Smärta…

… och vi har en vinnare – There he goes, the man of faith!

Habemus Papam!

Somliga vet kanske redan om det men för er andra, så är detta namnet på Domaine Santa Duc’s nya vin från Châteauneuf-du-Pape. Översatt från latin lär det betyda ”Vi har en Påve”. Det har berättats för mig att en del kollegor i byn tog illa vid sig av namnet eftersom det kunde tolkas som om Yves Gras en aning kaxigt menade att han var byns nye Påve. Nu lär det inte alls vara så han tänkte, utan istället ska namnet symbolisera att man nu även har ett vin från självaste Châteauneuf-du-Pape i portföljen.

  

En som däremot kanske utan alltför högljudda protester kan utropa sig till Påve eller Kung i byn är nog Robert Parker. Vad han gjort för områdets producenter är säkert värt en hel del. Har man besökt området och talat med producenterna så inser man att de flesta prestigeproducenteran utan Bobs hjälp nog skulle ha fortsatt harva i négociant-träsket eller möjligtvis sälja på bulk till de stora inhemska livsmedelskedjorna.

Istället kan många idag, tack vare den så entusiastiske amerikanen, sälja både en och två prestigecuvéer till ganska dyra pengar och leva ett tämligen gott liv som vinproducenter. Helt oförtjänt är det givetvis inte men jag måste erkänna att jag under sommarens besök i området fick mig ett par tankeställare. Så likriktade viner var det länge sedan jag upplevde.

Det ska också erkännas att det ibland är en sann utmaning att prova stora och alkoholrika viner när det är 35-40 grader ute och eftermiddagarna bara blir hetare och hetare samt kvällen och nätterna aldrig erbjuder någon svalka. Det var ohyggligt varmt i byn under de dagar jag var där. Kanske påverkade detta mina intryck en del men trots att jag provade den så upphaussade årgången 2010 kände jag aldrig riktigt att det lyfte.

Generellt sett var vinerna både välgjorda och goda men samtidigt en aning neutrala och anonyma. På flera ställen tänkte jag medan jag provade, att detta kunde vara vin som kom från vilket ställe som helst i den vinproducerande delen av världen. Jag fick aldrig den där riktiga känslan av Provences dofter och karaktärsdrag. Kanske har man gått för långt i sin jakt på Parkers ros och höga poäng? Kanske tror man att man måste göra vin i en viss stil för att tillfredsställa Bobs palett?

Nu menar jag inte för en sekund att det är hans önskan eller vilja men det är klart att man som vinproducent måste snegla på grannen om denna får höga poäng och fina omdömen – speciellt om man dessutom ändrat stil eller vinifikationsmetod nyligen. Har man dessutom anlitat en av de mer berömda konsulterna, så är detta säkert mer bevis än något för att man själv måste göra något åt saken.

Jag upplevde på allvar under min vistelse att likriktningen gått för långt. Dessutom tycker jag att den trenden gällt även för det mesta jag provat här hemma eller i Danmark. Jag har svårt att tro att det enbart skulle vara årgången som skapat detta fenomen. Jag hade en diskussion med en av medarbetare på en av de mer klassiska producenterna och han menade som mig, att stilen har ändrats hos många och att det numera är samma marmeladbomber överallt!

Det är ganska hårda ord men jag tycker faktiskt att det ligger något i kritiken.

Jag besökte ungefär samma producenter denna sommar som jag besökte under 2009 dår det var årgång 2007 som gällde. Då upplevde jag en betydligt mycket större variation på vinerna och faktiskt också ett mycket mer ursprungstypiskt karaktärsdrag. Friskheten och mörkheten har både 2010 och 2007 gemensamt men några 2007or har senare utvecklat ganska märkliga och lite varma toner som inte är önskvärda. De flesta har dock klarat sig fint och en nyligen provad 2007 Domaine de la Janasse "Vieilles Vignes" var fullständigt lysande och betydligt mycket mera slank och nyanserad är för 3 ½ år sedan.

Dessutom är jag inte helt övertygad om att årgång 2010 kommer att gå helt skadefri genom historien. Jag måste erkänna att en del varningslampor har tänts och frågan är om inte konfityrkaraktären kommer att ta överhanden i en del av 2010orna också. Själv anser många producenter att 2010 är en mer Burgundisk årgång och att 2009 med sin röda bärighet är en mer typisk årgång för södra Rhône. Årgång 2007 verkade man mest ha glömt bort, eftersom den inte längre är aktuell och till försäljning.

Jag kan inte låta bli att redan nu fundera över den dagen Robert Parker inte längre skriver om vinerna från byn. Vem ska då ta över? Visst är både Wine Spectator och Tanzer´s IWC aktiva och kunniga men har de verkligen samma genomslagskraft? Sedan tycker jag som många att Jeb Dunnuck gör ett fantastiskt jobb men än så länge tycker jag att det haltar en del i bevakningen och ibland känns det mest som han går i Bobs fotspår. Inga sensationer här inte. Kanske mer återhållsamt ibland och det skadar ju inte.

Nej, vem som ska hjälpa producenterna att sälja vin när Parker är borta undrar jag faktiskt över. Kanske blir det positivt för oss konsumenter eftersom den pågående prisstegringen är allt annat än önskvärd. Som det ser ut nu, får vi nog förvänta oss att de mer eftertraktade vinerna kommer att närma sig -och troligen överstiga tusenlappen inom kort

Jag ska berätta om mitt besök hos Domaine de Cristia. Jag hade bokat med Dominique Grangeon som jag träffat tidigare (precis som med hennes bror Baptiste). Allt var klart men när jag kom dit hade hon varit tvungen att ge sig iväg på uppdrag och istället var det syskonens kusin som mötte mig och höll i provningen. Jag fick prova både rikligt och allt som fanns till försäljning. Firmans 2010or kändes sötare och syltigare än någonsin tidigare, vilket fick mig att tveka en del. Dock hade man fortfarande årgång 2009 av Renaissance till salu och eftersom jag gillar den mycket undrade jag förstås om den fortfarande fanns till försäljning. Jodå, svarade kusinen ”du förstår att med de poängen från Parker är det inte så lätt att sälja dem”.

För er som inte vet eller kommer ihåg, bedömde Parker vinet i fråga till 90+ poäng och med en beskrivning som får en att fundera på, om det verkligen är välinvesterade 500kr (att vinet i Sverige kostar ännu mer är en helt annan historia). Bob verkar inte gilla det som finns i flaskan även om han lämnar en öppning till ändrad uppfattning med mognad.

Personligen har jag aldrig förstått hans bedömning och recension av vinet ifråga. Vad det mig anbelangar är det ett av årgångens godare och mest spännande viner. Dessutom blev det utsett till 2012 års bästa röda vin under Rhônefestvalen i Danmark.

 

  

Det blev i samma ögonblick som jag stod framför kusin alldeles uppenbart för mig att livet som vinproducent nog inte alltid känns rättvist. Kusinen höll (givetvis) med om att han inte förstod varför Parker inte gillade vinet och tyckte det hela var märkligt. Visst kunde jag som tyckte så mycket om vinet, få köpa och kanske kunde det bli till ett bra pris. Tack men nej tack, svarade jag - eftersom jag redan hade vinet hemma och dessutom ont om plats i bilen, fick jag prioritera annat.

När jag så två dagar senare befann mig på stranden i Roussillon fick jag ett SMS från Dominique. Hon hade hört från sin kusin att jag gillade 2009 Renaissance mycket och att jag därför kunde få köpa det med lite extra rabatt. Nu kändes desperationen enorm. Tänk efter - vad kunde jag tagit med mig i bilen hem? Kanske 12 flaskor som mest.

Nja, att påstå att Robert Parker inte påverkar marknaden är allt en lögn. Därför kan jag inte låta bli att fundera över vad som händer den dagen han inte längre lyriskt och entusiastiskt sprider sitt budskap om Påvens viner? Precis samma sak som hände när han först lämnade Australien till Jay Miller och därefter till Lisa Perrotti-Brown – vem bryr sig längre om dessa viner? Trots en duktig och missionerande inhemsk kritiker i form av James Halliday förblir stora mängder vin osålda och den internationella marknaden har helt vänt landet ryggen. Möjligen med undantag för den stora mängden bulkvin och lågpris vin. Är det så det blir även för våra vänner i Châteauneuf-du Pape en dag? Att de får sälja på den inhemska marknaden via snabbköp och stormarknader? För det ska ni veta – att de flesta av de kritikerrosade producenterna säljer ca: 95% på exportmarknaden idag.

Mitt syfte med inlägget är inte att slå ned på Parker eller andra vinkritiker utan snarast en reflektion över oss konsumenter. För min egen del har Parker alltid fungerat bra som inspiratör och referens men jag har alltid varit noga att kritiskt granska hans åsikt. Kanske har jag nu kommit till en punkt där han inte längre tillför så mycket för min egen del.

 

Det ska ärligt sägas att det även gäller för de Påvliga vinerna. Jag går inte igång på dem på samma vis som förr. Högoktaniga 98, 99 och 100-poängsviner ger inte samma kick längre utan det finns andra aspekter att värdera. Kanske upplever jag att många viner anpassats och likriktats i en stil som bara handlar om vissa grundkriterier för att tillfredsställa en internationell marknad. Nej, jag saknar den tiden då jag upptäckte nya viner/producenter och hela tiden upplevde nya saker. Kanske är det därför jag nu riktar radarn åt nya håll och hoppas på ny energi.

Hurusom haver finns det många spännande viner från Châteauneuf-du-Pape och årgång 2010. Nedan några av mina favoriter från sommaren som gick men också av dem jag sedan provat på hemmaplan är (utan inbördes ordning):

Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée"

Domaine Isabel Ferrando "Colombis"

Domaine la Barroche "Cuvée Pure"

Clos des Papes

Domaine Raymond Usseglio "Cuvée Imperiale"

Domaine de la Janasse "Cuvée Chaupin"

Domaine Bois de Boursan "Cuvée des Félix"

Mas de Boislauzon "Cuvée du Quet"

Det finns flera viner till som kanske rent kvalitetsmässigt är minst lika bra eller till och med bättre - men som faller bort på grund av att de inte berört på samma vis som dem ovan.

Ett mellanspel!

Ikväll har det druckits mer Aussie än vad som är nödvändigt och kanske börjar jag tvivla?

Uppståndelse?

Att efter sju månaders tystnad åter starta upp bloggen, kanske inte var världens mest genomtänkta idé. Det ska erkännas med en gång att det varit närmast befriande att inte känna tvånget eller plikten att skriva om viner man druckit eller provat. Istället bara njuta av dropparna och inte ta en endaste notering eller ens fundering på kvalitet och poäng.

Nu kan det kanske verka konstigt att bloggandet skulle vara ett tvång? Fast egentligen inte. Själv har jag varken Facebook eller Instagram men när jag ser omgivningen fullständigt uppslukade av dessa fenomen så känner jag igen mitt eget beteende från den mest aktiva bloggperioden. Man känner närmast ett tvång att vara en del av fenomenet och dessutom blir det nästan som ett begär att hela tiden följa vad som sker i bloggosfären. Det ska erkännas med en gång att efter bara några veckors frånvaro så kändes det oerhört lugnt och rogivande.

Nu var kanske inte frånvaron helt frivillig i mitt fall. Att förlora bägge sina föräldrar inom loppet av dryga halvåret gjorde väl knappast lusten större eller ens möjligheten att hinna med om jag så hade velat. Som enda barn är det inte helt enkelt att hålla ihop tillvaron mitt i allt sorgearbete. Nu var de förvisso inte purunga och åldrandet är trotsallt det som tar död på de flesta av oss men visst har det varit påfrestande att få ihop vardagen. Att sedan jobbet påkallat mer uppmärksamhet än vanligt och dessutom familj, hus och hem måste få sin del av kakan, har ju knappast gjort att det känts speciellt prioriterat att ägna överbliven tid åt bloggen.

Samtidigt har det varit befriande - och det ska erkännas att från första tidens veckovisa besök på BON LOGG, så gick det plötsligt mer än både två och tre veckor mellan besöken. Plötsligt insåg jag att jag inte ens längre brydde mig om vad som skrevs och tycktes på landets alla vinbloggar. Dock noterade jag ganska snart att det inte bara var min blogg som verkade ligga nere utan även de tidigare mest frekventa bloggarna verkade ha tappat aptiten att dagligen skriva om druckna viner.

Så kom december och jag fick för mig att det var dags att starta upp det hela igen med en årskrönika. Nu blev det aldrig så utan en massa saker kom emellan. Plötsligt så en dag i januari fick jag för mig att jag skulle kolla statistiken på bloggen för att se om den var helt bortglömd eller ej. Något förvånade visade det sig att besökarantalet var ganska konstant om än lägre än under glansdagarna. Fast det som fick mig att reagera var en läsare som kommenterat ett antal inlägg och kom med påhejande tillrop. Då kändes det plötsligt mer angeläget att åter ta tag i saken.

Samtidigt har det aldrig känts aktuellt att bara fortsätta där allt slutade. Att bara slentrianmässigt skriva om druckna viner är knappast något som lockar som förr. Därför ska jag försöka hitta en annan form för bloggen men jag vet ännu inte riktigt vilken. Jag har haft ett antal idéer men de har alla stupat på grund av saknat mod eller teknisk brist för genomförande.

Att det plötsligt skulle komma ett inlägg om dagen - eller ens ett i veckan - är däremot osannolikt.

Jag ska också tillägga att avsaknaden av bloggandet gjort vinprovandet en aning tråkigare. Förvisso mer avslappnat men också utan den där riktiga skärpan. För mig var det alltid både kul och viktigt att försöka förmedla mina intryck på ett helt ofiltrerat vis och när man plötsligt inte har någon att berätta för, blev det lite si och så med skärpan och omdömet. Faktum är att jag tror att detta varit det jag mest saknat av bloggandet - fast även kontakten med övriga bloggare och kommentatorer.

Vi får se var det landar men jag hoppas kunna komma loss igen och om inte annat får det bli lite musik mellan varven…

 

 

Vad har då hänt sedan senast? Tja, ganska mycket. Visst älskar jag fortfarande Châteauneuf-du-Pape och Grenache men faktum är att jag försökt bredda mig något. Jag tror jag varit tydlig med det tidigare men om inte så har jag nu tagit tag i Kalifornien och USA på ett helt annat vis. Australien – javisst - men för mig har USA inneburit ny energi och nya upptäckter. Billigt är det inte men gott som tusan. Spanien har varit si så där men nu med 2009 och 2010 i antågande så är det bara att inse hur bra och prisvärda viner landet erbjuder. Södra Frankrike fortsätter att intressera och jösses vilka upplevelser man kan få (som också ibland går helt utanför ramarna).

Även lite gamla viner har slunkit ned och kanske borde både 1955 Château Cos d'Estournel samt 1947 Château Pontet-Canet ha varit rent religiösa upplevelser. På sitt vis var det omvälvande att dricka så gamla viner med imponerande vitalitet men enormt stora vinupplevelser var det aldrig. Nej, de stora ögonblicken har kommit i helt andra sammanhang.

Bob då? Den gode Parker har väl varit ganska intimt förknippad med min blogg och det kommer han säkert att fortsätta vara. Dock måste jag erkänna att jag mer och mer börjar sälla mig till tvivlarnas skara. Inte så att jag tycker karlen har fel men fenomenet och hans genomslag på marknaden får ibland absurda konsekvenser. Med tanke på hur tokigt det blivit med Australiens viner så vågar jag inte ens tänka på den dagen han lämnar Rhônedalens viner därhän. Hans inflytande kändes större än någonsin under sommarens besök. Det enda positiva är kanske att Bordeaux en dag når rimliga och relevanta prisnivåer igen…

Om allt går väl så hoppas jag vi snart hörs igen!

Bossens bas!

Ibland är chefens chef bara bäst…

Hoppas snart komma tillbaks!

Semesterminnen!

Hoppas kunna återkomma med en utförligare rapport innan semestern är slut…

 

… sedan Roussillon!

Bäst just nu – tackolov för P3!