Mina Vinare

2012 – En god start!

2012-01-01T23:59:00.001+01:00

Det var längesedan jag låg utslagen på Nyårsdagen och först framåt eftermiddagen funderade på om det fanns några läsk och snacksrester kvar till frukost. Sedan hämtpizza och i bästa fall en film framåt kvällen. Nej, nuförtiden vaknar man ganska pigg och fräsch men möjligtvis lite senare än vanligt. Höjdpunkten brukar vara att efter fullbordad röjning och städning, duka fram resterna från gårdagen och unna sig att njuta den första dagen på nya året. Så även denna Nyårsdag – 2012.

Kvällens vinval var ganska enkelt och närmast givet, eftersom det var den butelj jag tänkte ha som back-up till 2007 Pure. Jag var så säker på att den flaskan skulle var lika udda och konstig som de tidigare och därför tänkte jag parera debaclet med en annan druvren Grenache från 2007. Nu blev det ju tack och lov inte så utan istället visade Pure ganska omgående upp hälsotecken och då var det liksom ingen vitts att dra korken ur reserv vinet, utan istället ta ett annat alsternativ – vilket ju blev ganska lyckat. Däremot var ju redan reservbuteljen i upprätt läge och klar för avnjutning.

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är stor och inställsam med påtaglig fruktsötma och inslag av ljus choklad. Vanilj, jordgubbspaj, lakritsremmar och kola. Hallon, körsbärslikör och lavendel med massor av allmän örtighet och minerallitet. Fast mest av allt ändå nyrostat kaffe. Rökighet och lite lätt köttiga inslag men framförallt en extremt inbjudande fruktighet i doften. Förförisk och läckert orientaliskt mystisk. Felfritt!

Smaken är otroligt len och mjuk med en närmast saftlik konsistens. Mosade hallon och jordgubbar med vanilj och lakritskola i en balanserad och ganska frisk eftersmak. Koncentrerad och lång men också slank med inslag av vitchoklad samt allmän bärighet. Kryddor och lavendelkulor med ett generellt gott och okomplicerat intryck.

Hur gott som helst och helt utan den i vissa fall förkommande klumpigheten och tyngden i en del andra 2007or. Ingen hetta och absolut ingen påträngande alkohol. Mjukt och bärigt men med en enorm fruktsötma. Ska jag klaga på något så är det kanske att detta slinker ned lite väl lätt och helt utan motstånd. Lite som Grenache från Australien kan göra. Kanske inte så värst komplext utan mer rakt upp och ned gott. Jag begär inte så mycket mer än så här och om detta är ett tecken på vad 2012 lovar, så är jag mer än nöjd. Inte helt i nivå med Bob men 96/97 poäng blir det definitivt - precis som förra gången. Hoppas nu att det blir ett riktigt spännande vinår och att vi nu helt slipper snön - nu när Julen ändå snart har passerat.

Buskul – Ett gott slut!

2011-12-31T01:50:00.001+01:00

Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…

Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:

För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.

"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."

Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?

Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.

Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har först en ganska ljus och påtagligt utvecklad färg. Sedan både mörknar och tätnar färgen i glaset och även om kanten är lite brun så är färgen tätare.

Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.

Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?

Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!

Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.

Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.

Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka

Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!

Länge leve Kungen – en god fortsättning!

2011-12-26T23:51:00.001+01:00

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…

Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.

Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

Galaxer i mina braxer!

2011-12-16T23:28:00.000+01:00

Far och son Viret är nog inte som alla andra. Antingen är de blindgalna eller så är de bara extremt smarta marknadsförare. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro men efter att för första gången ha mött dem i Oz och James Vinäventyr, så var jag nog ganska säker på det förstnämnda - men efter att nu ha smakat deras viner, så tänker jag att så här bra vin kan ingen göra som inte är vid sina sinnes fulla bruk.

Domaine Viret ägnar sig åt kosmologisk vinodling och framställning i kommunen Saint Maurice sur Eigues (inte långt ifrån Vinsobres). Även om kommunen har rätt till appellationen Côtes du Rhône Village, så är det inget Domaine Viret använder sig av i årgång 2007 i alla fall. På etiketten står det tydligt utskrivet Vin de Table de France. De bakomliggande orsakerna till detta vill jag inte ens spekulera i men kanske använde de utomjordingar i vingården eller något annat obskyrt.

Egendomen har funnits inom släkten sedan länge men det var först under åttiotalet som tankarna på ekologisk vinodling tog sin form genom pappa Alain och efter sonen Philippes begynnande studier i slutet av samma decennium, omvandlades det hela till naturlig kosmokulturell vinodling. I slutet av nittiotalet avlutade Philippe studierna och 1999 skapade man sin "Cave Cathédrale". Därefter var det slut med att lämna skörden till kooperativet och istället började man buteljera vin under eget namn. Att man sedan år 2007 lyckades varumärkesskydda "Cosmoculture" får ju mig att fundera på om det trotsallt bara är ett PR-trick.

Vad handlar det hela då om? Ja, inte ska jag försöka förklara det i detalj men kort kan man sammanfatta det med att principerna går tillbaks till Inka och Mayakulturerna. Man menar att på vissa platser kan man dra nytta av den kosmiska energin, för att på så vis få naturliga och hälsosamma vinrankor. Fast egentligen bottnar det hela i vanliga biologiska och biodynamiska principer för att uppnå så bra viner som möjligt, utan en massa konstlade ingrepp i processen.

Även för den arkitekturiskt intresserade finns det mycket kul att ta del av och här handlar det såvitt jag förstår istället om Egyptiska influenser. Man saluför en förfärlig massa olika viner och bara att försöka får grepp om dessa är en nästan övermäktig uppgift. Frågan är ju då om allt är humbug eller om vinerna faktiskt smakar bra?

Av de viner jag har provat så är det definitivt så att jag måste svara ja på den frågan.

Denna gång handlar det om 2007 Les Collonades, ett vin gjort på en blandning av Grenache (100-åriga stockar), Mourvèdre samt Carignan som lagrats i 24 månader på en kombination av betongtankar och ekfat.

2007 Domaine Viret, Vin de Table de France "Les Colonnades" har en tät och djupt blåröd färg. Doften är väldigt "biodynamisk" om ni förstår vad jag menar. Reduktiv skulle också kunna vara en bra beskrivning men man måste ge det tid i karaff och efterhand framträder allt renare aromer så som körsbär, hallon och jordgubbar. Massor av örter och kryddor med inslag av både gödselstack och häststallar – blodigt och animalsikt är också ett intryck som kommer över mig. Jord, järn och minerallitet i allmänhet samt rostat kaffe men också en sötaktig chokladkaraktär och blommighet. Spännande och läcker men också en aning utmanande. Ju längre tiden lider framträder dock mer klassiska drag av svartvinbär och läder.

Smaken är betydligt mindre kontroversiell och mer klassisk från början. Ren, frisk och koncentrerad. Röda bär i allmänhet men också ett mycket mineraliskt utryck i form av sten och dammig grusväg. Körsbär och hallon som i kombination med mat känns enormt läskande och fruktigt men aldrig kladdigt. Läckert och uttrycksfullt och väldigt insmickrande fast på ett slankt vis. Svartvinbär och mer framträdande tanniner efterhand och utan mat känns smaken plötsligt mycket stramare och kärvare.

Det här känns som ett utpräglat matvin. Egentligen gillar jag inte det uttrycket men i detta fall är det så uppenbart. Det är som om kryddorna och det feta i maten lyfter fram den söta frukten och bärigheten i vinet men utan det komplementet, så framstår vinet som betydligt torrare och stramare. Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt. Normalt så gillar jag inte när ett vin är beroende av mat för att framträda positivt men samtidigt är vinet gott på egen hand - fast på ett annat vis

Hethetsintrycket blir positivt och det är ett seriöst vin i en stil som tilltalar mig utan att för den sakens skull golva mig. Känns som en mix av klassisk Châteauneuf-du-Pape och något från Roussillon. Att sätta betyg i form av poäng är inte självklart men sett till helheten samt det första mycket positiva intrycket till maten, så blir det nog bra med 93/94 poäng. Helt klart mer än godkänt och troligen ett vin att spara för framtiden och kanske då i första hand till den "fina middagen".

Att det handlar om seriösa viner som kommer från firman kan jag lova. Några som provat och bittert fått uppleva hur det kan gå om inte haspen är på, är Oz Clarke och James May. Roligare än så här blir det knappast och för den som vill, går det att leta sig bakåt till avsnittet före, där man introducerar egendomen. Se och njut:

Ett år för Mourvèdre?

2011-11-21T00:10:00.001+01:00

Jag tror mig ha en ganska klar och bestämd åsikt om 2009 i södra Rhône men när det gäller vin kan man ju som bekant aldrig vara riktigt säker. Hursomhelst grundar sig mina åsikter på ett hyfsat stort underlag av provade viner från årgången och regionen. Sedan har jag försökt läsa så mycket det går om andras åsikter och dessutom hade jag nöjet att träffa ett antal vinprofiler från Châteauneuf-du-Pape i våras. Deras bild av 2009 var lustigt nog inte alls med varandra överstämmande – de utryckte faktiskt ganska olika åsikter.

Robert Parker väger givetvis tungt när det kommer till södra Rhône och spänningen var stor när han för några veckor sedan släppte slutomdömena för vinerna från 2009. Inte helt oväntat höjde han generellt upp betygen och det var tillslut nästan som vanligt med ros till ”the Usual Suspects”. Själv blev jag dock lite överraskad då jag för första gången har en något annan syn på det hela och vem som får rätt återstår att se – troligtvis väger Bob tyngst.

Parker tycks ha förförts av viner med stor andel eller ännu vanligare, helt dominerande del av druvan Grenache. Min egen uppfattning är att det är vinerna med betydande andel Mourvèdre som är vinnare. Jag upplever att druvan ger stadga åt vinerna och att de är betydligt friskare i sin stil. Parker tycks istället ha hängt upp sig på tanninerna och det rustika inslaget. Nu finns det givetvis undantag som alltid men min generella bild är att han föredrar det fruktsöta som kommer med Grenache. I mitt tycke har det gått lite överstyr med just den saken i 2009. Jag har sällan upplevt en så tydlig sötma i distriktets viner som jag gjort i flera av de druvrena Grenachevinerna från just Châteauneuf-du-Pape. Faktiskt är att det i min smak blir lite för mycket av det goda.

Jag har nog provat ett hundratal viner från 2009 och södra Rhône under året och även om flertalet varit i sammanhang så som vinprovningar och festivaler, har det bestående intrycket av att Mourvèdre behövs, varit väldigt tydligt för mig. Dessutom tror jag att de vinerna även kommer att hålla i längden till skillnad från några av de rena Grenachevinerna som i mitt tycke sänder ut tydliga varningssignaler, så som hög alkoholhalt och mycket sötma, i nivåer som får 2007 att framstå som återhållsam. Tyvärr har vissa viner från just den årgången fortsatt att spöka och har man haft den upplevelsen blir man inte lugnare av vad 2009 indikerar. Om någon har fått för sig att 2009 är en mer klassisk och mindre voluminös årgång än 2007, så är det nog hög tid att tänka om. Att vinerna är goda råder det dock ingen tvekan om men hittills har jag endast smakat ett vin som jag upplever bättre i 2009 än 2007 – allt annat har annars varit att föredra i den två år äldre årgången – bortsett från de mystiska och udda exemplaren då.

Några andra röster om 2009 då?

Vincent Avril som äger Clos des Papes har uttalat sig så här: "2008 was the year of the vigneron, but 2009 was the year of the winemaker. I got my tannins ripe, but the sugars were so high the yeasts struggled a bit and the fermentations were very long. If you ferment too quickly the wines won’t be complex".

Vinrecensenterna Jancis Robinson och Julia Harding har bland annat skrivit som följer:

"There are some lovely wines among the hundreds described below but my tastings of 2009 Châteauneuf reds was not unalloyed joy and there are also wines that were a trial to taste. Summer of 2009 was exceptionally dry in Châteauneuf, which resulted in very low yields and some grapes were clearly so unusually small that there simply wasn't enough juice. Such wines tended to be dominated by very drying tannins on the particularly abrupt finish and often had a lack of real fruity core. Indeed some of these wines present an argument against any direct relationship between low yields and quality. There were also a few wines that smelt overripe - though rarely ridiculously so - and simply had not enough freshness to make them a pleasure to drink.

There were many wines that tasted as though they still contained some unfermented sugar. The odd one tasted as though it had been acidified. "

Att fråga en vinmakare om den aktuella årgången kan ibland kännas meningslöst och ofta med tomma ord som svar. Tänk själv om man skulle fråga Volvos chefdesigner om den nya modellen. Hur troligt är det att man skulle få svar som: Vi är inte alls nöjda med resultatet. Det som såg så lovande ut på ritbordet och i konstruktionsfasen blev helt fel. Det blev en riktig skitbil tillslut. Föregångaren var mycket bättre.

Det känns knappast troligt att man skulle få det svaret och likadant är det med vinmakarna. De måste ju sälja sitt vin oavsett om årgången är bra eller ej. Då hittar de gärna på klyschor som att det är en intressant årgång eller en årgång att dricka nu etc. Ändå kan man inte motstå att fråga när man får chansen och alltså tog jag tillfället i akt att fråga fyra profiler från södern om just deras åsikt.

Thierry Usseglio från Domaine Pierre Usseglio utryckte att deras 2009or är seriösa viner som ska lagras länge samt är mer strukturerade och mindre lättillgängliga än den enligt honom lite för generösa årgången 2007. Nja, efter att ha provat både bascuvéen och Cuvée de mon Aïeul vid tre respektive två tillfällen är jag inte övertygad. Inget av vinerna imponerar och jag måste säga att jag till och med upplevde dem som lite glesa. Kanske kommer de att ligga till sig men jag avstår den chanstagningen. Det vita vinet tillhör dock en av höjdpunkterna.

Baptiste Grangeon från Domaine de Cristia menade helt oväntat att 2007orna var alltför raka och strömlinjeformade medan 2009orna erbjuder en mycket yppigare och rikare frukt! Jag kan hålla med. Efter att ha provat dem några gånger och dessutom följt Cuvée Vieilles Vignes samt Cuvée Renaissance parallellt under två kvällar så kan man verkligen tala om rikedom. Standardcuvéen är dessutom riktigt bra. De två specialcuvéerna tillhör absolut de bättre vinerna bland dem jag testat. Dessutom blir skillnaderna tydliga när man följer dem parallellt över två kvällar. Mourvèdren i Cuvée Renaissance gör vinet mycket fräschare och mindre syltigt gentemot den Grenache-rena Cuvée Vieilles Vignes som nästan får Amaronelika toner efter hand. Gott är det dock men jag föredrar Cuvée Renaissance vars 90+ poäng från Robert Parker är rena skämtet – har karlen mist förståndet?

Vincent Maurel från Clos Saint Jean har i vanlig ordning belönats med överbetyg från Parker och då skulle man ju kunna tro att allt är frid och fröjd. Fast istället uttalade sig Vincent om 2009 så som en mellanårgång! Han var inte riktigt nöjd och menade att den höga sockerhalten i druvorna utgjorde ett problem som de sällan upplevt. Aldrig har de buteljerat så sent på grund av att sockret inte ville jäsa ut. Han menade att 2009 var problematisk. Nu tycker jag inte det varit något fel på det jag har smakat och bascuvéen är riktigt god. La Combe des Fous var väl okej men inte i nivå med 2006 eller 2007. Deus-ex-Machina riktigt läcker men också klart udda mot tidigare årgångar. Så Amaronelikt hat jag aldrig tidigare upplevt vinet men nu var det också ett fatprov, vilket kan ha påverkat intrycket. Här har vi just ett vin där regeln om undantag gör sig gällande. Trots hög andel Mourvèdre så upplevde jag vinet lite tungt medan Parker drog i med 99 poäng. Vincent är förövrigt en underbart trevlig figur och helt chosefri. Ärlig verkar han dessutom vara. Att sedan se honom bära Philippe Cambies väskor på vägen ut från festivalen var en skön syn. Det syntes vem som bestämmer…

Just Philippe Cambie bjöd på både Les Halos de Jupiters utbud men även Calendal från sin egen vingård. Cambie var nog mest neutral av dem alla. Enligt honom påminner årgången om 1989 med skillnaden att med dagens moderna metoder är vinerna drickbara omgående. Just 1989 tillhör annars de årgångar som brukar betraktas som tanninrik och långsamt mognande och just tanninerna var något som Cambie påtalade som typiskt för 2009. Hans viner från Les Halos de Jupiters projektet var alla goda men allra bäst var Calendal, ett vin gjort på… just det – 50% Grenache och 50% Mourvèdre. Klart mest prisvärd av alla viner och dessutom ruskigt god.

Vad har då varit godast? Ja, den frågan är ganska enkel att besvara. Allra godast har jag hela tiden tyckt att Isabel Ferrandos prestigevin Collection Charles Giraud varit. Jag har druckit mångt fler flaskor av det vinet än vad jag borde och Parkers 95+ är ohyggligt konservativa enligt mig. Ett vin med ca: 40% andel Mourvèdre.

Om Mas de Boislauzons Cuvée Quet lever upp till det fatprovet i mars lovade, så kommer nog det vinet ändå att vara årgångens vinnare. Kanske rentav bättre än 2007an.

Mest uppseendeväckande i Parkers rapport var nog ändå betygen på Domaine de la Janasse bägge specialcuvéer. De prover jag fick i mars var nog inte helt representativa, för några 98 respektive 99 poäng, kunde då inte jag skönja. Kanske kommer intrycket att ändra sig till nästa gång.

Mer om vinerna ovan finns här.

Givetvis tycker jag att vinerna totalt sett varit goda och inte för en sekund har jag funderat på att vända regionen och vinerna ryggen men däremot kommer inte jakten att bli lika intensiv den här gången. Mitt råd - till den som vill ha det - är att satsa på några noga utvalda godbitar och fyll sedan på med viner från de enklare appellationerna, så som Côtes du Rhône och varför inte Vacqueyras. Mycket vin för pengarna.

2010 då? Ja, de smakprov jag testat har varit lovande men inte så omtumlande som vissa gjort gällande. Visst finns friskheten och syran där. I en provning under hösten med 6 viner från Rasteau och 6 viner från Vacqueyras så var tio från 2009 och en från 2007 samt en från 2010. Gissa vilka två som stack ut…

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över Robert Parker. För första gången under de år jag följt honom och då speciellt med tanke på södra Rhône, så måste jag erkänna att jag kände en viss matthet. Det kändes inte så avgörande som tidigare och inte heller så omvälvande att ta del av hans omdömen. Så här några veckor efteråt har jag nästan glömt bort händelsen som jag annars så förväntansfullt väntar på. Har jag månne kommit till ett vägskäl eller börja man känna regionen så väl att hans åsikt inte längre betyder lika mycket? Inte vet jag men lite tomt och vemodigt känns det allt.

Söta elände – 2009?

2011-11-20T03:19:00.001+01:00

En Fylking!

2011-09-01T23:23:00.000+02:00

Visst är det pinsamt när man står där och tittar på sina viner för att välja något att korka upp och man lite lamt konstaterar att man inte har något kul att dricka. Jag kan bli så arg på mig själv när det händer men inte desto mindre händer det förvånansvärt ofta. Troligen har det med vintrötthet att göra och man lyckas inte mobilisera kraft för ett rationellt val utan tar något som man från början inte haft en tanke på att öppna.

För min del handlar det ofta om att jag inte vill röra vissa viner för att jag har för få flaskor eller att jag fått för mig att de absolut ska sparas. Oftare beror det på att jag tror att det är fel tidpunkt att öppna vinet, därför att det skulle vara förhäxat av det så kallade ”tunnelspöket” (som jag nog egentligen inte tror på). Fast allra oftast beror det nog på att det känns som att det var igår jag drack vinet senast.

Därför blev det extra lyckat ikväll när jag, likt Gert Fylking inför beskedet från de Aderton om årets Nobelpristagare, fick utbrista – Äntligen!

Det var fyra år sedan senast och då i en provning med en hel del stora och mer berömda pjäser från Down Under. En delad förstaplats i provningen knep den här outsidern och många hade aldrig hört talas om producenten. Ända sedan den kvällen har jag funderat över när nästa flaska skulle korkas upp och om upplevelsen då skulle upprepas. Att det dröjt nästan fyra år beror helt enkelt på att jag en gång i tiden endast fick tag på två stackars flaskor – faktiskt det enda problemet med det här vinet:

2004 De Lisio, McLaren Vale "Catalyst" har en tät och djupt blodröd färg. Doften är direkt och explosiv med tydliga inslag av rök, fat och tjära. Blodig biff, skinka och charkuterier med nyrostat kaffe samt mörk choklad. Tryffel, terpentin och vedspis samt blommor och parfym med örtighet av mynta och rosmarin. Solvarm frukt, mintchoklad och körsbärslikör. Fenomenalt inställsam men även komplex till tusen – full pott!

Smaken är otroligt fruktig och ren med massor av röda bär och vit choklad. Vanilj, aprikoser, drottningsylt med en urläcker kryddighet och inslag av rostade fat. Likörlik koncentration och fantastisk balans med bitter mörk choklad och en aning sötlakrits. Mot slutet en del portvinslika drag och inslag av espresso. Bra syra och aldrig sötkladdigt.

För dem som vill läsa mer om producenten går det bra i ett tidigare inlägg här. För dem som tycker att det inte går att sätta numeriska betyg på vin så blir utlåtandet – Skitgott!

Vill man ha en numerisk analys så anser jag att vinet är värt 97 poäng, vilket är en mer än vad Bob delade ut på den gamla goda tiden - då han stod för härliga bedömningar som den här:

“A blockbuster in the making, the 2004 Shiraz/Grenache The Catalyst (80% Shiraz and 20% Grenache aged in primarily neutral French wood) boasts fabulous aromas of flowers, lead pencil shavings, blackberries, cassis, and subtle wood. This full-bodied, intensely packed and stacked effort possesses huge fruit extract, wonderful, mouth-coating glycerin, and a purity as well as seamlessness that must be tasted to be believed. Drink this undeniably profound Australian red over the next 10-15 years.”

Som sagt – Äntligen - och tänk att det skulle behövas lite aussie i glaset för att få tillbaks lusten!

Nord 1 – Syd 0 eller Systembolagets just då billigaste medicin med en pikant smak av terpentin!

2011-08-27T02:19:00.002+02:00

I halvlek leder absolut nord över syd men mot halvleksvilan kändes det som om syd var nära en kvittering - fast i halvleksvilan måste jag tillstå att nord otvivelaktigt leder.

Pretentiösa människor är det värsta jag vet och till den kategorin har jag alltid räknat Thåström men jag måste tillstå att även en blind höna ibland hittar ett korn.

Upplösningen kommer så småningom men tills dess måste ni lyssna på ett av musikvärldens undantag – varför inte låtar som denna alltid?

Ledsen Bob – men min är större än din!

2011-08-14T01:59:00.000+02:00

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:

2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

Skjuten i sank!

2011-08-13T01:55:00.002+02:00

Nu handlar det förvisso inte om erövringar av kvinnor men låtens titel och innehåll får nog ändå symbolisera kvällens upplevelse. Inte för att det mindre goda vinet gör mig besviken men denna gång har advokaterna helt fel enligt mig – även enligt hustrun, för på frågan om vilket som var hundrapoängaren svarade hon rätt – det vill säga precis lika som mig. Då ska ni veta att mina omdömen baseras på sex respektive fyra smakprov.

När vi kom att diskutera doften så blev min beskrivning rostigt järn och mineraler medan hon mest associerade till gamla mynt. Smaken renare än hallon och jordgubb i vaniljsås toppad med choklad! Hursomhelst “Rule Brit… Nej, jag menar… Rule Australia - Rule!”

PS. Fullängdsversionen kommer inom kort! DS

En sammanblandning?

2011-07-28T03:17:00.000+02:00

I musikens värld bortser man ofta från ursprung och om det finns ett lysande exempel på när tolkningen blir bättre än originalet så måste det vara detta. Glöm de röriga bilderna och koncentrera er istället på musiken. I min värld har Bob ingen chans utan Jimi tar enkelt hem matchen - tänk om det är lika enkelt i vinets värld?

Absolut på min topp tio-lista över världens bästa låtar. Suggestivt så det förslår!

Waitin’ On A Sunny Day!

2011-07-25T02:26:00.000+02:00

Att påstå att Malmö drabbats av en värmebölja vore nog en lögn större än vad Münchhausen någonsin skulle ha drömt om att hitta på. Nej, istället har vi 12 grader, blåst och regn – ja, ungefär som en normal januaridag om man nu bortser från de senaste åren då det istället varit minus 12 grader och en halv meter snö på gator och torg. En fördel finns det dock med väderleken – den passar utmärkt för konsumtion av stora och smakrika rödviner!

Nog har det gnagt lite i bakhuvudet senaste året när det gäller vissa favoriter från 2007. Det har varit lite upp och ned beträffande upplevelserna och helt klart är att oron gjort sig påmind mellan varven, Sedan mitt ganska kritiska inlägg (eller var det ett rop på hjälp?) så har jag provat mig igenom en hel del 2007or från södra Rhône. Generellt sett har det varit lugnande besked med viner som många gånger överträffat högt ställda förväntningar. Något tveksamt vin har också passerat revy men intrycken har varit överlag mycket positiva. Efter gårdagens övertygande möte kändes det plötsligt väldigt angeläget att åter besöka två personliga favoriter som ett tag upplevdes som varannandagsvin – ena gången lysande och nästa gång rena bottennappet. Det är klart att nervositeten gjorde sig påmind när korkskruven togs fram:

2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är först lite udda med klart vegetativa inslag och en aning orena toner. Efter en stund släpper detta och en enormt sötfruktig doft tränger sig på med choklad, Kirsch, smörkola och jordgubbspaj. Sedan mandel, nötter, lakrits och gräddkola med en efterföljande karaktär av svett och rök med en tydlig kryddighet samt disktrasa parfymerad av blomster. Ganska udda och lite svårt att ta till sig men ju länge kvällen lider framträder allt i en mer harmonisk och ren stil. Faktiskt ganska läckert och omvälvande.

Smaken är först en aning spritsig med ganska syrliga inslag. Detta ger dock vika efterhand och en närmast läskeblaskig sötma tränger sig på. Hallonsoda, jordgubbstårta och tuttifruttiliknande inslag av karameller samt godis. Kirsch, lakrits och enormt solvarm frukt med en växande stramhet och balanserad syra. Renheten finns där och även saltlakritsen med karaktär av enbärsbuske men sötfruktigheten är dominerande och tar ut lite av allt det mer finlemmade. Gott men också lite påträngande.

Absolut inget för gemene man. Jag tror att om man serverade detta för 100 provare så skulle man inte få något entydigt resultat. Vissa skulle älska innehållet i buteljen medan andra skulle hata det medan övriga skulle ställa sig frågande. Alltså inte helt enkelt att sammanfatta det hela. På plats och månaderna efter hemkomst tyckte jag att detta var toppen. Mycket typiskt och mycket vin för pengarna. Idag är jag mer fundersam över framtiden. Jag gillar vinet men samtidigt ställer jag mig lite undrande till utvecklingen. Det ska tilläggas att jag köpt hälften av mina flaskor i Danmark och hälften på plats. De flaskor jag fått från Danmark har varit betydligt mer tveksamma i sin karaktär medan de från egendomen varit betydligt pålitligare. Denna butelj härstammar från Danmark. Ikväll är det absolut inget 98+ poängsvin som Robert Parker kom fram till men troligen kom inte hans smakprov heller från Danmark! Betyget blir 95 poäng som är svåra att sätta eftersom godhetsfaktorn är hög men intrycket udda. Vad månne hända i framtiden? Mer om producenten här.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en mörk och klar sammetsröd färg med blåa inslag. Doften är direkt enormt stor med mycket jordiga och mineraliska inslag så som järn och sten. Det doftar gjutjärnsgryta och rostat kaffe samt körsbärspraliner. Sedan plommon, Crème de Cassis, rök och mysk. Orientalisk kryddighet och tobak samt cigarrlåda med enormt animaliska inslag av baconsvål och välhängt kött. Parfym, blommor och förförisk som bara ett fåtal viner kan vara. Helt fantastiskt läckert och kul!

Men smaken är den stora överraskningen och tillika behållningen med sin enormt rena och komplexa framtoning. Visköst med godistoner av nickelkola och hallonpastiller. Kryddig, intensiv och sötfruktig med Kirsch, paj och en närmast likörlik koncentration. Apelsin och nougat med syltighet och Crème de Cassis i en frisk och förförisk kombination blir slutintrycket.

Gud så gott det här är. Jag är så glad och tacksam för den här upplevelsen och upprättelsen. Förra smakprovet var en katastrof och jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig. Utan tvivel måste det ha varit något grundläggande fel med den flaskan. Det finns absolut inga likheter med kvällens upplevelse. Detta är gruvligt gott och fantastiskt njutbart. Ett annat vin gör sig påmint och det är givetvis 2005 Pure. Jag har under senaste månaderna druckit Clos des Papes årgång 2003, 2004 och 2006 och i det perspektivet framstår onekligen denna 2007a som störst och bäst tätt följt av 2006an. Kanske har de äldre knutit sig något och behöver några år för att åter blomma ut. Om det är någon producent som jag tror går in i den klasiska tunneln så är det just Clos des Papes. Som ett ungt vin smakar det oftast förföriskt gott för att efter 3-5år knyta sig en hel del och sedan efter 8-10år blomma ut i ett mycket mer komplext vin med fortsatt potential. Ikväll känns Robert Parkers 99+ poäng helt adekvata. Magiskt! Tidigare intryck här.

Rubriken kom över mig av en ren tillfällighet. Bruce Springsteen är givetvis en gammal favorit men under slutet av 90-talet tappade jag intresset. Idag måste jag nog erkänna att jag rankar hans album från 2002 som ett av de bästa. Lite sorgligt dock i dagar som dessa att lyssna på låtarna som känns aktuellare än någonsin. Han släppte det efter 11 september och med tanke på händelserna i granlandet känns det trist att återigen behöva koppla samman låtarna med förödelse och förtvivlan. Dessutom känns det ganska oväsentligt om ett vin är värt si och så många poäng i relation till den sorg och förtvivlan som många tvingas uppleva dagar som dessa. Fast utan njutning och navelskådande i vardagslunken skulle det förmodligen kännas hopplöst. Vad skulle vi annars ägna oss åt? Nej – nu måste vi snart få sol igen:

PS. Den som underskattat Clarence roll i bandet får nog tänka om. DS

Now the party's over!

2011-07-24T00:39:00.000+02:00

Nu har jag ju redan bäddat in ett klipp med just den inledande textraden så denna gång slipper ni musikaliska referenser.

Idag är det fest i familjen - kunde också vara en passande rubrik. Sonen har firat födelsedagen med grillade hamburgare och tårta. Dryckesalternativen för släkt och vänner begränsades till folköl, bubbelvatten, läsk eller bag in box. Serverat ur karaffer blir det lite festligare och faktiskt inte alls så simpelt som många vill göra gällande. Dagens val föll på 2010 Gnarly Head, Lodi "Zinfandel Old Vine".

Ett helt okej vin som fyller sin funktion utmärkt. Syltigt och saftigt? Javisst men för den som sitter nöjd med ett inställsamt och gott vin till en hamburgare duger det gott. Fast när gästerna gott hem och stöket är undanröjt och endast barnens gudmor stannar kvar är det dags att skölja ur gommen med något mer seriöst - eller i värsta fall ännu syltigare dryck. Med viss bävan drogs korken ur flaskan och då det var ett tag sedan senast, fanns onekligen en del farhågor som först besannades men sedan kom på skam:

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir" har en ganska tät och mörkröd färg. Doften är en aning utvecklad och rökig med kryddiga inslag. Mörka bär, choklad och kola med enbärsbuske och en antydan till lakrits. Mineral och gjutjärnsgryta med drag av kirsch. Sedan alltmer kryddig och sådär lite härligt mystisk som jag oftast enbart finner i viner från distriktet ifråga. Riktigt trevlig faktisk.

Smaken gör mig genast superorolig med sin spritsighet och klart stickiga smak. Fast denna försvinner efter bara någon minut i glaset och återvänder sedan aldrig mer i kommande glas. Istället smakar det riktigt gott med en härlig sötfruktighet av solmogna bär. Kola, jordgubbar och lakritsremmar med en viss antydan till torkad frukt i den strukturerade och rena eftersmaken. Mineraler, plommon och en på något vis komplex smak som utstrålar en hel del klass. Faktiskt riktigt gott och överraskande positivt men med en viss varning för alkoholhetta i eftersmaken med stigande temperatur (serveras alltså ganska svalt för att undvika detta).

Tur och tallang (som Wilmer X sjöng) eller bara en bra flaska? Jag vet inte men mina tidiga intryck av det här vinet var väldigt positiva men sedan hade vi några mindre lyckade ögonblick och just därför känns det väldigt kul att kvällens upplevelse blev så bra igen. Jag hoppas verkligen att denna upplevelse kommer att upprepas med Juliens öriga 2007or så småningom. Det blir faktiskt 92/93 mycket trevliga poäng men med en viss bävan för att nästa flaska kanske inte alls kommer att bli en lika lyckosam upplevelse. Fast kanske är det just så det kommer att bli.

En annan födelsedagsgris är faktiskt värd att uppmärksamma. Robert Parker delar högtidsdag men min son och på Bulletin Board gick det idag att läsa om hans planer inför firandet. Lustigt nog så drack jag ett av vinerna han planerat för så sent som i måndagskväll. Under vår Bohuslänsrundtur besökte vi våra nyfunna vänner från Göteborg – C och J – och helt blint serverades bland övriga goda viner:

2007 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" och det blev nog kvällens vin om man ska se till helheten. Under snabb utveckling verkar det dock vara då vi gemensamt uppfattade vinet som ganska utvecklat. Även en mycket udda och klart märklig flaska av Juliens hemkörda avnjöts (eller hur man nu ska utrycka det).

Gårdagens två 2009or få jag återkomma till men jag sattsar garanterat på Bob när det gäller ranking av de två aktuella årgångarna.

Ryskt rött från Spanien?

2011-07-23T01:21:00.001+02:00

En indiedrottning från Spanien låter nästan för bra för att vara sant eller hur? Men min alldeles nya favorit kommer faktiskt därifrån och förmodligen är det associationerna till den skönsjungande Hope Sandoval som får mig att tända på alla cylindrar.

Mer om vin så småningom…

Porten till himlen!

2011-07-13T02:13:00.000+02:00

Det finns drömvin och så finns det vin att drömma om. Vad skillnaden är kan det säkert råda delade meningar om men för mig består den i att drömvin är något som smakar gott oavsett ursprung, historia eller status medan den senare kategorin mer handlar om en personlighet, mytiskhet eller fixering.

Jag har några vinproducenter som för mig är just viner att drömma om. Många skulle säkert lista Château Margaux årgång 1900 eller varför inte 1945 Mouton-Rothschild men för mig känns dessa lika avlägsna som människans gudar. Nej – jag har helt andra drömmar och ambitioner. Kanske är det för att jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få smaka dessa historiska och mytomspunna viner eller så beror det på att jag helt enkelt tycker att det är ganska tråkigt med den typen av vin. Istället suktar jag efter viner gjorda i ganska små och begränsade mängder där det inte bara handlar om pengar för att komma över dem utan snarast om vilja och upplysthet. Finns det dessutom en person bakom som står för något unikt och viljestarkt blir det ännu intressantare.

Tre sådana producenter och vinprofiler kommer jag omedelbart att tänka på. Drew Noon med sin övertygelse om förträffligheten med högkoncentrerade och smakrika viner, John Alban med sin fixering vid Rhônedruvorna och den ekologiska odlingen samt sist men inte minst den riktige våghalsen och visionären Herve Bizeul som gick från teori till handling i ett område som då betraktades som stendött – Vingrau.

Jag har faktiskt förverkligat mina drömmar om att få prova deras toppviner och inte har jag blivit besviken. Nej, snarast har jag blivit än mer övertygad i min tro. Fast nu ska detta inte handla om deras viner utan något helt annat. Dock upplever jag att det finns ett inslag av samtliga dessa herrars vinfilosofi i kvällens vin – ett vin som kanske öppnar porten till himmelriket?

Ska man ta Robert Parker på orden så kan det nog vara så. I april skrev han ett inlägg på Bulletin Board och om inte förr så då, fick det mig att gå från tanke till handling:

“have been itching to taste the 2007s (a great vintage in the southern Rhone and the Languedoc)...and they are finally arriving...expensive they are, but in the pantheon of great wines, the prices are very reasonable...both the Porte de Ciel and Clos des Truffieres are 100% syrah....I actually thought the Porte de Ciel was close to pure perfection...more developed and less broodingly backward compared to the Clos des Truffieres, the blackberry, lavender, bacon fat,and subtle smokey nuances are intense and enthralling. Both wines are very full-bodied(petal to the metal-balls to the walls sort of stuff),but the primary difference is the Clos des Truffieres needs 4-5 years of cellaring..the Porte de Ciel will evolve for 20+ years, but it is so gorgeous to drink already....anyhow...I always say as I get older, I like them younger and younger....so many of you may prefer to wait on both of them......they are thrilling wines....real reference points for what the Languedoc is capable of achieving”

Jag har alltid varit lite skeptisk till haussade viner från Languedoc och speciellt sådana som skapats av multimiljonärer som vill förverkliga sina drömmar. Fast ett undantag finns och det undantaget är just "La Porte du Ciel" som för mig länge framstått som ett av de mest spännande viner att få prova. Jag har knappast förtagit mig i jakten på vinet utan lite halvlojt väntat på rätt tillfälle. Priset är högt och volymerna små, så högsta prioritet har det inte haft. Fast med tanke på just 2007 och Parkers ord så kändes det tvunget att göra ett nytt försök. Faktum är att jag var på gång att få tag i vinerna ifråga redan förra sommaren men var då lite för slö och overksam. Att sedan chansen fanns kvar nu i vår gjorde mig överlycklig och självklart var det bara att slå till när möjligheten ånyo uppenbarade sig.

"La Porte du Ciel" kommer från en parcell om 3,2 Ha planterad i anslutning till Medelhavet. Syrahstockarna planterades för ungefär 15 år sedan och skördeuttaget är löjligt lågt med sina 10-12 Hl/Ha. Lagring på nya franska barriques i 24 månader och allt övervakat av konsulten Claude Gros. Inalles 3100 buteljer i årgång 2007. Klart att det handlar om ett vin att drömma om!

Bakgrunden till skapelsen av Château de la Negly skulle jag kunna återge men istället väljer jag den enkla lösningen och låter er ta del av den (via länken här) hos den svenske importören (som jag dock inte handlat vinet av).

2007 Château de la Négly, Coteaux du Languedoc - La Clape "La Porte du Ciel" har en djup och tät svartlila färg. Doften är först bedårande med en enormt inställsam och sensuell stil. Blommor, kokos, ljus choklad och rostad ek. Sedan mer gummi och rök med grillat kött och lakritskola med inslag av mynta och korinter. Sedan mineraler och friskhet men samtidigt krämigt och gräddigt med tydlig hetta och syltig frukt. Inte helt polerat utan snarast lite oborstat och ruffigt men med en känsla av klass och gediget hantverk.

Smaken är den stora behållningen med sin enormt koncentrerade och rika stil. Visköst med choklad, kola och lakrits men också enormt frisk med bärighet av jordgubbar, hallon och svartvinbär. Mynta, supersyrliga karameller och en minerallitet som är ohyggligt läcker i den enormt långa avslutningen med en mer än minutlång eftersmak. Ritigt, riktigt gott!

Slutintrycket blir väldigt positivt men ändå med en känsla av att jag hade väntat mig mer. För att jag ska bli golvad behövs ytterliggare något och det saknas just den här gången. Jag tycker enormt bra om vinet och jag tror att det blir ännu bättre och roligare att prova om några år. Vinet är inte alls så extremt som man kan befara av en del kommentarer i cyberrymden. Läser jag David Schildknechts recension från juni 2009 så stämmer den extremt väl med min egen uppfattning fast då med undantag av betyget. Han är som vanligt återhållsam och nöjer sig med 94-95 poäng medan jag själv tycker att 97 poäng känns rätt.

Jämför man med andra viner från området så är detta vin absolut bland de bästa jag provat men faktum kvarstår att man för en betydligt billigare peng kan få en nästan lika stor upplevelse. Jämför jag med en annan 2007a från distriktet – Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault – så tycker jag nog ur minnet att det är ett ännu mera personligt och särpräglat vin. Om jag tvingades välja skulle nog Laurent Vaillés skapelse gå segrandes ur striden. Fast likheterna är större än olikheterna.

Om Bruce Springsteen skulle ha slagit igenom 2010 så tror jag att jag vet hur det skulle ha låtit. En för mig helt magnifik upptäckt och som någon beskrev det: verserna låter som refränger och refrängerna låter som hymner.

Precis som med vin så är upptäckten av bra musik minst lika kul!

Karneval?

2011-07-12T01:07:00.000+02:00

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.

Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:

Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.

Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!

Omtag och famntag!

2011-06-24T02:14:00.001+02:00

När det kommer till vin så finns det inget som gör mig så upprymd som att prova ett vin man tidigare blivit djupt berörd av – spänningen, förväntan och minnesbilderna - tillsammans gör de att jag njuter extra mycket vid ett sådant tillfälle.

Just ett sådant tillfälle inföll för ett par veckor sedan då jag ånyo provade två viner som jag verkligen gillade första gången jag provade dem. Sedan har jag faktiskt provat det ena av vinerna ytterliggare två gånger. Första gången jag hade nöjet att prova vinerna var en mörk kväll i mars och då i sällskap av ytterliggare fyra viner. Det rör sig om slattarna jag fick från Bristly Wine Agents sortimentsprovning i Stockholm. Två kvällar senare och sextio mil söderut satt jag då med sex PET-flaskor och drack slattar som producenterna haft med sig till Sverige. Gratisprover skulle kanske någon vilja kalla det men för mig handlar det om vänskap. Jag har haft nöjet att lära känna Gabriel och umgås privat med familjerna samt även prova vin tillsammans. Med tanke på Finare Vinares inlägg och den ganska hätska debatten som följde så kan det vara på sin plats att förtydliga detta. Jag har dock ingen som helst tanke på att "skriva upp" viner från hans sortiment om jag inte gillar dem – jag har en ganska rättfram syn på detta och precis som Fantomen så är jag hård mot de hårda!

Allvarligt talat så har jag aldrig blivit erbjuden varuprover från något håll och inte heller har jag sörjt över detta. Dessutom är vinerna jag skriver om oftast slutsålda eller svåra att få tag på och inte heller tar jag mig på sådant allvar att jag tror mig skapa hype eller efterfrågan på marknaden. Därför tänker jag helt utan omsvep hylla de viner jag gillar och just ett sådant tillfälle är det idag:

2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en ljus och klarröd färg. Doften är söt av bär så som jordgubbar och hallon. Grillade toner med tydlig örtighet och kryddighet. Garrigue, lakrits, mjölkchoklad och vanilj. Nötter, kolasnören, kokos och Kirsch med en parfymerad avslutning. Allt en Grenache ska dofta!

Smaken är lika druvtypisk med hallon, jordgubbar och Kirsch i en bärig och syltig stil. Vanilj, aprikoser, ljus choklad och kryddighet med en antydan till slånbär mot slutet. Efterhand mer torkad frukt och något som för mig kan vara urtypiskt för distriktet – Stroh Rom. Gott såklart!

Kanske tycker jag att vinet inte till fullo svarar upp emot mina höga förväntningar men inte heller gör det mig besviken. Det är ett fantastiskt charmigt vin i en klart hedonistisk stil och man måste ha en karaktär som Fantomen för att stå emot det här. Visst är vinet modernt och förföriskt men denna gång tycker jag nog att jag upplever ursprungskaraktären tydligare gentemot förra gången. Gott är det och dessutom i en tillgänglig stil. Kanske ingen långliggare i källaren men det är knappast något problem – det finns liksom inte mycket att vänta på. Aningen dyr i inköp gentemot en del andra viner men samtidigt är det lite av en raritet så är man biten av distriktet och druvan är det inte mycket att beklaga sig över. Denna gång blir det 94/95 poäng vilket är ett snäpp lägre än senast.

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en ljus och klar purpurröd färg. Doften är enormt stor med inslag av grillat kött, nyrostat kaffe, choklad och örter. Primär frukt och bärighet med jordgubbar, hallon, blåbär och Kirsch i mängder – närmast syltighet. Mineraler, rök, tobak och cigarrlåda efter flera timmars luftning. Nötter och grillkol samt tuttifruttikarameller. Blommig och parfymerad med violpastill och vanilj. En underbart sensuell och förförisk doft. Även en aning gödselstack som pikant krydda mot slutet.

Smaken är ren och intensiv med en tydlig hetta av alkohol. Inte så störande som man kan tro då allt bärs upp av en intensiv fruktighet och bärighet. Jordgubbar, hallon, Kirsch samt aprikospuré med lakrits och karameller – allt blandat med lavendelkulor. Peppar och kolaremmar i en lång och massiv eftersmak. Honung och mandellikör i en allt tilltagande eftersmak av enbär och lagerblad. Enormt läckert.

Jag är så såld på det här vinet. Jag har svårt att sätta fingret på vad det exakt är som tilltalar mig. Förmodligen är det mystiken och sensualismen i vinet som gör att jag är så betagen av dess karaktär. Det kan säkert upplevas som för mycket och för sötsliskigt för vissa medan andra säkert förfasas över eldigheten och det helt felaktiga intrycket av lagring på nya fat (vilar på 3-5år gamla demi-muids). Det finns en modern känsla även i det här vinet men egentligen är det ganska traditionellt. Om jag ska vara typiskt svensk och gnällig så kan jag uppleva att vinet är så gott och inställsamt att det säkert finns en hake. Blir det godare och mer komplext?

Strunt samma – om man bara lever i nuet och bortser från analyser om mognad och utveckling samt sekundära aromer så är detta vinet essensen av just vin. Det är förföriskt gott och njutbart. Senast jag blev lika tagen av ett vin var då jag första gången provade 2005 Noon Eclipse. Det var en närmast religiös upplevelse som sällan har upprepats. När jag hällde upp ett glas "Charles Giraud" till hustrun, som helt ovetandes om vad som var i glaset, utbrast "är det Noon?" blev jag helt övertygad om min egen upplevelse – det här är lika uttrycksfullt och läckert som det Drew Noon åstadkommer i sina bästa stunder.

Är det då 100 poäng? Kanske. Fast ska jag vara helt ärlig så gnager något i bakhuvudet och antyder att detta nog ändå är för bra för att vara sant. Därför räcker det återigen med 97/98 poäng – fegis som jag är. En dag kommer kanske dessa att kännas löjligt låga eller helt uppåt väggarna… men just nu får det bli min samlade bedömning.

Har det jag skriver något värde? Ja, det är ju upp till er som läser. Jag ska därför även tillägga att jag till dags dato provat ett tjugofemtal till trettiotal viner från 2009 och södra Rhône. Av dessa tillhör "Charles Giraud" absolut topparna (provad fyra gånger).

Music maestro – en annan favorit. Världens bästa musikvideo – garanterat!

Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

2011-05-28T23:23:00.001+02:00

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:

2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.

2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!

Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!

Bäst när det gällde!

2011-05-28T02:30:00.001+02:00

Släng MP3spelaren och investera i en rörförstärkare och njut av riktig musik.

Men nu är det ju tvåtusenelva!

2011-05-28T01:58:00.001+02:00

Ingen tid för nostalgi. Bäst just nu?

Mer (bra) musik och vin inom kort!

MV / Johan

Från sjuttioåtta!

2011-05-27T23:50:00.001+02:00

Michael Schenkers sista studioalbum med UFO innan återföreningen på nittiotalet och som om han vill visa världen vad han är kapabel till spelar han gura som aldrig förr. Fullständigt hänförande och genialiskt – förmodligen på sin topp och aldrig mer blev det som förr.

Trevlig helg!

Läge för en dumstrut?

2011-05-22T23:59:00.001+02:00

Såvitt jag förstår existerar vår planet fortfarande om allt nu inte är en illusion. Kanske läge för Harold Camping att plocka fram dumstruten och skämmas. Han var ju så säker på att allt skulle gå åt helvete så att säga. Måste kännas bra dumt så här dagen efter och vad ska han använda för argument nästa gång? Strunt samma - vi övriga kan ju fira att jorden aldrig gick under.

Just fira gjorde jag idag och det med en riktig smällkaramell. Fast för mig som fortfarande dricker Aussies känns det lite som dumstrutsvarning.

I Sverige har det väl aldrig varit ansett som bildat eller speciellt intellektuellt att dricka viner från Australien men nu tycks nästan hela världen ha beslutat sig för att vinerna inget är att ha. Fast inte då bland vanligt folk och konsumenter av vardagsvin utan bland förståsigpåarna – det är kort och gott helt passé att dricka dessa viner och huvudargumentet tycks vara att de inte går att lagra. Fast jag tror nog att det är helt andra psykologiska aspekter som påverkar det hela. Trender skall aldrig underskattas och flockbeteendet tycks djupare rotat i oss människor än vad vi vill erkänna. Följa John kort och gott.

Själv ger jag inte upp utan njuter lika ohämmat som förr av mina vinare från Australien. Att de inte skulle tåla lagring är ju bara nys men däremot kan jag tycka att utvecklingen i flaskan över tid knappast är dramatisk. Nu är väl detta inte något självändamål men jag kan förstå kritiken från dem som förväntar sig en utveckling i buteljen liknande den man rent generellt är van vid från gamla världens viner.

En intressant tråd startades för ett tag sedan av Jay Miller på Bulletin Board. Trådens titel är: “What A Deal! or The Busted Bubble Blues” - för er som har lust att läsa och samtidigt prenumererar, finns det mycket tänkvärt i den tråden.

2003 The Standish Wine Company, Barossa Valley “The Standish Shiraz” har en mörk, djup och tät blåröd färg. Doften är stor och direkt harmonisk med rostade och mjuka drag. Först mintchoklad, aprikoser och vanilj med svagt grillad karaktär samt en elegant orientalisk kryddighet som sedan leder över mot mer rödbärighet så som hallon och jordgubbar. Därefter även en aning grafit och cederträ med inslag av tobak och ved. Underbart fintstämd och balanserad doft och kommer det banne mig inte lite pikant svettighet mot slutet – jovisst! Mycket läckert.

Smaken utmärker sig direkt genom en enorm balans och renhet. Inget vasst och kantigt utan istället en makalös mjukhet och harmoni. Jordgubbar, hallon, björnbär i en enormt sötmogen eftersmak men som också balanseras av en behaglig syra. Fantastiskt gott och smakfullt. Kryddighet och närmast exotisk fruktighet med inslag av nougat och körsbärspraliner. Riktigt gott och läckert med hur mjuka och behagliga tanniner som helst!

Jodå, detta är Aussie när det är som bäst. Fruktigt, smakrikt och absolut helt tillgängligt. Samtidigt är det inte alls övertydligt och vulgärt utan enormt snyggt balanserat. Jag är kanske inte lika överväldigad som Robert Parker vilken i oktober 2006 delade ut hela 99 poäng men jag tycker att det är ett väldigt bra vin. Kanske väntar jag mig ännu mera efter den helt ljuvliga prestationen av syskonvinet i februari. Det blir mycket goda 97 poäng och en absolut helt magnifikt njutbar upplevelse. Dock en aning för dyrt gentemot vad andra producenter i regionen kan prestera för ungefär 2/3 delar av priset.

Dan Standish grundade firman 1999 och producerar idag fyra olika viner från ägorna som tillhör hans föräldrar. Mindre än 10 000 flaskor buteljeras om året. Vingården är ekologiskt odlad och vinerna jäser naturligt samt produceras med rent hantverksmässiga metoder. Just detta vin består av druvor från snart etthundraåriga stockar som efter jäsning lagrats i nästan 3år på franska fat. Dan Standish är fostrad hos Torbrecks Dave Powell och samarbetar även med Jaysen Collins (tidigare Turkey Flats) i det gemensamma projektet Massena Vineyards.

Man får väl tacka Britterna för att man koloniserade även Australien – tänk vad vi missat annars!

Long time no speak – En Profetia!

2011-05-20T23:40:00.000+02:00

Imorgon tar allt slut om man ska tro en amerikansk domedagsprofet och hans tolkningar ur Bibeln – fan tro´t!

En annan amerikansk profet utnämnde årgång 2007 till "Vintage of a Lifetime" och det finns de som även tolkar detta som en domedagsprofetia.

Jag har väl varit kritisk mot vissa producenters prestationer men i det stora hela måste jag nog hålla med pastor Bob om att det är en magisk årgång. Kvällens vin är definitivt ett bevis på detta. Fjärde provade buteljen och bättre än någonsin:

2007 Domaine de l'Oratoire St Martin, Côtes du Rhône Villages - Cairanne “Haut-Coustias” har en djup intensiv mörk men klar färg. Doften är enorm redan ur buteljen och de animaliska inslagen är övertydliga. Höstskog, svamp, tryffel och trädbark väller ur glaset. Jordiga och murriga toner med kaffesump och metalliska aromer med en närmast förförisk komplexitet – ljuvligt. Visst finns både blåbärs och vaniljtonerna där men på ett mycket behagligt vis. Kanske även en urvriden disktrasa med fotsvett men det hör ju mer eller mindre till en druva som Mourvedre. Sedan nagellack och något mystiskt chokladlikt som får mig att hamna i Australien. Kalasfint!

Smaken är mycket ren och frisk med inslag av mörka körsbär och svartvinbärssaft. Kafferost, bitter och mörk choklad med blåbärsjuice samt en förnimmelse av vindruva och plommon med vispgrädde ur en väl använd plåttallrik. Sedan tuggtobak och lagerblad med kännbar strävhet i en lång och intensiv eftersmak med frisk syrlighet och en aning beska. Gott!

Helheten ger ett samlat intryck som får den mest prestigefulla Bordeaux att skämmas med tanke på prislappen. För mindre än 200kr får man ett vin som kanske en Bordeauxegendom bara kan drömma om i de bästa årgångar och då med en prislapp som måste multipliceras med tio.

Visst finns det bättre viner från regionen och årgången men för ett mindre framträdande AOC som Cairanne är det ändå ett bevis på vad årgången levererat. Robert Parker delar ut 94 poäng och använder delvis slitna fraser som “big time sleeper of the vintage” men även beskrivningar som “This is one of the most highly respected estates in the southern Rhone. Almost every insider speaks of l’Oratoire Saint-Martin, run by Frederic and Francois Alary, as an example of a perfectly managed, impeccably manicured vineyard as well as meticulous winemaking.” Själv landar jag på 94/95 poäng.

Konsult är ingen mindre än Philippe Cambi vilken jag hade nöjet att träffa och prata med förra helgen. Mer om detta en annan gång. Då även mer om årgång 2009 och 2010. Må gott!

PS. En lustig känsla av ungdomen infinner sig mot slutet. Minns ni sportdrycken Gatorade? Den eftersmaken infinner sig plötsligt och även om det kan synas märkligt smakar det faktiskt ganska gott. DS

PPS. Lite mysiga gitarriff att njuta av innan jorden går under…

Rödare och stramare – mer klassisk?

2011-03-25T21:09:00.000+01:00

Att svara på den frågan låter sig knappast göras med bakgrund av bara några få smakprov men det är nog så som årgång 2009 i södra Rhône har utmålats – mer klassisk helt enkelt. Mina egna erfarenheter var tills i onsdags begränsade till några enstaka smakprov av framförallt viner från den lite enklare appellationen Côtes du Rhône. Enkla kan man dock inte beskylla de sex smakproven för, som transporterades i de förvisso ganska spartanska (men fullt funktionsdugliga) PET-flaskorna, från Kungliga Hufvudstaden. Barnen tyckte det såg ganska kul ut men innehållet var långtifrån läskeblask och mineralvatten. Det rörde sig nämligen om rester från Bristly Wine Agents provning i måndags och närmarebestämt om de såkallade prestigecuvéerna: "Cuvée Pure", "Colombis", "Cuvée Chaupin", "Cuvée du Quet", "Collection Charles Giraud" och "Vieilles Vignes"

Jag kände mig nästan som Askungen i måndagsförmiddag och intalade mig att ”vad är väl en bal på slottet…” att missa både vinerna och mötena med producenterna som alla var på plats kändes ganska bittert. Nu var det knappast aktuellt att försöka ta mig de 60 milen till Stockholm även om det ett tag fanns en svag förhoppning. När jag så insåg att det var måndag och att jag inte var där, beslöt jag mig för att lite på skämt men ändå med ett visst hopp, skicka ett SMS till Gabriel. ”Spar på slattarna och skicka dem till Malmö” löd budskapet. Jag trodde väl inte riktigt på upplägget men några timmar senare dök svaret upp som kort och gott löd ”jag fixar det”. Snacka om att bli glad!

Nu fick jag då chansen att prova några av vinerna och även om jag missade mötet med producenterna så känns det mer än bra. Men hur bra är då vinerna?

Först en rekapitulering av vad som har sagts om årgång 2009 och då främst i Châteauneuf-du-Pape. Det lustiga är att årgång 2007 börjat segla upp som något atypiskt och närmast omgivet av lite negativa synpunkter. Jag har själv deltagit i debatten men inte såtillvida att jag tycker det är något fel på vinerna rent smakmässigt utan mer för att jag oroar mig för vissa viners hälsa. Det lite (o)lustiga är att årgång 2009 förmodligen är minst lika kontroversiell om man ska tro vad man kan läsa i etern. Själv har jag mest läst vad Robert Parker och Jeb Dunnuck (som numera också tar betalt) skriver men även tagit in andras åsikter. Dessutom var jag ju själv på plats i distriktet under slutet av junimånad det aktuella året. Det var varmt redan då och dessutom en ständigt närvarande Mistral som torkade ut både druvor och människor.

Det började både kallt och regnigt för att sedan bli en varm och torr sommar med en rekordvarm månad i augusti – faktiskt den näst varmaste på 46år, endast slagen av 2003. Värmen resulterade i höga sockernivåer samt sjunkande syra och tydligen var det inte helt enkelt att starta skörden eftersom man hade ojämn mognad i fälten. Däremot avslutades skörden problemfritt under närmast idealiska förhållanden.

Vidare kan man läsa om avbrutna jäsningar på grund av höga sockernivåer samt allmänna bekymmer under vinifieringen med volatila syror och en totalt sett ganska liten produktion. Det har talats om en mer maskulin och tanninrik årgång gentemot 2007 och jämförelser har gjorts med 1989 samt en mix av 2001/2005 medan Parker refererar till en mix av 2000/2003. När jag talade med Gabriel hade han intrycket av att de producenter han samarbetar med, tyckte att 2009 var en enklare årgång att hantera än 2007. Vad vet man? Jag kan åtminstone delge mina intryck av de provade vinerna.

Värt att notera är att vinerna öppnades två dagar före jag provade dem och att de hällts upp på 500ml flaskor som var helt fyllda med undantag för de bägge vinerna från Domaine de la Janasse. Dessutom rörde det sig om ”fatprover” i fyra av fallen vilket tillsammans gör att mina intryck måste läsas med detta i beaktande.

2009 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" (fatprov)
Färgen är ganska ljus och purpurröd. En tydlig och stor doft av först kolasnören, dammig grusväg, kött samt örtighet av garrigue. Rödbärig och elegant i Bourgognelik stil med inslag av ljus choklad. Sedan händer något och doften utvecklas snabbt mot sötare aromer av choklad, Portvin, fikon och nästan Amaronelika drag. En aning tveksamt faktiskt.

Smaken är ren med först mycket påtaglig strävhet och tanniner samt en tydlig eldighet. Choklad, kolasnören i en varm och lite bränd smak. Lakrits och malörtsbeska i en aningen rå, stram och faktiskt bitter stil. Inte så friskt och bärigt utan snarast mer drag av torkade frukter.

Ett gott och spännande vin men jag är ändå lite fundersam. Jag får en hel del associationer till framförallt 2007an men även delvis 2005an. Det senare är positivt men faktum är att ju längre vinet står i glaset och innehållet i flaskan sjunker så framträder närmast samma oxiderade karaktär som har stört mig så med 2007an. Dessutom är eldigheten i min smak alltför påtaglig och jag tycker faktiskt inte att Julien har gjort ett mer återhållsamt eller mer Burgundiskt vin med 2009an. Det är snarast ett tuffare och lite hårdare vin som kanske kommer att mogna fint och ge en helt annan upplevelse efter några år i källaren. Man ska också tänka på att vinet öppnades två dagar före mitt smakprov och att det rör sig om ett fatprov. Kanske är det inte helt representativt för vad som kommer att buteljeras så småningom. Bra men jag är något reserverad med 93/94 poäng men som kontrast tycker min hustru att detta är det godaste vinet av de sex på bordet. Kanske är jag skadad för resten av livet med mina tvåtusensjuupplevelser?

2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis"
Färgen är ljus, klar och sammetsröd. Det doftar kola, choklad och vanilj samt honung och mandel blandat med lakrits och charkuterier. Sötfruktigt och örtigt med blodiga inslag och nästan doft av grillat kött. Blommor, parfym och närmast exotisk fruktighet och massor av Kirsch. Även en pikant svettighet typ omklädningsrum. Enormt uttrycksfull och inställsam.

Smaken är ren, kryddig och rostad med inslag av grillat kött, fat, lakrits och kola. Knäckig och chokladig med kaffe och Kirsch men viss stramhet. Jordgubbar, hallon och röda bär i allmänhet med ett inslag av peppar. Enormt inställsamt och hedonistiskt.

Ett jätteläckert och gott vin som jag blir mycket glad av att prova. Stilen påminner en hel del om vinerna jag upplevt i Roussillon/Collioure med sin typiskt drickvänliga och lite modernare stil. Robert Parker skriver i sin recension: ”If you want an education in what kirsch liqueur, roasted Provencal herbs and loamy soil/garrigue notes smell and taste like, this offers a doctorate degree.” och det är bara att hålla med. Ett måstevin för Grenachefanatikerna men nödvändigtvis inget som den rent generelle Châteauneuf-du-Pape älskaren kommer att dyrka. Detta är mer för dem som gillar druvans uttryck i de Spanska och kanske rentav Australiensiska motsvarigheterna. Jag gillar detta mycket och 95/96 poäng känns självklara. Min erfarenhet av 2007an sträcker sig till en provad flaska (den på bilden nedan) under besöket i distriktet 2009 och den minns jag som ännu rikare men också mörkare i stilen. Faktiskt nästan lite för mycket av det goda.

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften är först lite knuten och dammig med en lätt rökighet och inslag av jordgubbar. Kanske lätt oxiderad med ett drag av våta löv, mineraler och regnig grusväg. Blommor, chark, garrigue och tydlig rostad kryddighet. Choklad och kola och en mer syltig frukt efterhand.

Smaken är ren med inslag av kola och lakrits men också mycket fruktighet av jordgubbar, hallon, körsbär och svartvinbär. En frisk och lite rödare, nästan elegant smak men även ganska sötfruktig i eftersmaken med en antydan till rökighet och beska.

Som vanligt ett gott vin. Betydligt mycket rödare i stilen och även friskare än vad jag minns från tidigare årgångar. Det finns kraft men av de tre rena Grenachevinerna framstår detta som slankast. Det får bli 94/95 poäng men med reservation för att detta vin öppnades två dagar tidigare och dessutom förvarats i en mindre än halvfull flaska. Kanske har detta påskyndat utvecklingen.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" (fatprov)
Färgen är klar och purpurröd. Doften först lite återhållsam med örtighet, mynta och dov mörkfruktighet. Charkuterier, grillad och blodig biff med nästan medicinalkaraktär. Blåbär, svartvinbär och oliver i en ständigt växande och komplex doft. Inte helt olik Domaine de la Vieille Julienne när den är som bäst.

Smaken är ren och stor med Kirsch, choklad och strama samt intensiva tanniner i en mycket elegant stil vars eftersmak känns oändlig. Fantastiskt bra. Lakrits och viss bitterhet med lavendelsmak samt enormt koncentrerad och rik i sin struktur. Smaken är aldrig sötkladdig utan närmast torr och stram. Toppklass!

Jag är närmast lite chockad och överraskad. Jag hade aldrig trott att 2009an av detta vin skulle vara att räkna med gentemot den så haussade 2007an. Faktum är att jag är beredd att hålla 2009an som bättre. Jag fick lite samma känsla som första gången jag provare 2007an i september 2009 men efter det upplever jag att 2007an har slutit sig något. Det är inget litet vin i årgång 2009 heller och inte kommer det att upplevas som ett tillgängligt vin på kort sikt. Däremot är potentialen enorm och jag undrar om inte detta kommer att framstå som ett av årgångens bästa viner på längre sikt. Den långa luftningen tycks inte ha påverkat vinet det minsta utan snarast är det nog ett måste. Absolut inget för nybörjare! Jag är mycket imponerad och har svårt att värja mig med ett betyg som resulterar i 98/99 poäng. Ett måste för den sanne entusiasten!

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften väller ur glaset i enorma mängder med först mycket köttiga, grillade och rostade aromer. Peppar, vedspis, kryddor, höstskog och hårspray. Kaffe och jordighet med inslag av svett blandat med parfym och en exotisk fruktighet. Sedan en märklig förnimmelse av plåster. Underbart!

Smaken är stor med choklad, kola och violpastill som första intryck. Sedan kaffe, kirsch och aprikospuré med jordgubbspaj i enorma mängder. Eftersmaken är mycket lång och intensiv med tydliga och torra tanniner. Alkoholhalten är klart märkbar med en eldighet som säkert kan upplevas som störande. I avslutningen en beska men också en viss smörighet som avrundar det hela fint. Ett rikt och gott vin!

Om det förra är ett stort vin är detta på sitt vis ännu större. Jag tror inte att alla kommer att uppskatta det lika mycket som mig och jag måste varna för en påtaglig eldighet. Mig stör den inte utan det hela bärs upp av en helt underbar struktur och smakrikedom men det är inte ett vin för var och varannan. Man måste gilla stilen. Om Colombis påminde mig om Roussillon och Collioure så är det inget emot vad detta vin gör. För mig är det som om jag satt på plats i Roussillon och läppjade på vinerna därifrån. Speciellt ett vin dyker upp i tanken. Ett vin som sommaren 2009 blev en blixtförälskelse - 2007 Domaine St Sébastien, Collioure ”Cuvée Alexandre”. Likheterna är nästan förbluffande och det gör mig både glad men också lite nervös. Det vinet håller inte alls lika bra idag som då och någonstans känns det som om detta vin också skulle kunna utvecklas åt fel håll. Vi talar definitivt om ett förförarvin av stora proportioner men jag chansar med 97/98 poäng som slutbetyg. Kanske lite fegt om jag ska vara ärlig…

2009 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" (fatprov)
Färgen är purpurröd. En doft av mörka bär med choklad och peppar samt rostat kaffe blir första intrycket. Metall, järn och våt sten i en mineraldriven stil som sedan övergår åt garrigue, lavendel och lakrits med en allmän dammighet. Mycket klassisk.

Smaken är koncentrerad och mycket viskös med jordgubbar, lakrits och blåbär som sedan övergår i en varm och aningen syrafattig eftersmak. Körsbär, svartvinbär och sedan beska med ganska torra tanniner. Enorm tyngd.

Kanske lider detta smakprov av att ha varit öppnat ganska länge och dessutom förvarad i en mindre än halvfull flaska. Det finns något platt över det hela och det borde det inte göra. Syran är påtagligt låg och det gör att smaken inte känns helt fräsch. Ändå gillar jag som vanligt denna cuvée mycket men inte i nivå med tidigare provade årgångar. Det blir trotsallt 96 poäng men jag hade nog trott på ett ännu bättre resultat. Kanske är det omständigheterna som spökar. Jag står dock fortfarande på supporterläktaren när det kommer till Domaine de la Janasse.

Vad blir då slutintrycket?

Ja, det är kanske inte aktuellt att döma baserat på endast dessa smakprov som dessutom inte ens är buteljerade i fyra av fallen. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på likheter respektive olikheter med tidigare årgångar. I ärlighetens namn hittar jag inte rödare och friskare fruktighet i de provade vinerna med undantag för Chaupin. Alkoholhalten känns skyhög och jag undrar om inte 2007 döljer den bättre. Kanske är den stora skillnaden gentemot den årgången att tanninerna känns påtagligare i 2009 och det kan ju vara både bra och dåligt. Jag tror att man som anhängare till distriktets viner kommer att gilla 2009 lika mycket som flera tidigare årgångar och att även Robert Parker kommer att revidera sina omdömen när det blir dags senare i år. Hans ganska försiktiga poäng har jag faktiskt lite svårt att förstå. Då kan jag se större likheter i min egen uppfattning gentemot Jeb Dunnuck som har provat en hel del av årgångens viner. Jag kommer absolut att delta i jakten när vinerna släpps men kanske inte med samma intensitet som när 2007orna lanserades.

Ett varningen finger dock! Den som inte gillade årgång 2007 kommer inte heller att bli frälst med 2009 – det är jag säker på.

Avslutningsvis kan jag bara kort konstatera att livet som svensk Châteauneuf-du-Pape fantast blev mycket rikare den dagen Gabriel drog igång Bristly Wine Agents. Det är en imponerande portfölj som skapats på några få år och frågan är om någon annan svensk importör kan matcha den uppställningen? Tack för allt!

That’s What Friends Are For!

2011-03-23T22:55:00.000+01:00

Visst saknar man flärden och människorna men i vinet ligger sanningen säger man. Snart återkommer jag med ett utförligare omdöme men faktum är att en av 2007års favoriter även står ut 2009.

Nu skulle man egentligen spela Dionne Warwick och sången i rubriken men istället blir det en favorit med samma fina och lika kärleksfulla innebörd:

Quet, Chaupin, Pure, Colombis, VV eller Charles Giraud?

Jag som trodde att det månne berodde på månen?

2011-02-28T23:13:00.001+01:00

Jag avskyr besserwissers och sådana som torrt konstaterar ”va vad det jag sa!” Fast just idag känner jag en viss tillförsiktighet att själv använda mig av uttrycket – inte för att strö salt i såret, utan snarast för att det känns ganska skönt att det inte bara tycks vara hjärnspöken. Ett tag trodde jag kanske att det var månens faser som ställde till det. Ni vet det där med fruktdagar!

I fredagskväll satt jag som vanligt och följde upp trådarna på Bulletin Board och rent instinktivt läste jag i vanlig ordning allt som rör Châteauneuf-du-Pape. Rubriken ”TNs:2005 Barroche Pure and 2005 Clos St Jean Deus Ex Machina” drog naturligtvis lite extra nyfikenhet till sig. När jag så ett par inlägg ner noterar ett svenskt bidrag ifrån en av våra vinimportörer steg pulsen en aning. När sedan Robert Parker och Harry Karis (med information direkt från källan) gav sig in i debatten blev det än intressantare. Även ett inlägg av den alltid saklige och upplyste danske entusiasten Jonny Madsen fick mig att verkligen fundera. Vad rör sig då detta om?

Jo, givetvis den märkliga 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure".

Nu tror jag inte att det är sista gången vi får läsa om märkliga 2007or och som en tröst för Julien tror jag inte att det bara kommer att vara hans vin som ifrågasätts – nej, jag tror att det lär dyka upp fler tveksamma 2007or från Påvens nya pallats.

För er som är prenumeranter följer en länk till originaltråden längst ned i texten och för er som inte har åtkomst till Parkers sida följer härefter ett urval intressanta inlägg från tråden att ta del av (har tagit bort länken eftersom forumet endast är för prenumeranter men för dem som har åtkomst går det bra att söka på forumet).

“I had the 2007 PURE two weeks ago, and it was a very, very strange thing to do... Initally, when poured into the decanter, I almost got the feeling that is was defective. You know when you have that reduced nose that doesn't tell you anything? This was Saturday at lunch time. So I took one glass and left the remains in the decanter until lunch on Sunday. Better, but still slow on the aromatics, while the palate got more interest from my side compared to the day before. The level in the decanter was now 50% less than from the beginning, and we forgot it until Wednesday!!! Standing in the open decanter, not covered nor chilled in the fridge or anything, it was AMAZING on Wednesday evening... It started at 80 points with a big ??? on Saturday and ended with 95/100 p ??? 4 days later. Interesting though...”

- Jörgen Lindström

--------------------

“Jorgen-I have also had enough "suspect" bottles of 2007 Pure to wonder about a retraction of my review....saw 4-5 bottles out of 18 in the CNDP tasting I did last November in Rioja that seemed as if they were refermenting...two bottles tasted stateside since were identical...I am not yet convinced...but increasingly worried that the wine has some residual sugar that has refermented after the wine was shipped from the estate...decanting for several days helps...somewhat...but if my instincts are correct,a portion of the bottling of this very special wine is spoiled...I own some and will wait until spring for a retaste...but I am worried...if Harry Karis is reading this....would love to know his experience with this bottling...of course the 2005 and 2006 Pures are among the finest CNDPs of their respective vintages....”

- Robert Parker

---------------------

“Regarding the 2007 Pure I have spoken to Julian about this and he agreed that some of the bt. are refermenting. I know he has spoken to another big winemaker in Chateauneuf who believe that these bt. will settle down and become great bt. with a little patience. I don't know if this can be Real? I have got some rebottled wines and they are great!”

- Johnny Madsen

--------------------

“Bob, I know about this. The best way to answer is giving Julien's explanation.”

"Concerning Pure 07, all is coming from a single foudre.
1/3 was unfiltered and the rest filtered.
It seems that some bottles which were not filtered had a bit of activity due
to the fermentation of some tenth grams of residuel sugar.
I tasted a bottle beginning of the week and did an analyse on it.
On the analyse, there’s no VA at all ( 0,51 ).
On tasting the wine when just open had too much C02 so I shacked the bottle
and put in a decanter. There was for me no bad taste at all.
There’s fruit, spice and chocolate. I think that the CO2 will disappear within
one year from now and that the wine will be okay.
What is sure is that 2/3 of the pure 2007 are not fermenting at all"

- Harry Karis

--------------------

“Harry...thanks...that summary is what I have found...I am going to forget the bottles I have for 3-5 years...and hope for the best...like you I have had some utterly profound 2007 Pures....”

- Robert Parker

--------------------

Komihåg var ni läste det först…

Fast för att nyansera det hela så kan jag rapportera om ett antal nyligen avnjutna 2007or. En sagolikt och närmast syndigt god 2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape, en allt annat är oxiderad och slapp 2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" och sist men inte minst en vansinnigt koncentrerad och lovande 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet".

Så nog finns det hopp!

Thunder from Down Under!

2011-02-25T00:30:00.001+01:00

Kanske kan man tro att detta nu ska handla om musik och då förslagsvis om AC/DC men så är det faktiskt inte. Nej, rubriken är stulen rakt av från Robert Parker och han använde den ursprungligen i oktober 2004 då han i utgåva # 155 publicerade sin Australienrapport. Då var Aussieviner högsta mode i USA men sedan dess har det gått utför med försäljningen och marknaden har i det närmaste vänt vinerna ryggen.

För ett par veckor sedan avfirades Gomseglets Australiensejour med ett riktigt avslutningsfyrverkeri. Efter att ha ägnat kontinenten ett helt år med djupdykningar bland druvor, distrikt och producenter så avslutades allt med en serie ikonviner från några av Australiens mest uppskattade men för det stora flertalet, oftast okända producenter.

Under vintern/våren 2010 provade vi oss igenom de vanligaste druvorna och distrikten för att sedan under den gångna hösten/vintern lägga större fokus på enskilda producenter. Flera av de stora namnen så som Penfolds, Henschke, Yalumba, Glaetzer och Torbreck har granskats och enligt mig är det de två sistnämnda som verkligen bevisat landets kvalitéer. Dessutom till en fantastisk prisvärdhet i fallet Glaetzer/Mitolo.

Nu finns det ju fler namn. I några fall även de med ännu högre status bland de riktiga nördarna och det var dessa som en söndag i februari, fick bevisa den dynamik som på allvar gjorde entré under början och mitten av nittiotalet. Det var då scenen beträdes av en tämligen ung generation vinmakare som antingen tog över föräldrarnas ägor eller kontrakterade marker och återuppväckte rankor som ingen brytt sig om på decennier. Även ett i världen allt vanligare fenomen kom att gälla också i Australien – att fler upptäckte möjligheten att göra eget vin på nektarn istället för att sälja frukten för underpris till de stora och totalt dominerande uppköparna och aktörerna, så som tillexempel Foster’s (Southcorp) i fallet Australien.

Ingen enskild person har väl som Rockfords Rocky O'Callaghan betytt så mycket för den nya vågen och många är lärjungarna som tagit intryck av honom och hans synsätt på vinframställning. En av dem som upprepat mantrat ihärdigast är Chris Ringland och många producenter har honom att tacka för stora delar av framgången. Givetvis hade det varit kul att få ha vin från dessa bägge i startfältet men det blev en både för svår och dyr uppgift att lösa. Kanske borde även Duck Muck fått plats men på grund av totalkostnaden för provningen fick denna vänta på avbytarbänken. Annars fick vi nog med det mesta i övrigt att önska och som dessutom inte tidigare provats under det gångna året.

Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:

Vin 1
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?

Vin 2
Färgen är djup, tät och närmast svartröd. Doften är precis som i föregående vin kraftigt rostad men med mer köttiga/grillade inslag och drag av kokos. Rök, vedspis och choklad med en parfymerad arom av hudkräm. Jordgubbar och syltighet under ytan men också klart animaliska inslag och svett. Mycket läckert. Smaken är ren, mjuk och sammetslen med mycket syltig frukt av hallon och jordgubbar. Choklad, smörkola, nougat och gräddlikör. Enormt fet och glycerinrik i sin godisaktiga stil men hela tiden välbalanserad – enormt gott och närmast förföriskt.
2005 Mollydooker, McLaren Vale "Enchanted Path"
Jag vet att det är många vinälskare som utan att smakat något av firmans viner har en ganska bestämd uppfattning om att de inget är att ha. Det är synd, för vågade de bara prova och gärna då vin med en aning mognad, så är jag ganska säker på att de skulle tycka om det – det har visat sig förut. Detta är enormt insmickrande men också väldigt intellektuellt. Sätt in vinet i en provning av viner från Ribera del Duero, Kalifornien eller varför inte den moderna Italienska Merlotskolan och kanske rentav Garagister från Östra stranden i Bordeaux, så tror jag få skulle hitta svartepetter. Detta är makan Sarah Marquis skapelse och hon löser uppgiften med bravur och om man ska använda klyschor så är detta i all sin prakt ett feminint vin. Det blir mycket starka 97 poäng från mig (som kanske är för låga) och övriga gruppen håller med vilket gör att medelvärdet slutar på prick 97 poäng. Intervallet går från 95 till 98 poäng vilket renderar i en tredjeplats i poängligan men ”bara” en fjärdeplats i omröstningen (en förstaplats och tre tredjeplatser). En blandning bestående av 66% Shiraz och resterande del Cabernet Sauvignon. Även detta vin har mognat på amerikanska fat men här har man uppenbarligen haft tillräckligt med frukt för att balansera upp det hela. Robert Parker helnöjd men anser 96 poäng räcka.

Vin 3
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.

Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.

Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.

Vin 7
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.

Vin 9
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.

Men vem vinner då?

Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.

Jag får väl summera det hela som Robert Parker gör:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.

En viss besvikelse beträffande den franska söderns prestationer och en villrådighet när det gäller USA samt en tveksamhet när det kommer till vissa moderna Spanjorer och absolut inget intresse för Bourgogne samt Bordeaux och då Italien (nästan) är uteslutet så känns valet enkelt. Australien må vara helt ute i trendkretsar men vinerna gör då sällan mig besviken och i förhållande till prisvärde så finns det nästan inget roligare att dricka. Enda bekymret är att senare års årgångar knappast varit gynnsamma i Australien och urvalet begränsas på så vis en hel del. Kanske dags att gå på auktion? Ingen annan verkar ju vara intresserad av godiset.

Var det bättre förr?

2011-02-12T03:00:00.002+01:00

En låt säger mer än 4437 ord!

2011-02-12T00:31:00.001+01:00

"Sparkling Grenache" och andra konstigheter!

2011-01-24T22:05:00.000+01:00

Att Australiensarna hyser en förkärlek till mousserande Shiraz är välkänt men att vinproducenterna i södra Rhône plötsligt skulle hänga på denna trend med årgång 2007 och druvan Grenache var oväntat. Fast nu verkar det inte ha varit en medveten strategi utan snarast ett misstag i arbetet – ungefär som i fallet med den berömde munken i Champagne!

Allvarligt talat är det inte speciellt kul det som sker. Jag ska inte starta en konspirationsteori eller ett drev - men det är något lurt med årgång 2007 och Grenache i södra Rhône.

Jag har varit medlem i Munskänkarna under ett antal år och en av de största behållningarna med detta är de fina och intressanta kurserna man kan delta i. Jag har faktiskt lyckats ta mig igenom trebetygsnivå i den teoretiska delen (men aldrig försökt mig på det praktiska). Likväl tycks inte kunskaperna om vinframställning riktigt ha fastnat utan det blev väl som i skolan att man råpluggade för att klara proven men glömde sedan snabbt det man lärt sig. Är det någon gång jag önskat att jag hade lite bättre koll på det arbete som sker för att framställa det vi entusiaster får i buteljen, så är detta just ett sådant tillfälle. Något är lurt och jag skulle vilja förstå vad det är.

Jag gick kanske till lite hårt angrepp mot stackars Julien Barrot och hans 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure" i det tidigare inlägget men det är nog mest för att jag tycker att det är så synd, det som har hänt. I sanningens namn är han inte ensam om att ha gjort mig besviken och senast i lördagskväll var det så dags igen. Beslutet att korka upp en 2007 Clos des Papes fattades impulsivt då det vankades lammracks med rödvinssås till middag – en perfekt kombination kändes det som.

Hade ett barn doftat på det jag fick i glaset skulle barnet omedelbart ha utbrustit – kobajs!

Inte gödsel, inte stall, inte animalsikt utan kort och gott hederlig kodynga i absurda mängder.

Att innehållet inledningsvis dessutom såg misstänkt bubbligt ut gjorde inte saken bättre. Dessutom visade det sig tillslut finnas en hel del fällning i vinet vilket inte borde vara fallet för en 2007a. När så karaffen i söndagskväll var tom visade den på stora mängder kristaller/vinsten som envist bet sig kvar.

I lördags framförallt doftade vinet riktigt illa men smakade något bättre. Dock var det inte gott och framförallt inte som det borde smaka. Med luftning avtog problemet något men helt gav sig inte den illaluktande dyngan iväg. Beslut således att låta vinet stå i karaff till kvällen efter för att se vad som skulle hända. Visst blev det bättre men helt återhämtade sig inte doften. Smaken var dock betydligt mycket trevligare om än långtifrån sina 99 poäng från Bob och mina tidigare positiva upplevelser.

Värt att veta är att jag även upplevt en oxidationston i någon tidigare provad flaska där smaken upplevdes en aning slapp och trött. Minns vagt att jag avfärdade det hela som en dålig flaska. Nu är jag böjd att ompröva den teorin.

Ännu värre upplevelse var en flaska 2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape som i princip var odrickbar i höstas. Det bubblade och fräste ur den öppnade buteljen och det var helt klart efterjäsning som var problemet. Alldeles förfärligt vin som trots envist luftande aldrig hämtade sig. Inte ens till sås var det aktuellt att använda vinet. Även någon tidigare drucken flaska har visat på lite udda upplevelser men inte så som denna. (Det ska tilläggas att jag efter detta druckit en helt perfekt och helt felfri flaska ganska nyligen.)

Just den lite udda känslan av oxidation och obalans har jag även upplevt i 2007 Domaine Saint Préfert "Réserve Auguste Favier", de två prestigecuvéerna ifrån Domaine Saint Damien samt en ganska nyligen provad 2007 Domaine des Sénéchaux (fast i det fallet mer ilsk syra och faddhet). Inget av dessa har varit i närheten av upplevelsen av de tidigare nämnda utan ganska acceptabla men med en märkbart ”annorlunda” karaktär.

Ett vin jag gillade men bara provat en gång är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes" som provades över två kvällar i höstas. Först när den öppnades och provades var det nästan som att dricka Lambrusco och jag var mycket undrande. Fast i detta fall avtog bubblorna tämligen snabbt och framförallt till kväll nummer två hade utvecklingen verkligen gått åt rätt håll.

Även några Côtes du Rhône och andra viner från området har varit lite underligga och udda.

Jag har funderat en hel del över dessa fenomen och kan inte låta bli att undra vad det beror på. Nu har jag förvisso provat ovanligt mycket viner från området och just årgång 2007 vilket rent proportionellt skulle kunna förklara fenomenet men jag tror ändå att det finns en annan förklaring. Visst har jag vid något tillfälle upplevt konstiga buteljer från området i andra årgångar men de går nog att med bred marginal räkna på ena handens fingrar.

Jag hade ganska nyligen kontakt med en av landets större vinimportörer som har några intressanta producenter i stallet. En av dessa gör en specialcuvée på Grenache som lockat mig en hel del men då jag talade med en av firmans medarbetare fick jag beskedet att trots att vinet befinner sig i landet vill man inte marknadsföra det just nu. Anledningen berodde på att man upplevde vinet lite märkligt och inte helt stabilt. På min fråga om det berodde på efterjäsning fick jag inget riktigt svar. Man gav mig beskedet att de följer utvecklingen nogsamt genom täta kontroller och smakprov. Förvisso ett mycket seriöst agerande från deras sida men samtidigt oroande eftersom det delvis bekräftar mina misstankar.

Vad beror då allt detta på?

Jag vet inte och jag välkomnar gärna teorier eller exempel på egna upplevelser ni haft.

Jag minns för ett tag sedan då en av de trogna läsarna (som alla verkar heta Johan) skrev och berättade om tråkiga erfarenheter med 2007 Domaine la Barroche "Terroir". Det han beskrev då, stämmer ohyggligt väl med vad jag nu senare har upplevt. Igår fick jag ett SMS från vännerna i Göteborg som i fredagskväll bland annat öppnat en 2007 Pure och följt den över två kvällar helt utan vetskap om mitt senaste inlägg och erfarenheter. Gissa vad som stod i det SMSet? Jodå, exakt det besked som man kunde befara.

Jag säger som de gör i ledmotivet till Ghostbusters – there’s something strange…

En fundering jag själv haft är att det hela skulle kunna bero på extremt höga sockerhalter i framförallt Grenachedruvorna år 2007. Att det på grund av detta skulle kunna uppstå problem med efterjäsning om man har otur eller om flaskorna hanterats ovarsamt.

Fast detta borde ju inte förklara de oxiderade inslagen – de borde ju snarast bero på helt andra felaktigheter i framställningen eller lagringen. Ett två/tre år ungt vin ska ju inte oxidera i flaskan på grund av ålder.

Sedan vet jag att man hos ganska många producenter tillsätter koldioxid under framställningen för att på så vis förhindra just oxidation. Hur detta sedan avlägsnas eller självmant försvinner vet jag inte men kanske är det koldioxidrester som spökar – men varför då så extremt just år 2007?

Reduktiva processer är ju en metod som även används och som jag förstår går ut på att vinet inte kommer i kontakt med syre under lagringen. I Sherry framställning (Fino) är det flor som skyddar vinet mot oxidation men hur det rent praktiskt går till vid rödvinsframställning vet jag inte. Just den karakteristiska Finodoften sägs ju beror på den reduktiva miljön. Men kan detta förklara den otäcka doften i Clos des Papes?

Jag har kommit fram till ett annat konstaterande. Samtliga avvikande flaskor har inköpts i Sverige eller Danmark. Jag köpte ganska många flaskor på plats under sommaren 2009 och tog själv hem dem. Av dessa har hittills ingen betett sig konstigt eller varit defekt (förutom Juliens hemkörda då).

Hur många gånger har ni inte läst provningsnoteringar på CellarTracker eller Bulletin Board där man ondgör sig över dåliga viner från södra Rhône som alla verkar vara ryggradslösa och slappa med för mycket alkohol och ingen frukt? Oftast bortförklaras detta med att vinet hanterats ovarsamt och blivit kokt. Nu är ju Amerika den enskilt största marknaden och är det någonstans det skulle synas i statistiken är det väl just där. Fast det verkar även vara så att distributionskanalerna där är mer tveksamma och att hanteringen kan ifrågasättas. Nu vill jag inte påstå att våra svenska eller danska importörer skulle hantera vinerna ovarsamt och inte heller tror jag att producenterna gör det men kan det ha hänt något på vägen? Kan just 2007orna vara känsligare än normalt?

Som jag skrev ovan är mina kunskaper ganska begränsade när det kommer till själva vinframställningen vilket ni måste väga in i beaktandet när ni läser texten. Den som känner sig manad får gärna fylla på med teorier eller allra helst rena fakta om vad som egentligen gäller.

En sak är dock säker – det är numera med stor nervositet jag drar korken ur en 2007a…

När inga ord behövs!

2011-01-23T02:43:00.001+01:00

Jag vet att detta är en vinblogg men när musiken blir viktigare än drycken går det inte att låta bli…

Jag hoppas att ni njuter lika mycket som mig och visst är det värt 100 poäng!

Mot himmelska höjder eller rakt ned i avgrunden?

2011-01-22T17:14:00.000+01:00

Så var det då äntligen dags för säsongsupptakt i Gomseglet och i vanlig ordning startade allt med en kvalitetsbedömningsprovning. Tolv viner och en uppgift att bedöma vinerna utifrån dess kvalitet men även att gissa på druva/or, ursprung och årgång. Nästan som ett trebetygsprov hos Munskänkarna - fast med skillnaden att kvalitén här står i centrum…

Nja, kanske ska man inte vara så krass eftersom det där med kvalitet kan upplevas oerhört olika – tillsist är det ändå subjektivt vad man anser vara av hög kvalitet eller inte. Roligt var denna gång att vi tyckte ganska olika men i vanlig ordning tyckte jag nog att det stämde ganska bra mellan mig och The Wine Advocate's kritiker - dock med något undantag.

Precis som vid den här tidpunkten förra året var utgångspunkten röda viner bedömda från 90 till 100 poäng (samt ett extra vin) av Robert Parker men med undantaget att Jay Miller den här gången bedömt två av vinerna istället för chefen. Alltså tolv viner serverade helt blint för gruppen och i slumpvis ordning (endast provningsledaren visste vinerna men inte ordningen). Absolut det roligaste sättet att prova vin på – kasta sig helt ut i det okända och våga hamna i tassemarkerna. Samtliga fjorton provare lämnade in sina poäng och gissningar efter att ha provat vinerna i lugn och ro - men sedan med dallrandes nerver inväntat det spännande facitet.

Vinerna beskrivs i den ordning de ställdes på bordet. Först mina egna bedömningar och tankar samt allmänna funderingar och därefter en presentation av gruppens bedömning. Mycket siffror men också mycket nöje att försöka läsa ut mönster. Inte så seriöst och livsavgörande som det kan synas utan mer en ursäkt för att arrangera ännu en vinprovning - dessutom ett roligt söndagsnöje:

Vin 1
En ljus och klarröd färg med en först ganska söt och kola/knäckig dominerad doft. Sedan mer kryddor och korv samt svaga animaliska inslag med rök, höstskog/pinjeskog och röda bär. Lite blodig och rostad med en aning medicinalkaraktär. Smaken är ren och bärig med både tydlig syra fast även en sötvarm smak och antydan till eldighet. Kolasnören, knäck, kanel och bitter lakrits med fin frukt och inslag av lingon. Ganska gott och i min värld väldigt typiskt för Pinot Noir och nya världen. Borde komma från Kalifornien och varför inte 2006 – en Hansel?
2007 Calera, Central Coast - Pinot Noir
Det blir 92 goda poäng som kunde ha blivit högre om eftersmaken bara suttit i lite längre. Smaken klingar ut för snabbt. Hursomhelst ett trevligt vin i sin stil och för sin prisklass ett i mitt tycke klart roligare alternativ än äkta vara från Bourgogne. Robert Parker tyckte i augusti 2010 att vinet var värt 91 poäng med konsumtion under kommande fem år. Inte helt tokigt. Vinet har enligt samme man vilat i 16 månader på fransk ek med rikligt av stjälkar inkluderade under jäsningen. Övriga gruppen höll alla utom en med om Pinot Noir men med lite olika alternativ på ursprung. Fem stycken befann sig i Bourgogne. Betyget blev 92, 93, 93, 91, 92, 90, 92, 92, 90, 92, 91, 94, 93 (saknas en provare) med genomsnittet 91,9 poäng som slutresultat. Ett av gruppens mest förenande viner.

Vin2
En blandning av purpurrött och rubinrött i färgen med en fin lyster. Doften är stor och rökig med inslag av våt skog, jordkällare, grusväg och rostade fat. Choklad, kaffe, svamp samt svett och en aning gasbinda. En ganska elegant och utvecklad doft. Smaken är varm och solmogen med bra syra och koncentration. Svartvinbär och lakrits med markerade tanniner och stramhet. Ett ganska tufft men gott vin med lång eftersmak i en ren och mörk stil. Växer efterhand. Skulle kunna vara en Merlotdominerad blandning från Bordeaux och det fina året 2005 eller så är det en lurig Tempranillo från Toro och Spanien?
2001 Irene Alemany, Penedès "Sot Lefriec"
Inte helt fel med gissningarna eftersom detta enligt uppgift är ett vin gjort av 50% Merlot, 40% Cabernet Sauvignon och 10% Carignan. Att sedan vinet kommer från Penedès var lite oväntat men kanske ännu mer överraskande att vinet snart är 10 år gammalt. Det känns absolut inte. Ett ruskigt välgjort och välsmakande vin som säkert kan ligga ett bra tag till. Från mig 94 poäng som nog kunde ha blivit ännu högre om provningen fortskridit längre. Robert Parker tycker däremot redan i april 2004 att det fick räcka med 93 poäng och att det ska drickas upp senast 2012. Han är dessutom mycket positiv till vinet i sitt omdöme. En riktigt kul överraskning från en producent som var helt okänd för mig. Det här vinet ledde till spridda skurar av gissningar från Nebbiolo till Grenache, Syrah och Mourvèdre. Flera dock på Merlot/Cabernetspåret och länder som just Spanien och Frankrike men även USA och Italien. Tydligen ett svårgissat vin men kvalitén var vi ganska överrens om med följande rad: 95, 95, 94, 92, 94, 96, 90, 94, 95, 90, 94, 92, 93, 97 och 93,6 poäng i genomsnitt. Återigen ett ganska homogent resultat gentemot Robert Parker.

Vin 3
Färgen är djup och tät åt det lilaröda hållet till. Doften stor och rökig med kaffe, lakrits och mynta samt inslag av bubbelgum, jordgubbar, blåbär och vanilj. En varm och rostad doft med syltiga inslag av russin/korinter. Svettig och djurisk dessutom. Smaken är mycket koncentrerad med svartvinbär, hallon och blåbär. En bra syra med en frisk och god eftersmak som ger en härlig gräddighet med aprikoser och en aning mynta. Mycket gott i smaken men lite oförlöst i doften. Skulle kanske kunna vara en Tempranillo av modernt snitt från Toro eller en lite syrarikare Shiraz från Australien och 2006?
2004 Bodega Catena Zapata, Mendoza - Malbec "Adrianna Vineyard"
Tja, kanske blir en blandning av Spanien och Australien lika med Argentina? Med facit i hand inte helt ologiskt men att druvan var Malbec fanns inte i sinnevärlden. Däremot slog tanken mig att det skulle kunna vara en Sydamerikan men modet räckte inte hela vägen. Ett väldigt gott vin som däremot känns lite knutet och jag skulle tro att upplevelsen blir ännu större om något år. Jag slutar på en kompromiss av 95 poäng just för att jag känner mig lurad på det där riktigt extra man söker för ett högre betyg. Ett av de två viner som kollegan Jay Miller har bedömt och i december 2007 slutade Jay på 97poäng vilka inte alls känns helt felaktiga – de är absolut inom räckhåll. De flesta övriga provare precis som mig på Tempranillospåret och då även Spanien. Några mer åt Shiraz och Australien men även Cabernet och Grenache som förslag men dock en provare som satte världsdelen men inte landet eller druvan – svårt som sagt. Dock ett vin som förenar hyfsat med endast 3 poäng som differens: 93, 92, 94, 93, 95, 95, 95, 94, 92, 94, 95, 94, 94, 94 och 93,8 poäng i genomsnitt. En bit kvar till Jay dock men inte är det något fel på vinet – tvärtom.

Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är påtagligt rökig och grillad med inslag av svamp, kryddor och örter. Peppar, svett, källare och en stekt karaktär. Animalisk och sötmogen. Smaken är syrlig och rå med svartvinbär, körsbär och lingon. Stram och uttorkad frukt med en utpräglad torr karaktär men även mörkfruktighet så som plommon. Trevligt men kanske lite för kort i rocken och på väg utför. Måste vara Côte Rôtie och en svagare årgång, kanske 1995?
1998 Rene Rostaing, Côte-Rôtie "Cuvée Classique"
Ja, den gissningen är man ganska nöjd med. De grillade tonerna är så typiska att det blir karakteristiskt. Brukar även få Bordeauxvibbar av det här men denna gång höll jag emot lusten att per automatik utbrista Bordeaux. Känns lite äldre än 1998 dock och ett vin som detta borde hålla bättre men även om det känns lite för utvecklat så gillar jag det tillräckligt för att ge 90 poäng. Lyssnar man till Robert Parker så slutade han i februari 2001 på 89 poäng. Nästan hela gruppen gissar på Syrah med något undantag men sedan varierar buden när det gäller ursprung och ålder. Ingen publikfriare som man säger utan gruppen nöjer sig med ganska försiktiga 91, 90, 89, 90, 90, 92, 90, 91, 93, 91, 90, 80, 90, 88 och 89,6 poäng i genomsnitt. Återigen ganska konsistent gentemot Robert Parker. Dock är detta det vin av alla i startfältet som flest tycker minst om.

Vin 5
Även detta vin har en ganska ljus och klar tegelröd färg. Doften är dock kryddigare och varmare med solmogen fruktighet och tydliga inslag av garrigue och kryddighet. Utvecklad med drag av tryffel, choklad och fikon samt kanel. Även en viss medicinalkaraktär. Smaken är ren och koncentrerad med mogen frukt och viskös munkänsla. Lakrits, violpastill och gräddighet med fikon och torra tanniner i eftersmaken. Mycket gott men lustigt tanninrikt med tanke på att det borde vara en Châteauneuf-du-Pape med ålder – kanske 1999?
2001 E. Guigal, Châteauneuf-du-Pape
Inte så dumt gissat faktiskt men jag ska ärligt erkänna att jag vara farligt nära att ändra mig till Nebbiolo och Piemonte. Det var länge sedan jag upplevde så tydliga tanniner i ett vin från området men det stör inte smaken i övrigt. Riktigt gott och framförallt blir vinet godare ju längre det står i glaset. Inte första gången en Châteauneuf-du-Pape med ålder från Guigal imponerar. Som unga tycker jag inte riktigt att de håller fanan högt men med just 8-10 års ålder så börjar det hända saker. Absolut värt 94 poäng och jag dricker det igen vilken dag som helst. Robert Parker på 92 poäng i februari 2004 och rekommendationen att dricka vinet före år 2016. Inte alls så tokigt. Gruppens gissningar blir väldigt spridda med Syrah som vanligaste gissning men även Bordeauxdruvorna och Tempranillo samt faktiskt just Nebbiolo och så då givetvis Grenache som alternativ. Inte så enkelt med utvecklade viner syns det. Ett ganska omtyckt vin med följande rad: 92, 95, 93, 93, 94, 92, 96, 91, 94, 96, 91, 95, 98, 95 och fina 93,9 poäng i snitt. Stor spridning med ett genomsnitt som överträffar Parker.

Vin 6
Färgen är ganska klar och purpurröd. En söt doft med inslag av järn/mineral samt choklad och kola. Bärig med hallon och viss jordighet samt en aning slutet i doften. Kanske även en antydan till svett. Smaken är ren och syrlig med lingon och röda bär i allmänhet. Vanilj, körsbär och blåbär samt en ganska tuff och rå eftersmak. Inte helt angenäm. Det här vill jag ha till en Priorat eller något annat lurt från Spanien. Eller kanske även Toscana? Årgång 2004?
2005 Pierre Gaillard, Côte-Rôtie
Det var inte helt uppenbart men med facit i hand så borde den tuffa syran ha gett vissa indikationer. Doften var dock en aning för otypisk för mig. Ett inte helt njutbart vin men ändå välgjort och helt korrekt. Det räcker långt med 91 poäng för min del. Faktiskt inte helt fel med tanke på Robert Parkers 90 poäng i februari 2008. Dock beskriver han vinet som om det vore värt betydligt mycket mer än så. Hursomhelst är det endast tre provare som gissar rätt på druva och ursprung. Övriga alternativ är Bordeauxblandning från Italien, Nebbiolo samt Grenache/Syrah blandning och då Châteauneuf-du-Pape. Inte helt enkelt tydligen. Ett vin som någon i gruppen tycker är perfekt och några som gillar det mycket men även en del skeptiker som mig. Förmodligen det vin som ger mest spridda skurar med följande rad: 92, 92, 92, 96, 91, 93, 100, 95, 91, 93, 90, 94, 95, 93 och 93,3 poäng i snitt. Ganska omtyckt gentemot Parkers bedömning.

Vin 7
Färgen är ljust purpurröd. En stor och enormt nyansrik doft av choklad, kola, örter, kanel och jordgubbar med ett blommigt och parfymerat slut. Syltburk och nästan honungslika aromer med aprikoser och fikon samt svartvinbär i en likörlik stil. Känslan av enormt mogen frukt som långsamt mosats till kompott blir det avslutande intrycket. Fantastiskt rik och samtidigt elegant doft som är svår att sluta fascineras av. Smaken är mycket rik och koncentrerad med en klart viskös munkänsla. Choklad, fikon, kanel och exotisk frukt. Lakritskola, gräddighet, plommon, vingummin samt en friskt avslutande minerallitet. Superstort med en enorm eftersmak och koncentration. På gränsen till för mycket eldighet och sötma som drar ner helhetsintrycket något. Absolut en Châteauneuf-du-Pape och troligen från 2007 men vilket producent?
2007 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape "Réserve des Deux Frères"
Inte så konstigt att man inte kände igen producenten. Detta är första smakprovet för min del av just denna cuvée i årgång 2007. Det är dessutom ett aningen extremt vin. Det lustiga är att det direkt är så uppenbart vilket vin som är det mest kompletta och utan tvekan det kvalitativt bästa vinet. Flera provare suckar av vällust redan när de doftar på vinet – andra provare förfasas över vinets rikedom. Självklart ett vin som polariserar en hel del. Jag sätter 99 poäng och tycker möjligen att det finns en störande sötma i smaken som inte helt tilltalar i långa loppet. Det är ett ruskigt gott vin men kanske är det aningen för mycket. Av alla provade toppviner från årgång 2007 så är nog detta det mest extrema hittills. Jag är nöjd med att fått smaka vinet och jag gör gärna om det om fem till tio år men just nu räcker det faktiskt med de 5cl jag fick i glaset. Det finns mer balanserade och mindre sötfruktiga hundrapoängare från distriktet att njuta av. Robert Parkers ganska självklara 100 poäng i den här provningen med rekommendation att dricka vinet redan nu och fram till 2029. I princip ett vin gjort av enbart Grenache som vilat på en mix av både nya och 1, 2 samt 3år gamla Bourgognefat. Ett ganska häftigt vin som nästan alla provare lyckas placera på samma ställe men med lite olika åsikter om dess kvalitet: 100, 96, 99, 98, 99, 98, 95, 97, 97, 94, 99, 99, 98 (saknas en provare) och starka 97,6 poäng i snitt som blir provningens högsta betyg men bara med 0,1 poängs marginal!

Vin 8
Färgen är tät och mörkt blåröd med nästan svarta inslag. Doften är först rökig och rostad med inslag av gummi och bläck samt kaffe och pepparmint. Enormt mycket svartvinbärslikör och blommighet med aningen gröna drag så som paprika. En stor doft. Smaken är ren och koncentrerad med en frisk syrlighet av hallon och jordgubbar som sedan efterföljs av en likörlik svartvinbärsfrukt. Ett gott vin. Så mycket svartvinbär och antydan till paprika borde ju höra hemma i Chile eller kanske en Cabernet Sauvignon från USA? Årgång 2006?
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"
Lite genant kanske att inte jag sätter det här vinet. Ett vin jag förmodligen provat ett tiotal gånger. Lustigt nog får jag aldrig känslan av att detta hör hemma i Australien. Egentligen är alla indikatorer på plats men jag missar uppenbarligen dem. Dessutom är mitt minne kring detta vin betydligt mycket mer förknippat med mörka och lite hårda toner i en ungdomligt oförlöst stil. Det här smakprovet är väldigt gott och tillgängligt. Absolut värt 95 poäng. Inte så långt ifrån Parkers 96 poäng i oktober 2006. Övriga provare ganska villrådiga och endast tre hittar rätt. Övriga i Argentina, USA och även Spanien samt till och med Frankrike. Uppenbarligen svårgissat. Kvalitén verkar dock enklare att enas om: 96, 94, 97, 98, 95, 95, 97, 99, 96, 96, 96, 96, 97 (saknas en provare) och 96,3 poäng i genomsnitt. Ganska bra faktiskt.

Vin 9
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och rostad doft av choklad, mint, kola och söta kryddor så som kanel och kardemumma. En viss sälta samt dillfrö/gurkinläggning med efterföljande jordgubbar kommer i nästa sniff. Rökigheten består. Smaken är ren och frisk men med ganska tuffa tanniner samt en stram mineralkaraktär. Svartvinbär i en lång och koncentrerad eftersmak. En aning knuten och outvecklad men full av potential. Finns bara två alternativ. Förmodligen en Shiraz från Australien eller en Tempranillo från Spanien och då i en modern stil. Årgång 2006 kanske och det får nog bli Shirazspåret som första förslag.
2004 Bodegas Aalto, Ribera del Duero "P.S. (Pagos Seleccionados)"
Inte helt oväntat och just den moderna Spanska stilen påminner för mig allt som oftast om det jag gillar med södra Australien och Shiraz. Jag är inte ensam om förväxlingen men hela sex provare sätter ursprunget klockrent. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 belönar med hela 98 poäng vilka då väckte en debatt om Spanien verkligen var så duktiga på att göra vin som Jays betyg antydde. Det gällde inte enbart detta vin utan mer generellt den rapport han då släppte. Jag har flera gånger ansett det vara ett felaktigt angrepp även om han som person förvånat med en ganska arrogant och lite vidlyftig stil. Själv når jag inte lika högt denna gång utan stannar på 96 poäng. Ett betyg som övriga gruppen tycker är för lågt: 98, 98, 98, 98, 96, 97, 98, 99, 100, 95, 93, 99, 98, 98 och 97,5 poäng i genomsnitt. Faktiskt provningens näst bästa vin enligt rådande demokratisk ordning. Slagen med endast 0,1 poäng av bröderna Usseglio.

Vin 10
Färgen är rubinröd med ganska blåa inslag. Det doftar rök, stall, läder och en hel del svett. Svartvinbär, blommor och animaliska inslag med hästsadel och gödsel. Det finns även ett drag av kloak och gasbinda vilket kanske inte upplevs helt positivt men i detta fall blir det bara ett pikant inslag som känns mycket klassiskt. Smaken är ren och frisk med bra syra och inslag av jordgubbar samt mynta. Svartvinbär, blyerts, grafit och en närmast rå bläckighet med sötlakrits och finmalda tanniner som ger en läcker stramhet åt hela paketet. Riktigt gott. Känns klassikt och mycket typiskt men en aning generösare än vad man kan vänta sig. Varm årgång eller nya världen. Plötsligt slår det mig att detta säkert är ett vin i gamla världens stil fast från den nya. Dominus 2003 kanske? Annars är det banne mig ett original från västra stranden.
2003 Dominus Estate, Napa Valley
Det blev plötsligt så uppenbart vad detta kunde vara för vin just på grund av kombinationen generositet och klass. Ett oerhört snyggt vin i en stil som jag blir väldigt tagen av och gärna dricker vilken dag som helst. Jämfört med 2002an så känns detta vin mer tillgängligt men också mer klassiskt och en aning stramare. Minst lika gott dock. Tipset är att dricka det yngre vinet i väntan på att 2002an får ännu lite mer mognad och tid i källaren. Jag gillar detta så mycket att 97 poäng tillslut känns logiskt. Robert Parker var i december 2005 en aning mer återhållsam med sina 95 poäng men likväl mycket entusiastisk i omdömet. Övriga provare betydligt mer villrådiga och gissningarna hamnar lite varstans. Spanien, Italien, Argentina, Australien och så då givetvis Frankrike. Dessutom är ingen av övriga provare positivare än mig och raden blir lite försiktiga 96, 94, 94, 95, 97, 92, 96, 95, 93, 92, 93, 95, 91 (saknas en provare) och 94,1 poäng i genomsnitt. Ganska okej men ändå lite reserverat.

Vin 11
Färgen är mörk och blåröd. En rökig och dammig samt något sluten doft med tjära och tydliga inslag av stall, läder, hästsadel samt blodighet. En aning oren i doften med inslag av bläck. Smaken är frisk med markerade tanniner och en mycket rå eftersmak av gummi och beska. Bitter och torr med närmast en träig munkänsla och obalanserad syra samt alltför stökiga tanniner. Inget vidare faktiskt. Kan det vara en Sagrantino di Montefalco eller rentav Tannat från Madiran? En udda årgång som 2003 kanske?
2005 Château Gazin, Pomerol
Det ante mig – en helt oförlöst och stökig Bordeaux såklart. Detta är inte kul alls. Jag upplever vinet obalanserat och hårt men visst finns det kanske kvalitet i vinet. Problemet är bara att jag inte alls tycker om det här och får kämpa hårt för att enbart försöka se till just kvalitet. Jag kan sträcka mig till 90 poäng men jag dricker helst inte vinet fler gånger – inte så länge det är i detta skick. Kanske sker det mirakel om 10/15 år men fan vet. Robert Parker avslutade på 94 poäng i april 2008 men har från fat legat mellan 90-94 vid olika tillfällen. Jag förstår mig inte alls på detta och i övriga gruppen är det enbart en provare som gissar rätt på ursprunget. Övriga förslag är Spanien och Priorat men även Frankrike och Syrah. De andra gillar det dock betydligt mycket mer än mig och faktiskt något mer än det föregående vinet: 97, 96, 94, 90, 92, 95, 96, 94, 94, 95, 93, 94 (saknas två provare) och 94,2 i genomsnitt.

Vin 12
Färgen är ljust purpurröd. Doften är stor, söt, klistrig och även misstänkt oxiderad. Örter, mjölkchoklad, kola, mosade hallon och gräddig körsbärskompott. Redan doften får mig att med 99% säkerhet veta vilket vin detta är. Smaken är inte helt ren men koncentrerad med inslag av lakrits, choklad och tuggtobak. Körsbärslikör, hostmedicin och eldighet samt en beska och hela tiden störande oxiderad karaktär som får mig att nu till 99,9% säkerhet veta vilket vin vi har i glaset – tyvärr, måste jag tillägga. Detta är i så fall tredje smakprovet på raken som har denna karaktär. Det måste vara Julien Barrots skapelse från 2007 innehållandes inte helt ”pure” Grenache?
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Detta är sorgligt tycker jag. Redan i december 2009 funderade jag på vad som var på gång. Därefter har jag provat om vinet en gång med ännu tveksammare resultat. Den flaskan upplevdes dessutom nästan efterjäst eller inte helt befriad ifrån sin tillsatta kolsyra. När nu denna butelj som inte kommer från mitt förråd uppvisar tydliga likheter med de övriga två måste jag undra vad som sker. Även en hel del rapporter på webben antyder liknande upplevelser och Robert Parker har även han uttryckt en viss förvåning. Hade jag inte smakat vinet vid två tidigare tillfällen under 2009 (bägge i sällskap med Julien) så hade jag trott att vinet skulle vara på detta vis – men det var sannerligen inte de två första smakproven. Det finns absolut inget gemensamt. Däremot finns det mycket gemensamt med de flaskor ”moonshine” som jag både provade hos Julien och även köpte med mig hem. Innehållet i de flaskorna härstammar ifrån Grenachemust som han inte lyckades jäsa torrt. Julien varnade mig för att han inte helt kunde garantera innehållet och det har tyvärr visat sig stämma. De två senast provade flaskorna har varit allt annat än korrekta. Jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över vad som även hänt med 2007 Pure – ska det vara så här?

Det konstiga är att vinet ändå smakar gott. En provare utryckte saken så att det var det godaste defekta vin han någonsin provat! Några provare upplever vinet som perfekt och flera andra tycker uppenbarligen om vinet – vilket även jag gör men eftersom mina referensramar är påverkade av tidigare intryck så blir det ”bara” 92 poäng från mig. Det kan verka bisarrt att dela ut så höga poäng för ett vin man inte är nöjd med men samtidigt är vinet grymt spännande och faktiskt svårt att låta bli att dricka. Jag har aldrig förr varit med om ett vin som detta. En flaska hade kunnat avfärdas som defekt eller udda men tre på raken?

Inte så konstigt att majoriteten av provarna gissar på att vi har en Amarone i glaset och kanske är det mitt problem – att det påminner så mycket om övermogen Amarone att jag inte gillar det? Parkers 99+ poäng känns avlägsna i mitt fall men totalt sett går det hem hos gruppen med följande betyg: 100, 95, 97, 95, 92, 100, 90, 93, 98, 95, 95, 96, 92, 96 och 95,3 i genomsnitt. Ett ytterst märkligt vin och jämfört med den helt magiskt goda 2005an känns det som om vinerna inte kommer ifrån samma planet.

Vad lär man sig av allt det här då? Är det värt ansträngningen att sätta upp provningar som dessa och är det värt allt siffertrixande? Absolut tycker jag. För att det ska bli riktigt lyckat och givande bör man definitivt prova helblint och gärna då i slumpvis ordning. Vilken skala eller metod man använder samt vilken referens man har spelar mindre roll. Det fungerar ju utmärkt att använda 0-20 poängskalan och exempelvis Munskänken som referens. Även att rösta på godaste vinet i rangordning och helt utelämna poängen fungerar bra. Nöjet ligger i att hitta gemensamma favoriter och mindre omtyckta viner men även de skillnader som individuella provare upplever sinsemellan. Man ska givetvis inte göra vinprovning till tävling och matematik men att då och då utgå från den kvalitativa upplevelsen skadar absolut inte. Hos Munskänkarna och andra vinsällskap premieras kunskapen att kunna identifiera druva/or, ursprung samt ålder. Varför är detta viktigare än att bedöma ett vins kvalitet? Kanske för att kvalitet är subjektivt och inte en exakthet så som de egenskaper man faktiskt med bestämdhet kan bevisa?

För min del fungera framförallt Robert Parker enormt bra som referens men även Jay Miller gör jobbet för mig med ganska stor samstämmighet. De övriga medarbetarna är jag dock sällan lika kalibrerad mot. Viktigast är att veta vems smak den egna stämmer överens med och om man då hela tiden utmanar denne med ett positivt resultat som följd så är man oftast i trygga händer. Sedan måste man givetvis själv våga utforska okända marker och upptäcka saker man inte hade en aning om.

Analyserar jag resultatet från provningen så visar sig ett antal intressanta mönster. De sex viner belönade med 95 till 100 poäng av Bob och Jay är samma viner som jag själv rankar högst i provningen – med undantag för 2007 Pure - men det beror nog på helt andra saker än Bob och mig.

De sex viner som experterna rankar mellan 89 till 94 poäng är samtliga bland de viner jag tycker mindre om även om flera av dem framstår som mycket goda.

Visst skiljer sig poängen något men i stort kan jag vara trygg med att Parkers högpoängare tilltalar min smak och ganska riskfritt köpa de vinerna om jag har turen att hitta dem och ekonomin för att lösa dem. Svårare än så är det faktiskt inte.

Flera gånger har jag blivit anklagad för att vara poängdrickare men det kan jag aldrig acceptera. Tolv viner serverade helt blint och resultatet av mitt eget tyckande är ganska slående. Det brukar vara så även om det givetvis också finns undantag.

Även jämfört med gruppen stämmer det ganska väl överrens. Det finns individuella skillnader och avvikelser mellan både provare och kritiker. Det är nog precis så det ska vara och konstigt vore det väl annars. Dock är det så att gruppens tre favoriter alla ligger i experternas 96-100 poäng intervall och även här inser man att ett vin av hög kvalitet förenar – oavsett druva, ursprung och ålder.

Ett gott slut?

2011-01-04T23:35:00.002+01:00

Är det slut nu? Nja, att helt lägga ned bloggandet känns inte som ett genomtänkt beslut. Det är ganska kul att ha möjligheten att skriva av sig emellanåt och framförallt när man upplevt ett riktigt gott vin. Jag hade ganska ambitiösa planer för bloggen och december månad men som vanligt kom allt julstök, både privat och på jobbet, att grusa de planerna. Inte blev det bättre av febersjuka barn under julhelgen och mellandagarna - när sedan taket började läcka kändes motgången total. Därför dags att koppla av med en summering av det nyligen passerade vinåret 2010!

Var det ett bra vinår? Både ja och nej. Jag har gjort ett antal spännande vininköp under 2010 men ännu inte hunnit prova flera av dem. Kanske kommer de att dyka upp på listan över 2011års bästa viner och på så vis har 2010 varit väldigt spännande. När det kommer till själva vindrickandet 2010 så känns det först inte lika uppenbart vad som varit de stora höjdpunkterna. Kanske beror det på att 2009 var så enormt kul och bra att det faktiskt inföll en viss mättnad under förra året. Faktum är att jag aldrig tidigare upplevt en vintrötthet så som denna höst och vinter. Trots spännande viner så har det varit långt mellan tillfällena då jag riktigt uppskattat det som varit i glaset. Det kan ju faktiskt även vara så att en viss bortskämdhet börjat smyga sig in i tillvaron.

Som vanligt har året innehållit ett antal bra och minnesvärda provningar. När jag häromdagen satte mig för att räkna efter kom jag upp i exakt 30 vinprovningar under 2010. Alla provningar där noggranna anteckningar har förts och där 29 av dem helt arrangerats i privat regi. En summering visar att det under dessa provningar serverats 340 viner av blandad typ och ursprung.

Därutöver vingårdsbesök under sommarsemestern och en vinfestival med ett 60tal viner samt ett antal provningar hos Munskänkarna. Även en förfärlig massa vin hemma som delvis tagits från källaren men även inhandlats för att prova lite bredare än vanligt och utan att resultera i fler inköp än själva provflaskan.

Jo, nog finns det tillräckligt med vin att skriva om och framförallt intressanta provningar, vilket gör det svårt att få till urvalet till det här inlägget. Just att jag har så många obloggade vinprovningar som jag faktiskt tänkt skriva om, gör det lite svårt att gå händelserna i förväg. Nåväl detta får väl delvis då bli en försmak och ett lockbete inför ett förhoppningsvis mer aktivt bloggår 2011.

I vårt ena provningsgäng - Gomseglet - har 2010 ägnats åt Australien med undantag för ett par rena poängbedömningsprovningar samt i vanlig ordning några med fokus på Champagne (vilka jag nästan alltid avstår). I de andra gängen kör vi med egna medtagna flaskor som helt blindprovas och ofta är det under dessa provningar som de riktigt roliga överraskningarna dyker upp. Sedan har jag stått som värd för ett par temaprovningar vilket alltid är kul men där själva överraskningsmomentet försvinner. Därutöver en riktigt kul och pedagogisk Alsaceprovning i regi av Skånemunskänkarnas specialavdelning där vinerna från Grand Cru lägena Pfersigberg och Eichberg skulle jämföras. Två riktigt trevliga och för mig nya bekantskaper blev Paul Ginglinger och Bruno Sorg. Bägge rekommenderas starkt.

Frågan är då var man börjar det hela? Det får nog bli som vanligt – med bubblet först:

Så värst mycket Champagne dricker jag inte och 2010 var inget undantag – tvärtom. Så lite som provades förra året var det länge sedan jag kan minnas. Trots idoga försök från vår Champagnekonnässör i Gomseglet har jag ännu inte blivit omvänd. Dock bjöd hon på en mycket minnesvärd Champagne i vår senaste blindprovning och för mig smakade det så gott som det i min smak kan göra – alltså blev 2010års bubbel:

1998 Paul Bara, Champagne "Comtesse Marie de France" som bjöd på en härligt parfymerad och blommig doft med fin gräddighet och nötiga aromer. Choklad och kaffe samt frisk minerallitet med dammig grusväg och fruktighet av lime och äpplen.

Smak av kaffe, järn, citrus och grapefrukt samt en intensiv mousse med härligt gräddig känsla. En enormt lång och mineraldriven eftersmak som trotts en viss sötfruktighet mer påminner om supersyrliga karameller än något annat. Härligt och absolut värt 96 poäng. (Provad helblint).

Paul Bara är en producent som jag inte vet något annat om än det som har berättats för mig. Tydligen är han ganska excentrisk och även lite folkskygg – förvisso inget ovanligt för branschen. Vad jag förstår är han lite av en kultfigur i vissa kretsar. Hursomhelst en riktigt kul bekantskap.

2010års stilla vita vin då? Ja, det går inte att välja endast ett vin utan det får bli tre viner som lyfts fram och även om ett av dem kanske var snäppet bättre, går det ändå inte att utelämna de övriga två.

Först ut ett vin i en helt sanslöst rik och generös stil som man förmodligen antingen älskar eller hatar. Jag helt och fullkomligt hämningslöst älskar vin som detta:

2004 Kongsgaard, Napa Valley – Chardonnay med en enormt rökig och fatrostad framtoning som närmast övergår i känslan av stekt baconsvål. Päron, tropisk frukt och nyrostat kaffe med chokladpralin och "Lemmon curd".

En smak av renaste och mest koncentrerade citronmarmelad toppad med gräddkola och honung samt choklad och vanilj. En lång och fint balanserad eftersmak trots en viss värme och hetta. Beroendeframkallande gott med konservativa 96 poäng som slutbetyg. (Provad helblint).

Vansinnigt gott och smakrikt från ännu en känd och kultförklarad vinpersonlighet – John Kongsgaard. Tänk om källaren vore full med droppar som dessa!

I augusti startade höstsäsongen med en helvit kvalitetsbedömningsprovning i Gomseglets regi där framförallt två viner stod ut som något alldeles extra:

1994 Zind-Humbrecht, Alsace "Riesling Rangen de Thann Clos St. Urbain" hade en härligt vaxig och rökig doft med inslag av bränt gummi, rostad mandel och honung. Sten, kisel, dammig grusväg och en aning ylle. Oerhört komplex och djup doft. Helt perfekt.

Smaken gör ingen besviken med en ren och närmast metallisk minerallitet samt citrus, honung, kanderad frukt och en klart mogen framtoning med en fantastisk viskositet och krämighet. En minst minutlång eftersmak. Givna 98 poäng. (Provad helblint).

Kul att Robert Parkers 98 poäng från juni 1996 kändes så självklara 14 år senare.

Vinet som fick mig att plötsligt inse att jag kanske missförstått distriktets viner var nog det mest omvälvande vita vin jag någonsin provat:

1999 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "De L'Orée" med en stor och rökig doft samt kaffe, grillat kött, fat, nötter, choklad och kokos. Honung, mandellikör, dammig grusväg och animaliska aromer. Helt magisk.

Smaken framkallade de mest komplexa toner man kan föreställa sig med mint, nickelkola, engelsk smörkola, örter, honung och en fantastiskt koncentrerad samt intensiv eftersmak med ett djup som är svårbeskrivligt. Även här 98 poäng som dock känns mycket konservativa. (Provad helblint).

Kanske räcker det med Bobs 99 poäng och beskrivning av Chapoutiers prestation för att förstå vad det handlar om:

"His single vineyard cuvees are to die for if you like these eccentric, idiosyncratic, mammoth dry whites."

När det kommer till de söta vinerna blir det svårare. Inte för att jag har något emot söta smaker men när det blir sockersött har jag betydligt svårare för att njuta. Inte heller har det bjudits särskilt många minnesvärda söta viner under förra året vilket gör det ännu svårare att hitta en kandidat. Fast till födelsedagsmiddagen i oktober drack vi ett ljuvligt gott vin till både förrätten och efterrätten och det vinet blir mitt val av 2010års söta vin:

2001 Bott-Geyl, Alsace "Pinot Gris - Sonnenglanz Vendanges Tardives" vars ljuvligt stora doft helt förförde med sin parfym och blommighet. Rök, fetma, aprikoser, banan, kaffe, kryddor och choklad. Päron, marsipan, honung och arrak samt en antydan till botrytis.

Smaken upprepar det doften erbjuder med en ren och frisk samt druvig framtoning. Viskös och koncentrerad med päron, banan, apelsin, tuttifrutti och champinjoner på burk. Allt avrundas med en härlig minerallitet. Konservativa 95+ poäng som kanske skulle ha blivit högre om vinet provades blint istället för öppet.

Sötare än så här behöver det inte bli. Kanske står det inte upp emot de sötaste desserter men i sin egen majestät räcker det mer än väl – superläckert och för mig ett bevis på att Alsace är ett av världen bästa vitvinsdistrikt.

Röda viner då? Inte råder det brist på kandidater och att göra urvalet känns minst sagt som en utmaning.

Ska man se till någon slags totalkvalitet så finns det några givna kandidater som inte dök upp som några överraskningar för mig. I november höll jag en för mig efterlängtad vertikalprovning med Clos Saint Jeans specialcuvéer. Ambitionen är fortfarande att göra en bloggpost om den provningen och därför vill jag inte gå händelserna i förväg men så mycket kan väl sägas att fyra viner från den provningen ligger i topp över det bästa som provades 2010. Att Dues ex Machina årgång 2003, 2005 och 2007 fanns i toppen var väntat men att 2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" toppade till slut var kanske lite av en överraskning. Vincent Maurel hade inte så fel när han framhöll vinet som sin favorit. När nu både han och jag hänvisade till att vinet kan njutas som avec så är inte tanken att det ska serveras till kaffet eller njutas som starksprit utan att vinet passar bäst som det är. Att just efter en avslutad måltid få njuta ett vin helt utan inflytande av andra smaker och aromer är kanske ibland den största av njutningar – synd att vissa inte tycks vilja förstå att vin faktiskt kan vara något annat än en måltidsdryck.

Nu handlar det alls inte om ett vin som är för mycket utan snarast enormt elegant med en av de ljuvligaste dofter jag någonsin upplevt i ett vin. Närmast en känsla av enormt mogen fruktpuré med en dos blommor och mineraler samt en sammetslen smak som upplevdes vara för evigt. Utan tvivel 100 poäng och ett minne för livet.

Även 2005 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" belönades med 100 poäng av mig och det var främst för den helt perfekta smaken som verkligen var oändlig och superkoncentrerad i sin rena stil.

Två viner som fick nöja sig med endast 99 poäng var 2003 "Deus-Ex Machina" och 2007 "Deus-Ex Machina" – inte så pjåkigt det heller. Alla dessa fyra viner hamnade i topp och tillslut kom det att skilja endast 0,5 poäng i genomsnitt mellan gruppens favorit och fjärdeplacering – en tajt kvartett får man nog säga. Förmodligen 2010års bästa provning för mig, sett till ren kvalitet. Att det sedan radades upp en hel radda spännande extraviner av enormt hög kvalitet gjorde inte kvällen mindre minnesvärd. Förhoppningsvis kommer det snart ett inlägg om alla godsaker fån denna provning. (Alla viner provade helt öppet för mig).

Om vi håller oss kvar i Châteauneuf-du-Pape så finns det ytterliggare några viner som måste in på listan.

Så sent som i början av december ställde fyra glada vinentusiaster till med ett vininferno som jag tidigare aldrig upplevt. Tolv viner delat på fyra personer och en och samma kväll är inget jag rekommenderar – åtminstone inte om man ska hålla vinprovning dagen efter.

Hursomhelst bjöds det två högintressanta viner från distriktet varav en totalt oförlöst 2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée da Capo" - snacka om framtidspotential. Inte alls så tillgänglig eller sötfruktig som många andra viner från årgången utan snarast en riktigt tuff rackare.

Kanske blev det lite av en överraskning att jag endast fick ihop 97+ poäng denna kväll men det var kanske motståndet som blev för svårt? Ett annat vin från distriktet men från den mer strukturerade årgången 2005 tog hem titelmatchen och belönades med perfekta 100 poäng av mig:

2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" som med sin enormt exotiska och närmast orientaliskt mystiska doft helt trollbinder och förför med tobak, kanel, rosor, fikon och kardemumma med inslag av järn, jord, choklad och jordgubbsmarmelad. En smak av renaste jordgubbssylt, choklad, violpastill och kryddighet i en enormt lång och balanserad eftersmak – perfekt!

Provningen över ett urval av distriktets 2007or år 2009 fick en klar vinnare och även ett år senare framstår det vinet som en klar favorit i mina ögon. 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" har byggt på sig och blivit ännu mörkare och köttigare i en kraftfull stil som ändå är mycket tillgänglig. Absolut 98/99 poäng i en provning under november månad. (Alla viner ovan provade helt öppet).

I januari förra året förekom en annan 100 poängare i 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" och det vinet står sig helt klart fint ihop med övriga ovan omnämnda viner. Förmodligen den mest självklara 100 poängaren jag har upplevt – i alla fall under den provningen. (Provad helblint).

Ett vin jag blir besviken över är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes". Inte för att vinet smakade illa utan för att jag dröjde så länge med att besluta mig för ett inköp att det tog slut. En flaska köpte jag och provade över två kvällar men sedan blev det inte fler. Hemskt tråkigt då det var helt ljuvligt i en elegant stil värd absolut 96+ poäng. Grattis till er som hann köpa vinet i tid. (Provad öppen).

Det finns mer från distriktet att skriva om men det får sparas till ett senare tillfälle men 2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape måste bara få vara med – alltid en personlig favoritproducent till mig.

Eftersom Australien tar stor platts i mitt hjärta och nästan hela 2010 i Gomseglet ägnats åt kontinenten kommer flera av årets höjdpunkter därifrån.

Bästa Gomsegelprovning ur ett kvalitetsperspektiv måste Glaetzer/Mitolo provningen bli. Flera årgångar av Amon-Ra platsar utan tvekan på bästa listan och det går fint att läsa om dem genom att följa länken här.

Även Henschkes och Penfolds utbud har penetrerats med blandat resultat. Klart intressant var att prova äldre årgångar av Henchkes viner med bland annat en Keyneton Estate från 1982 full av liv (90 poäng) men där 1996 Henschke, Eden Valley "Shiraz - Hill of Grace" tog hem segern med 96 poäng. (Provade öppet).

Penfolds flaggskepp Grange från 2002 (96+ poäng) fick se sig besegrad av 2003 Penfolds, Barossa Valley "Shiraz RWT" som enkelt tog hem matchen med sina 98 poäng. En klar favorit år 2010. Dessutom väldigt klassisk och lite Europeisk i sin framtoning. (Samtliga viner provade halvblint).

Om tiden räcker till kommer det fylligare inlägg från dessa bägge provningar framöver.

Klarast lysande stjärnan på södra halvklotet blev utan tvekan David Powell med sitt Torbreck. Dels var provningen i oktober helt fenomenal med 2005 The Factor (97 poäng), 2005 Descendant (99 poäng) och 2001 Run Rig (99 poäng) som toppviner. De vinerna går det att läsa mer om här. (Samtliga viner provade halvblint).

Men även utanför denna provning har producentens viner förekommit och då med samma underbara framtoning och höga betyg som resultat. I maj höll vi blindprovning där alla tog med en egen flaska och då blev min favorit 2002 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" som med sin helt fenomenalt köttiga och rostade doft framkallade förnimmelser av grillbuffé, terpentin, kaffe, skinka, blod, rök och vedspis med en smak som sedan bjöd på ren, koncentrerad, fruktig svartvinbärssaft och kryddiga smaker av pepparbiff och lakrits i en mycket lång eftersmak. Helt klart 99 poäng. (Provad helblint).

Som bonus efter Henschkeprovningen bjöds vi på en 1998 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" som nästan lurade mig till norra Rhône med sin mycket stalliga och klassiska doft av läder, jordkällare, choklad och körsbär. Blåbär och bränt gummi med härlig mognadskryddighet som sedan övergick i en fenomenalt elegant smak av ren, koncentrerad svartvinbärsfrukt med choklad, körsbär och allmän mörkfruktighet – klassiskt! Helt klart 98 poäng. (Provad helblint).

Sedan har det i övrigt förkommit både en del trevliga överraskningar men även en del besvikelser under Australiensejouren:

Positiva överraskningar var 2004 Grosset, Clare Valley "Gaia" som i en enormt läcker och snygg stil framkallade känslan av nyavärlden möter gamla. Inte alls överdådigt utan tvärtom ett vin som den mest inbitne gamlavärldenkramaren borde kunna acceptera (93/94 poäng). Även 2004 Castagna, Beechworth "Syrah - Genesis" rekommenderas för dem som vill ha något mindre fläskigt. Ett vin som verkligen överraskade mig med 94+ poäng som slutbetyg. Ett väldigt behagligt vin för munnen men kanske en aning för dyrt för plånboken. (Provade öppet).

Både ris och ros men med stora hål i plånboken oavsett, bjöd Giaconda på. 2004 Giaconda, Beechworth "Shiraz - Warner Vineyard" blev för mig en stor besvikelse med måttliga 92 pinnar som aldrig kan bli prisvärda. Kanske kommer vinet att utvecklas mycket framöver men jag är inte beredd att chansa. Deras vita flaggskepp 2004 Giaconda, Beechworth "Chardonnay" var dock en stor upplevelse med sin mycket Burgundiska framtoning och klart generösa stil vilken belönades med 96 starka poäng. Dock på tok för dyr. (Provade öppet).

Att Aussie’s kunde göra god Pinot Noir kom delvis som en överraskning för mig. I en klart modern och tydlig nyavärldenstil erbjöd 2007 Ten Minutes by Tractor, Mornington Peninsula "Pinot Noir - 10X" mycket nöje och stor smak i en ganska druvtypisk stil. Smällgott och rödfruktigt med 93 poäng som betyg. (Provad öppen).

Så även på hemmaplan har det njutits godis från Down Under och klart roligast var 2005 Noon, McLaren Vale "Eclipse" som är ett fullständigt briljant vin i sin hedonistiska stil med en enormt häftig doft av rök, backelit, skokräm, epoxi, chark, garrigue, blodigt kött och kirsch. Smaken inställsamt god med en härlig örtighet och kryddighet samt flytande lakrits. Intensiv eftersmak i en superkoncentrerad stil med massor av både röd och mörk frukt. Jättegott helt enkelt. Absolut 98 poäng som nästan skulle kunna bli 100 om man är på rätt humör.

I övrigt då? Jo, bortsett från mina två favoritområden för röda viner har det förekommit en del kul (och även mindre kul) vinupplevelser under 2010.

Årets tre luringar (som samtliga provades helblint) ställde till det ordentligt för mig. Absolut svårast var ett vin som var så mycket klassisk Bordeaux, att en annan vinprovare till och med började gnägga när han provade vinet:

1992 Opus One, Napa Valley fullständigt stank så av stall, ladugård, läder och tobak att termen ”a bit of shit” verkligen kändes befogad. Smaken ren och fin dock men med torra tanniner och tjära samt torv och en härlig svartvinbärssaftighet. En aning för utvecklad för att helt tilltala mig men det räckte till 93 pinnar. (En poäng bättre var 1995 Caymus, Napa Valley "Cabernet Sauvignon - Special Selection" i samma provning men också en aning mer nyavärlden). Kul att prova dessa rariteter med lite ålder.

I samma provning som ovan var jag ställd när vi kom till röd nummer fyra som gjorde mig helt perplex. Gott var det och enormt smakrikt men vad kunde det vara?

2004 Le Macchiole, Toscana IGT "Scrio" gjord på Syrah med en doft av bränt gummi, kokos, chark, parfym och rök. Enormt djurisk. Smaken rund, söt, köttig och lite rå med klart rostade toner och salmiak samt en viss bitterhet. Helt klart speciellt men väl värt 95 poäng. Mycket udda.

Den tredje luringen dök upp redan i januari 2010 och lurade mig till Australien med sin enormt rökiga doft och aromer av fikon och söt, varm lite bränd frukt. Animalisk och blodig med jordiga toner men även en blommig och parfymerad stil. Smak av varm, ren söt fruktighet i sin enormt långa eftersmak med chokladdragerade körsbär. Så gott har aldrig förr 2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia" smakat, det blev 98 fina poäng.

Årets käftsmäll stod ett för mig helt okänt vin för. Aldrig förr tror jag mig smakat något liknande. 1995 Domaine de Trévallon, Vin de Pays des Bouches-du-Rhône fullständigt ödelade gommen med sin rikedom och koncentration. Antingen ett vin att älska eller hata men jag föll handlöst för stilen. Nu har jag aldrig provat någon annan årgång så jag vet inte om stilen är typisk för vinet eller årgången men för mig blev detta 96+ poäng och ett enormt personligt vin. (Provad helblint). Läs mer här.

Årets mest lovande vin måste bli 2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault (96-99 poäng) som helt överraskade mig dag två i en enormt hedonistisk stil som fick mig att längta efter mer. Läs gärna om den upplevelsen här.

Årets vingårdsbesök blev absolut det hos Domaine du Clos des Fées i Vingrau, Roussillon. Jag ska be att få återkomma i ärendet men vilka trevliga viner och mitt hjärta hoppade över ett slag – inte en utan tre gånger. Dels resan dit, sedan att ett av mina mest mytomspunna och eftertraktade viner erbjuds till provning och tillsist att jag blev helt golvad av ett för mig okänt vin som egentligen inte borde kunna smaka så bra som det gjorde. Mer om detta en annan gång dock.

Årets Bordeaux? Tja, inte dricks det många men den flaska 1990 Château Léoville Barton, St. Julien som dracks den hejdlösa aftonen i december får nog denna utmärkelse. Det får den på grund av sin enormt klassiska doft av gasbinda, höstlöv, jordkällare, kodynga, stall och vedspis samt härliga svartvinbärsfruktighet i en kryddig och örtig samt lite syrlig smakstil med inslag av violpastill, hallon och jordgubbar. Absolut väl värd 95 poäng. (Provad öppen).

Årets floppar? Kanske inte floppar men mycket udda upplevelser och kanske mer en förvåning över resultatet. Det känns ju sällan kul att skriva om dem men den här gången kan jag inte låta bli. Fyra tillfällen kan jag speciellt erinra mig som gjort mig besviken och delvis mållös.

Varför gamla viner? Jag förstår faktiskt inte nöjet med att hälla i sig grumligt dricka som efter ett par minuter i glaset smakar ganska vedervärdigt. Vid en provning inleddes allt med en 1962 Château Malartic-Lagravière, Pessac-Léognan som inledningsvis doftade helt okej men som knappast smakade speciellt gott. Mest tanniner och oxiderad frukt. Visst är det kul för stunden även om det oftast är ett dyrt nöje. Inga poäng eftersom vinet var stendött efter några minuter. (Provad helblint).

Sällan har jag druckit något mer udda än den flaska 2004 Tommaso Bussola, Amarone della Valpolicella Classico "Tb Vigneto Alto" som jag provade i maj. Det doftade spännande med mandel, kaffe, marsipanlikör, vax och choklad samt lakrits och blommor men smakade apa med en närmast obeskrivlig medicinalkaraktär som får hostmedicin att verka gott. Usch vad illa detta smakade. Stärkte inte Amarones aktier i min tveksamma inställning till distriktet. (Provad helblint).

I september fick jag en chock då röd nummer sju avslöjades som 2004 Fattoria Galardi, Roccamonfina IGT "Terra di Lavoro". Detta vin som Antonio Galloni belönat med 97+ poäng och lovord som: "This bottle is simply out of this world". Jag har ju tidigare skrivit om samma vin i årgång 2003 och det är ett vin jag verkligen gillar. Men denna 2004a var allt annat än god. Rök, tjära, fat och en del Sydafrikansk kloak samt gasbinda och orena inslag av gödsel och bläck. Ganska spännande men smaken var enormt rå, stram, bläckig och metallisk med lingon och kärnighet – Italiensk så det förslog. Ändå 89 poäng som kanske inte är så värst låga men gentemot vad man kunde ha förväntat sig - en gruvlig besvikelse. (Provad helblint).

En ännu större besvikelse, om man ska väga in pris och prestige, var den butelj som fanns med i decemberrallyt men som dock serverades som vin nummer tre i ordningen och dessutom helblint för tre av oss. Kanske var vi för nyktra för att helt kunna uppskatta ett vin med en enormt prestigefull etikett och skräckinjagande prislapp - men gud vilket trist vin det var:

2006 Domaine de la Romanée-Conti, Grands-Echezeaux Grand Cru med en ljus och klarröd färg samt en blommig och parfymerad doft med örtighet, kryddor, kanel, mentol och hudkräm samt medicinalkaraktär och ganska rostade ekaromer. Dessutom först enormt sluten. Smaken ren och frisk med jordgubbar, körsbär, lingon och enormt rå syra. Örtig, bärig, lätt i stilen och helt utan karaktär.

Kanske är det alldeles för tidigt att döma ett vin som detta och kanske förstår jag mig inte på dess storhet? Det doftar efter en stund mer och godare men det smakar på tok för klent och snipigt. Hur ska detta kunna bli rikare? Kan det verkligen komma att ske mirakel om 10-20år? Jag vet verkligen inte men mitt betyg blir 89/90 poäng och det är då med stort hopp om framtiden invägt i potentialen. Värt pengarna? Aldrig.

För samma pengar som ovan får man mer en ett 6-pack av 2008 Melville, Santa Rita Hills "Pinot Noir - Carrie's" och det är ett vin värt vartenda öre. Sjukt god Pinot Noir. Det kommer kanske ett längre inlägg senare men kortversionen lyder - skitgott och absolut 95/96 poäng. (Provad öppen).

Kommande år? Ja, det blir för min del nog alltstörre fokus på just USA och då främst Central Coast. Viner som jag tror passar mig och även om de inte är billiga, så har de ännu ej nått de astronomiska nivåer som kultcabbarna i Nappa Valley representerar.

Just ett vin från Central Coast tror jag hamnar på listan 2011. Det smakprov jag gjort av firmans enklaste blandning fick mig nästan att falla i trans. En senare historia men för att hålla spänningen på topp, så handlar det om en producent med samma namn som en känd doktor…

Årets vinland?

Självklart Danmark. Tänk att få det bästa av två världar. Sverige med Systembolaget och den fria marknaden i väst. Det finns så många duktiga och spännande importörer på denna dynamiska marknad. Trevliga och kunniga är de dessutom. Priserna oftast riktigt attraktiva men det gäller att ha koll. Nästan allt man vill finna, finner man i Danmark – varför kan inte Sverige erbjuda samma utbud? Som sagt – jag är nöjd med närheten till Danmark men beklagar er som inte har lika nära till denna guldgruva.

Enda bekymret är väl språket. Våra andra grannar i väst har i mina ögon aldrig varit några stora komiker men här har Norrmännen verkligen fått till det. Kanske inte världens gapflabb men helt klart en härligt småelak komik - men med glimten i ögat.

Se och njut – samt ett riktigt

Gott Nytt År!

Mina Vinare

Vad får man för 110 kronor extra?

2010-12-18T12:45:00.000+01:00

Jo, bland annat får man 3 poäng mer av Robert Parker, massor med extra stjälkar i jäsningen och en estetiskt tilltalande vaxförsegling av korken (som dock är hopplös att öppna). Dessutom får man omdömen på CellarTracker som faktiskt tycks styrka Parkers påstående om ett bättre vin.

Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till att skriva om 2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Verna´s” eftersom jag såg framför mig hur många skulle skaka på huvudet och fnysa åt tanken att en 259 kronors Syrah från Kalifornien ens skulle kunna jämföras med ett vin från Frankrike och Rhônedalen. Jag hävdar fortfarande att det är så men jag påstår inte att just det vinet är något man ska stoppa in i källaren under tio/femton år för att sedan plocka ut en juvel. Nej, det vinet är ämnat för konsumtion nu och några år framöver men sedan tar nog det roliga slut. Mycket Syrah för pengarna är det dock.

Fast nu ska detta inlägg handla om ett vin som förmodligen väcker ännu större förfasan i vissa kretsar. Tänk ett vin för 369kr som dessutom kommer från samma land, område och producent men som tillråga på allt belönats med 98 poäng av den samme Robert Parker. Usch – eller? Fast få lär ha chansen att få veta eftersom det endast kom 36 flaskor till Sverige men kanske går det att hitta några buteljer ute i den stora och fria världen.

Trots alla fördomar eller just på grund av dessa, kan det vara nyttigt att ta reda på lite mer om vinet. Det härstammar från en speciell sektion i vingården där marken består av djup sand. I årgång 2008 lät vinmakaren Greg Brewer 80% hela klasar och stjälkar jäsa med och hela härligheten fick hålla igång i 30 dagar för att sedan vila i drygt ett år på helt neutrala och tidigare använda franska fat. Inget konstigt alls faktiskt.

För att jämföra med syskonvinet Verna’s så vinifieras det på liknande vis men det vinet görs i betydligt större volymer. Skördeuttaget är också drygt 60% högre och dessutom avstjälkas 80% av druvorna och det vilar något kortare tid på fat.

Kul då att få chansen att smaka och själv avgöra om den 110 kronor dyrare prislappen är motiverad.

2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Donna's” har en djupt mörk purpurröd färg. Doften är stor och bärig med ett tilltalande parfymerat inslag. Sötfruktighet som tuttifrutti och bubbelgum. Blåbärsmuffins, vanilj och choklad samt sötlakrits. Sedan rostat kaffe med mer klassiska inslag såsom läder, peppar, stall och rök med bränt gummi samt ved och en viss charkighet. Lavendel, blommor och efter många timmar en mer framträdande minerallitet. En fin men först mycket primär doft.

Smaken är mycket ren med en hög koncentration och viskositet som nästan känns märklig. Den är ruggigt tjock med stor sälta och intensitet som ger ett lite udda intryck. Kirsch, svartvinbärssaft och plommon med ett kryddigt och pepprigt inslag i en lång och något eldig eftersmak. En antydan till mint, järn, sötlakrits och gräddkola med fatinslag samt en ganska låg syra. Gott men väldigt outvecklat.

Jag är ganska överraskad. Jag hade väntat mig en Verna’s i kubik men detta är delvis ett helt annat vin. Jag står fast vid att just Verna’s är ett lysande exempel på Syrah från nyavärlden och i en stil som inte alls känns avlägsen originalet. Parkers höga 95 poäng för det vinet ifrågasätter jag inte även om de kan kännas lättköpta. Sett för stunden kan jag tycka att det vinet levererar en fantastisk kvalitet. Däremot måste jag erkänna att 98 poäng för Donna’s känns en aning för högt. Ska man vara kritisk så finns inte alls samma Syrahkaraktär närvarande i detta vin och faktum är att ursprunget/vinstilen känns helt anonym. Kanske beror det på en viss vintrötthet från min sida men jag upplever ingen riktig själ i vinet.

Donna’s är utan tvekan ett betydligt större vin än Verna’s och det känns dessutom betydligt mer outvecklat. Godare vet jag inte om man kan säga att det är idag men min gissning är nog att det om ett par år har kört ifrån Verna’s. Det är också väldigt mycket mer spännande att prova och bitvis under kvällen visar det upp kvalitéer som får de 98 poängen att kännas inom räckhåll men tillsist får det absolut räcka med 95 poäng från mig.

Av en ren slump finns det ett relaterande inlägg att läsa hos Frankofilen här.

(Isn’t it) Ironic?

2010-11-23T00:25:00.000+01:00

Frågan är om inte Ironic är Alanis Morissette främsta (och kanske enda riktigt minnesvärda) bidrag till den musikaliska eftervärlden. Dessutom passar titeln ypperligt för mina funderingar kring en av Systombolagets mesta och trognaste gamla trotjänare – Alain Graillot.

Alain Graillots Crozes-Hermitage är lika självskriven i Monopolets sortiment som en gång Klas Ingesson och Håkan Mild var i det svenska fotbollslandslaget. Lojala, trygga arbetshästar som inte sticker ut men som inte heller direkt får känslorna att svalla. Vill man vara lite elak så kan man väl våga påstå att det genom åren funnits många mer talangfulla och intressanta spelare på avbytarbänken…

Det ironiska är att den enda årgången av Graillots Crozes-Hermitage som mig veterligen aldrig lanserats i det ordinarie eller tillfälliga sortimentet är 2003an. Nu ska jag inte med bestämdhet hävda att det inte funnits andra årgångar som blivit förpassade till Beställningssortimentet eftersom jag knappast tillhör de trognas skara. Kanske är det så men för mig är det ändå märkligt att 2003an diskvalificerades till just Beställningssortimentet. Nu kan det ju förvisso ha berott på att kvantiteterna var ovanligt små just årgång 2003 och kanske var det importören som tog ett eget initiativ och beslutade att det inte var lönt att lansera vinet i större skala.

Som jag skrev ovan tillhör jag knappast stamkunderna men när 2003an lanserades kunde jag inte låta bli att göra ett inköp. När jag nu går igenom mina gamla anteckningar inser jag att det dessförinnan var årgång 1993 som införskaffades – kanske är det så att det räcker med ett inköp var tionde år för att tillfredställa mitt behov av Alain Graillot.

Nu var det dock inte bara Graillots vin som lockade 2003 utan flera andra viner från norra Rhône påkallade min uppmärksamhet – en årgång som så många tycks förkastat. Förmodligen på grund av en myt och sägen, spridd från centralmakten, om att vinerna blivit monster, missfoster och odrickbara när de i själva verket oftast är hur goda som helst. Problemet är knappast att vinerna generellt är packade av övermogen frukt utan tvärtom att de producenter som fegade ur och inte löpte linan ut, fick ganska trista och artificiella viner som resultat. Eller som Robert Parker berättar om Côte Rôtie i sin rapport om årgången (och så tror man att det bara är i Australien man fuskar med tillsatta syror):

“Wines of extraordinary concentration, high alcohol, elevated tannin, and unctuous textures are the rule of thumb. Production is extremely small. The finest wines are from those producers who did not panic and add excessive acids to their fermentation vats, a practice that turned out to be a major blunder by many estates. While these may not be the classic 1999 Côte Rôties, they are even more concentrated, unctuously-textured, and extreme. Given their viscosity, low acidity, and high glycerin, they should be drinkable at a young age. However, there are a number of tart, acidified cuvées.”

Fast är det några nolltreor jag börjat ifrågasätta, så är det just de från norra Rhône.

Därför kändes det viktigt att återbesöka inte bara Graillots 2003a utan även Jaboulets och Chapoutiers. Det är ett tag sedan senast och därför var det med viss skräckblandad förtjusning som korkarna drogs upp under sensommar och höstmånaderna. Dessutom hade kompisen inkommit med en larmrapport beträffande det ena vinet så helt lugn inför uppgiften var jag inte.

2003 Alain Graillot, Crozes-Hermitage har en mörk och tät blodröd färg. Doften är rökig och rostad med chark och kryddor. Varmfruktig med gummi, viol och animaliskhet. Grus och dammighet samt lagerblad och svartvinbär med ett drag av terpentin. Örter, vanilj, rosor och choklad. Ja hela det förväntade spektrumet finns där.

Smaken är syrlig med körsbär och svartvinbär. Mineraler och sälta som från havet och nästan av typ sjögräs. Örter och körsbärskärnor i en torr eftersmak. Citrusfriskt med inslag av metall och ganska avrundade tanniner. Tekniskt korrekt men helblint förmodligen fler gissningar på Sangiovese än Syrah.

Ska man hitta något positivt är det att vinet är väldigt typiskt sitt ursprung. Nu är det inte speciellt kul enligt mig eftersom just Crozes-Hermitage har en tendens att ge ganska örtiga, syrliga och fruktklena viner med mognad som ofta påminner om just Sangiovese. Som helt unga kan de vara betydligt trevligare men förfallet kommer hastigt. Nu känns förvisso in detta vin speciellt gammalt utan har stått emot åldrandet ganska fint. Vinet känns yngre än vad det är och det ska också läggas till den positiva sidan. Tyvärr räcker inte detta utan min helhetsupplevelse blir en besvikelse och 89 poäng känns relevant och mycket då för att det är ett så ursprungstypiskt vin.

För snart tre år sedan provade jag vinet senast och upplevde då ett mycket bättre vin i en klart mer koncentrerad stil. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig denna utveckling och därav en kanske något större besvikelse än vad vinet förtjänar. Fast speciellt spännande är det inte. Robert Parker positivare än någonsin och han delade ut 91 poäng i februari 2006. Jag har tidigare tyckt att det varit lite lågt men just nu känns de i överkant.

2003 Paul Jaboulet Aîné, Crozes-Hermitage "Domaine Raymond Roure" har en mörk och begynnande tegelröd färg. Doften är först urtypisk med massor av nybromsat bildäck med klart charkiga inslag och blodighet. Typiskt rökig med köttig och rostad/grillad karaktär samt lakrits. Därefter örter och en något varm samt bränd fruktighet som skvallrar om årgångens värme. Terpentin, dammighet och mineraler i en stil som närmast får mig att tro att jag befinner mig betydligt längre söderöver. Nästan fikon och tjära med klart syltig jordgubbskaraktär samt nyrostat kaffe och tobak. Cederträ och blyerts. En jättehärlig doft! Inte helt olik det Vieille Julienne erbjuder när det blir som bäst.

Smaken är mycket ren och fräsch med en härlig fruktighet som från hallon, jordgubbar och mörka körsbär. En aning bränd och varm karaktär precis som i doften vilket ger ett beskt och lite kärnigt/bittert avslut. Kanske även en antydan till grönhet och vegetativa drag men som aldrig helt framträder utan snarast upplevs som te. Choklad, vingummi och rostat kaffe med märkbara fast mjuka tanniner i en lång och fin eftersmak. Riktigt gott!

Om Graillots vin är som Ingesson och Mild är detta motsvarigheten till Stefan Schwarz. Ett kraftpaket som trots sin burdusa och kraftfulla still onekligen förför en hel del. Ett betydligt godare och njutbarare vin är det föregående. Det finns en helt annan rondör och fruktighet även om det emellanåt lyser igenom en viss torrhet. En betydligt bättre balans och förmodligen kommer det här vinet att klara många år i en bra källare. Jag upplever ingenting i vinet som får mig att tro att det skulle vara fel att lagra kvarvarande buteljer i ganska många år ännu. Jämför jag med mina mer är tre år gamla noteringar från senaste smakprovet så har vinet definitivt inte försämrat utan tvärtom snarast fått en mer utpräglad fruktighet och fyllighet. Helt klart ett bra exempel på vad 2003 kan erbjuda och det enda negativa jag kan komma på är att vinet kanske är lite otypiskt för sitt ursprung – om nu det är negativt…

Det blir faktiskt hela 95 poäng eftersom jag upplever vinet som strålande i sin balans mellan fruktighet i smaken och komplexitet i doften. Kanske är det min fäbless för söderns skönheter som får mig att fara iväg och den som hellre söker stramheten i norr kommer naturligtvis aldrig att hålla med mig. Robert Parker tyckte en gång i tiden att det räckte med 92 poäng fast med följande kommentar: “One of the greatest Crozes-Hermitages ever made, this full-bodied blockbuster is a potential legend.”

Som kuriosa kan det vara kul att besöka Frankofilens blogg där han och jag i min tidiga bloggkarriär hade en dialog om vinet i fråga.

Chapoutier är en firma som inte direkt är överrepresenterad i min källare. Kan inte påstå att producenten ens är med på favoritlistan. Förmodligen har jag provat fel viner och säkert har jag druckit dem alltför unga. Nästa problem är att man har så förtvivlat många viner i sortimentet. Det är svårt att överblicka alla vinerna och dessutom är flera av de mest eftertraktade vinerna hutlöst dyra. Kul var det därför när jag upptäckte att de faktiskt har några väl dolda skatter i sortimentet. Små serier med vingårdsbetecknade viner från intressanta och prisvärdare lägen.

2003 M. Chapoutier, Crozes-Ermitage "Les Varonniers" har en mörk och djupt rubinröd färg. Doften är stor och stallig med jordiga inslag av källare och multna löv. Charkuterier, peppar, bondgård men också lite röda bär samt viss sötma i likörstil. Läder, rotfrukter och choklad samt minerallitet, stålighet och dammighet. Även rostat kaffe och tjära. En ganska komplex och ursprungstypisk doft.

Smaken är ren och frisk men utpräglat torr i en kärv och stram stil. Lakrits, körsbär och svartvinbär. Inslag av gummi, violpastill och blåbär. Kola, choklad men tyvärr även en del beska samt stjälkighet men också mycket torra tanniner. Ett smakrikt vin men i en slank och samtidigt stram stil.

Detta är inte direkt ett vin i min stil. Inte heller tror jag att det kommer att bli så framöver. Jag kan mycket väl tänka mig att vinet kommer att utvecklas fint och faktiskt kommer att upplevas både bättre och godare. Ändå är jag inte helt tillfreds. Jag upplever vinet alltför fruktklent och torrt. Ett vin som jag inbillar mig lidit något av årgången. Inte så att det upplevs som överextraherat utan tvärtom skördat alltför tidigt och utan rätt mognad. Det står faktiskt 12,5% på etiketten och jag har ingen anledning att tro de skulle ljuga om detta.

Trots en viss avighet från min sida har jag i genomsnitt gett vinet 92 poäng de tre gånger jag provat det under detta år, en gång halvblint och två gånger öppet. Inte alls oävet men ändå utan charm. Ett personligt vin men i en gammaldags kostym. Som att se Johnny Ekström bli inbytt i sista stund i hopp om att leverera som i fornstora dagar men utan att lyckas. Kanske blixtrar vinet precis som Johnny Bråttom helt oväntat till någon gång - men det är en högoddsare. Robert Parker slutade på 93 poäng.

2003 M. Chapoutier, St. Joseph "Les Granits" har en djup och tät sammetsröd färg. Doften är först enormt stallig med massor av animaliska inslag och påminner om rena ladugården. Efter ett par timmar framträder mer kaffe, rök och tjära samt nästan asfalt. Mörkrostad choklad, björnbär, pinjeskog och plommon i nästa steg och då även med massor av minerallitet så som grus och krossad sten men även lite drag av gummi. Mycket fin samt trevlig doft och hur klassisk som helst. Helt utan anmärkning.

Smaken är ren och mycket frisk med inslag av körsbär, svarta vinbär och kirsch. Örtig och kryddig med köttiga toner som av skinka. Eneträ, sälta och lakrits med en antydan till eldighet i den långa och balanserade eftersmaken. Fina syror och komplex smak med ganska markerade tanniner i en torr stil. Mörk choklad och något som kanske kan liknas vid känslan av grafit framträder sedan alltmer. Även smaken är mycket klassisk och harmonisk.

Jag har provat detta vin ett antal gånger förut men då har jag upplevt vinet som betydligt mera knutet. Kanske gjorde timmarna i karaff susen eller så har vinet under senaste året mognat till sig ordentligt. Ett mycket klassiskt vin med stor framtidspotential och jag tror säkert att detta vin klarar minst tio till femton år utan att drabbas av den ibland lite elaka syra och gleshet som vissa av regionens viner tyvärr ofta får dras med då åldern tar ut sin rätt. Inte heller hittar jag någon hetta som skvallrar och årgångens värmebölja och av de viner beskrivna i denna post rankar jag detta som mest typiskt och troget sitt ursprung. Så här bör stor och klassisk nordrhônare bete sig och jag hoppas verkligen att vinet utvecklas åt det håll jag inbillar mig. I så fall kommer detta att framstå som ett klassvin om några år. Jag brukar inte jubla över Chapoutiers viner men ibland stämmer det väl överrens och så är fallet denna gång. Absolut värt 94/95 poäng och då tar jag med framtidspotentialen i beaktandet. Som det sagts många gånger förut så är nog Chapoutiers viner inte gjorda för omedelbar njutning utan ämnade för lång lagring och senare belöning. Robert Parker rekommenderar konsumtion mellan 2008 och 2028 med 93 poäng som resultat.

Vet inte vilken landslagsspelare jag ska likna detta vid men kanske Jonas Thern? Klassisk strateg som håller huvudet kallt och med en fältherres överblick för spelet och dess förutsättningar. En stabil klippa att hålla sig i när det stormar.

Om man nu kan likna vinerna vid dessa fotbollsspelare så borde ju "Les Granits" och "Domaine Raymond Roure" framstå som riktiga vinnare. Det finns en sägen som kanske till och med är sann – den att med firma Thern och Schwarz samtidigt på plan, under en hel match, så har Sveriges landslag aldrig förlorat! För ni minns väl hur det gick mot Brasilien i VM semifinalen 1994?

De fyra vinerna har provats under hösten vid helt olika tillfällen och givetvis kan dagsformen påverka omdömet. Hursomhelst har det varit kul att vandra lite längre norrut i Rhônedalen än dit jag normalt brukar befinna mig. När jag läste Robert Parkers senaste rapport (# 191) från de södra delarna av regionen blev jag lite fundersam. Jag hade förväntat mig något positivare omdömen om årgång 2009. Inte så att han var kritisk men man kan nog känna en viss återhållsamhet i hans slutsatser. Kanske är det bara bra för då kan fokus för engångsskull kanske riktas åt ett annat håll– nämligen åt den norra delen.

I samma rapport framgår det med all tydlighet att Bob förväntar sig en exceptionell årgång i norra Rhône med 2009. Kanske ska prioriteringarna omprövas och varför inte lyfta blicken lite längre norrut. Intressant och kul att läsa är även att han anser Jaboulet vara på väg emot fornstora dagar. Firmans viner har knappast rosat marknaden under senare år men nu verkar ordningen återställd om man ska tro Robert Parker:

“The great news for the northern Rhone is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Paul Jaboulet Aine to the highest level of quality in the northern Rhone. I had predicted that it wouldn-t take long for the Frey family (proprietors of Chateau La Lagune in Bordeaux) to put their act together and start turning out fabulous wines. They have done that in 2009, which will go down as the greatest vintage at Paul Jaboulet since 1990. One of the major changes has been to move almost entirely to estate wines, eliminating most of their negociant business. I have included in this report some of their selections from the southern Rhone, which are impressive.

P. S. Put your seatbelts on - you won-t believe the reviews of their 2009 Northern Rhones!”

Viner för smakhandikappade?

2010-10-25T20:05:00.000+02:00

Det var ju så han skrev – vinkritikern Bengt-Göran Kronstam – ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad (den som missat det ganska färska inlägget kan uppdatera sig här).

Jag får därför sälla mig till den skara som alltså betecknas som smakhandikappad eftersom tillfredsställelsen var i det närmaste total efter vår fina provning med Gomseglet för några veckor sedan. Åtta viner signerade David Powell från Torbreck stod på programmet och för min del var det en av säsongens mest efterlängtade provningar - och den blev precis så bra som jag hoppats på.

Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell som under flera år arbetade hos Rocky O’Callaghan på Rockford ( eller "School of Rock" som Christian Canute utryckte det). David ansvarade för att söka efter gamla vingårdar som man kunde väcka till liv och återinsätta i produktivitet. Det var under detta arbete han kom att etablera flera kontakter som sedan ledde till att han kunde starta i egen regi, genom att för en rimlig peng få ta en del av skörden, mot att han ansvarade för skötseln av vingårdarna. Första vinet gjordes med årgång 1995 och sedan har det bara rullat på. Nåja, nästan. Han genomgick en skilsmässa som tvingade honom att sälja hela egendomen men det var en konstruktion som sedan möjliggjorde ett återköp ganska snart därefter. Fast det har nog kostat på ekonomiskt och det har funnits antydningar om att kvalitén på vinerna påverkats något av detta faktum. Han lär ha ökat produktionsvolymerna en hel del och detta skulle då kunna påverka slutresultatet anser vissa. För att läsa mer om Torbreck och David Powell så går det bra här och här.

Han säger sig själv föredra druvorna och vinerna från Frankrikes Rhônedal och därför arbetar han uteslutande med dessa druvor i sina egna viner (det förekommer dock ett vin gjort på Semillon). Själv älskar jag vinstilen och om jag skulle namnge en Australiensisk producent som gör viner i en mer europeisk stil så skulle det tveklöst bli just Torbreck. Det är inte som unga viner man gör den kopplingen men efter några års mognad blir de betydligt mindre sötfruktiga och utvecklar en komplexitet som mer pekar mot den gamla världen. Under de senaste två åren så har jag vid minst tre tillfällen fått något av firmans viner serverade blint och helt gått bet på att gissa dess ursprung. Nu är det ingen garanti i sig eftersom det kanske bara indikerar att jag är usel på att gissa rätt men för en aussiefantast som mig har det varit både generande men även uppfriskande att göra denna upptäckt.

Raskt över till vinerna. Provandes halvblint (viner och årgångar kända men inte ordningen) så fick jag en riktigt härlig kväll i sällskap med övriga Gomseglare. Att vi sedan inte satt längre ifrån möjligheten att snabbt trolla fram ett bonusvin gjorde inte saken sämre (tack N).

2008 Torbreck, Barossa Valley "Roussanne / Marsanne / Viognier" har en ljusgul färg. Doften är först ganska rökig med inslag av gummi/vax och vanilj. Blommor/rosor och nötter samt en antydan till jordighet och källare. Smaken är ren och frisk men tydligt eldig och kryddig. Melon, violpastill och vingummi med ett ganska fatigt intryck och med samma vaxighet, i den ganska långa eftersmaken, som i doften. Ett ganska tufft vin som inte är helt polerat.

Ingen av de ingående druvorna tillhör mina favoriter men ändå så fungera det ganska bra för mig. Inget jag längtar efter att dricka men helt klart både gott och intressant att prova. Kvalitén finns där och 91 poäng känns rätt. Flera andra provare tycker betydligt bättre om vinet än mig och det beror säkert på våra olika preferenser när det kommer till druvmixen. Det råder an aning oenighet beträffande just druvsammansättningen. På etiketten står det tydligt Roussanne / Marsanne / Viognier vilket enligt gängse regler skulle betyda att proportionerna följer samma ordning. Läser man The Wine Advocate så hänvisar Jay Miller till 50% Viognier 40% Marsanne och endast 10% Roussanne. Omdömena på CellarTracker hänvisar till en tredje ordning och Torbrecks hemsida till samma ordning som på etiketten men i texten nämns aldrig Viognier (annat än i pdf filen för 2009an). Hursomhelst tror jag att det är samma vin alla refererar till och då anser Jay att 91 poäng är korrekt och att vinet bör konsumeras senast 2013 (vilket jag tror han har helt rätt i). Inget för långlagring.

2006 Torbreck, Barossa Valley "The Steading" har en ganska ljus och klar purpur/rubinröd färg. Doften är kryddig och örtig med läder samt stall. Chark, kanel, lakrits och jordighet typ multna löv. Även en viss stålighet och dammighet med en antydan till söta bär. En mycket elegant doft. Smaken är ren och bärig med kryddighet och en rostad ton. Svartvinbär, kaffe, vanilj och sedan mer röd frukt i form av jordgubbar med en viss eldighet i slutet. En ganska stram och elegant eftersmak med antydan till torrhet i frukten. Ett balanserat vin.

Sätt in det här vinet i vilken (södra) Rhôneprovning som helst och få skulle upptäcka katten bland hermelinerna. Faktiskt är jag sitter och funderar på om man inte även skulle kunna stoppa in vinet blint i en Pinot Noir provning utan att avvika från normen. Ett superelegant och snyggt nyavärldenvin som fler borde upptäcka. Jag har följt detta vin sedan årgång 2001 och alltid gillat det mycket. Denna gång blir det 92 poäng som är en mer än Jay Millers 91 och rekommendation att konsumera mellan 2011-2018. Jag förstår inte varför man ska vänta men hålla till 2018 lär det göra. En blandning av Grenache (60%), Shiraz (20%) och Mataro/Mourvedre (20%) som lagrats i 24 månader på neutrala franska fat (stora). Ett mycket trevligt vin.

2006 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "Woodcutter's" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är kryddig, stallig och jordig med inslag av läder och grillat kött. En ganska vulgär doft som nästan drar åt kostall till. Sedan oliver/tapenade och mörka bär. Blåbär, kaffe, rök och tjära med en svag antydan även av mynta. En läcker doft. Smaken är rödbärig med choklad och rostat kaffe. Jordgubbar, svartvinbär och en pepprig eftersmak. En något syltigare stil men med en ren och fräsch eftersmak som även innehåller lite torra tanniner. Riktigt gott.

Ett vin som jag dricker vilken dag som helst. Jättegott och mycket tillgängligt men som även erbjuder en viss utveckling och komplexitet. Powells enklaste röda vin men i denna provning framstår det i mitt tycke som betydligt ”finare” och jag sätter 93 poäng. Återigen en pinne mer än Jay Miller som ansåg 92 poäng bra med konsumtion fram till och med 2013. Jag tror att det kommer att gå utmärkt att spara detta längre än så. Ett kalasgott vin som består av 100% Shiraz från olika regioner i Barossa Valley. Lagrat i 12 månader på stora, neutrala franska fat och foudres. Några tycker att detta är ett av de mer typiskt australiensiska vinerna i provningen och det kan jag köpa. Jag tillhör de mest positiva men ingen är direkt negativ. Ett klassvin i mitt tycke.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Struie" har en mörk, tät och svartröd färg. Det doftar söta bär, tuttifrutti och björnbär med ett tydligt inslag av vanilj. Peppar, kryddor, viol och choklad med ett ståligt inslag av sval och frisk frukt samt en bara lätt rostad antydan mot slutet. Smaken är ren, söt och mycket fruktig. Drottningsylt, jordgubbar, hallon, svartvinbär och aprikos. Exotisk och koncentrerad fruktighet med marsipan och lång eftersmak av choklad. Mycket gott men väldigt inställsamt.

I mitt tycke det mest australiensiska och kladdigaste av dem alla. Dock en märklig kombination av svalhet och sötfruktighet. Gott i smaken men doften är faktiskt den minst intressanta i provningen. Lite förutsägbar. Jag har provat vinet i årgång 2003 samt 2004 och tycker att de bägge är bättre. Nu går det inte att bortse från hur gott vinet smakar vilket ger 94 poäng från mig och nu är vi överens Jay och jag. Han anser detsamma men även att man ska vänta tills 2013 med att börja dricka det. Kanske har han rätt eftersom det är lite för outvecklat just nu men väldigt gott. Görs av 100% Shiraz från både Eden och Barossa Valley. Har lagrats i 18 månader på tidigare använda franska barriques. Ett mycket trevligt vin men på tok för dyrt i förhållande till mycket annat från regionen.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" har en enormt mörk, tät och svartröd färg. Doften är rökig, rostad och blodig med sötfruktighet och grädde samt körsbärslikör. Exotisk med björnbär, blåbär och aprikos. Marsipan och syltighet i en sötmogen doft. Smaken är viskös och koncentrerad med jordgubbar, hallon och aprikos i en mycket lång och fyllig eftersmak. Vanilj, mandelmassa, choklad och syltighet även i smaken. Även pepprighet och gummi samt örtighet framträder efterhand. Mycket gott!

Detta blev ett stort steg upp på koncentrationsskalan. Kanske kan det bli för mycket för vissa och det är ett vin i klart australiensisk stil som man nog antingen älskar eller hatar. Jag tycker enormt mycket om det här men blir lite överraskad av facit. Hittills har jag haft rätt men här trodde jag felaktigt att det var Descendant. Jag har provat The Factor några gånger i äldre versioner och inte upplevt det så enormt tjockt och syltigt som denna årgång. Det blir 97 med snudd på 98 poäng som verkligen imponerar. Jay Miller på just 97 poäng och termer som "a totally hedonistic turn-on". Återigen 100% Shiraz från fem olika regioner i Barossa Valley och som lagrats i 24 månader på en mix av nya och gamla franska barriques. Supergott men också mycket för dyrt.

2005 Torbreck, Barossa Valley "Descendant" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är väldigt stor och mycket animalisk med stall, kött och något som bara kan beskrivas som kossa. Det var länge sedan jag fick en så animalisk karaktär i näsan. Det är som råbiff, blod och vedspis i kombination med bläck, mineraler, läder och oliver/tapenade. Urhäftigt! Smaken är koncentrerad och ren i en närmast krämig textur som av flytande lakrits. Violpastill, tjära, rök och kafferost i en mycket lång och fin eftersmak. Eftersmaken är minst en minut lång och karaktären i doften av grillat kött återkommer nu i smaken. Det är nästan så att man äter istället för dricker det här vinet.

Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.

Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).

2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.

Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.

Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.

När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:

2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.

Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.

Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.

En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.

Hetaste stället i byn!

2010-10-22T00:05:00.000+02:00

Fast ska man ta Robert Parker på orden så är det till och med det hetaste stället på jorden:

“This may well be one of the most exciting addresses not only in France, but in the entire wine world.”

Så beskrev han egendomen i The Wine Advocate # 179 för två år sedan. I senaste utgåvan (# 185) som kom för ett år sedan fortsatte lovorden:

“The tasting of the five 2007 cuvees must rank among the greatest single tasting in the southern Rhone I have ever done in 30+ years of wine tasting. Last year (see Issue #179) I sensed something special was happening, and the bottled 2007s confirm that something rare had occurred in the vineyards and cellars of Clos Saint-Jean. Two separate tastings, one week apart, confirmed that Clos St.-Jean’s 2007s represent an achievement and level of experience that will forever be difficult to replicate.”

Efter dessa hyllningar är det lätt att föreställa sig ett palats med finaste marmor på golven och väggar samt tak smyckade med bladguld, förgyllda och diamantbeklädda kranar på toaletterna och handdukar av renaste siden.

I själva verket liknar stället mest en däckverkstad i en sömning svensk småstad. Har man inte adressen så hittar man inte ens dit. Inga skyltar, ingen flärd och fullständig avsaknad av glamor. Ändå strömmar det hundrapoängare genom buteljeringsmaskinen. Enklare och mer jordnära ställe får man leta efter. Under min sommarsemester i Châteauneuf-du-Pape 2009 kom detta att bli höjdpunkten och det intressantaste besöket av dem alla. Idag ser möjligen allt annorlunda ut och snart kommer det en ny rapport från mäster Bob - men det är en helt annan historia som det brukar heta och istället tar vi det från början.

Allt började i kallaste och mörkaste januari 2009. Resplanen hade tagit form och dagarna var så gott som spikade så därför var det hög tid att börja kontakta de producenter jag var mest angelägen om att få träffa. Första mejlet skickades till Clos Saint Jean. Skulle jag överhuvudtaget få svar? Jag var ganska tveksam men redan efter ett par dagars väntan damp det ner ett svar – på franska!

Jag kan ingen franska att tala om och min första reaktion var att försöka hitta någon i bekantskapskretsen som kunde översätta svaret åt mig. Sedan kom jag på att "Google Translate" kanske skulle kunna göra jobbet. En snabb copy/paste och vipps kom texten upp på svenska:

“Hej

Jag vill tacka dig för din e-post full av godhet och vänlighet. Angående ditt besök i juni 2009 är jag glad att välkomna dig till området. I bara ber dig vänligen ange dagen för ditt besök i Chateauneuf Påven till min bror och mig, kan du komma till källaren. När det gäller viner, och av vägledande karaktär, skulle det vara trevligt att skicka mig reservationer om ni så vill, eftersom trycket finns. För år 2007, och fastställer flaskor är planerad till slutet av juni 2009 och be att uppfylla följande kvoter: 12 flaskor av Clos Saint Jean "kan få 3 flaskor av varje årgång prestigefyllda "La Combe des Fous" och "Deus-Ex-Machina". Detta system ger störst antal människor att njuta av prestige märken. Jag också skicka dig vår kurs startar 2009 TTC källare bifogas. Hoppas kunna ha besvarat era förväntningar och tackar för er förståelse och ert förtroende, jag ber dig att acceptera, Ambassadör, försäkran om min utmärkta högaktning.”

Vincent Maurel

Säga vad man vill om teknikens under men helt finjusterat känns språkverktyget inte. Hursomhelst kom nu en märklig kommunikation att starta. Jag skrev på en blandning av engelska och "Googleöversatt" franska men fick endast svar på franska tillbaks som jag sedan fick översätta på samma väg – ofta med ett ganska lustigt innehåll som resultat.

Nu kom tillslut allt att fungera så på utsatt tid och datum stod jag utanför grinden och gick med beslutsamma steg mot dörren som såg ut att leda in till kontoret.

Jag känner direkt igen Vincent Maurel från fotografier men han är inte ensam i rummet. Han är mitt i en affärsuppgörelse med en annan man och pengar byter händer. Nu är jag lite nervös. Kan han överhuvudtaget någon engelska? Hur ska vi förstå varandra? Det visar sig gå alldeles utmärkt. Vincent talar felfri och närmast flytande engelska. Märkligt tänker jag, varför detta envetna skriftliga kommunicerande på franska? Jag lägger funderingarna åt sidan och försöker istället att koncentrera mig på att etablera kontakt. Han ber mig vänta med tillägget att jag är en halvtimme för tidig till mötet. Nej, försäkrar jag, halvelva bestämde vi. Vincent tittar i sin kalender och inser att jag har rätt. Lite trulig verkar han allt. Han ber mig vänta medan han flyttar över till en stol framför en skrivare i ena hörnet av kontoret. Han håller på med något som jag först inte förstår. Han matar skrivaren med vinetiketter vilket i mina ögon ser lite märkligt ut. När jag intresserar mig för det han gör, berättar han glatt vad det är han sysslar med – isen är bruten!

Clos Saint Jean grundades år 1900 av Edmond Tacussel och han började buteljera vin redan 1910 under eget namn. Efter ingifte kom så släkten Maurel att ta över och 1957 var det dags för Guy Maurel att sköta firman. Han gick hastigt och oväntat bort 1982 varpå sönerna Pascal och Vincent fick ta över ansvaret för verksamheten och så är det än idag. De förfogar över 44 ha vinmark i AOC Châteauneuf-du-Pape varav 1 ha består av gröna druvor. Majoriteten av parcellerna ligger i den sydöstra delen av distriktet som tillhör kommunen Bédarrides. Bland annat har man parceller i lieu-dit La Crau och av dessa gränsar 12 ha till Domaine du Vieux Télégraphes parceller (ca: 60% av ägorna är belägna i just La Crau). Övriga andelar ligger i mitten av distriktet som tillhör själva kommunen Châteauneuf-du-Pape. Speciellt är att man har bland de äldsta stockarna i hela distriktet av den lite udda druvan Vaccarèse och som endast förekommer i totalt 4 ha för hela appellationen. Överhuvudtaget har man en stor andel mycket gamla vinstockar och vid nyplantering ersätter man stockarna en och en. Till detta kommer grön skörd och ett mycket lågt skördeuttag. Man tillhör också dem som väntar längst med skörden och oftast är man sista producent i hela distriktet att plocka druvorna. Man tillämpar enkla metoder och strävar efter att göra så naturliga viner som möjligt.

Sedan 2002 är konsulten Philippe Cambie involverad i verksamheten och med årgång 2003 gjorde man revolutionerade förändringar i verksamheten. Från att ha sålt merparten av skörden till négocianter började man buteljera större andelen under egen etikett. Även införandet av specialcuvéer kom med Cambie. Dessförinnan hade man följt i faders fotspår genom att endast buteljera en cuvée som dessutom lagrats i flera år på stora foudres. Numera avstjälkar man alla druvor och lagrar musten i 12 månader på en blandning av betongtankar och delvis både stora fat (demi-muids) samt barriques, varav en del är nya. Stilen anses idag tillhöra den moderna skolan av Châteauneuf-du-Pape. En närmare presentation av de olika vinerna följer i samband med mina provningsnoteringar. En liten andel vin görs även som AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays de Vaucluse.

För att återgå till det där med etiketterna så symboliserar det ganska väl hur bröderna Maurel ser på verksamheten. Man har nog varken haft det så fett eller lätt under åren efter faderns bortgång. De hårda åren verkar ha satt sina spår. Vincent berättar för mig att han vid tidpunkten studerade till jurist i Paris och fick lämna studierna direkt för att hjälpa till i firman. Modern var förskolelärare och fick lika brådstörtat lämna sitt yrkesliv bakom sig. Den ende som någotsånär visste vad det handlade om var brodern Pascal som var utsedd att gå i faderns fotspår. Plötsligt befann sig hela familjen engagerad i vinodlingen och på grund av arvslagar, som jag inte riktigt förstår mig på men som verkar ohyggligt komplicerade, var faktiskt hela verksamheten hotat. Finanserna var tydligen enormt ansträngda och utan uppbackning från några av sina trogna négocianter hade man inte överlevt. Den som aktivast stöttade dem var familjen Guigal och som tack för detta levererar man fortfarande idag en stor del av skörden till just dem. Även Patrick Lesec och Tardieu-Laurent har genom åren köpt en del av skörden och gör så fortfarande.

Intressant är att man idag fyller ungefär 100 000 flaskor årligen gentemot endast 7000 flaskor när man tog över efter faderns död 1982. När samarbetet med Philippe Cambie startade hade man en årlig egen buteljering kring 30 000 flaskor. Av produktionen är det endast 2% som säljs i hemlandet medan resten går på export eller säljs via négocianter.

Förhållandena har varit enkla och man har använt flera lagringskällare i trakten och bara att få ihop logistiken är en bedrift av rang. Vincent berättar att man använder ett system av tankbilar som transporterar vinet mellan de olika platserna beroende på var i vinifieringsprocessen man befinner sig. Även mormoderns (eller farmoderns) källare i boningshuset tas i anspråk för lagringen. Han berättar att det numera är lite besvärligt eftersom damen är över nittio år och både lite senil och närmast döv. Ibland blir de helt enkelt inte insläppta när de behöver komma åt sitt vin.

Förmodligen är det en av anledningarna till att man 2008 började bygga en helt ny (och mycket flott) lagringskällare inne i byn på Chemin Bois la Ville. Under mitt besök var anläggningen inte klar men från utsidan såg det imponerande ut. Mittemot ligger Clos du Mont Olivets försäljningslokaler och kontor. Vid mitt besök hos David Sabon konstaterar han torrt när jag frågar: att så fint kan man bygga när man fått 100 poäng av Parker…

Kanske är den verkliga anledningen en annan. Vincent förklarar att man efter färdigställandet at lokalerna kommer att riva de befintliga på Avenue General de Gaulle för att sedan även där bygga helt nytt. Allt för att förbereda för nästkommande generation. Bröderna menar att när dagen kommer för deras barn att ta över så ska det finnas möjlighet att enkelt dela firman i två och låta dem gå skilda vägar. Förmodligen är det de bistra och tuffa egna upplevelserna som gjort att de vill undvika att barnen ska hamna i samma situation. Att sedan tillvaron även blir enklare för Pascal och Vincent gör nog inget och att man även kan öka produktionen samt buteljera ännu mer under egen etikett är nog inte bara bonus.

Hur var det nu då med etiketterna? Jo, Vincent berättar att han kommit på att det antal buteljer man levererar till Belgien vida överstiger den kvantitet som säljs i detaljistledet. Någonstans på vägen försvinner det ett stort antal flaskor och förmodligen hamnar de på andra sidan atlanten i det förlovade landet i väst. Den Amerikanska marknaden verkar ha ett omättligt begär efter firmans viner och Vincent är inte det minsta intresserad av att den grå marknaden ska förmedla tveksamt behandlad nektar från hans vinodlingar. Han märker därför etiketterna som ska sitta på flaskorna för den Belgiska marknaden med en extra kod som möjliggör för honom att spåra "bortkomna" buteljer.

Överlag är han mycket engagerad när det kommer till kvalitet och hur marknaden emottar Clos Saint Jeans viner. Han får något mörkt i blicken när han berättar om alla tveksamma buteljer som letar sig fram på snåriga vägar till den grå marknaden. Hur han druckit sitt eget vin i Amerika och insett att det varit direkt skadat och att det inte borde ha saluförts överhuvudtaget. Han beklagar sig även över spelare, speciellt på den Brittiska marknaden, som specialiserat sig på uppköp av konkursbo från restauranger och vidaresäljer vinerna utan någon som helst garanti för hur de har lagrats, hanterats eller transporterats. Han vill verkligen inte se sitt rykte nedsmutsat av dessa profitörer.

Han tycks ha tänkt på allt och han är verkligen kvalitetsinriktat och ytterst jordnära i en underbar kombination. När han inser att jag har en reservation av viner att hämta ut ber han om ursäkt för att de inte är färdigpackade. Han tar några ovikta kartonger och börjar så vika samman dessa och på ett mycket metodiskt vis fästa klamrarna i maskinen och därefter packa ned flaskorna och sedan etikettera lådorna. När jag säger att det inte behövs envisas han ändå med att genom yttersta precision fästa dem på millimetern när. Så kan även en, med hundrapoäng belönad, vinodlare göra och i det ögonblicket funderar jag på om någon motsvarande slottsägare i Bordeaux ens hållit i spakarna till en klamringsmaskin…

Vincent och Pascal (som tyvärr inte pratar engelska) är ytterst charmanta och trevliga. Jag har ett par underbara timmar i deras sällskap och aldrig får jag intrycket av att framgången stigit dem över huvudet. Jag får berättat en herrans massa saker för mig - något är glömt och allt kan ändå inte fås med i texten – men jag möts av en öppenhet och värme som är svår att förmedla på det vis som jag egentligen skulle vilja. Som när jag förklarar att jag har alla årgångar sedan 2003 och endast saknar 2004 "La Combe des Fous". Då går Vincent iväg för att strax återkomma med en flaska som han lika metodiskt som mina övriga packar ned i en kartong (med etikett utanpå) och säger att nu har jag även den. Det kommer givetvis inte på tal att jag ska betala för flaskan.

Han berättar om skörden 2003 och hur man envist väntade in i det sista med att skörda och helt nonchalerade väderleksrapporterna som förutspådde ännu en av regn förstörd skörd. Nej, istället följde man månens gång och tackvare detta lyckades man skörda mycket mogna men också friska druvor som fick en fin balans och syra genom det behövliga regnet i september. Inte alla vågade chansa och fick således omogna och hårda viner som resultat. Just det jordnära tycks även gå igen i vinodlandets svåra konst. Man har förövrigt en ganska sund och närmast biodynamisk hållning till odlandet. När det kommer till lagringen av vinerna så förkommer det en del vanföreställningar som är på sin plats att rätta till. Grenachefrukten lagras på stora cementtankar. En del lagras på foudres men det är främst den del som säljs till uppköparna. Övriga röda druvor lagras på en blandning av foudres och delvis nya samt tidigare använda barriques.

Av någon märklig anledning tycks många i just vårt avlånga land fått för sig att Clos Saint Jean håller på med något slags hokuspokus och gör broilerviner i en monstruös stil. Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser och hör sådant. Inget kan vara mer fel. Man gör viner i en rik och koncentrerad stil. Inte för att man manipulerar dem utan därför att man gör dem som naturen skapat dem och som de låter sig göras genom skicklighet och engagemang. Om inte stilen passar alla är det enkelt att låta bli att dricka vinerna men man bör alltid bära med sig att det inte handlar om tillrättalagda viner utan om viner i en ytterst ärlig stil.

Jag kan som sagt inte återge allt som sades men kul att veta kan vara att Vincents egen favorit årgång 2007 är (eller åtminstone då var) "La Combe des Fous". Han rekommenderade att njuta vinet som en avec – att helt enkelt dricka vinet efter avslutat måltid i egen majestät.

Kul att höra var även hans berättelse från ett amerikabesök under vintern 2009 (faktiskt i samma veva som vi skrev till varandra). Han besökte bland annat New York och träffade inte bara Robert Parker utan även den store Châteauneufsamlaren Park B Smith under en välgörenhetsmiddag. Trevligt lär det ha varit men mest imponerad var han över att få dricka både 2000 och 2003 Pegau "Cuvee da Capo". Kanske märkte han att jag såg undrande ut eftersom han tillade att även om man bor i byn så dricker man inte da Capo varje dag…

När jag så under eftermiddagen åter kör igenom byn passerar jag Clos Saint Jean på nytt. Gissa vem som står mitt ute i gatan och dirigerar trafiken så att tankbilen kan komma in genom grinden? Jodå, Vincent tycks vara engagerad i allt.

Fick jag inget vin att prova undrar ni kanske? Jodå, fast såhär 1 ½ år senare känns det lite konstigt att skriva om mina intryck. Givetvis gör jag ett försök men dels har jag glömt en del av känslan (även om jag har provningsnoteringarna intakta) och sedan var det egentligen mötet med Vincent men även Pascal som var den stora behållningen. Att prova vin klockan elva på förmiddagen är inte alltid det enklaste. Dessutom ur buteljer som stått öppna någon dag i en ganska kall källare. Sedan var jag nog mer koncentrerad på samtalet än vinerna. Hursomhelst följer en kort sammanfattning nedan.

För den som kan vänta kommer förmodligen en betydligt noggrannare genomlysning i början av december eftersom jag om drygt en månad ska hålla en för mig efterlängtad provning. Det blir en vertikal av de två specialcuvéerna från 2003-2007 samt ytterliggare något vin.

2008 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape Blanc har en klar och ljusgul färg. Det doftar melon, päron och frisk fruktighet med inslag av lime. Smaken har en fetma och krämighet med ganska låg syra och frukten påminner som doften mest om päron och melon men även lite lime mot slutet.

Ett helt okej vin men sällan blir jag så betagen i distriktets vita viner att jag jublar. Det räcker dock gott och väl till 89/90 poäng men jag skulle inte springa benen av mig för att köpa det. Görs i mycket liten kvantitet om ungefär 2000 till 3000 flaskor årligen. En blandning av lika delar Grenache Blanc, Roussanne och Clairette som lagrats till hälften på ståltank och barrique.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape har en purpurröd färg. Doften är stor och djurisk av stall men också grillat/stekt kött. En sötaktighet som av choklad, kola och kanel samt kryddor i allmänhet samt lavendel. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, violpastill och lakrits samt en antydan till fatvanilj.

Ett gott vin men som så här på hemmaplan gått från klarhet till klarhet. Då - ett 91+ poängsvin men senare smakprov har renderat betydligt högre poäng. Firmans bascuvée som görs av ungefär följande proportioner: 75% Grenache, 15% Syrah, 4% Mourvedre, 3% Cinsault, 2% Vaccarese och 1% Muscardin. Det görs normalt 70 000 till 85 000 buteljer årligen (inklusive den amerikanska versionen) och det är ganska mycket för distriktet. Förmodligen en av årgångens och distriktets bättre bascuvéer.

2008 Grenache (fatprov) har en purpurröd färg. Det doftar örter, ljus choklad, viol samt jordgubbar och lakrits. Smaken är ren och silkeslen med rund fruktighet av jordgubbar och smörkola. Kanske lite kort i eftersmaken.

Ett gott smakprov som bedöms till 90-92 poäng. Anledningen till att jag får smaka fatprovet är att Vincent vill visa hur årgången faktiskt levererat riktigt bra material enligt honom. Han är lite upprörd över allt skitprat om en förlorad årgång. Baserat på detta (och andra) smakprov är jag beredd att håla med. Kanske inte samma stuns som det tidigare vinet men inte alls dåligt.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" har en purpurröd färg. Doften är mycket stor med en sensuell kryddighet och inslag av asfalt, blommor och tropisk fruktighet som persikor. Exotisk med animaliska inslag och ändå mjukhet. Smaken är ren och frisk med stor fruktighet av jordgubbar, aprikoser och svartvinbär. Texturen är enormt silkeslen och bärig med smörkola samt choklad i eftersmaken. Mycket gott!

Höga förväntningar naturligtvis men de infriades. Det slutade med 97 poäng som säkert kommer att kännas låga nästa gång det blir dags att smaka vinet. Vad Parker slutade på är nog bekant för de flesta vid det här laget och givetvis ska det bli kul att se om han rätt i att det är ett perfekt vin. Han beskriver det som följer:

“It is the equivalent of liquid haute couture. The Musigny of the southern Rhone, it possesses extraordinary aromatics followed by a wine with the texture, length, and multilayered mouthfeel that are the stuff of dreams.”

En blandning av 60% Grenache (planterade 1905-1910), 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Ungefär 6000 flaskor årligen buteljeras.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har även den en purpurröd färg. Doften är störst hittills med grillade och mycket köttiga inslag av charkighet. Kryddig ek-karaktär samt peppar, lakrits och gummi med mycket mörk fruktighet. Smaken är stor och viskös/silkig med söt fruktighet och choklad samt kola i en intensivt lång eftersmak med tydliga och lite tuffa tanniner.

Om förväntningarna var höga på det förra vinet var det inget mot vad de var på detta. De infriades men jag hade faktiskt väntat mig ännu lite mera. Det blev tillslut 98 poäng som jag tror även i detta fall kommer att kännas låga vid nästkommande smakprov. Ett makalöst vin gjort av 60% Grenache och 40% Mourvedre i en upplaga om 6000 flaskor årligen. Vad Bob anser är självklart men hans ord i beskrivningen är absolut värda att ta en närmare titt på:

“I have tasted the 2007 Chateauneuf du Pape Deus-Ex Machina three times from bottle. On two of the three times I thought it was the single greatest red wine I have ever tasted. The third time it was merely perfect.”

Ord som förpliktigar…

För den som vill ha fler referenser rekommenderas ett besök hos Jeb Dunnuck och The Rhône Report här.

Nu höll jag nästan på att glömma bort ytterligare en intressant sak. Man kan ibland läsa om två viner som endast finns på den amerikanska marknaden: Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" och Clos Saint-Jean, Châteauneuf-du-Pape "Sanctus Sanctorum".

Den förstnämnda är ett resultat av Vincents mycket genomtänkta kvalitetsstrategi. Eftersom han blev så sur på allt dåligt vin han upplevde nådde ut genom den grå marknaden i främst Amerika beslöt han att helt sluta saluföra bascuvéen i landet och exklusivt sälja ett vin under namnet "Vieilles Vignes" . På så vis vet alla att det inte ska förkomma någon basvariant av Châteauneuf-du-Pape utan enbart en "Vieilles Vignes" och vise versa. Ingen illegal export/import således utan att det framgår att något är lurt. Sedan påstås det skilja något i druvsammansättningen mellan de två och att främst Grenacheandeln i den amerikanska varianten kommer från en aning äldre stockar.

Beträffande "Sanctus Sanctorum" så är det mer av en gimmick då det endast handlar om 350 magnumflaskor bestående av 100% Grenache från hundraåriga stockar i La Crau. Vänta nu - var har jag nyligen läst om något liknande? Kanske här.

I vilket fall som helst så säljs vinet endast till de amerikanska distributörer som visat på framgång och som man vill premiera med något extra. Hittills är vinet endast lanserat i en årgång och det är just 2007. Inget för oss vanliga dödliga alltså. Robert Parker som naturligtvis provat vinet och delat ut 100 poäng får slutordet:

“This is an exceptional effort, but given how limited it is, and the fact that there are only magnums available, it will be about as difficult to find as it is getting a personal appointment with the Pope in Rome.”

Ikväll gäller det!

2010-10-03T16:38:00.002+02:00

Eftersom det här trots allt är en vinblogg så är det faktiskt inte den viktiga trepoängaren i derbyt mot TFF det ska handla om. Nu är ju inte TFF den värste konkurrenten men vår gamle general, Tom Prahl, skänker säkert inte bort några poäng i onödan.

Nej ikväll handlar det om en för mig oerhört efterlängtad provning eftersom turen i vår Australienresa nu kommit till David Powell och hans Torbreck.

På programmet står åtta viner och de förväntade höjdpunkterna är 2001 Run Rig och 2005 Les Amis.

Självklart ska det bli en post så småningom men tillsvidare kan ni ta del av vad kritikerna tycker. För mig fungerar texten som ren ”peptalk”. Fast nu handlar det inte om min favoritkritiker som uttalat sig utan Bengt-Göran Kronstam som i DN september 2005 tyckte följande:

"I ett mer globalt perspektiv var det intressant att notera en växande avoghet mot överextraherade viner. Själv tycker jag de smakar som alkoholdränkt sirap, ibland med en nypa salt. Eller som att stoppa en buljongtärning i munnen och försöka skölja ner den med likör. Samma uppfattning delades av jurykollegerna från Australien, Chile, Frankrike, Storbritannien och Sydafrika. Det finns all anledning att tala om ett trendbrott.

Månadens vinlista från Systembolaget tycks inte ha uppfattat detta. Tvärtom finns här flera monster som juridiskt betecknas som vin, men som smakmässigt är något helt annat.

Allra värst är 2003 Torbreck Cuvée Juveniles (nr 99227, 199 kr). Smaken är tjock och kväljande söt i ryggradslös och slapp stil, utan varje tillstymmelse till balans. Möjligen kan det passera till ost, men annars vill jag verkligen aldrig dricka detta vin.

Detsamma gäller 2003 Torbreck Descendant (nr 99226, 795 kr) med en tät, rökig doft och tjock, söt smak. Det är obegripligt överdimensionerat i såväl smak som i pris, ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad. Torbreck Decadent vore ett lämpligare namn för detta vin med elefantiasis.

Även på den vita sidan visar samma producent upp sina muskler. 2003 Torbreck Woodcutters Semillon (nr 99229, 159 kr) har en oljig alkoholfetma som lägger sig som en klibbig honungsfilt över druvkaraktären. Det smakar ungefär som billig blockchoklad, där fettet kräver en högre temperatur än vad munhålan kan smälta.”

Visst blir man sugen!

Jag kapitulerar!

2010-10-03T03:25:00.003+02:00

Blir det bättre än så här?

Hur mycket jag än älskar vin så har jag ett ännu djupare intresse för musik och även om en Aussie Shiraz får mig att gå i spinn så får en bra sång mig att stå på tå och bättre än så här blir det inte – eller?