än både två och tre veckor mellan besöken. Plötsligt insåg jag att jag inte ens längre brydde mig om vad som skrevs och tycktes på landets alla vinbloggar. Dock noterade jag ganska snart att det inte bara var min blogg som verkade ligga nere utan även de tidigare mest frekventa bloggarna verkade ha tappat aptiten att dagligen skriva om druckna viner.

Så kom december och jag fick för mig att det var dags att starta upp det hela igen med en årskrönika. Nu blev det aldrig så utan en massa saker kom emellan. Plötsligt så en dag i januari fick jag för mig att jag skulle kolla statistiken på bloggen för att se om den var helt bortglömd eller ej. Något förvånade visade det sig att besökarantalet var ganska konstant om än lägre än under glansdagarna. Fast det som fick mig att reagera var en läsare som kommenterat ett antal inlägg och kom med påhejande tillrop. Då kändes det plötsligt mer angeläget att åter ta tag i saken.

Samtidigt har det aldrig känts aktuellt att bara fortsätta där allt slutade. Att bara slentrianmässigt skriva om druckna viner är knappast något som lockar som förr. Därför ska jag försöka hitta en annan form för bloggen men jag vet ännu inte riktigt vilken. Jag har haft ett antal idéer men de har alla stupat på grund av saknat mod eller teknisk brist för genomförande.

Att det plötsligt skulle komma ett inlägg om dagen - eller ens ett i veckan - är däremot osannolikt.

Jag ska också tillägga att avsaknaden av bloggandet gjort vinprovandet en aning tråkigare. Förvisso mer avslappnat men också utan den där riktiga skärpan. För mig var det alltid både kul och viktigt att försöka förmedla mina intryck på ett helt ofiltrerat vis och när man plötsligt inte har någon att berätta för, blev det lite si och så med skärpan och omdömet. Faktum är att jag tror att detta varit det jag mest saknat av bloggandet - fast även kontakten med övriga bloggare och kommentatorer.

Vi får se var det landar men jag hoppas kunna komma loss igen och om inte annat får det bli lite musik mellan varven…

 

 

Vad har då hänt sedan senast? Tja, ganska mycket. Visst älskar jag fortfarande Châteauneuf-du-Pape och Grenache men faktum är att jag försökt bredda mig något. Jag tror jag varit tydlig med det tidigare men om inte så har jag nu tagit tag i Kalifornien och USA på ett helt annat vis. Australien – javisst - men för mig har USA inneburit ny energi och nya upptäckter. Billigt är det inte men gott som tusan. Spanien har varit si så där men nu med 2009 och 2010 i antågande så är det bara att inse hur bra och prisvärda viner landet erbjuder. Södra Frankrike fortsätter att intressera och jösses vilka upplevelser man kan få (som också ibland går helt utanför ramarna).

Även lite gamla viner har slunkit ned och kanske borde både 1955 Château Cos d'Estournel samt 1947 Château Pontet-Canet ha varit rent religiösa upplevelser. På sitt vis var det omvälvande att dricka så gamla viner med imponerande vitalitet men enormt stora vinupplevelser var det aldrig. Nej, de stora ögonblicken har kommit i helt andra sammanhang.

Bob då? Den gode Parker har väl varit ganska intimt förknippad med min blogg och det kommer han säkert att fortsätta vara. Dock måste jag erkänna att jag mer och mer börjar sälla mig till tvivlarnas skara. Inte så att jag tycker karlen har fel men fenomenet och hans genomslag på marknaden får ibland absurda konsekvenser. Med tanke på hur tokigt det blivit med Australiens viner så vågar jag inte ens tänka på den dagen han lämnar Rhônedalens viner därhän. Hans inflytande kändes större än någonsin under sommarens besök. Det enda positiva är kanske att Bordeaux en dag når rimliga och relevanta prisnivåer igen…

Om allt går väl så hoppas jag vi snart hörs igen!

Bossens bas!

Ibland är chefens chef bara bäst…

Hoppas snart komma tillbaks!

Semesterminnen!

Hoppas kunna återkomma med en utförligare rapport innan semestern är slut…

 

… sedan Roussillon!

Bäst just nu – tackolov för P3!



Ett missöde med lyckligt slut!

Fidel Castro blir Kubas nye ledare. Samma år startar ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket leder till att Dalai Lama tvingas fly landet. I Sverige godkänns propositionen om ATP och bärgningen av regalskeppet Vasa inleds. Störst av allt är nog att Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning genom sin seger mot Floyd Patterson – fast djupare spår i våra traditioner satte nog premiären av "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" i SVT. Året var 1959.

Helvete – var nog det lindrigaste ordet jag utbrast när tummen tryckte sönder blyinfattningen i flasköppningen och korken trycktes in 2 centimeter. Resultatet blev inte bara ett hål utan även en skvätt mycket illaluktande innehåll över toppen på korken. Fiskränns var en av aromerna (eller rättare sagt stankerna) som slog mot mig. Vad göra? Inget annat att be för än att försöka få ut korken hel och se om det fanns några möjligheter i världen att innehållet var drickbart. Problemet var att klockan bara var strax efter lunchtid och det är väl direkt inte den tiden på dygnet då man tänker sig ett smakprov av ett vin från 1959.

Jag höll på att ställa i ordning att antal vinflaskor när missödet inträffade och eftersom jag tänkt mig ett helt annat vin till kvällen blev det till att improvisera så gott det gick. Uppgiften att få ut korken rätt väg ur buteljen kändes först omöjlig. Man tager vad man haver som Kajsa Varg utryckte saken och en skruvborrdragare på lägsta hastighet, samt en lämplig skruv, löste tillslut uppgiften. Helt städat gick det dock inte till.

Ett snabbt samtal till en vinkompis och ett erbjudande av ett smakprov, resulterade vidare i att ytterliggare en flaska korkades upp och att kompisen tog med ytterliggare ett ”wild card” som uppbackning. Eftersom en halvflaska från gårdagen också väntade, blev plötsligt en lugn och vilsam planerad fredag till en ny vinfest.

1959 Château Trapaud, Saint-Émilion Grand Cru har en mycket hälsosam klarröd färg med vacker lyster och en aning tegelröd kant. Doften när väl korken är borta är urläcker. En stor doft av våt höstskog med multna löv och syltad frukt. Komplex med inslag av läder och orientalisk kryddighet med kardemumma och kanel. Jordgubbar, söta bär och karameller med inslag av fat och rökighet. Asfalt, ceder, tryffel och grafit samt teblad. Enormt förförande och fullständigt oväntat med tanke på upptakten. Nästan full pott.

Smaken är mycket ren och frisk av syrliga bär så som jordgubbar, hallon och röda körsbär. Kryddig med härligt mogen frukt och slank i stilen med silkeslena tanniner samt elegant och mycket snygg bärighet. Ett drag av tryffel, kola och knäck på samma gång. Riktigt trevlig och tilltalande både utan och med mat som ackompanjemang.

Fullständigt oväntat med tanke på starten men de få gånger jag fått vin från årgången 1959 har resultatet varit liknande. Ett alldeles för tillgängligt år med alltför fruktiga och generösa viner sa kritikerna. Ett år liknande 1982 och nu då 2009. Jag är ganska imponerad och som helhet är detta en trevligare upplevelse än den föregående 1955 Château L'Enclos. Mer frukt och betydligt mycket livfullare men också godare. Kanske också mycket mer hedonistiskt. Av kompisen får jag veta att han provat en flaska från samma källa och som öppnades under mer kontrollerade former. Den var tydligen mycket tråkigare och inte alls så bra som min. Kul men också just ett problem med gamla viner – det gäller att ha tur. Det blir hela 93 poäng och jag hade gärna druckit detta vin alla kvällar i veckan.

Som inledning på kvällen provas dock en helt annan typ av vin men också en betydligt mycket mer obskyr flaska. Ett vin utan årgång och en etikett som antyder sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Korken är märkt V&S vilket inte korkarna på de bägge röda härtappade vinerna är (eller så går det inte längre att läsa detta på dem). Här åker korken dock ur tämligen problemfritt och helt utan missöden. Först är doften allt annat än behaglig med en viss stickig och frän odör. Väl luftad en kort stund och i glasen, så försvinner detta drag helt.

N.V Haut-Sauternes, Sauternes har en bärnstensfärg med antydan till brungrönt i kanten. Doften är söt med smörkola, knäck och choklad som första intryck. Sedan pomerans, te, marsipan, nougat och karameller samt kardemumma. Lite dammig och inte direkt stor doft men väldigt läcker. Dock växer doften kontinuerligt och blir mot slutet tämligen stor.

Smaken är sensationellt läcker med knäck, kola, örter och kanel. Choklad med karameller och brända inslag samt apelsin och nougat. Eldig eftersmak men med bra syra som komplement till den ganska söta smaken.

Helt otroligt gott med tanke på förväntningarna. Kanske inte så mångfacetterat utan istället tydliga och distinkta karaktärsdrag men absolut smällgott och hela 95 poäng som slutresultat. Halva flaskan sparas till kvällen efter och då är vinet om möjligt ännu godare!

Jag saknar helt bakgrundsinformation om vinet men är det någon som känner till det, vore det kul att få veta lite mer

Kompisens bonusflaska är närapå katastrof. Förvisso är inte förväntningarna höga men detta blir ett riktigt bottennapp. Mycket yngre men också alltför gammalt. Kanske kan det intressera de mest navelskådande vinentusiasterna men detta är inget för mig. Kanske en defekt flaska men jag tror inte så, utan det här har nog helt enkelt aldrig haft förutsättningarna att njutas.

1987 Durbacher Winzergenossenschaft, Baden "Kochberg Spätburgunder Weißherbst" har en grönorange färg med ett orent utseende. Doften är jordig med inslag av rotfrukter och höstlöv. Dammig och unken. Smaken är söt med låg syra och inslag av jordighet och salubrin.

Helkass blir betyget.

Avslutande halvflaskan från kvällen före är ett vin som börjat vakna ur törnrosasömnen. 2007 Noon, McLaren Vale "Eclipse" kommer nog att bli riktigt bra om ett par år. Ett av de bästa smakproven hittills och 95 poäng just nu. Mer om detta en annan gång och kanske då även en del andra viner från en av mina favoriter.

Härtappat och därtappat!

I Sverige infördes den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen och samtidigt gör världens första atomubåt sin jungfrufärd. Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister och Västtyskland utropas till självständig stat samtidigt som de allierades ockupation av Österrike upphör. Fast störst av allt är kanske att motboken avskaffas efter 40år och alla över 21år får köpa hur mycket de vill på Systembolaget. Året var 1955.

Visst får man perspektiv och kanske borde stunden högaktas mer än vad vi gör ikväll. Det är inte varje dag på året man drar korken ur en flaska vin från 1955 – inte i vårt hem i alla fall. Jag brukar hävda att gammalt vin inte är intressant bara för att det är gammalt utan det måste smaka gott dessutom – vilket alltför sällan sammanfaller enligt mina erfarenheter.

Samtidigt har jag under senare år alltmer börjat uppskatta mogna viner - inte så mycket för att de är gamla utan mer för att de utvecklade och sekundära aromerna samt smakerna alltmer tilltalar mig. Jag ska be att få återkomma i ämnet och utveckla en del tankar om detta i ett senare inlägg.

Eftersom just denna butelj uppvisar en tämligen tveksam kork som sitter betänkligt lågt i flaskan och dessutom varken egendomen eller årgången tillhör de mest prestigefulla fattas beslutet, helt utan ångest, att vinet måste provas – må det bära eller brista. Samtidigt med vetskap om att det inte är sista chansen att prova vinet känns det ganska befriande att smutta på vinet undertiden kvällens måltid lagas – helt prestigelöst faktiskt och just med avsaknad av heliga ritualer och stora förhoppningar blir resultatet över förväntan. Kvällens medelpunkt är egentligen ett helt annat vin som dessutom är vitt till färgen och hela 54år yngre.

Trots det till det yttre tveksamma utseendet sitter korken ganska hårt i flaskhalsen. Visst sitter det ett rejält lager av mögel och smutts på ovankanten och korkens färg är betänkligt mörk och infärgad. Dock är det inga problem att få ut korken ganska hel och utan en massa smulor i flaskan. Så långt allt väl och första sniffen är mycket lovande men färgen antyder att nu kan vad som helst hända.

1955 Château L'Enclos, Pomerol har en ganska ljus och tegelröd färg med dragning år orange. Doften är direkt stor och härligt utvecklad. Choklad, kola, kanel, kardemumma och läcker rökighet. Stall, läder, tryffel och övermogna jordgubbar. Örtighet samt en svag antydan till grön paprika samt medicinalton med inslag av gasbinda. Det finns ett drag av Sydafrika så som oftast i Bordeauxviner men samtidigt renare och mer nyanserat. Efter mer än sju timmar så är doften helt oförändrad och lika intensiv. Mycket imponerande och absolut läckert.

Smaken är len med inslag av mogna jordgubbar och hallon men också friska körsbär. Sammetslent men samtidigt påtaglig syra och mjuka tanniner med inslag av torkad frukt. Örter och ett visst inslag av grön paprika samt mynta. Gott men knappast intensivt – kanske läskande.

I ärlighetens namn har jag noll koll på egendomen i fråga men någon högre status har den nog aldrig haft. Enda vettiga informationen jag lyckats hitta om egendomen (utan att leta i timmar) hittade jag här.

Hur summerar man det här? Tja, som komplement till en trevlig middag med fler viner och fler maträtter hade nog intrycket blivit en aning högtidligare. Nu smakar det som vilket hederligt och moget rödvin som helst. Doften är naturligtvis läcker men smaken är sådär lagom neutral att den inte lämnar några djupa spår. Fast betänker man att innehållet faktiskt är hela 57år så framstår det plötsligt som ganska imponerande. Helt blint hade jag nog aldrig gissat på något äldre än en halvbra årgång från 80-talet. Möjligen avslöjar färgen en del men doften och smaken är imponerande ung för sin ålder. Räcker detta då för att man ska bli lyrisk och hävda att alla dessa unga Châteauneufer i källaren är en felsatsning? Nej, absolut inte men som omväxling är det ett härligt inslag i vardagen och utan perspektiv blir tillvaron alltför tråkig. Det blir 89 poäng som kanske kunde ha blivit 90/91 med en matchande köttbit till.

Mer mogna och gamla viner är att förvänta inom en inte alltför snar framtid på bloggen. Delvis då det slumpat sig så att vi provat lite äldre viner i olika sammanhang men också för att möjligheten helt oväntat uppenbarat sig via en väns bekanta. Ett stort tack till denna vän för omtanken och möjligheten att få ta del av skatten!



Kvällens huvudnummer 2009 Diatom, Santa Rita Hills "Huber Chardonnay" blir dock lite av en besvikelse. Det är tredje smakprovet i ordningen och tveklöst det minst intressanta. Första buteljen för 1 ½ år sedan var absolut i 94+ poängklass och i höstas ungefär lika bra i en blindprovning – kvällens butelj är dock mer oinspirerad även om den är korrekt. Primär i doften och en aning intetsägande i smaken men ändå lovande fast med en del betänkligheter i bakvattnet. Robert Parkers 97 poäng känns absolut inte närvarande ikväll. Det blir dock 92 poäng och hade det inte varit för det störande inslaget av jäst i doften så hade det kunnat bli ett aningen bättre betyg.

Får man som avslutning bjuda på en riktig smällkaramell och hundrapoängare i form av en tokrolig låt som vid första lyssningen på radion satte ett outplånligt avtryck…



Blåsningen!

Egentligen är jag mest arg på mig själv. Jag menar – vad trodde jag egentligen? Skulle jag hitta ett fynd och göra en upptäckt som ingen annan gjort? Självklart blev det inte så. Ibland handlar inte vin om heder och stolthet inför hantverket utan snarast om kallt beräknande och förmodligen också en hel del girighet.

Att 2003 var en delvis problematisk årgång för många odlare och producenter i Frankrike är ingen nyhet. De flesta vågade inte chansa och skördade alltför tidigt eller så visste man inte bättre. Andra hade is i magen och lyckades få mycket rika och fruktiga viner men också med mogna tanniner istället för gröna och vegetativa.

Att sedan en av Bourgognes frontfigurer inte tycks ha några skrupler alls är en helt annan historia. Om det handlade om en femtiolapp skulle allt vara frid och fröjd men när det istället handlar om trehundraförtifem riksdaler så känner man sig allt blåst på konfekten.

Varför Madame Lalou Bize-Leroy anser det angeläget att buteljera ett vin under appellationen Bourgogne Rouge och dessutom att göra det med inköpta druvor är för mig ett mysterium höjt i dunkel. Att hon äger förstklassig mark och säkert är en baddare på att göra vin råder det nog enighet om men varför hon finner det angeläget att göra detta vin måste bara handla om ekonomiska intressen eller möjligtvis ett så stort ego att hon tror att bara förekomsten av hennes namn på etiketten gör vinet intressant – jag gick åtminstone i fällan…

2003 Maison Leroy, Bourgogne Rouge har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är först närmast obefintlig men med en antydan till dammighet och örtiga inslag. Sedan mer frukt så som körsbär men också ett starkt inslag av vått papper och stjälkighet. Efterhand mer kryddor och en antydan till fatkaraktär som bättrar på intrycket något. Tillslut en korrekt doft men helt anonym och intetsägande. Kanske också en viss metallisk ton som ger en antydan till komplexitet.

Smaken är det stora problemet. Förvisso ren och utan defekter men också helt utan smakämnen – tja, nästan i alla fall. Kanske en antydan till hallon och slånbär men helt utan kraft och slappt som ett ljummet glas alltför utspädd blandsaft på stranden en sommardag i juli. Karaktärslöst är bara förnamnet. Det smakar i princip ingenting annat är en antydan till syra och örtighet.

Det hade varit betydligt mycket mera spännande om jag hade blivit lurad på pengarna av en marknadsknalle på Kiviksmarknad eller liknande. Att betala 345kr i kassan på Systembolaget känns helt meningslöst och jag önskar att jag hade skänkt dem till välgörenhet istället.

Om jag ska se till att vinet är utan defekter och faktiskt smakar tämligen läskande kan jag ge 82/83 poäng sett till det rent kvalitativa men om jag ska vara lite mer kritisk och väga in det rent känslomässiga så är det här vinet inte värt något betyg alls. I princip vilken bag in box som helst på bolagets hyllor skänker mer valuta för pengarna och troligtvis även mer karaktär. Ett skämt skulle man kunna summera det hela men med en ganska bitter eftersmak i mun.

Ska man skriva om en negativ upplevelse? Ska man gnälla över dåligt vin? Kanske inte men i detta fall handlar det inte enbart om bristande kvalitet utan dessutom om rent lurendrejeri. Priset är hutlöst dyrt från början men dum som man ibland är trodde jag att det skulle vara värt priset. En genrisk Bourgogne borde inte kosta mycket mer än hundralappen och om så vore fallet här skulle jag nog inte klaga. Fast när det är 3,5 gånger så dyrt känner jag mig manad att varna fler från denna klockrena blåsning.

Inte ens en rekorderlig kork kostade hon på vinet…



Fler omdömen finns hos Rara Droppar här samt MMM här och här.